~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]

Erik - Skogen i Öst:
Han njöt av Aryas beröring. Hennes hud så len mot hans egna. De små fingertopparna mot hans knogar. Kändes bra. Varmt och närvarande. Han skrockade lite,
"Hon är fin. Väldigt fin. Ibland gör det mig lite orolig faktiskt." han ser på Arya med mjuk blick, "ibland så måste man få vara storebror liksom. Det går inte direkt göra något åt det. När jag lämnade Norr så hade män precis börjat uppvakta henne. Jag tvivlar på att hon märkte det, tror inte hon märkte att våra föräldrar också började försöka öppna upp och para ihop henne med bra män - enligt dem då." Erik skakade sitt huvud lite lätt med ett roat leende.
"Tror att hon kommer hamna med någon av låg rang, någon oskyldig liten jäkel som hon känner ett behov av att skydda och ta hand om. Ledsaga. Hon är sådan som person. Hon har även en tendens att liksom tycka om vilsna själar. Mjuka människor med hårt yttre. Det verkar vara någon hobby hon har nästan, försöka bryta genom människor skal och liksom kräla in under deras hud och värma upp dem." Han kan inte hindra leendet som syns tydligt på hans läppar.

Varje gång hans syster hade kommit hem med något vilset djur eller hittat något gråtande barn i något hörn och försökt trösta. Det var roande - om än lite oroande. För Briañna var ju egentligen inte någon väldigt stark människa. Hon blev lätt sårad, tog lätt åt sig av elaka ord. Även om hon aldrig gav vika eller gav upp. Inte inför någon annan än Erik. Han hade tröstat henne otaliga gånger. Kramat henne. Klappat henne på huvudet. Torkat tårar och svurit att han ska mörda någon nästan var gång. Och var gång hade hon fnittrat och kramat honom med bannande ord av tacksamhet men att han absolut inte fick mörda någon. Även om han inte vill erkänna sin brutala sida så, hade hon sagt okej, så hade han nog faktsitk gjort det. Oavsett konsekvenser.

"Du vet, ibland gör det mig väldigt orolig men jag tror och hoppas att hon finner någon som faktiskt tar hand om henne. Hon är egentligen ingen stark person. Även om hon håller uppe den fasaden bland andra människor." Erik drog ett djupt andetag så att axlarna höjdes och sjönk.
"Men nu kan inte jag vara där för henne längre. Fast jag vet att hon klarar sig, är väl minst lika orolig för den stackars krake hon haffar. Han kommer bli söndersmulad av henne för att sedan bli isärplockad och hon kommer enbart låta honom behålla de bra delarna, de bra smulorna. Hon är lite rolig på det sättet." Erik ler mot Arya och hoppas att hon förstår att han inte vill återvända hem, men att han saknar sin syster likaväl. Vilket han måste få göra. Det är ju inte mer än naturligt.
"Annat är det med Jacov. Han går helt på utsidan. Hans fru är något kopiöst vacker men jösses så dum. Där finns inget innanför pannbenet. Det är så man blir galen. Att han har andra vid sidan av, nästan helt öppet, verkar hon inte heller riktigt fatta. Jag hade blivit vansinnig. Aldrig att jag hade kunnat vara med någon utan hjärna. Någon helt blank." Erik drog in Arya i sin famn med en enda hastig rörelse med ett finurligt leende och borrade ner sitt ansikte i Aryas nacke, "nä, jag vill ha en envis, hetsig, impulsiv, tänkande kvinna med lite fart!" Han kysser hennes nacke och nafsar hennes öronsnibb lite lätt med ett nöjt hummande som härstammade hela vägen ner från djupet utav hans bröstkorg.

Arya - Skogen i Öst
Aryas mungipor drogs upp då Erik drog henne intill sig. Hon blundade och lät honom kyssa hennes nacke och nafsa vid hennes öra igen.
”nä, jag vill ha en envis, hetsig, impulsiv, tänkande kvinna med lite fart!"
Arya fnös och kysste hans kind.
”Vad synd att du är med mig då...” sade hon lågt och förde sina läppar till hans. När hon drog sig tillbaka tänkte hon på vad han hade sagt. På hur han gett intrycket av hur hans familj var, vart han kom ifrån. Så Erik kom alltså från en stor familj. Flera syskon och ingifta familjemedlemmar hade han. Stora familjer var något positivt, åtimnstone i Söder. Men det var annorlunda jämt emot vad Arya vuxit upp med, hennes egen familj hade bara krympt ju äldre hon blivit - ja, fram tills hon träffade Erik då. Hon förstod också saknaden för systern och kunde inte hjälpa att känna sig något, ja, hemsk. Det var på grund av henne han hade lämnat allt bakom sig. Lämnat sin älskade syster och sin nordiska familj för att vara med henne. Säkerligen saknade de honom också - och till skillnad från Erik hade de inte valt den saknaden.

Men något i det han hade sagt fastnade lite för Arya. Det han berättat om sin bror och sin broders fru fick henne att smått rynka pannan. Otrohet var inget som något från Söder såg särskilt lätt på. Att Erik så lättvindigt talade om vad hans äldsta bror gjorde mot sin fru var väldigt konstigt för Arya och det gjorde henne även smått orolig.
”Kanske är det en välsignelse att inte förstå det.” sade hon, ”stackars kvinna att inte vara älskad av sin egen man.”

Erik - Skogen i Öst:
Erik skrattar lättvindigt mot Aryas ord om hans broders fru,
"Nja, riktigt så är det nog inte. De gifte sig inte direkt av kärlek. Det gör vi inte i Norr när vi, ja, när vi inte är vanligt folk. De högre kretsarna, eller vad man ska kalla det, gör inte det iallafall. Så kärlek är inget som någonsin liksom funnits tillgängligt. Man lär sig älska sin partner. Det är mer de vanliga medborgarna som har den lyxen." Erik stryker bort lite hår från Aryas ansikte och kysser henne.
"Du har inget att oroa dig för hjärtat." sade han för att han tyckte se en viss oro i hennes blick, "vi är inte alla barbarer." Han tog Jacovs beteende lättvindigt eftersom hans äldsta broder alltid hade varit sådan. Så länge som Erik kan minnas har han ränt runt och varit med hovdamer, besökt horhus och sliskiga pubar. Han hade inte ändrats mycket efter sitt giftermål. Han undvek bara att hålla på innanför slottsmurarna. Vilket var en ganska stor förbättring egentligen så något typ utav samvete hade han nog.

"Peltov är annorlunda. Han är trogen. Men han har levt lite vilt ett tag. Han upptäckte ganska snabbt att det inte var något för honom, de där pubarna och festerna, horhus och allt sådant. Han hade det som en fas och sedan var det över. Han blir mer och mer lik en tronarvinge - även om han inte kommer ärva tronen om inte Jacov av någon anledning förlorar den." Erik drar undan sitt egna hår när vinden drar i det. Det var varmt ute, även om det blåste och var natt. Det var en markant skillnad mot hans hemland. Hade han suttit halvt naken mitt i natten där hemma hade han frusit som sjutton.
"Jag har aldrig riktigt hängt samman med mina bröder som sagt, när de var på inofficiella fester var jag oftast med Freja. Uppe i bergen eller i skogen, ridandes över fälten eller så hade vi stridsträning av något slag. Det var mer, mer jag så att säga." Han log mot henne och försökte läsa av hennes ansiktsuttryck.

Arya - Skogen i Öst
Arya bara stirrade på Erik. Hon visste inte vad hon skulle säga, det han berättade var helt absurt för henne.
”Det finns inte en människa i Söder som inte gift sig i ett arrangerat äktenskap.” sade hon med en mycket mörk ton, ”oavsätt vilken samhällsklass man har. Även de allra fattigaste familjerna arrangerar sina barns äktenskap. Familjen är det viktigaste man har, inget man tar så lättvindigt på. Oavsätt om man tycker om sin utvalda eller ej så håller man sig till den och lär sig att älska varandra. Otrohet är olagligt. Är man gift så är man.”
Hon släppte Erik och reste sig ur hans famn för att sätta sig mitt emot lite ifrån honom istället. Där spände hon ögonen i honom med en allvarlig min. Att han tog så lätt på det hela gjorde henne upprörd.
”Det spelar mig ingen roll vad du gjort tidigare eller vad du haft för partners. Vill du vara med mig så håller du dig till mig och ingen annan."

Erik - Skogen i Öst:
Erik kände sig först lite lämnad när Arya flyttade på sig men när hon talade igen, trots allvaret i situationen, så kunde han inte hålla sig. Det var helt omöjligt. Han kramade sin egna buk och skrattet kom som ett ohyggligt anfall efter att han hade försökt bita ihop. Han slog med ena näven i marken och skrattade så det gjorde ont i magen. Ljudet ekade genom skogen, han satt skräddare och kunde inte sluta skratta åt de så otroligt löjliga orden och den otroligt söta kvinnan som satte framför honom med allvarlig min. Han föll bakåt, skrattande, och kunde inte hindra ena foten som slogs upp och ner i marken medan han kiknade och tårar bildades i hans ögonvrår från skrattanfallet. Ljudet som kom från honom mullrade och fick hela hans bröstkorg att vibrera. Det gjorde ont i magen från skrattet som var något överväldigande och han kunde för allt i världen inte stoppa det. Hur kunde hon än säga något sådant? Det var helt idiotiskt. Han skulle aldrig kunna vara med någon annan än henne, inte ens se på någon annan än henne. Hans händer på någon annans kropp? Aldrig. Hans blick klistrad i någon annans? Inte en chans. Hans läppar mot någon annans? Så fan heller. Hans kärlek vigd åt någon annan? Inte någonsin. Han bultande hjärta som hoppar över ett slag för någon annans mjuka beröring? Inte i något universum var det ens en jävla möjlighet. Bara tanken på henne fick hans hjärta att slå dubbla slag. Minnet av hennes skratt fick honom att bli varm från topp till tå. Han saknade henne var sekund hon inte fanns precis där, nära nog för honom att nå. Det fanns inte ens ett uns av minsta lilla möjlighet att han någonsin, någonsin, skulle hänge något åt någon annan än henne. Det enda han vill ha är det finaste som finns, hon, Arya, hans hjärta.

Fick han ut något av allt detta? Såklart inte, han låg dubbelvikt på marken i ett sådant uppslukande skrattanfall att han nu hade börjat skaka och knappt kunde få luft längre. Hennes ord var så löjliga att det inte ens var möjligt för honom att ta in dem. Än mindre ta henne på allvar och än mindre ge de orden ens en enda eftertanke. Det fanns inte. Var helt sinnessjukt att hon ens kunde säga en sådan sak. Så han låg där och skrattade, som en tolvåring som hört ett snuskigt ord för första gången.

Arya - Skogen i Öst
Hon stirrade på Erik som gapskrattade på marken framför henne. Vad i all världen var det som var så roligt? Hon förstod inte. Var hennes ord så löjliga att han inte kunde tahenne på allvar? Skrattade han åt hennes kultur? Eller var hon så lite värd för honom att tanken på att stanna med henne och vara trogen så absurd? Hon förstod inte, alldeles nyss hade han talat om på så många vis att han älskade henne och ville slå rot men nu plötsligt tycktes hon och hennes traditioner inte värda någonting. Eriks reaktion gjorde ont inom Arya och då han föll ihop av skratt tårades hennes ögon. Hon reste sig upp från marken utan ett ord, vände sig om och började gå bort. Hon älskade Erik över allt annat men som han betedde sig nu verkade hon inte vara lika mycket värd för honom.

Erik - Skogen i Öst:
Han hör mer än ser att Arya reser sig och börjar gå bort från honom. Med all styrka han har lyckas han kväva så pass mycket av sitt skratt att han kan resa sig och gå efter henne. Fortfarande med det mullrande skrattet mullrande inom honom. Det är svårt att inte låt det ta överhand igen. Det hela var så absurt.
"Arya," sade han och grepapde henens arm. Han drog in hennes i sin famn utan att ge minsta chans till henne att komma undan. Hans fysiska styrka var övermäktig hennes, "dumma, dumma hjärtat mitt." skrockar han fram och trycker henne in i sina armar med an hand vid hennes svank och den andra hårt vilande över hennes bakhuvud.
"Dumma, dumma, dumma lilla hjärtat mitt." sade han igen medan hans kropp skakade av skrattet som fortfarande ville tränga upp och lämna hans mun. Men han gav henne ingen chans att undkomma hans hårda omfamning.

Arya - Skogen i Öst
Arya var inte beredd när Erik tog tag om hennes arm och drog in henne i sin famn igen. Han höll henne hårt, så hårt att hon inte hade en chans att komma loss. Det och hans ord gjorde henne arg. Hon skakade på sig själv och försökte dra sig loss från hans grepp utan minsta framgång. Hennes styrka var inte ens mätbar i jämförelse med hans.
”Släpp mig!” ropade hon men lyckades inte dölja svagheten i sin röst. Hon var sårad och arg. Hon ville inte vara i hans armar om han lika gärna kunde ha någon annan där. Hennes hjärta klarade inte av att gå sönder eller bli sårat fler gånger än det redan hade blivit.
”Släpp mig!” gråten i rösten gick inte att dölja och tårarna som nu rann ner för hennes kinder blötte hans mage.

Erik - Skogen i Öst:
Erik ignorerade helt Aryas små försök till att ta sig loss från hans grepp. Han bara höll kvar henne så nära han kunde förmå att pressa henne till sig. Skrattet dog ut när han hörde hennes röst. Hon var sårad och det hördes allt för väl. Han förstod att hans reaktion kanske inte hade varit den bästa men det hela var ju störtlöjligt.
"Tänker inte släppa dig." sade han stillsamt, "tänker aldrig släppa dig." upprepade han sedan och strök det tjocka håret. Det var lent mot hans skinn, underbart skönt.

"Hur kan du ens säga något sådant? Det är ju helt idiotiskt, dummer. Skulle aldrig kunna vara med någon annan än dig, lilla hjärtat mitt. Inte ens så mycket som se på någon annan. Röra vid någon annans kropp? Aldrig. Se in i någon annans ögon? Inte en jävla chans. Kyssa någon annan? Så fan heller. Känna något för någon annan? Inte någonsin. Bli berörd utav någon annan än min Arya? Inte i något universum är det något jag vill." Han trycker lite med sin näve i slutet av hennes nacke för att tvinga hennes blick upp i hans egna, som är alldeles stabil, "jag saknar dig varje jävla sekund du inte finns precis här, nära nog för mig att alltid röra vid dig. Det finns inte minsta lilla chans att jag någonsin, någonsin, skulle hänge något åt någon annan än dig, hjärtat. Du är min värld, Arya. Mitt allt." Hans röst mullrade ut orden. Vinden blåste i det blonda håret och hans tatueringar lyste i ett mjukt blått sken. Hans magi i samklang med de extrema känslorna han hyste för henne inom sig. Det hela hade gått fort, det erkände han även för sig själv. Men var inte det hela grejen med kärlek? Att det liksom träffade en som ett blixtnedslag och efter det var man aldrig densamma igen. Så som hon hade dundrat in i hans liv på ett blodigt slagfält för inte allt för länge sedan. Raserat och sedan skapat hans värld. Fått honom att explodera, implodera och gå sönder innan hon återskapade honom. Gjorde honom hel för första gången i hela hans liv.

Arya - Skogen i Öst
"Tänker inte släppa dig. Tänker aldrig släppa dig."
Hans ord fick inte Arya att bli stilla, hon blev bara ännu argare av att höra dem. Hon ville inte, han hade ingen rätt att hålla fast henne så! Hon ryckte och kämpade trots att det egentligen var helt meningslöst. Hon skulle aldrig komma loss om inte Erik så släppte henne. Hennes befrielse försök var antagligen som små andetag på honom, kanske inte ens det.

Men sedan, efter några tappra men ynkliga försök från Arya ljöd Eriks röst igen. I början gjorde det han sade henne bara ännu argare. Men då han fortsatte och talade om för henne att han älskade henne och aldrig någonsin skulle kunna vara med någon annan lugnade hon sig och blev stilla i hans armar. Han hade vänt hennes ansikte upp mot hans egna undertiden han talat. Arya höll hans blick trots att tårarna rann som vattenfall ner för hennes kinder. I slutet började hon snyfta. Hon kände sig oerhört lättad över det han sagt men rädslan som uppkommit då hon för ett ögonblick faktiskt nästan trott att han tänkte vänstras mot henne gjorde för ont. Förstod han inte? Han kunde inte göra så! Hon klarade det inte! Hon hade lämnat allt för honom, var helt ensam med honom i Öst och hennes hjärta hade nästan gått sönder av att tro att han inte var henne trogen. Hon hade blivit hjärtekrossad förut och hon visste att det till och med skulle bli värre om Erik gjorde det emot henne.

Arya fortsatte att snyfta med sin grumliga blick fäst på Erik framför sig. Hon kunde inte hejda sig helt enkelt.