Prs tippest & JustAFriend

Han låg där insvept i täcket och Sebastians armar. Och mådde bra. Han mådde mer än okej. Det kändes bra.
Elliot slöt ögonlocken och andades in den yngres doft. Gud vad han älskade den. Tankarna saktade ner farten och blev liksom dimmiga. Andetagen blev mer och mer regelbundna. Och han lät dem bli det. Han behövde inte vara rädd. Sebastian skulle inte låta något hända honom. Det kändes så jäkla bra.
Precis innan han försvann iväg kände han pussen på huvudet. Log sömndrucket. Tänkte säga godnatt men hann inte innan han somnade, tryggt förvarad i Sebastians famn.

Seb hörde hur Elliots andning förändrades och hur han somnade. I hans armar. Aldrig, aldrig hade han trott att det här skulle hända. Det var bättre än något han någonsin kunnat föreställa sig. Han kände fortfarande doften av vanilj från den äldres hår och njöt av den samtidigt som han i tysthet lyssnade på de djupa andetagen. Och han visste att det skulle vara så värt det att hålla sig vaken hela natten för att titta på Elliot när han sov men han visste också att det där var skumt och inte så värst socialt accepterat.
Men han fortsatte att titta på Elliot ett tag till. Tittade på lockarna som hade torkat ännu lite mer. På de slutna ögonen. På näsan, på kinderna, fräknarna, allting. Han tog in varenda liten detalj. Blev fylld utav mer lycka ju längre han tittade.
Efter en stund började ögonlocken kännas tunga och han tog upp mobilen för att stänga av lampan i taket. Och sedan la han sin haka intill Elliots hjässa och blundade. Och somnade.

Solen hade gjort sitt intrång och rummet var fullt med ljus. Elliot slog upp ögonen. Det tog ett tag innan han nyvaket kommit på vart han befann sig. I Sebastians rum. I Sebastians famn.
Hur i helskotta hamnade han där? Den förvirrade morgonhjärnan försökte få ihop allt. Pusselbit efter pusselbit föll det på plats. Han mindes slutligen gårdagen. Allt som hänt. Såhär dagen efter kändes det så konstigt. Han skämdes men det kändes också så orimligt att han känt så. Att han känt så starkt. Eller ingenting. Att han stått på bron. Elliot mådde bättre idag. Inte helt återställd, men mycket mycket bättre. Han vred lite på sig och kröp sedan återigen tätt intill Sebastian.

Att en sömn kunde kännas så bra hade Seb varit ovetandes om. Kanske var det tack vare Elliot som han sov så mycket bättre än vad han brukade. Seb trodde att det berodde på Elliot. Vad annars skulle det bero på, liksom?
Han vaknade när Elliot vred på sig. Kände hur han kom närmre igen och då öppnade Seb ögonen. Han, till skillnad från Elliot, hade inte behövt pussla ihop någonting för att komma fram till hur de hade hamnat där. Hans hjärna informerade honom omedelbart om allt. Tack, hjärna. Tack för att du gör så att Seb inte ser helt dum ut hela tiden.
"Godmorgon", sa han med den där hesa morgonrösten samtidigt som han lät sin tumme mjukt stryka över den äldres rygg.

Han hade väckt Sebastian. Det var egentligen bara positivt även om han fick lite skuldkänslor. Elliot drog sig tillbaka så han kunde se den andres ansikte. Ta in ansiktsdragen.
"Godmorgon", svarade han med ett litet leende dansades på läpparna. Han sträckte på sig och lämnade en fjäderlätt kyss på de yngres tunna läppar. Var det för mycket? Det var väl bara par som gjorde så? Men var de inte ett par då? Nej Elliot vakna, bara i dina drömmar. Nåväl, förhoppningsvis var det inte Sebastians värsta morgon, att vakna där bredvid Elliot och känna smaken av den andres läppar sådär trots att han nyss vaknat.

Fanns det ett bättre sätt att vakna upp på? Tätt intill Elliot, lockarna kittlande mot hans hud och en kyss. Snabb och lätt i och för sig, men en kyss. Från Elliot. De perfekta läpparna. Ett leende spreds snabbt över den yngres tunna läppar. Seb kunde fortfarande känna exakt hur Elliots läppar hade känts mot sina egna. Det stack lite i hans läppar. På ett otroligt behagligt vis.
”Hur mår du?” frågade han efter att ha tittat in i de gröna ögonen lite för länge. Ganska mycket för länge egentligen.

De måste ha sett rätt så fåniga ut där de låg, båda två smått leende, med blickarna fästa i den andres ögon. Men söta. Perfekta för varandra.
"Bättre", svarade han och förflyttade huvudet från de yngres bröstkorg till en av huvudkuddarna. Det var väl egentligen första gången det senaste dygnet som han svarat ärligt på den frågan. För han mådde bättre. Nu när hjärnan piggnat till återkom dock många av gårdagens tankar. Saker och ting som känts bra för en minut sedan började redan förpestas av alla negativa tankar. Men det var definitivt bättre än igår. Han ville inte dö. Han ville inte dö. Han kunde inte upprepa det nog med gånger, det kändes bara så fint på något sätt att kunna konstatera det. Och allting kändes bättre nära Sebastian så det hjälpte definitivt också måendet lite på traven.

Bättre. Vilket nödvändigtvis inte innebar bra men det innebar bättre och bättre var bra. Typ. Seb ville självfallet att Elliot skulle må bättre än bättre och sånt men... Trots att han hade dåligt tålamod så skulle han låta det ta tid. Han skulle försöka förgylla Elliots vardag så att han, så småningom, mådde bra. Bättre än bra.
”Vad bra”, mumlade han till svar och placerade ena sin arm kring den äldres midja. Klart missnöjd med att han bestämt sig för att kudden var bekvämare än Sebs bröstkorg. (Vilket var förståeligt.) Drog Elliot lite närmare sig. Sedan drog han Elliot såpass nära att det skulle vara omöjligt att komma närmre. Och så slöt han ögonen och tryckte, inte lika fjäderlätt som Elliot, sina läppar mot hans.

Även om Elliot alltid njöt av Sebastians närhet så hade pirret inte varit där kvällen innan. Nu var det det. Armen runt midjan kändes så otroligt bra. Det var fortfarande svårt att ta in att de sovit så. Nära nära. I en säng. Sebastians säng. Herregud.
När den yngre drog honom närmre log han återigen.
Elliot slöt ögonen när mellanrummet minskade ytterligare. Kände den andres andetag. Han besvarade mjukt kyssen. Gud vad han älskade Sebastian. Så obeskrivligt mycket. Gick det ens att göra det när de nyss börjat lära känna varandra? Ja, uppenbarligen. För Elliot gjorde det.

Att kyssa Elliot kändes som att vinna högsta vinsten på lotto. Att få kyssa Elliot kändes som fred på jorden. Och allting stannade upp. Förutom Seb och Elliot. Det var som att de var de enda medvetna i världen, även fast de inte var så medvetna alls. För just nu spelade inget annat roll. Bara det faktum att Seb gillade Elliot väldigt mycket och förhoppningsvis gillade Elliot Seb nästan lika mycket i alla fall.
”Har du kysst någon annan? Innan mig, alltså”, frågade Seb tyst när han drog sig undan och tittade in i den äldres ögon. Kanske var det en dum fråga. Elliot var sjutton år, elevrådsordförande, social som in i helvete. Men Seb hade fått se allting under den ytan och kanske skulle han bli överraskad igen. Kanske, kanske.