Flowers in the dark [PRS]

Avundsjuk? Nej, vem skulle vara det egentligen. För de flesta mödrar är den hela proceduren värt det, de ser fram emot det små knytet i magen. Men Hayley själv är väldigt kluven över det hela. Nu kommer det säkert vara otroligt att se adoptivföräldrarna lyckliga, men hon själv skulle aldrig välja att göra det igen. Aldrig. Vida tanken att behöva genomgå det hon kommer tvingas göra inom några veckor skrämmer livet på henne. Om hon vetat det hon vet nu skulle hon nog välja abort. Trots att hon själv blivit fäst vid den lilla flickan. Hon kan bara skaka på huvudet som svar, helst vill hon tänka på något annat. Till exempel chokladpuddingen. Dock glider blicken upp mot Zihao igen när han öppnar munnen. Vad menar han med är i hans huvud? Det får ögonen att bli ytterligare större, och blicken glider mellan de två Huaze bröderna ett flertal gånger samtidigt som handen låter skeden glida tillbaka ner i skålen.
”Vad pratar du om?” Frågar hon. Var det så att han kunde förstå tankarna som vrider och vänder sig i huvudet på den äldsta av dem? Hur är det ens möjligt? Uppenbarligen inte omöjligt med tanke på att de två turturduvorna kunnat göra det ett bra tag.. men vad orättvist! Den artonåriga flickan skulle nog göra vad som helst för att kunna göra liknande.. och kanske det är någonting som kommer komma senare, förhoppningsvis. Än en gång glider dörren upp, och Joshua kikar in.
”Så här är ni alla gömda,” hennes bästa vän glider in och stänger dörren efter sig, bara så att han också kan slå sig ner på sängen. Väldans tur att det är en stor säng, annars hade de nog inte fått plats allihop. Plus så är Yaosu aningen större nu i sin lurviga form. ”Jag är klar med kuren ni pratade om.”

Det var mer än förståeligt att Hayley blev måttligt förvirrad över det som Zihao sagt. Helt ärligt hade Yaosu också blivit det till en början, även om det inte dröjt särskilt länge förrän han lyckats greppa det hela. Fast trots detta hade han inte den blekaste aning om vad det var han gjort annorlunda, vad det var som tillät den yngre att höra honom.
”Det är..det är säkert bara en korttidseffekt”, mumlade nittonåringen och kliade sig själv frånvarande i örat. Usch. ”Att jag kan höra honom alltså”, fortsatte han och vände därefter de svarta ögonen bort mot dörröppningen. Räddaren i nöden, Joshua. För nej, han hade absolut ingen lust att förklara det hela för Hayley. Kanske hon redan visste hur det fungerade, med tanke på att hennes bästa vän också besatt egenskapen i fråga? I vilket fall tänkte han inte gå in djupare på det, utan det fanns viktigare saker att tänka på.
Började det inte bli lite för mycket folk i rummet? Yaosu kände sig förvisso inte direkt inträngd, men inte heller lika rofylld som han gjort innan. Det var förmodligen Zihaos fel, då han trängt sig på och pillat med de stackars öronen. Se men inte röra, svårare än så var det inte. En liten suck trängde sig fram och tjugoettåringen insåg inte vad det var han höll på med förrän hela kroppen, med undantag av svansen, befann sig under täcket. Huvudet vilade mot madrassen och tryckte lätt mot en av den yngre flickans vader. Jo, det kändes betydligt tryggare därunder och ironiskt nog inte lika instängt.
”Ni? Det var faktiskt jag som talade om att den ens existerar”, påpekade den mellersta Huaze brodern gnällandes och slängde armarna runt Joshua. ”Visst är jag duktig, eller hur?” Fortsatte han och började pilla med den andres mörka lockar. ”Förresten, du har inte några idéer kring hur man ska gå tillväga för att laga den här?” Zihao fiskade upp guldkedjan från en av byxfickorna och höll den framför näsan på artonåringen. ”Yaosu vill helst inte vara fast i den här formen för resten av livet, förstår du..och tja, kedjan är vital för att det inte ska behöva ske.”

Det verkar inte riktigt som att Hayleys kommentar fångar den ett år äldres uppmärksamhet. Åtminstone inte tillräckligt för att få honom att svara på det. Kanske det inte behövs, men hon är tillräckligt korkad för att behöva fundera över det hela en stund. Nu vet hon att de två andra ungdomarna kan kommunicera trots när vännens pojkvän är fyrbent. Det är orättvist. Hon är relativt duktig på att läsa av folk, hon kan prata med den äldsta av ungdomarna trots svårigheterna, kan förstå honom. Men hon kan däremot inte höra hans röst i sitt egna huvud. Det borde vara omöjligt, men uppenbarligen kan vissa göra det. Väldigt orättvist. Hur som helst tänker hon inte protestera, det är väl bra att Zihao och Joshua har den lyxen. Det finns viktigare saker att tänka på, tillexempel lurvbollen bredvid sig. De kristallblå ögonen följer hans rörelser när han kryper ner under täcket och bara svansen sticker ut. Känner han sig inträngd? Stackarn… hon böjer sig ner, och lämnar en snabb puss på den yviga svansen. Inte konstigt alls, det är ju bara den hon kan få tag på. Sen tänker hon inte tvinga sig på honom när han uppenbarligen vill vara ensam, så hon återgår till chokladpuddingen. Samtidigt som de två turturduvorna håller på att gosa med varandra. Hon känner sig väldigt bekväm, med Yaosus huvud tryckandes mot hennes ena vad, med en kopp te och en skål chokladpudding i famnen. Hon lyssnar såklart på det som sägs, men bara halvdant.
”Mm, du är jätteduktig..” Instämmer Joshua och lämnar ett flertal pussar på en av de rosiga kinderna. Jösses, måste de hålla på på det viset hela tiden? Hon är kanske inte så mycket bättre själv.. men ändå, hon tänker fortfarande klaga. Hon granskar hur vännens ögon glider ner mot halsbandet, ställer ner kuren och griper tag om det istället. ”Jag menar jag kan göra några försök, men kan inte lova någonting.”

”Ett försök är bättre än ingenting”, svarade Zihao och gav tillbaka drösen med kyssar han nyss fått. Därefter fiskade han upp skålen med blandningen och hasade sig en gnutta närmare Hayley. Benen låg korsade så att nittonåringen satt i skräddarsits och ögonen gled mellan den yngre flickan och kuren. Den hade en ganska ful färg, som silver men mörkare och mer smutsigt. Kanske det var ett dåligt sätt att beskriva det på, men det var ju faktiskt så det såg ut. Att använda glänsande bitar med silver hade ju inte direkt gått, då de hade varit på tok för stora.
”Kan du dra bort täcket en stund och dra upp tröjan så att jag kan smeta på den här geggan över såren?” Frågade Zihao och flackade med blicken. Konstig fråga? Bara en gnutta, dock inte med tanke på sammanhanget, men ändå. Yaosu hajade i alla fall genast till och snurrade raskt runt på stället. Dumma Zihao och hans dumma mun, det där hade låtit så dåligt en mening nu kunde låta. Tänderna blottades och öronen låg ännu en gång platta över hjässan på tjugoettåringen, vara stämband lyckades uppbåda till en rad underliga ljud. Det hade ju känts så bekvämt att ligga där under täcket och få småkyssar över svansen. Visst skulle det varit ännu bättre att få kyssar över ansiktet, men det var en annan femma.
Vill du dö eller? De gula ögonen hade smalnat en hel del vid det laget och det dröjde inte många sekunder förrän han nafsade till i den yngre broderns hand. Absolut inte hårt eller så, mer som en liten varning. Jodå, han förstod såklart att det inte ens var så Zihao menat, men i den stunden verkade det faktumet inte spela någon större roll.
”Aj, vad var det där bra för?” Utbrast nittonåringen förnärmat och ryggade tillbaka. ”Nej, jag vill inte dö..fan, är du helt dum eller? Jag är så homosexuell en människa kan bli, så hur kan det ens falla dig in att det var så jag menade?” Fortsatte han och himlade med ögonen. ”De där såren kommer aldrig att läka ordentligt och vi inte behandlar dem på rätt sätt, okej? Så ge fan i att försöka bita av mina fingrar.” Med de orden vände han sig mot Hayley igen och skakade på huvudet, uppenbart uppgiven. ”Vilken fin vakthund du har, kanske börjar bli dags att sätta munkorg på honom?”

Okej, det verkar inte riktigt som att ordvalet nittonåringen använt sig av uppskattas något vidare. Åtminstone inte av Yaosu. Om det varit någon annan än hans lillebror hade nog Hayley också blivit lite förvirrad och absolut inte gillat det, men tja… hon har känt den andre tillräckligt länge för att veta hur förskräckligt klumpig han kan vara, och hur långt ifrån hetero han är. Så för henne är det faktiskt lite roande, och hon kan inte hålla sig från att skratta till. Tänker han sig inte för när han öppnar munnen överhuvudtaget? Nu är det konstigt att det kommer från någon som henne, så är så hemsk med ord man kan komma, men hon står fast vid den ståndpunkten.
”Du är värre än mig,” påpekar hon med ett litet skratt. Dock kommer hon snabbt på andra tankar när hon ser hur den äldsta Huaze brodern reagerar. Jösses, han blev då inte glad. Det positiva med det hela är väl att han kommer ut från sin plats under täcket, så att hon kan se på honom. Han är väldigt lätt att kolla på, även när han har en massa päls. Otroligt gulligt. Hayley harklar lite på sig efter hon kikat på honom ett bra tag, och ställer ifrån sig skålen med chokladpudding, som fortfarande är halvfull, och koppen med det varma teet. Det är svårt, magen gör allt betydligt mer komplicerat än vanligtvis, och svinont gör det också. När brickan ställts undan drar hon bort täcket, bara för att sedan dra upp tröjan till bröstkorgen så att såren syns. Bra ser de definitivt inte ut, men bättre än vad de gjort om Joshua inte hjälpt henne under gårdagen. De är tjocka, fortfarande illröda sår. Inte så vackra, och hon kan inte undgå att grimasera lite av att se dem. Både hennes och Yaosus sår ser förskräckliga ut.
”Tycker du det? Jag tycker det är rätt gulligt.”

Om Yaosu hade kunnat tala hade han troligen hållit med Hayley, även om det skulle ha varit en lögn. Zihao var väldigt dålig med ord och hade ingen kontroll över munnen whatsoever, men den artonåriga flickan tog nog ändå priset. Nu betydde det inte att hon alltid slängde ur sig en massa skit, däremot i en större utsträckning än den mellersta Huaze brodern. Eller? Kanske de var ungefär lika klumpiga när det kom till den aspekten båda två, för det kändes nästan som det.
”Vadå värre än dig? Försök inte ens, du är betydligt mer taktlös än vad jag är”, muttrade nittonåringen och sköt bryskt den äldres huvud åt sidan, så att han kunde få sig en bättre titt på såren. De såg väldigt irriterade ut, på gränsen till infekterade. Huden runt de djupa skårorna var röd och även om det inte trängde fram något blod ur dem, hade det inte heller bildats några skorpor att tala om.
”Jag tror nog att det var en bra idé att ta till med den här smeten”, erkände han tyst och började försiktigt stryka den krämliknande kuren över såren. Tänkte Yaosu försöka bita fingrarna av honom igen? Knappast. Att säga att han överreagerat innan var inget annat än en underdrift och skammen hade redan börjat välla över honom. Gud vilken dum sak att ens jaga upp sig för, i alla fall om man hade resten av scenariot i åtanke. Tjugoettåringen suckade inombords och begravde nosen i en av Hayleys slanka axlar, noga med att inte råka störa den yngre brodern. De slanka fingrarna var väldigt varsamma och försiktiga, som om han verkligen försökte att inte göra henne illa. Framgång? Det skulle man nog faktiskt kunna kalla det för.
”Tycker du verkligen det?” Undrade Zihao frånvarande och sneglade kort mot högen med lurv. ”Joshua brukar bli sur på mig när jag försöker med något likande”, fortsatte han buttert och tog en ny omgång av röran på fingertopparna.

Okej, kanske det varit en överdrift. Det är väldigt några som är lika värdelösa på att prata som den artonåriga flickan. Munnen bara går och går utan något stopp, trots att hon ibland märker att det hon säger inte gör någon nytta. Det är en svaghet, någonting som Hayley avskytt med sig själv ett flertal gånger. Man tycker ju att hon borde ha lärt sig efter det relativt långa livet, men nej. Hon har mer bara vant sig vid det, och vant sig vid hur folk ibland kan reagera. Det är inte så att hon är okänslig, hon känner faktiskt väldigt mycket saker.. hon är nog lite väl känslig när det kommer till kritan, men det är inte någonting som syns särskilt ofta på hennes ansikte. Att flickorna i skolan hackat ner på henne, och inte ville vara vän med henne var väl på ett eller ett annat sätt förståeligt. Trots att hon ser sig själv som en rätt häftig person. Jösses vilken rant det blev, men så är det. Tänker hon däremot erkänna det här för den ett år äldre? Nehej då.
”Äsch, jag tycker vi är på samma nivå,” muttrar hon med en axelryckning. Istället börjar hon fokusera på magen framför henne. Den svala smeten som stryks på över såren får huden att svida, och aningen tafatt griper hon tag om Yaosus tass. Som att hålla honom i handen. Rätt mysigt. Hon har blivit van vid att krama om honom när saker och ting gör ont, det är en lyx hon har, och det verkar inte som att hon kommer sluta med det. Ännu bättre blir det när han lutar huvudet mot en av de nätta axlarna, det tillåter henne att luta sitt egna mot den pälsiga hjässan. Hon drar in en djupt andetag, drar in den bekväma doften som så ofta påminner henne om sitt egna lilla hem. Där hör hon hemma. Tillsammans med honom, även om han kanske inte kommer komma tillbaka i sin känsliga form de kommande dagarna. Eller veckorna.
”Om han gjorde det mot mig hade jag också blivit sur.. men nu gäller det ju dig, är lite roligare då.” Så sant så.

”Du tycker det va?” Undrade Zihao och höjde på ett av de mörka ögonbrynen. ”Men vill du veta en sak? Jag håller inte med”, fortsatte han och slätade ut lagret med smeten, så att det inte var lika klumpigt och allmänt slarvigt. Sådär, nu såg det ganska slätt och ordentligt ut. Kanske inte det absolut mest professionella arbetet genom tidernas historia, men helt klart bättre än ingenting alls. Och nu skulle såren förhoppningsvis läka betydligt bättre, och framförallt snabbare.
”Men du..alla skämt åsido, jag är verkligen ledsen över allt det här”, mumlade nittonåringen och slängde en flyktig blick ner mot den yngre flickans hand, som greppat tag om Yaosus ens tass. Det var inte särskilt svårt att se hur han verkligen försökte vara där på alla sätt och vis. Visst kunde han inte fläta fingrarna med den andres, men resten av kroppsspråket tydde starkt på att han gjorde allt i sin makt för att få Hayley på andra tankar. Den sträva tungan hade börjat dras över kinderna på henne och huvudet var så nära hennes respektive det bara gick.
Zihao ställde ner skålen på madrassen och stirrade ner mot fötterna, vilket fick honom att se ganska så olycklig ut. Precis på samma sätt som den äldre brodern kände sig värdelös, kunde han inte sluta beskylls sig själv för allt som hänt - alla sår, bettet, halsbandet..allting var ju faktiskt hans fel, hur man än vände och vred på det. Fan.
Det är inte ditt fel, Zihao. Jag ser på dig att du tror det, men det är det inte..lita på mig när jag säger det. Tjugoettåringen slutade upp med de små kyssarna och vände blicken mot den yngre brodern.
”Fast..det är mitt fel. Hade jag inte funnits hade det här aldrig hänt”, svarade nittonåringen, vara axlar sjönk ihop. ”Jag vill bara..jag vill bara att ni ska veta hur otroligt ledsen jag är över att det blev såhär..det är viktigt för mig.”

Alla skämt åsido.. åh, det har Hayley inte gått med på. Även när hon försöker vara seriös brukar hon kunna slänga ut sig något idiotiskt som inte alls hör till samtalsämnet. Det är faktiskt väldigt jobbigt, för trots att hon tar väldigt mycket på allvar suger hon verkligen på att visa det. En av anledningarna till att folk kanske ser henne som okänslig ibland. Men hon försöker verkligen, och hon vill inte att någon i rummet ska missförstå situationen. Nu har de allihop känt henne tillräckligt länge för att förstå det själva, men man vet aldrig. Blicken som tidigare varit fäst på magen glider upp till den mellersta Huaze broderns ansikte. Han ser verkligen ledsen ut. Förståeligt.. ingen hade nog velat agera på det sätt han gjort kvällen innan. Skuldkänslorna måste dränka honom vid det här laget. Ett leende stryker sig över läpparna på honom.
”Jag vet, men vi gör det bästa av situationen, eller hur?” Ja, om Zihao inte hade vetat om kuren hade nog saker och ting blivit ännu värre för dem stora såren. Han gör ju verkligen allting för att hjälpa till, och den artonåriga flickan är uppriktigt sagt oerhört tacksam för det. Hon håller sig tyst därefter, det verkar som att de två bröderna har en liten konversation, och istället för att lägga näsan i blöt drar hon ner tröjan över magen igen, så att ingen behöver se på den. Därefter agerar hon på ett sätt hon faktiskt inte förväntat sig av sig själv, men hon tar försiktigt tag om den ett år äldres hand, lugnt och försiktigt. Hon bryr sig trots allt om honom, och att de där tankarna ligger och gnor i huvudet på honom tycker hon inte om. Alls.
”Det är inte alls ditt fel, det är Samanthas fel. Ingen annans,” svarar hon med lätt rynkade ögonbryn. Tja, Samanthas och hon som betalat henne för det. Zihao hade inte kunnat kontrollera det själv, så att han dömer sig själv ger ingenting till. ”Om du inte varit här hade de bara hittat ett annat sätt att göra oss illa,”

Hayley hade rätt, det var Samthas fel, inte Zihaos. Om något så var det väl på sätt och vis den yngre brodern som var offret, eller åtminstone ett av dem. Som tur var behövde han inte lida några långvariga, fysiska konsekvenser. Om han tvingats göra det igen, pågrund av någon annan, hade Yaosu med största sannolikhet tappat förståndet.
”Jo, du har säkert rätt”, mumlade nittonåringen slutligen till svar och sneglade ner mot Hayleys hand. Det var en av de få gångerna som de faktiskt rätt vid varandra, alltså utöver en klapp på axeln eller liknande. Innan hade han nog slagit bort den och lipat mot henne, men nu kändes det istället betryggande på något underligt sätt. Inte ens någon så förbaskat envis som Zihao kunde påstå att han inte tyckte om den yngre flickan. Alltså inte på det sättet såklart, utan på ett uteslutande vänskapligt vis.
”Blir du avundsjuk nu eller?” Frågade han efter en stunds tystnad och drog med sig flickans hand framför nosen på Yaosu, som först ryggade tillbaka av rörelsen.
Nej, jag har inte sjunkit ner på din nivå än, svarade tjugoettåringen och snäste till, för att därefter gäspa stort och fästa de guldiga ögonen på Hayley istället.
”Han är väldigt avundsjuk”, kvittrade den yngre brodern och fortsatte vifta med handen. Alltid lika, jävla retsam. Även om det faktiskt lyckades lätta upp stämningen en gnutta, var tjugoettåringen på tok för lättretlig för att orka med detta. En suck trängde sig fram och han kunde inte låta bli att himla med ögonen.
Gå och hjälp Joshua istället, du går mig på nerverna, även om jag älskar dig förfärligt mycket. Yaosu bet löst tag om Zihaos handled och började lirka loss greppet han fattat om artonåringens hand. Efter många om och men släppte han och därmed kunde den äldre utan problem glida in med huvudet under den nu fria handen, under de smala fingrarna. Kanske han var en gnutta avundsjuk?