Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Dem var bortom all återvändo nu, nu var det bara strid som återstod som alternativ. Det var allt annat än optimalt, men Rowan var också fast besluten att vinna detta krig. Det måste dem - om inte för att faktiskt skydda sig från Oriagates hot så för att hämnas Camenag. Drakens död värkte fortfarande otroligt mycket hos Rowan, det var som om någonting saknades inom honom och han visste att han aldrig skulle få tillbaka det. Han behövde bara lära sig leva med det, även om det vissa dagar kändes tungt. Särskilt som nu där drakens hjälp hade varit ovärderlig.
I samma stund som ljudet av hästarnas hovar mot marken låtit till Vrales krigsläger hade bud skickats till Rowan att vikingarna var på ingång, och vid det laget som krigsfolket kom fram till lägrets kant så hade Rowan hunnit ta sig dit för att möta dem. De var ett imponerande folk, och även ganska mytomspunnet. Eftersom de för det mesta höll sig uppe i ödemarkerna var det mest rykten som gick om dem utan att folk faktiskt sett eller träffat dem på riktigt. En gång hade Rowan till och med hört ett rykte om att de skulle vara kannibaler, ett helt befängt rykte utan minsta lilla sanning i sig. Men de var respektingivande, där de kom ridandes i sina läder- och päls kläder, långa flätor och med krigsmålade streck i ansiktena.
”Njal, välkommen till Vrale.” Rowan hälsade ledaren med ett leende där han klev av sin häst. Han var en lång karl vars vitnande hår, som en gång varit svart som natten, vittnade om att han sett en del vintrar.
”Rowan!” Utbrast han och slog ut med händerna, skrattade svagt till innan han klev helt fram till Rowan och drog in han i en kram.
”Se på dig! Sist jag såg dig var du en tonåring utan hem, och nu… Kung. Visst hade jag tro på dig, men lite galen tyckte jag allt att du var när du bestämt skulle ge dig efter den där Clavius.” Njal släppte taget om honom igen och backade ett steg.
”Och nu har du nästan lika mycket grå hår som mig.” Flinade han till sist och Rowan skrattade glatt till.
”Jag är glad att se dig också, Njal.” Han log stort, det var alldeles för många år sedan han träffat dessa män som en gång i tiden varit hans familj. I en svunnen tid så långt bort idag.

Ivor hade varit med i flera strider tidigare, men han hade aldrig vant sig. Och trodde aldrig att han riktigt skulle. Det här var en plats för krigare. Och även om Ivor kunde behärska vapen, som svärd och pilbåge, låg hans intresse någon annanstans. Till exempel i böcker. Och hos han käraste -Jeanne.
Men han hade en plikt att sköta, tyckte han. Som nu medlem i kungafamiljen av Vrale, ville han också var med att skydda sitt land från ondska.
På lägret var det extra tydligt att det var här stridsmännen hörde hemma. Några vässade sina svärd, andra talade strategi. Några av de var rustade och målade.
Algir, med hans dvärgar, var blodtörstiga och skämtade högt om sjömännen som vattenpölar. Ivor var inte så säker på att de skulle ta så lätt på fienden. Raedan verkade själv som en blodtörstig sate och hade redan gjort flera försök att ta över land i Vrale som skadat riket en del.
Ivor hade hört om Philip och Adrianas uppbrott. Han hade inget att tycka om det, men han var förvånad över att Philip ändå valt att delta i kriget för att försvara Vrale. Med hans styrkor. Det var ett natur- och djurfolk. Om en inte kände till Ivor, att han vuxit upp med dvärgarna, skulle en tro att han var en av dem. Bland Acrias styrkor fanns alverna. De var skickliga och rörde sig smidigt, praktiskt att ha i strid. Men det fanns också varelser som såg ut att med ett vuxit upp i naturen. Nympher, eller skogsväsen vars kropp var utsmyckad i törnar, kvistar, blommor och tatueringar. De kunde magi som de använde i försvar eller attack. De flesta av de varelserna var kvinnor. De tillhörde väl egentligen inte någon, utan var ett eget folk som höll sig i skogs. Men eftersom de var i samma rike som kung Philip, och han såg de som en fördel att ha med de, hade det inte så mycket till val att ställa upp i kriget.
Tigrarna och geparderna var otäcka, tyckte Ivor. De var oförutsägbara och farliga. Därför, när de var i lägret, var de alltid under uppsikt av deras skötare. De morrade och röt. De trivdes inte i bur, men med tiden hade de vant sig. Både deras klor och tänder var sylvassa.
Ivor gjorde sitt bästa för att hålla sig på avstånd från kattdjuren.
På lägret fanns också Vrales egna arméer under ledning av Erland. De var tränade av honom. Soldaterna var drillade hårt. Det var tydligt, i flera blickar, att de var fokuserade och att de samlade sig inför striden. Bland de fanns Aiden, Edric och Finnigan, såg Ivor.
”Ptui!”, spottade Algir och gick över till Rowan för att se närmare på vilka fler som anlänt till lägret. ”Ers höghet.”, han gjorde sig inte till att buga för konungen. Rowan visste nog var han hade Algir och att de nog var på det vänskapsplan att etikett inte spelade någon särskild stor roll de emellan.
”Nå? Vad är det här då?”, brummade Algir och såg upp på folket på hästarnas ryggar. Dröjde länge kvar med blicken på Njal med en skeptisk min. Algir erkände för sig själv, tyst, att det nog var en krigare med tanke på musklerna och vapnena de hade med sig. Av Njals utseende att döma, så var han nog inte mycket äldre, eller yngre, än Algir själv. Det hade varit längesedan dvärglorden deltagit i krig tillsammans i försvar av Vrale. Då var han mycket yngre. Med tiden hade han också blivit en del gråhårig, skägget hade vuxit sig opraktiskt långt. Men ännu var sinnet ungt och envist. Dvärgarna var kända för deras envishet och stolthet.
”Dig har jag inte sett förut.”, konstaterade Algir tillslut och vickade huvudet bak för att se upp på mannen i fråga.

Rowan hade ärligt talat inte helt gillat att ha Philip i samma läger som han själv, särskilt inte nu när Adriana inte fanns vid hans sida för att lugna ner hans humör. Han hade lovat Adriana en sovplats i Eimport redan innan, då hon kommit till honom för att tala om det men hade hoppats att hon inte skulle behöva använda det. Det var ju hans storasyster och det gjorde ont i honom att se henne så... Ja, ledsen. Hon var inte den personen som ofta visade alltför mycket känslor utåt men det hade märkts hur hårt hon tog det. På ett vis fick det väl honom att ogilla Philip ännu mer, om det nu var möjligt. Men de var en stor hjälp i kriget.
"Jag heter Njal, ledare för berserkerklanen. Och du är?" Rowan hade precis varit påväg att presentera de båda för varandra när Njal tog saken i egna händer. Han måste faktiskt säga att han gillade den sorts familjära stämning som togs fram här, där slottets sedvanliga etikett och regler var som bortblåsta. Det var otroligt härligt att slippa.
"Aiden! Kom." Utbrast Rowan då han fick se sin son en liten bit bort, räckte ut armen som för att förstärka sin fråga. "Njal, det här är min son Aiden." presenterade han honom för den gamle vännen med en viss stolthet i rösten och den vithårige karln sprack upp i ett leende.
"Se på fan. Lika var ni också." Han riktade sin uppmärksamhet mer mot Rowan igen. "Jag hörde om Camenag, tråkigt. Vi har ett sto till dig, även om det inte kan mätas med besten du hade så finner du inte bättre riddjur i krigstider än våra." Rowan nickade tacksamt emot Njal.
"Tack, det betyder mycket." Berserkerna var otroligt stolta över sina hästar, som också var väldigt bra, och Rowan visste vilken ynnest det betydde att få en av dem. Inte för att han hade på långa vägar lika bra hand med dem som de ryttarna, verkligen inte. Han hade inte ridit på allvar på många år sedan han lämnat deras sällskap, och de gånger han gjort det hade bara varit för att förflytta sig. Inte på en krigshäst som krävde lite mer ifrån honom som ryttare, och han hade nu på vägen hit insett att han kunde få problem. Avsaknaden av vänsterhandens tre fingrar gjorde det allmänt besvärligt ibland att greppa om saker, och på hästryggen skulle han behöva hålla tyglarna i vänsterhanden för att använda högerhanden till svärdet.

Algir dröjde några sekunder med att svara Njal. Det var någonting med att han inte kände till klanledaren, eller beserkerklanen, överhuvudtaget. Och Algir kände till det mesta. Han hade en pålitlig rådgivare. Men den här informationen om att de fanns en sådan här samling människor, hade inte nått honom. Om det inte gått förbi honom såklart.
Algir noterade tyst för sig själv att han skulle ta ett snack med Elleshar, Ivors far, och Algirs rådgivare.
”Njal…”, upprepade dvärgen och smakade på namnet samtidigt som han behöll den skeptiska blicken. Sedan räckte han över handen och skakade om hans, lite överraskad att Njal verkade mer framfusig än han själv. ”Algir. Jag är dvärglord från Bel Baduhr.” Han harklade sig och rättade till tröjan efter de släppt taget om varandras händer.
Aiden hade gått för att prata med sina vänner. De var flera från träningen inför strid som han kommit närmare och kunde ha riktigt kul med. Men så hade han också Kai, draken, att se efter. Det var med litet dåligt samvete han dragit med honom. Aiden visste ju att Rowan fortfarande sörjde Camenags död. Och här kom Aiden med sin egen drake. De gick inte att jämföra dem ändå, försökte han rättfärdiga det. Kai var en mycket yngre drake och en livlig sådan. Det var tydligt att Kai endast drog sig till Aiden. Att det var de två. Han drog sig undan när någon annan försökte röra i honom och kunde fräsa på ett hissnande sätt om någon, utan hans tillåtelse, skulle lyckas göra det ändå. En försvarsteknik kanske. Det såg mer illa ut än vad det var. Draken gjorde inte någon illa.
När Aiden hörde Rowan ropa efter honom, ursäktade han sig från sällskapet och gick fram till Rowan, Njal och Algir.
Aiden såg en aning överraskad ut när han upptäckte Njal tillsammans med de andra beserkerna. Men leendet från den främmande mannen skvallrade om att han verkade vänlig. Och Aiden fick det mer bekräftat när Rowan presenterade sin son. De kände alltså varandra. Aiden nickade åt Njals håll i en hälsning och iakttog honom och de andra beserkerna med en nyfikenhet. Han hade aldrig sett till de tidigare. De liknade inga andra han stött på förut. Aiden beundrade deras utrustningar och hästar. ”Vilka är ni? Vad gör ni här?”, frågade han lite tafatt utan att slita blicken från de andra beserkerna bakom Njal.
Aiden hörde inte riktigt på om Njals erbjudande om en häst till Rowan. Istället blev han genast mer nyfiken på de nyanlända gästerna. Det kändes som något folk som hade sett mycket. Varit med om mycket. Något som Aiden själv strävade efter.

Rowan kunde inte låta bli att le lite av Aidens nyfikenhet, det var något som gladde honom. På den tiden han hade levt med berserkerna så hade han varit väldigt mycket mer lik sonen, äventyrlig, nyfiken och inte minst tog han alldeles för mycket risker. Men på den tiden hade han inte haft något att förlora, han hade varit på flykt, utan familj och med det enda målet att döda en kung. Inte direkt det lättaste projektet att ta sig an heller. Så mycket hade hänt sen dess, och numera såg han tillbaka på den tiden med ett leende. Han hade varit ung och fri, och även om han var lycklig nu så var det något med åldern som gjorde att man nästan längtade tillbaka till de tiderna. Men istället hade han nu en ny glädje i att se sina barn växa upp och gå igenom samma period.
"Vi är från berserkerklanen, vi strövar i ödemarkerna." Njal slog ut med armen som för att visa bakpå sina fränder. "Det var många år sedan vi sist lade oss i ländernas konflikter nu, men när en frände kallar har vi inget annat val än att lyda. Det vore att gå emot stjärnorna." fortsatte han innan han sprack upp i ett mer ärligt leende.
"Din far reste med oss i några år, innan han fick för sig att ränna iväg och bli kung istället." Flinade Njal glatt och Rowan skrattade lätt till.
"Jag tog aldrig eden, så du vet mycket väl att ni inte var tvungna att komma. Men jag är oändligt tacksam att ni gjorde det." log Rowan. De där berserkerna levde enligt sina egna regler och lagar, och även om Rowan umgåtts mycket och länge med dem tvivlade han på att han ens hade koll på en bråkdel.
"Ni kan välja själva vart ni vill slå upp läger, men jag skulle rekommendera vid västerflanken." tillade han sedan och Njal nickade till svar, vände blicken bak mot männen och sade något på deras egna språk vartpå de andra började röra sig iväg.

Gwendolyn var rädd, livrädd. Hon var ute på helt nya marker både psykiskt och fysiskt men hon hade inte klarat av det längre. Hon hade aldrig gillat sin far, hon var det yngsta av alla syskon och hennes far hade alltid hatat henne för att deras mor dött efter att ha fött henne. Det hade inte varit någon förlust att komma ifrån honom. Men nu hade han gått över alla gränser, hon klarade inte av att vara där längre. Det hade börjat pratats om att gifta bort henne redan innan kriget, vilket hon totalt vägrade göra. Det skulle hon göra vad som helst för att slippa, skulle hon leva med en karl ville hon välja den själv. När nu kriget också kom och hennes far tycktes ha blivit helt ifrån vettet så hade hon till sist kommit fram till att fly. Hon såg ingen annan utväg. Det var bara hennes bröder hon skulle sakna, de var fantastiska och de hade också protesterat högljutt mot hennes fars idéer på kriget. Inte för att det hade hjälpt minsta lilla. Det var Alaric som hade hjälpt henne fly, och där satt hon nu till häst. Hon hade ridit i full fart men både hon och stoet var trötta vid det här laget och hade slagit av på farten. Hon måste bara ifrån Oriagates styrkor, och hon anade att det betydde emot Vrale även om det var med en klump i magen. Hon visste inte hur de skulle motta henne men hon anade att det var allt annat än bra.

Ödemarkerna? Vad kunde möjligtvis finnas där? Aiden visste ju att hans mors, Thessas, hemstad låg därute bland ingenting. Och universitetet. Men vad fanns det mer där att göra? Han insåg sin brist på kunskaper. Nog för att Aiden var ute en del och ville upptäcka världen, men det innebar inte att han faktiskt visste allt om den. Klanen levde nog ett helt annat liv en honom och de hade en mening med det.
Lite drömmande funderade Aiden på om han också, som sin far, skulle kunna bli vän med de, och på så sätt också finna mer.
Aiden ville säga något mer om det, fråga, men han blev avbruten av sina tankar då Kai återigen röt till. Aiden snodde runt för att se efter vad det var frågan om. Något tycktes ha skrämt besten, då draken lyfte från marken och lämnade ett moln av damm från sanden efter sig. ”Kai!”, ropade han lite irriterat efter honom, men draken hörde inte på. Den hade redan flugit upp och iväg. ”Bäst att jag ser efter honom..”, muttrade Aiden lite ursäktande åt Rowan och satte fart efter den bevingade varelsen. Han anade var draken skulle ta vägen. Dessutom brukade han inte fara iväg allt för långt ifrån Aiden. Men tur skulle han hitta honom inom kort.

Philips känslor hade tagit över hans handlingar. Det var väl egentligen ingenting nytt. Han hade alltid varit en känsloladdad person. Men uppbrottet med Adriana hade lockat fram hans mer aggressiva sidor. Detta ledde till att många höll sig på avstånd från kungen. Ingen ville råka ut för hans utbrott. Men det fanns de som ändå såg det twistade beteendet hos kungen som en styrka- Philip kunde göra vad han ville, han agerade och fick saker gjorda. Så kunde det låta ifall en hörde på den lilla anhängare Philip fått med sig. Det lydde hans varenda vink.
I ett utbrott, i ett försök att få bli lämnad ifred hade Philip skickat spejare för att se sig om. Han var nyfiken på fienden och hade ännu inte riktigt fått helt kläm på vilka de hade med att göra.
Sagt och gjort, en grupp soldater från Acrias styrkor gav sig iväg för att se sig om.
De rörde sig bland bergen- en bra utsikt att kunna blicka långt bort och brett.
”Där! Kolla. Något rör sig mot oss.”, en av soldaterna pekade för att förtydliga det han hade sett. Personen i fråga var för långt bort för att de helt skulle kunna se vem eller vad det var, men hästen såg de. Det behövde inte mycket övertalning. Soldaterna bytte menande blickar med varandra och slog på fåniga flin. De skulle spela henne ett spratt.
De började med att sikta pilar mot personen och medvetet missa. I försök att skrämma hästen. De skrattade när pilarna ven i luften och träffade marken bredvid henne. Ju närmare personen rörde sig så såg de sedan- en kvinna. Ett nytt sorl av skratt spred sig. Hon såg inte ut att vara någon soldat. Snabbt hade de bestämt sig för att tillfångata henne. Kanske Philip skulle gilla det.
De satte själva upp till häst och spurtade ut. De hann ikapp henne. Soldaterna sträckte sig efter kvinnan och greppade tag i hennes arm för att slita henne av hästen. De täckte för hennes mun för att hejda henne från att skrika.
Soldaterna skrattade roat under tiden och drog med både henne och hästen därifrån. De skulle inte ta henne till lägret. De ville undvika att Rowan såg de.
Istället valde de att lämna henne en bit därifrån, utanför Philips tält och område. Där de skulle samla sina fångar från striden.
”In i buren med dig!”, skrattade de och knuffade henne hårt för att sedan låsa om henne. ”Vilken vinst.”, flinade de nöjt och nickade medhållande till varandra. De utbytte några till ord om lyckad spioneri och att de nog skulle bli belönade av Acrias kung. Sedan gick de därifrån och lämnade Gwen kvar, tillfångatagen.

Efter att ha sett hur Njal och hans män fortsatte bort emot något av lägrets utkanter så vände Rowan sig om igen och fortsatte in mot lägrets myller av folk igen, det var sannerligen en salig blandning av folk i det. Dvärgarna, Vrales män och Acrias naturfolk - och nu även berserkerna, folk var försiktiga kring varandra och som kung var Rowan ärligt talat lite nervös över hur det skulle gå för alla att hålla sams. De hade inte råd med några större oenigheter mellan arméerna när de när som helst skulle behöva slåss sida vid sida med varandra.
Det dröjde inte alltför länge förrän han fann den han sökte efter och smet upp sida vid sida vid Erland. Han var djupt tacksam över att ha vännen vid sin sida i allt det här, han var nog den Rowan litade som allra mest på. Ja, förutom Thessa då förstås. Men henne ville han hålla så långt undan ifrån kriget som möjligt, och allra helst ville han att barnen skulle göra detsamma. Aiden hade han tidigt förstått att det inte skulle gå att hålla honom borta ifrån striderna. Han hade däremot hoppats att Jeanne skulle stanna kvar i Eimport, men icke. Hon skulle bestämt följa med, men tack och lov åtminstone hålla sig i bakgrunden och istället hjälpa till kvar i lägret. Inte för att det heller var helt säkert, men det var åtminstone bättre än ute på stridsfältet. Fadern i hans hjärta oroade sig redan över hur han skulle ha koll på Aiden - allra helst skulle han ha honom inom synhåll hela tiden, kunna beskydda honom, men han hade varit i tillräckligt mycket strid för att veta att det skulle bli omöjligt.
"Har du några planer för kvällen?" frågade han vännen. "Jag skulle behöva hjälp med en sak. Jag har inte ridit en häst på allvar på decennier - och då var det med ett par fler fingrar än nu. Jag litar inte på mina egna förmågor till häst i strid. Och en flaska att dela på, som plåster på såren då du skrattar åt mina fiaskon." Det sista tillade han med ett flin emot honom, kunde glatt bjuda på sig själv inför vännen åtminstone. Han undvek dock helst att göra det inför hela lägret åsyn - det sista styrkorna behövde kvällen före en strid var att se vilken miserabelt dålig ryttare deras ledare var.

Gwen hade inte sett ryttarnas närvaro förrän pilarna landade tätt intill henne, något som fick henne att först förskräckt ropa till. Hästen reste sig på bakbenen, undan för pilarna, men på något vis lyckades hon nästan krampaktigt att hålla sig kvar på dem. Men det var inte för länge. Soldaterna närmade sig i rasande takt och innan hon visste ordet av var hon fast. Tusen tankar hann svepa igenom hennes huvud på vägen till den bur de satte henne i, och tusen till därefter. Var det här verkligen bättre än det liv hon haft innan? Trots hennes fars galenskaper hade det ärligt talat inte gått någon nöd på henne i första laget. Inte förrän giftermålet närmade sig mer. Nu var hon istället fast här, inlåst på fiendens territorium. Men hon hade åtminstone valt sida nu, det var alltid något och ärligt talat också något hon innerst inne var lite stolt över. I hennes hjärta visste hon att det här var rätt sida - de försvarade sig bara medan hennes far invaderade. De hade inget annat val än att försvara sig. Hon drog upp benen intill sig och lade armarna kring dem, lutade sig bak emot burens gallervägg.

Det hade varit utmattande att behöva planera inför kriget. Erland kände det i kroppen, i huvudet. Men ännu skulle han inte slappna av. Det var nu han behövde vara på alerten. Vila kunde han göra sedan. När kriget var över. Erland var fokuserad och bestämd. Det här kriget skulle de vinna. För Vrale. För Rowan.
Under lägret höll han koll på sina- det gällde både familj som soldater. Hela Erlands familj hade följt med. Edric och Giselle visste han att de båda skulle strida, även om han var emot sin ena dotters deltagande, i hennes tillstånd. Sunniva hade också följt med för att hjälpa till i lägret, främst för de som skulle bli skadade, där skulle hennes magi komma väl till hands. Det var en märklig känsla som fyllde honom, när han såg sin fru där med. Sienna hade varit med för flera år sedan, då Vrale slagits mot Acrias arméer. Det var som att återuppleva ett minne. Men de var äldre, klokare.
Hade Erland fått bestämma hade han nog låtit Sienna också hålla sig undan, för att han var så rädd om henne. Men han visste också att hon var en nytta för arméerna. Hon var bland de bättre med svärdet.
Erland såg sig om för att se till att alla installerat sig och gjorde de sista förberedelserna inför det kommande kriget. Det var både häftigt och märkligt att se en sådan blandad skara samlad. Men mest gav det självförtroendet att, med dessa trupper, vinna kriget.
Erland vaknade upp ur sina tankar då Rowan dykt upp vid hans sida. Erland slog på ett leende först och lyssnade gladeligen på vad Rowan hade att säga. Han skrattade litet när han föreställde sig Rowan kämpande på en häst. Han lugnade sig strax därpå. ”Du är för hård mot dig själv. Det där har satt sig i musklerna, du kan säkert rida en häst. Det är rädslan som stoppar dig.” Han anade dock att Rowan inte var helt nöjd med det svaret och öppnade därför munnen igen för att tillägga. ”..Men jag har inget planerat för ikväll och ett glas vin lät väl inte helt fel.” Han flinade och nickade åt skogens håll, att de kunde gå dit för att öva ifred. ”Det var generöst av de, att ge dig en häst menar jag. Jag hoppas att det inte är något cirkustrick du vill lära dig, för då frågar du fel person.”, skrattade Erland och gick före mot skogen. ”Ta med dig hästen så sätter vi igång genast.”

Aiden skyndade efter Kai. Nog för att han inte var orolig att finna draken, men han ville inte behöva gå alltför långt från lägret. Det skulle öka riskerna att de stötte ihop med Oriagates soldater och det ville inte Aiden göra själv utan förstärkning. Han visste fortfarande inte helt vilka de hade att göra med.
”Kai!”, ropade han och kupade händerna runt munnen för att förstärka ropen. Han blickade upp i skyn, men där syntes ingen bevingad best. ”Men vad i..”, muttrade han lite besvärat och såg sig om då han insåg att han skulle korsa Philips läger. Philip hade inte direkt varit besvärlig med Aiden, men Aiden kände till Philip och Rowans bråk. Det var tillräckligt för att Aiden höll sig på avstånd från kungen.
Han skyndade så gott han kunde utan att dra till sig uppmärksamhet. Han skymtade Philips tält och skyndade förbi.
Sedan fortsatte han vägen till de tält bortanför. Kai kunde inte vara långt borta.
Han skulle just göra ett nytt försök att ropa på draken då han såg den bevingade varelsen flyga upp i skyn igen. Aiden pustade ut. Bra. Draken ville väl bara ta en flygtur och se sig omkring.
Men sedan fångade något annat hans uppmärksamhet. Eller snarare några. Det var Acrias soldater, några av de. De skrattade och talade högt om ett bra byte. De kom ut från tältet som Aiden precis passerat.
Aiden skyndade sig runt det för att gömma sig. Egentligen behövde han väl inte det, men han ville inte dra till sig för mycket uppmärksamhet och behöva förklara sig. Och det var sättet soldaterna verkade roade som han själv blev nyfiken. Vad kunde det vara som de var så himla stolta över att ha fångat? Han bestämde sig för att ta reda på det.
När soldaterna var utom synhåll skyndade han in i det enorma tältet och upptäckte burar. Flera stycken. Men de flesta var tomma. Förutom en.
Aiden flämtade när han såg ryggtavlan av en kvinna. Men han ville inte vara alltför framfusig. Han visste inte vem det var.
”H-hallå?”, började han och rörde sig långsamt närmare för att tydligare se. ”Är.. är du skadad?”

"Säg nu inte för mycket än förrän du sett mig uppe på den där hästen." flinade Rowan retsamt tillbaka emot vännen, innan han vände mer in emot lägret igen och tillbaka för att leta rätt på hästen berserkerna varit vänliga nog att ge honom.
Det dröjde inte många minuter förrän Rowan, nu till häst, red ut till den lilla dunge bortanför lägret - på Vrales sida förstås - där han skulle möta Erland. Han var imponerad av hästen, det var ett mycket vackert sto - en högrest mörkfux - frågan var bara ifall han skulle leva upp till hennes krav. Han red fram till Erland, lossade läderpluntan med vin ifrån sitt bälte och kastade bort till vännen.
"Nu, det enda djur jag behövt hålla balansen på de senaste 25 åren har varit fem gånger så bred som hon här så förvänta dig inte för mycket." flinade han emot vännen, han hade tvingats inse vilken skillnad det var i att behöva hålla balansen på hästen jämfört med Camenag. Som han saknade den draken, varenda dag. Men även om sorgen ständigt fanns där så skulle inte draken återvända och han måste bara försöka göra det bästa ur situationen.


Det for tusen och åter tusen tankar igenom Gwens huvud där hon satt i buren, fängslad som något djur. Just nu kändes det som ett otroligt dumt beslut hon tagit och hon hade ingen aning om hur hon skulle ta sig ur denna situationen. Varför hade hon flytt hitåt? Hade det varit smartare att ta sig ut på Oriagates landsbygd istället? Men å andra sidan så hade hon velat ta ställning i kriget. Hon ville hjälpa till men inte hjälpa sin far och då var det enda sättet att istället hjälpa Vrale. En mansröst avbröt hennes funderingar, en röst som åtminstone lät lite trevlig.
"Nej." Hon svarade nästan samtidigt som hon snodde om för att se på vem det var som dykt upp och vilade plötsligt blicken på den vackraste karln hon sett. För någon sekund kom hon helt av sig.
"Vem är du?" Hon glömde nästan helt av sin ursprungliga misstänksamhet för förvåningen över honom. Inte för att hon hade någon aning om vem han var, men han verkade åtminstone vänligt inställd till henne med tanke på frågan. Något med honom var bara förtrollande, och hon hade svårt att ta ögonen helt ifrån honom.

Erland skrattade åt Rowans ord. ”Kan du rida på en drake, så är det här en barnlek.”, flinade han och tog emot pluntan för att smaka av vinet. Han tog en klunk och räckte sedan över ett svärd åt Rowans håll. ”Besegra mig.”, sa han enkelt och backade sedan undan för att dra sitt eget svärd. Han fortsatte att flina samtidigt som han uppmanande pekade med svärdets spets mot vännen.
Ärligt kände Erland en lättnad, bara för stunden, att vila tankarna på något annat. Än tidigare, då tankarna bara malde på om strategin inför striden. Det var utmattande och tjatigt. Dessutom ville han ha koll på sina soldater och sin familj. Han skulle aldrig erkänna eller visa det, men han var orolig för sina. Nu hade Erland alla med sig, det var mycket han kunde förlora. Men istället försökte han att lita på de. Sienna visste precis vad hon gjorde. Hon hade också Anselm med sig som säkert skulle ha ett öga på henne med. Edric och Giselle var tränade, så det skulle förmodligen också klara sig fint.
Innan Erland skulle gå för långt bort i tankarna snurrade han runt för att gör ett utfall mot Rowans håll, i hopp om att Rowan skulle stoppa Erland. Skulle han inte det, kunde Erland ändå finta och backa undan. Det här var bara för träningens skull.

Aiden flämtade när han såg hennes ansikte. Kvinnan var otroligt vacker. Han registrerade inte hennes fråga först. Istället ville han bara veta mer om henne. ”Vem har fört dig hit?”, frågade han och tog stegen närmare henne för att stanna bara en meter ifrån henne. Han såg granskande på henne. Det var någonting hur hon såg ut, hur hon liksom bar sig själv. Det kunde inte vara vilken dam som helst, det här var någon i adeln, gissade Aiden.
Sedan kom hennes fråga ikapp honom. Aiden funderade för ett ögonblick om han skulle ljuga för henne. Men han insåg sedan att det förmodligen inte spelade henne någon roll vem han var. ”Aiden.”, sa han sedan. ”Vem.. vem är du?”, frågade han. Och utan att tänka hade Aiden tagit ännu ett kliv närmare henne för att sätta ena handen om en av stängerna i gallret. Deras ansikten var inte långt ifrån varandra nu. Han kände hur han nästintill kunde drunkna i hennes blick. Han var helt förtrollad av hennes skönhet.