Prs tippest & JustAFriend

Just då kunde Elliot bara koncentrera sig på hur Sebastians läppar kändes mot sina egna. Underbart. Verkligen bättre än något annat. Han uppskattade inte att Sebastian drog sig undan. Han ville vara nära. För alltid. Nu var de ju fortfarande nära. Men ändå. Han ville vara närmre. Närmre än närmst.
Elliot rodnade lite när han hörde Sebastians fråga.
"Nej", han skakade försiktigt på huvudet.
"Eller asså inte med mening, det var någon tjej som kysste mig förra året. De körde sanning eller konka, men jag puttade ju bort henne", svara han tyst, men sanningsenligt. Nej, det var verkligen inte ett glatt minne. Oavsett om det var på skoj eller inte. Det hade inte känts bra alls. Efter att aldrig riktigt haft makt över sin egen kropp. Haft en mor som slagit och rört oavsett vad han ville, så tog alltid sånt lite extra hårt.
Sebastian var den första. Den första han ville ha nära. Kyssa. Älska. Och också den enda. Den en då som han någonsin skulle låta komma nära på det sättet.
"Har du?", frågade han mjukt och strök försiktigt med tummen över den yngres kind.

Elliot lyckades överraska Seb ännu en gång. En? På sanning eller konka? Det kändes så ofattbart. Samtisigt förstod han det, då Elliot var gay. Kanske var han bi, men det Seb fick intrycket att Elliot bara gillade killar. På något vis hoppades han att så var fallet. Det kändes... Säkrare, isåfall. Seb fäste blicken i Elliots gröna och tog lätt tag om tummen som den äldre strukit över hans kind.
”Ja”, svarade han och funderade på om han, likt Elliot, skulle förklara sig. Kanske var det bäst. Eller kanske inte. Det var ju inte ens relevant längre. Fast Seb visste inte om det gjorde det bättre att berätta eller att inte berätta. Fast om han inte berättade så skulle kanske Elliot gå runt och tänka på det onödigt mycket och det ville han förstås inte. Men om han berättade så skulle kanske Elliot tänka ändå och-... Nej, Elliot bryr sig nog inte. Han förklarade sig och du ska också förklara dig, Seb. Det är inte ens en stor grej.
”Jag öh”, började han osäkert och vilade istället blicken på den äldres näsa. ”Jag hade en flickvän. Förra året.” Han gjorde en min som betydde ’du, det spelar faktiskt ingen roll. Vet inte ens varför jag berättade’, men det kändes som att det spelade en stor roll egentligen.

Ett litet "Åh" undslapp honom. Skärp dig! Klart som fan att den andre hade varit tillsammans med någon innan. Han var ju perfekt. Vem ville liksom inte? Men han kunde inte rå för hur det knöt sig i magen. Hade flickvännen också gråtit i Sebastians famn? Legat tätt tätt intill? Kännt pirret emellan dem? Tanken på att någon annan haft sina läppar mot Sebastians fick honom att må illa. Gud vad patetiskt han var. En del i hans ålder hade varit tillsammans med ett tvåsiffrigt antal tjejer och killar, det var inte konstigt. Och Elliot tyckte inte heller att det var det. Men det kändes fel. Inte en tanke hade slagit honom tidigare hur många andra den andre varit med. Kanske till och med gått längre med... Han klarade inte av att tänka på det.
Elliot var sällan avundsjuk. Näst intill aldrig faktiskt. Och han visste inte vad det var nu, kanske en kombination av olika saker, men han kände sig plötsligt väldigt olustig.
Dagen innan hade han varit nära att ta sitt liv, varit övertygad om att ingen brydde sig och att han var helt ensam. Sebastian hade fått honom på andra tankar. Tills nu. Han hade nästan börjat känna sig speciell. Känt sig lite älskad.
Men Sebastian hade ju bara varit femton år då. Eller bara och bara... Fan Elliot, ge dig någon jävla gång.
Samtidigt kunde Elliot inte undgå att bli lite förvirrad. "Jag trodde-... Äh det var inget", Han skakade på huvudet. Han trodde Sebastian vara homosexuell. Var han inte det? Visserligen trodde Elliot att han själv var bi, men ändå. Var Sebastian straight och bara lekte med den äldres känslor? Nej, allt hade känts så äkta. Eller var det bara det han ville känna? Dumma dumma tankar.

Stämningen skiftade en aning. Nej, mycket. Seb kände det. Kunde nästan urskilja det i den äldres ögon och ansiktsuttryck. Fan. Fan, varför hade han sagt något? Vad var hans problem? Det kändes som att Seb hade något tvång inom sig som då och då sa ’fan, det är för bra nu. Fuck it up!’... Vilket nog stämde när han tänkte efter. Han och Elliot hade nog inte haft det riktigt jävla bra någon gång utan att Seb skulle få några ångestframkallande tankar som gjorde att han betedde sig skumt och försökte typ dra. Försökte rymma från situationen.
”Vad?” frågade han och tvingade sig själv att möta den äldres blick. Seb kunde ans vad Elliot skulle fråga men han ville inte tolka det själv. Det skulle kännas jobbigt. Riktigt jobbigt. Främst för att han inte riktigt hade ett utarbetat svar på frågan vilket i alla högsta grad berodde på att han inte riktigt visste. Det enda han visste var att han hade gillat sin flickvän men att han nu gillade Elliot. Mycket. Kanske lite för mycket för sitt eget bästa.

"Det var inget", sa han tyst. Han ville säga det försäkrande men han visste inte hur han skulle kunnat göra det, han ville ju veta. Även om det ju inte spelade någon roll egentligen.
Han sträckte på handen för att pilla med den yngres hår. Men det kändes plötsligt inte rätt längre. Han tog ganska snart ner den igen. Fäste blicken i taket. Gud vad fånig han var. Att det där hade riggat igång allt igen. Alla negativa tankar hade trängt sig på ännu en gång. Kunde de aldrig lämna honom ifred? Elliot hade ju nog med alla vanliga. De som bara var förvirrande.
"Du, jag måste andas lite", luftrören hade likt igår börjat strejka och han ville inte få panik. Inte igen. Han kravlade sig ur Sebastians grepp och ner med fötterna på golvet. Öppnade försiktigt fönstret och stack ut huvudet. Slöt ögonen. Koncentrarade sig på att andas.

Fast jo, det var någonting. Fråga bara. Snälla. Fast Seb fick inte fram något av det där. Han förblev tyst och nickade bara försiktigt. Fan, han hade förstört hela stämningen. Det hade nästan känts som att de var ett par och att de levde ihop och allting... Det var jobbigt att gå tillbaka till verkligheten där inget av det var sant.
”Okej”, mumlade Seb. Fick intrycket av att Elliot inte ville vara nära honom längre. Tyckte Elliot inte om honom längre? Fan. Han skulle aldrig sagt något. Särskilt inte om han inte förklarade sig heller. Men det skulle kännas dumt att bara säga det utan att han frågat. Så han lät bli. Följde istället honom med blicken då han stack ut huvudet genom fönstret. Undrade lite om han tänkte öppna det helt och hoppa ut därifrån, rymma från Seb. Springa så långt han kunde för att komma ifrån den yngre. Det skulle inte förvåna honom. Verkligen inte. Han skulle ha förståelse för det. Men Elliots grejer var ju inte vid fönstret så då skulle han väl inte rymma och Elliot vågade väl inte vända sig om och ta sina grejer för då skulle han riskera att bli stoppad av psychot i sängen.

Andas in. Andas ut. Varför skulle han jämnt vara så jäkla dramatisk? Men det gick ju inte att stoppa. När paniken och tankarna kom så kom de. De vände inte för att Elliot bad dem att göra det.
Han drog in huvudet igen, stängde fönstret igen. Det kändes konstigt att stå där. Och kallt.
Han kröp ner i sängen igen. Vågade till en början inte ligga så nära men sedan kravlade han sig närmre. Han behövde närhet.
"Ångesten är tillbaks", mumlade han mot den yngres bröstkorg. Ibland sög verkligen livet.
Elliot kramade runt den andres midja.
"Snälla lämna mig inte, i alla fall inte nu", viskade han och försökte styra iväg tankarna. Det gick käpprätt åt helvete. Allt gjorde ont igen.

Fast Elliot försökte inte rymma. Kanske för att han trodde att det var förgäves. Men han kom tillbaka i sängen och kom nära. Vilket stillade Sebs oro ganska mycket.
”Elliot”, mumlade han och lät sina fingrar gå igenom de kastanjebruna lockarna. Ville bara säga hans namn, njöt av hur det kändes att säga det. Elliot. Pojkvän. Kanske. Någon dag. Inte idag. Men sen. Kanske.
Hur hjälpte man någon som hade ångest? Seb hade ingen aning. Han fortsatte att pilla med Elliots lockar och försökte att inte njuta allt för mycket av hans armar kring sin midja. Om han njöt för mycket så fanns risken att han förvandlades det där hormonmonstret som tonårskillar kunde vara och att hans nedre regioner skulle aktiveras. Och det fick inte hända. Istället fokuserade han på Elliots hår, så gott han kunde.

Vilken idiot han var. Patetisk. Dum. Ful. Äcklig.
Han tänkte på hur han kommit dit. Blivit 'räddad", eller bara avbruten. Vad hade hänt annars? Hade han varit någon annanstans nu? Död? Levande? Hade Sebastian fått veta om det? Troligtvis först när han kom till skolan på måndagen. Möjligtvis i tidningen innan. Elliot hade dock inte fått intrycket av att Sebastian var en tidningsläsare, men han hade ju haft fel med mycket innan.
Kroppen kanske inte skulle hittats först om några dagar. Då hade han kanske blivit efterlyst. Förgäves. Det skulle dessutom bara ske om någon brydde sig. Kanske någon lärare efter ett par veckor. Fy fan vad sorgligt, bli anmäld som försvunnen, av en lärare. Eller förresten, Eric skulle väl gjort det. Med tanke på hur orolig han varit kvällen innan så absolut.
Vad skulle Sebastian gjort om Elliot dött? Gråtit? Han hade ju gjort det igår men Elliot visste inte. Kanske den yngre hade saknat honom och sedan gått vidare med en ny flickvän efter några veckor. Han var dock inte ens värd att saknas. Vilka skulle kommit på hans begravning? Garanterat syskonen. Skulle mamma klarat att hålla sig nykter? Skulle pappan kommit? Elliot hoppades att fadern skulle hållt sina ruttna tassar borta. Sebastian? Skulle han varit där?
Allt kanske skulle varit bättre så. Han skulle inte behövt vara så jäkla krävande.

Elliot la sig mer på rygg. Fäste blicken i taket. Hans ögon var inte helt tomma, de såg mer plågade ut. Vilket de var, för alla känslor som myllrade i den lilla kroppen gjorde så jäkla ont.
Det var ju klart som fan att Elliot inte kunde tänka riktigt klart, när han inte ätit på så himla lång tid. Men det tänkte han inte på för han kunde ju just inte tänka så. Klart. Logiskt.
Han slöt ögonen. En liten tår tippade över och fann sin väg nerför den grönögdes kind. Sen när började han bli så här? Känslig? Troligtvis när han började berätta. Då hade liksom de där tretton åren av konstant oro läcka ut och nu fanns det ingen återvändo. Han hade egentligen alltid haft mycket känslor inombords men det hade aldrig varit som nu tidigare. Konstant översvämning.

Elliot drog sig undan en aning och Seb drog tillbaka sin hand från hans hår. Ville han ha eget utrymme nu? Eller ville han helt enkelt bara ligga på rygg? Fan att Seb skulle vara så jävla dålig på att tolka saker. Osäkert la han sin hand, som tidigare pillat i Elliots hår, bakom sitt eget huvud.
Seb granskade Elliot där han tittade upp i taket. Han önskade att han kunde veta vad som hände inuti den äldres huvud. Vilka tankar som vandrade runt. Hur han kände sig. Men han ville inte bara ha en förklaring på hur Elliot kände sig för han skulle aldrig riktigt förstå det då. Samtidigt var han inte riktigt säker på om han faktiskt ville känna så som Elliot gjorde. Visst skulle han verkligen fatta då, men fyfan. Den äldres ögon såg riktigt plågade ut och Seb ville inte ens utsätta sig för att känna så som han gjorde.
”Elliot?” viskade Seb när han såg tåren rinna ner över den äldres kind. Hans tumme gick instinktivt dit och torkade bort den. ”Vad är det?”