Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Rowan stämde in i Erlands skratt, han hade visserligen en liten poäng även om Rowan inte höll med till hundra procent.
"En drake som visste precis vad jag tänkte och det var lite mer som en tunna, det här är ju som att sitta på ett spjut. Nej, svärd." flinade han, det var många gånger mer bekvämt att rida på en drake. På mer sätt en ett, visst hade han aldrig behövt rida Camenag på det vis man rider och guidar en häst, men också för den rena bekvämligheten. Han föredrog många gånger något bredare att sitta på än detta som han skulle närmast jämföra med en svärdsegg. Det kändes som att bara promenera skulle göra ont efter detta.
Han tog emot svärdet ifrån Erland. Ifrån marken var han skicklig med svärdet, så pass mycket kunde han med att skryta. Men till häst? Koordinationen här skulle nog inte vara den bästa.
"Lycka till." Sade han med ett snett leende även om han själv nog var den som skulle behöva det mest. Han fattade tyglarna i vänsterhanden, fumligt - han hade inte helt fattat det här med att rida enhändigt med för få fingrar. Han fick liksom inget riktigt grepp om tyglarna som hellre gled iväg, men han kunde ju inte heller direkt ta svärdet i vänsterhanden istället - greppet om det skulle vara ännu sämre och dessutom slogs han knappast bättre då. Alldeles lagom till Rowans utfall höjde han svärdet för att blocka honom, skänklade på hästen och styrde åt vänster för att komma något undan och vända om. Bara för att vänstertygeln skulle, mycket riktigt, ha glidit ur hans grepp och hästen svängde istället åt höger. Han suckade till samtidigt som han återigen fattade ett bättre grepp.

Gwendolyn såg tveksamt på mannen hon hade framför sig, denna skönhet som inte liknade något hon sett förut. Visst, hon hade väl kanske haft något mindre seriöst kärleksintresse förr i tiden på någon adelskille. Men aldrig något allvarligt och aldrig något som känts som detta. Det här var... Annorlunda. Det var som om hon fått en uppenbarelse av att se honom, och bara en blick på honom räckte för att få henne att glömma vad hon hette. Hon fann också att hon nästan helt glömde av att svara på hans fråga ett par sekunder efter den, och hon såg kvickt bort emot lägret.
"De var från Acria." Med tanke på att det här såg ut som ett krigsläger hoppades hon att det skulle säga tillräckligt. De hade ju inte direkt presenterat sig själva inför henne, men av deras prat sinsemellan hade hon förstått det mellan raderna.
"Gwendolyn. Gwen." Rättade hon sig själv, visste inte varför men hon ville hellre bli kallad Gwen av honom.

Som Erland hade hoppats, hade Rowan blockerat hans utfall. Men det var händelserna efteråt som fick Erland att se en aning bekymrad ut. Han skulle väl inte visa det, det skulle förmodligen inte tas något bra av Rowan. ”Det behövs bara lite tid.”, försökte Erland och nickade sedan, som för att förtydliga sina ord. Han förstod ju att Rowan ville kunna träna upp sig snabbare, men i dessa fall fick en ha tålamod. Erland hade inga tvivel om att Rowan en dag skulle vara tillräckligt säker för att rida på häst in i strid.
Han vaknade upp ur tankarna då han hörde ett hemskt oljud, som att något tjöt. ”Hornen.. Fan, de är redan här! Rowan, det slår larm, vi måste tillbaka till lägret nu!”
Erlands hjärta ville se efter hans familj, se att de var trygga. Men hjärnan ville till handling. Det var det här, den här stunden som de planerat inför. Strategin, den som malt och malt i huvudet på honom. Han kände pulsen öka en aning, men Erlands fokus var skarpt. Nu skulle de få se vilka de egentligen, faktiskt, hade att göra med.

”Acria?”, ekade Aiden och såg oförstående ut. Det betydde att det var Philips män. Såklart, Aiden hade väl kunnat lista ut det, om han varit lite mer uppmärksam. Han rörde sig trots allt på Philips område i lägret.
Det kändes som en klump i magen. Philip hade gjort något så genomruttet, att tillfångata henne. Aiden var inte ens intresserad av att ta reda på varför Gwen var tillfångatagen. Kungen av Acria hade visat ett flertal gånger att han handlade dumdristigt och oprofessionellt. Det kanske hade bara fallit in för honom, som en inpuls, för att Philip var uttråkad. Aiden tänkte inte gå med på det.
Hans vrede för Philip fick dock vänta. Något annat hade tagit över hans koncentration. Den ljudande signalen, som han visste, inte bådade gott. Det var ett larm. Pulsen ökade och Aiden bestämde sig i sekunden. ”Jag hjälper dig ut, du måste härifrån. Det är krig här.”, förklarade Aiden och såg sig om febrilt efter en lösning, något att få upp gallret med.
Löjligt nog hängde nycklar på en spik, bara en bit därifrån, som för att verkligen göra det surt för fången- friheten fanns där, men gallret hindrade fångarna för att nå den.
Han greppade tag om de så att de rasslade till om nycklarna och sedan skyndade han sig för att fatta rätt nyckel och sedan vrida om låset så att dörren till buren öppnades.
Han vilade handen kvar på handtaget när han såg, utan galler, på Gwen igen. Aiden ville inte att hon skulle råka illa ut. Det var farligt. Några sekunder passerade då Aiden bara tittade på henne. ”Kai..!”, utbrast han sedan. ”Kai tar oss härifrån! Kom, den här vägen!” Han visslade på draken samtidigt som han satte kursen ut från tältet. Den bevingade varelsen landade utanför och ylande ängsligt. Kände av striden som var över de. ”Gwen!”

Gwendolyn följde han med blicken då han letade fram nyckeln, med en viss osäkerhet men också kanske förväntan. Visste egentligen inte alls vem denna karln var, om hon borde lita på honom, men hennes hjärta protesterade emot de tankarna. Ingen som såg så bra ut kunde väl vara ond? Hon ville följa honom till världens ände om det var vad han ville med henne. Hon var snabbt ute ur buren då han öppnade dörren, det var en otrolig lättnad att sätta fot i friheten igen. Trots att det inte varit särskilt länge hon varit fängslad så hade det ändå varit hemskt den stund det varat. Såg sig förvirrat runt då han nämnde en Kai, tänkte först att det kanske var någon sorts befälhavare eller eventuellt en häst. Hon skyndade efter honom men slog av på takten då hon fick se vad som hade landat framför dem. En drake. Det var en best som inte liknade något hon sett förut, det var första gången hon såg en drake och hennes ögon blev stora. Det där var alltså Kai. Hon vände den häpna blicken emot honom.
"Vem är du?" Vem hade ens en drake? Hon började sakta förstå, men ville kanske ha det bekräftat.

Rowan hörde krigssignalen ljuda och kände hjärtat sjunka i bröstkorgen. Inte för sin egen skull eller den förlorade tiden till träning, utan för att det till sist var dags. Kriget var här.
Vägen tillbaka till lägret kändes lång och kort på samma vis. Den kändes för kort, för när han kom fram innebar det att det slutligen var dags men samtidigt han hann tänka tusen tankar på vägen dit. Oroa sig för att han nu inte visste exakt var Aiden, Thessa och Jeanne var. Eller Ivor. Trots att han inte var av deras blod var han en i familjen numera. Han hade velat ha talat med åtminstone Thessa innan, och helst också Aiden. När han kom in i lägret sökte han också efter dem med blicken, utan att lyckas något vidare - Aiden verkade som bortblåst och han hade inte heller lyckats vila ögonen på drottningen ännu. Jeanne hoppades han innerligt höll sig längre bak i lägret. Erland litade han på visste vad han skulle göra, och han sökte istället något med blicken efter Philip. Hoppades att dåren skulle hålla sig enligt planen och hålla sig till österflanken.
Styrkorna radade upp sig framför lägret på rekordfart, och han kände en viss stolthet över att ha dessa männen bakom sig. De var skickliga allihopa och om inte detta skulle skrämma Oriagate visste han inte vad som skulle göra det. Sakta men säkert började de röra sig framåt, ville ta striden så långt ifrån lägret som möjligt innan de mötte motståndarens styrkor.

Giselle hade nästan blivit övertalad till att inte vara med i självaste striderna på grund av hennes graviditet, som inte riktigt börjat synas ännu, bara en liten bula men som lika gärna hade kunnat vara ett par extra kilon snarare än en bebis. Hon ville skydda hennes och Jeromes barn, men än hellre ville hon skydda sitt land. Hon skulle aldrig kunna förlåta sig själv om hon satt bak i lägret - eller ännu värre, hemma i Eimport - medan de andra var ute och slogs. Eller gud förbjude, om någon av de skulle förlora livet. Hon ville vara här i ett försök att skydda dem oavsett vad det skulle kosta henne. Hon vågade inte ens tänka tanken på att hon kunde förlora Jerome i detta, det fick bara inte ske.
Det var också Jerome hon gick sida vid sida med bort emot styrkorna då larmet tjöt, tog tyst hans hand i sin samtidigt som hon rättade till svärdet vid sin sida.

”Här, ta min hand, håll i!” Aiden verkade inte ödsla någon tid. De måste härifrån nu. Han trodde att marken under de vibrerade och han föreställde sig hären av soldater som närmade sig. Aiden skulle inte se sig om eller ta reda på om det faktiskt var så. Instinkten var att fly, komma långt bort därifrån.
”Aiden sa jag ju, det här är Kai. Han är snäll, han kommer inte att göra dig illa.”, sa han hastigt, tydligt att han hade bråttom och struntade i att försöka göra sig till för Gwen.
Aiden klev upp på drakens rygg och drog försiktigt i Gwens hand för att hjälpa henne upp. Samma sekund som de båda var på draken lyfte besten med ett ilande ljud och tunga vingslag. ”Hem, Kai. Ta oss till slottet!”, beordrade Aiden och Kai satte kurs därifrån.

Erland stod i täten, med Vrales soldater bakom sig och Rowan bredvid sig. Han svalde och lade märke till att han var torr i halsen, förmodligen för att han var så uppjagad. Han försökte hastigt se sig om efter sina- Sienna, Giselle och Edric. Edric tyckte han sig skymta, men de andra såg han inte till. Istället litade han på att de faktiskt var där.
Ivor kom ikapp Erland. Först kände Erland inte igen alven, för rustningen och vapnena i hans händer. Men så möttes deras blickar och Erland nickade tafatt för att sedan rikta blicken framåt.
Utan att tänka hade han tryckt svärdets fäste i båda sina händer, redo för attack närsomhelst.
Och så hörde han. Stegen av motståndarna. På långt håll framför de, förbi träden, syntes hären av soldater. De var klädda i blått, som Aiden hade beskrivit de. De var samma soldater som dödat Camenag. De hytte med sina vapen, spetsiga, som spjut. De skrek högt.
Framför de sträckte sig något över människorna. Något till formen av en orm, men till ansiktet som en basilisk. Varelsen hade tyglar och sadel och på den satt, gissade Erland, kungen av Oriagate.
”Pilbågar redo!”, ropade Erland och hörde ett svischande ljud när soldaterna drog till vapen bakom honom. Vrales arméer rörde sig närmare motståndarna. ”Eld!”, vrålade han och gav tecken med svärdet för att förtydliga. Pilarna for högt ovanför hans huvud mot armén framför de. Där tog Erland fart och fick snabbt med sig resten av armén, med Ivor strax bredvid sig.

Jerome hade varit noga med att Giselle hade det tryggt och bra, när de varit i land, hemma, eller på skeppet. Men här, när det plötsligt slog honom, att de skulle i strid, kände han oron krypa i honom. Jerome skulle såklart inte visa det för Giselle, utan lät sig istället försöka gå inför att han skulle göra allt i sin makt för att vinna. Han hade mycket att slåss för och försvara.
Jerome kramade Giselles hand när hon fattat tag i hans. Han kastade en blick åt hennes håll och kände hur kärleken för henne vällde över honom och gav honom kraft. Kraft nog, att när armén satte fart, följde Jerome efter vrålande.

Samma stund som signalen för kriget bröt ut, såg Sunniva sin chans att dra sig undan tumultet och istället söka sig till skogs. Där skulle träden förhoppningsvis ge henne tillräckligt mycket skydd för att inte synas.
Hon hade bestämt sig för att hjälpa till, trots allt. Även fast hennes uppgift varit att stanna i lägret och hjälpa till. Men hon visste att hon skulle ångra om hon inte hjälpte till. Därför hade hon, i hemlighet, bestämt sig för att kasta trollformlerna hon övat. Om allting gick rätt, så skulle hon kunna göra hinder för motståndarna och på så sätt hjälpa Vrale ta överhanden.
Hon skyndade in bland träd och ris och tryckte sig bakom en stor trädstam. När hon stått där i några sekunder vågade hon kika fram. Henne ögon blev stora av det hon åskådade. Det blev plötsligt så verkligt nu.

Gwen var först lite tveksam, men krigshotet bakom dem och hans bedjande förmådde henne att ta hans hand och följa honom upp på drakens rygg. Osäkert. Fick inte riktigt det svar han ville på vem han var - men hon förstod det ändå själv någonstans i bakhuvudet. Satte sig tillrätta bakom honom, med den extremt ovana känslan av en drake under sig.. Det här var då verkligen inte vad hon förväntat sig av dagen då hon hade flytt hemifrån tidigare samma morgon. Men samtidigt var hon otroligt glad att ha träffat honom. Instinktivt då draken lyfte lutade hon sig fram, pep lätt till då hon såg neråt och lade genast armarna kring hans midja.

Rowan höll sig tätt intill Erland i täten av Vrales arméer, såg med tungt hjärta men samtidigt en beslutsamhet och inte minst ilska på armén framför dem. De skulle vinna detta, de måste vinna detta. Dem skulle hämnas Camenag och se till att ingen nånsin vågade hota Vrales territorium igen. Strax efter Erlands rop på eld höjde han svärdet i ett tecken för deras egen armé att det var dags. Stämde in i krigsropet det orsakade samtidigt som de rusade fram emot fienderna och minuter senare var allt en enda blandning av rop, människor, stål och blod efter att styrkorna kolliderade med varandra. Rowan gav fullt fokus åt striden, slogs som aldrig förr samtidigt som han nästan ständigt sökte med blicken efter Aiden - stressen och oron över att inte veta vart i striderna Aiden var växte.

Drew hade hållit sig undan ifrån Philip sedan bråket på bröllopet, otroligt besviken på den karl han själv alltid skulle se som sin far. Men han insåg efter en stund att striderna hade fört honom närmare honom, efter att han lyckats slå ner en av Oriagates män och fick några sekunders paus till att se sig om insåg han att Philip bara var någon meter bort. Han hann inte mer än bara konstatera det faktumet för sig själv innan ännu en blåklädd närmade sig honom. Han blockerade hans slag med svärdet, parerade ännu ett slag innan han fick en öppning och hans svärd borrade sig in i mannens sida som sjönk ihop emot marken. Drew var skicklig med svärdet, trots att hans största fokus alltid legat på politiken. Han satte stöveln emot mannen för att rycka loss svärdet ur honom, var nu inte mer än en halvmeter ifrån Philip vilket han först tänkt totalt ignorera. Men så såg han en blåklädd längre bort som spände bågen och siktade, och han agerade instinktivt och kvickt.
"Pappa!" Utbrast han när han insåg att pilen lämnade bågen och kastade sig framför Acrias kung, och i samma stund så träffade pilen honom djupt in i högersidans bröstkorg, något längre ut emot revbenen. Han drog häftigt efter andan av smärtan och svärdet föll ur hans hand när han segnade ihop på marken.

Anselms familj hade gång på gång försökt övertyga honom om att inte ge sig ut i kriget - han var gammal, han närmade sig 70, och var inte i sin forna, fina form. Men han hade inte klarat av att sitta hemma när hans barn försvarade landet istället, det gick bara inte. I grund och botten var han en krigare även om han inte längre var det.
Men han var långsammare än förr. Till en början klarade han sig fint, han lyckades döda flertalet män innan allt gick åt pipsvängen. Han blev omringad av tre män, och det var mer än han klarade av. Han ropade högt till av smärtan då ett svärd genomborrade honom bakifrån, och han sjönk ihop på marken. Knappt medveten om att någon tog honom därifrån.

Sienna hade till sist bestämt sig för att hålla sig kvar i lägret och hjälpa till med de skadade som redan börjat strömma till. Visst kunde hon slåss och var ändå relativt skicklig, men hon kände att hon gjorde större nytta med att använda den lilla magi hon hade till att hela folk. Hon började bli för gammal för kriget, och dessutom skulle oron över barnen och hennes makes hälsa ta över där ute.
Men så dök ett ansikte upp som hon kände igen alltför väl. Någon bars in i sjukstugan på bår, inte i samma hast som de andra och hon visste vad det innebar. Skadan var för allvarlig, mannen var bortom räddning.
"Pappa!" hon skyndade genast bort dit, ställde sig på huk vid hans sida. Kände lusten att kräkas när hon såg hans blodfyllda tröja och nästintill kritvita ansikte. Rossliga andetag som skrämde henne långt mer än något annat. Hon fattade ett tag om hans hand, försökte hela honom trots att hon var livrädd att det skulle vara för sent. Hennes far vred på huvudet mot henne och tycktes med vånda le lite av åsynen av henne.
"Sienna." Han tycktes ta en kraftpaus och Sienna skakade på huvudet för att få honom att inse att han inte borde lägga kraften på att prata. "Jag kan inte vara stoltare över dig." tillade han svagt, och Sienna kramade om hans hand samtidigt som hon kände tårarna hota under ögonlocken när han tycktes förlora medvetandet igen. Ett svagt andetag. In, ut. Och ett till, ett svagare. Så blev det tyst och handen i hennes blev stilla. Hon förstod att han var borta, men av något konstigt skäl var tårarna som bortblåsta. Hon hörde i bakhuvudet hur en av de andra helarna dök upp och försökte prata med henne, men hörde inte vad hon sade. Reste sig upp och greppade svärdet hennes far kommit in med för att ge sig ut till striden - ville döda varenda en av de jävlarna som tagit hennes fars liv. Hon kunde senare inte för sitt liv komma ihåg vägen dit, men helt plötsligt var hon mitt uppe i striderna och nu slogs hon oförsiktigt. Sorgen gjorde henne alltför förbannad för att få henne att tänka.

Under de, nere på marken, såg Aiden arméerna. Det gav honom dåligt samvete, att han lämnat de där. När Aiden tänkt vara med och slåss för sitt land. Han rättfärdigade sitt beslut genom att han valt att rädda Gwen ur hennes knipa. Vem visste vad som skulle ha hänt med henne, ifall Aiden inte tagit henne därifrån? Det var bättre att ta henne långt bort från Philip och hans män.
Det dröjde ett tag och sedan tornade sig tillslut Eimport och slottet upp framför de. Aiden pustade lättat ut när draken gjorde en sväng för att sedan mjukt landa på slottsgården. ”Vi är framme. Kom, Gwen.” Aiden lossade hennes grepp om hans midja och hoppade ner från draken för att hjälpa henne ned. ”Tack för skjutsen, Kai.” Aiden klappade på draken som skakade på kroppen, likt en hund som just tagit ett bad.
”Följer du med in i slottet? Eller vill du gå någon annanstans?”

Erland fäktade med svärdet. Han arbetade kvickt för att själv inte bli anfallen. Musklerna hade tagit över, han tänkte inte ens, bara inställningen ledde honom vidare, att de skulle ta sig igenom den här striden.
”Ivor!”, ropade han efter alven som Erland skymtade i vimlet. ”Ta basilisken!” Han syftade på monstret som Oriagates kung tog sig fram på. Erland hade inte sett det tidigare, men det var inte en orm, utan mer en jättelik ödla. Den gick på alla fyra och piskade soldaterna som flugor med sin enorma svans och högg med huggtänderna för att ta ihjäl klungan av soldater som samlats kring varelsen för att ha ihjäl den. Ivor satte fart med soldater bakom sig, som tillsammans skulle göra ett försök att ha ihjäl den.
Erland fäktades vidare. Ett slag i halsen på motståndaren så att det sprättade blod och sedan falla ihop i en hög. Erland skulle göra ett likadant utslag, när han såg något som fick blodet i honom att kännas som is. Det var Anselm. Han låg där, men så var någon kvick att ta honom därifrån. ”Helvete! Sienna!” Erland såg sig om. Bara hon inte gjorde något dumdristigt! Erland anade att hon skulle ge sig ut för hämnd.
Erland slog sig igenom massan och närmade sig stället där Anselm fallit ihop. Han blickade över huvudena mot lägrets håll, bara för att se ifall Sienna kommit ut därifrån. Till sin fasa fick han syn på sin fru som skyndat ut i vrede och slogs för allt hon var värd. ”Sienna! Nej, Sienna!”, försökte Erland och fick själv energi att slå sig vidare för att komma närmare henne. Hon skulle inte få vara här, inte nu, inte när hon inte kunde tänka klart. Inte när hon var det viktigaste Erland hade i sitt liv.
Smidigt hade Erland slagit sig fram och kommit fram till Sienna. Lika snabbt hade han fattat tag med armen om hennes midja för att dra henne därifrån. ”Sienna! Kom med mig!”, flämtade Erland, kände hur ansträngd han var. Han var otroligt ledsen för hennes skull, men det skulle finnas tid för det senare, att sörja Anselms död. Han väntade inte på hennes tillåtande, utan släpade henne därifrån, mot lägret.

Philip hade varit missnöjd ända sedan uppbrottet med Adriana. Han hade hållit sig för det mesta själv. När han interagerat med sina, hade han gett order efter order, bara för att snabbt bli av med de.
Nu hade han tagit tillfället i akt och rustat sig till tänderna för att låta blodtörsten ta över. Det var befriande på ett sätt, hans upplevelser, att se fienden krossas av hans egna arméer. Självförtroendet fanns där som en fasad ändå.
Han spetsade blåklädda soldater som närmade sig honom. Sparkade de hårt när de försökte göra ett utfall mot honom och parerade slag. Philip var skicklig, han hade gjort det här förut.
Så hörde han ett rop. Det tog en sekund innan Philip förstod att det gällde honom. Det var Drews röst. Det var därför den var så igenkännande. Han snodde runt för att se sig om och upptäckte Drew då marken. ”Jävla unge!”, fräste Philip och skyndade sig fram för att se närmare på honom. ”Varför skulle du göra sådär?” Philip ville hellre ha tagit slaget. Han gillade inte att någon tog hans vinst ifrån honom.
Philip mindes plötsligt bråket på bröllopsfesten, det slog honom. Och Adrianas ord, att Drew såg Philip som sin far. Det sved i Philip, fan, dessa känslor, varför var de tvungna att kännas så?! Han bestämde sig och tog tag under Drews armar för att dra honom därifrån. ”Du får fan inte dö! Adriana dödar mig då..”, muttrade han då han släpade Drew över den grästäckta marken.

Gwen sade inte ett ord under färden, kanske var det av rädsla, kanske av chocken. Men synen av striderna där långt nedanför dem hade fått oron att växa inom henne. Trots att hon hoppades att hennes far skulle förlora, så var ändå de flesta av hennes bröder med i striden och hon oroade sig för dem. Dem var den familj hon hade och nu efter att ha flytt hade hon ingen aning om hur hon skulle hantera ifall någon av dem skulle bli illa skadad eller ännu värre död.
När de landade tog hon tacksamt emot hans hjälp ned, innan hon såg sig om här. Hon hade aldrig varit i Eimport tidigare, än mindre vid slottet. Hon hade knappt ens varit i Vrale tidigare. Men det var otroligt vackert. Hon hade hört historier om hur det skulle vara men det överträffade förväntningarna. Visst var hon själv uppvuxen i ett slott, men Oriagates slott var mer... Opersonligt. Inte lika grandiost. Känslan av att dem var ett sjöfolk nådde ända innanför slottets väggar. Slottet var liksom nedgånget och mer likt en borg än ett slott.
"Jag följer dig." Hon vände sig till Aiden, som hon vid det här laget förstått måste vara Vrales prins. Vilket oroade henne smått - hur skulle han reagera på vem hon var? Hon ville berätta det, men visste inte hur.

Sienna visste inte hur länge hon hunnit slåss, i ilskan kunde hon varken tänka klart eller ha någon tidsuppfattning. Men så kände hon plötsligt någons arm kring henne och i en halv sekund var hon beredd på att slå sig loss ifrån någon snuskig blåklädd innan hon snott runt och insåg att det var Erland. Åsynen av sin makes ansikte fick hennes axlar att sjunka, fick all den där ilskan som jagat ut henne i kriget att tyckas försvinna. Istället kändes det viktigt att följa med honom, därifrån. Verkligheten kom tillbaka till henne igen, där hon skyndade bredvid honom och vid det laget som de återvänt till lägret hade några stilla tårar hunnit leta sig nedför hennes ansikte. Hon stannade till då de närmat sig tälten och såg upp på honom.
"Pappa är borta." viskade hon, dels till honom då hon inte hade en aning om ifall han förstått det eller inte. Men dels också för sig själv, för att säga det högt och i det göra det mer på riktigt.

Drew blev först som iskall efter att pilen träffade honom, innan smärtan dundrade upp som en explosion ifrån såret. Han kippade efter luft i några andetag av den plötsliga övergången till smärtan och släppte ifrån sig ett par inte särskilt smickrande fraser. Inte för att det hjälpte - smärtan blev bara värre och han kunde riktigt känna hur det nog började samlas en mindre blodpöl under honom. Så hans fars röst, och han fick ärligt talat erkänna att han var förvånad över de ovanligt ömma orden för att komma ifrån honom. Drew hade bara agerat instinktivt, skulle han ha använt hjärnan så var han fortfarande alldeles för arg på Philip och hur han betett sig. Men ändå räddade han sonen. Något både bra och dåligt - nej, dåligt var fel ord. Självklart var det bra. Men smärtan av att dras mot den ojämna marken fick honom att glömma tankarna på sin far, och efter max någon meter av att dras iväg så svartnade det helt för ögonen på honom.

Aiden nickade åt Gwens beslut och ledde vägen in mot slottet. Det slog honom då, att han kanske var skyldig henne en förklaring om vem han var. Det var ju faktiskt inte vem som helst som bara kunde strosa in i slottet sådär. ”Ehm, det här är mitt hem.”, sa han och visade med armen mot korridoren de vandrade i. ”Mina föräldrar är Rowan och Thessa, så.. ja…”. Aiden hoppades att han inte skulle behöva förklara mer. Nog för att han var tacksam över sitt liv och de privilegier som följde med att vara prins, så var det inget han direkt skröt om. Aiden hoppades på att Gwen inte skulle tro att han skröt för henne nu. ”Jag behöver något att dricka- vill du ha?” Han tänkte tillbaka på kriget för ögonblicket. Han hade dragit därifrån. Men av en god anledning. Han skulle ge sig dit igen, när det fanns läge för det. Men först ville han ta reda på mer vem den här Gwen var. Känslan sa att hon var mycket mer än ögat såg.
”Så, Gwen..” Han ledde henne in till ett allrum där de brukade stå vin framme i en karaff för att ta av. Han gick fram till bordet och hällde upp i två glas och räckte det ena glaset till Gwen samtidigt som han tog en klunk.
”Varför tillfångatog de dig? Vem.. vem är du?”

Erland hade andan i halsen när de kommit fram till lägret. Hela vägen dit hade han hållit om Sienna, för att vara noga med att hon följde med. Pulsen var hög av ansträngning när de stannade. Men han bekymrade sig inte över det. Istället låg fokuset på hans hustru. Sienna. Han torkade bort hennes tårar med tummarna och drog henne sedan till sig i en kram för att hålla om henne. ”Jag är så ledsen, Sienna.” Erland kände sig hjälplös. Om han kunde, skulle han ta hennes sorg ifrån henne. Men han visste att det inte var möjligt. ”De ska få för vad de gjorde mot Anselm. Jag lovar dig det.”, sa han samtidigt som han höll armarna om henne. Han var beslutsam för att han skulle hämnas för den enorma skadan Oriagates soldater hade orsakat. ”Och Anselm..” Erland lossade på greppet om henne och mötte hennes blick igen. ”..Han ska få en jättefin begravning.”. Han pausade och såg granskande på Sienna. ”Jag vill att du stannar här i lägret, Sienna. Thessa ser efter dig. Jag är säker på att hon är här någonstans.” Han såg sig om efter drottningen och skymtade henne en bit längre därifrån. ”Men jag tänker inte tvinga dig.” Han såg tillbaka på Sienna igen. Återigen några sekunders tystnad passerade. ”Jag måste tillbaka till de andra.”

Philip stönade och flåsade besvärligt av ansträngning när han drog Drew från slagfältet. ”Behövde du..ah!.. Göra..ah! Så..där? Ah!” Men den sista utandning släppte han taget om Drew så att hela hans överkropp for ner på marken. Först då upptäckte Philip att Drew var medvetslös. ”Satans pojk..!”, muttrade han irriterat och satte sig ner på huk för att titta närmare på honom. Det slog honom igen att Drew inte var hans och det sved i Philip på grund av den vetskapen. Men sedan fick han en annan tanke. Eller flera. Det var minnen av Drew. Som yngre. Philip hade sett hans flit och slit. Drew hade verkligen jobbat för att komma så långt i livet som han hade gjort. En ovanlig känsla växte i Philip. Han beundrade det. Och sedan blev han irriterad just för att han känt så. ”Äh, han är ändå inte min..”, viskade han, tillräckligt osäker i sig själv för att inte vilja dra sig till alltför mycket uppmärksamhet. Philip hade inte bestämt sig riktigt vad han skulle göra med den nya informationen om att Drew inte var hans.
”Hjälp han då! Ser ni inte att han är illa däran? Pfft!” Philip ropade till helarna och reste sig upp för att vinka åt de att komma och hjälpa till. Det dröjde inte länge förrän flera hade samlats för att lyfta upp Drew och ta med han därifrån för vård.

"Jag förstod nästan det." Svarade Gwen nickande. Hon var fortfarande fascinerad över skönheten här inne, och kunde ju förstås inte låta bli att se sig lite extra omkring medan de tog sig in till det rum han fört henne till.
"Ja, tack." sade hon till hans fråga om dricka. Tog tacksamt emot glaset och tog en klunk lagom tills hans andra fråga. Som hon nästan inte ville svara på. Hon höll sig tyst i några sekunder, visste inte vad hon skulle svara. Skulle hon säga hela sanningen, eller bara att hon flytt från Oriagate? Hon visste att det säkert vore dumt att säga vem hennes far var när hon stod i det bokstavliga centrumet för hans fiende. Men hon ville inte heller ljuga för honom, trots att de så nyss träffats. Men han hade säkert riskerat mycket med att frita henne så han förtjänade det också.
"Raedans dotter." sade hon till sist tyst, på gränsen till en viskning medan hon såg ned i sitt glas. "Jag flydde. Han är ingen man längre, han är ett monster. Jag red mot Vrale när de tillfångatog mig." fortsatte hon, hoppades att det skulle säga tillräckligt om vilken sida hon ställt sig på.


För några sekunder tillät sig Sienna att bara omfamnas av honom, i hans armar var det enda ställe hon ville vara på just nu. Försökte begrava sorgen för stunden, lugna ner de mest kaotiska känslorna för att kunna samla sig. Hon kunde sörja mer senare, och hon visste att Erland behövde ut i striden igen. Hon kunde inte uppehålla honom här.
"Tack." viskade hon lågt och drog sig bara litet undan ifrån hans omfamning. Försökte blinka bort några tårar.
"Gå. Och kom tillbaka hel." Uppmanade hon honom, han var trots allt kaptenen och han behövdes där ute. Även om hon innerst inne ville hålla kvar honom där tills striderna var över. Utöver sorgen hade detta gjort henne tusenfalt mer orolig över de sina som stred där ute. Ingenting fick hända dem. Men hon visste åtminstone bättre än att själv försöka ge sig ut i kriget igen - hon tänkte allt annat än rationellt just nu, så mycket kunde hon förstå. Istället vände hon om för att leta reda på Thessa så snart hennes man försvunnit iväg igen.

Aiden log lite snett. Såklart att Gwen hade listat ut det. Men han var glad att slippa gå på tå runt det- nu var det ute, nu visste hon vem Aiden var och Aiden kände sig lättad för det.
Dock varade inte lugnet särskilt länge. Han hade hunnit sätta sig ner och se upp på Gwen för att sedan ta ännu en klunk, bara för att sätta i halsen. Hennes ord gjorde honom på stört förvirrad. Han hostade och slog sig för bröstet med knytnäven.
Det gick några sekunder innan Aiden hade återhämtat sig. Han blickade upp på henne. ”Raedans dotter? Är du.. Origates kung.. Fan!”, svor han och reste sig upp igen för att gå fram till henne. Blev återigen påmind om hennes skönhet när han stod ansikte mot ansikte med henne. Men snabbt fick han borsta av sig den tanken- han såg beslutsamt på henne. Han sänkte rösten. ”Säg inte det igen, för någon här. Inte när vi är i slottet. Väggarna har öron.”, sa han och backade undan. Han drog handen genom håret i frustration samtidigt som han tänkte efter.
Vad skulle Rowan säga om han visste? Vad skulle Thessa säga? Han ifrågasatte sitt beslut att ha fritagit henne, men insåg direkt att det inte var en dumdristig handling. Philips män hade tillfångatagit Gwen utan någon anledning alls. Egentligen var det helt typiskt Philip, att göra något sådant där, bara för att han kunde.
Aiden kände sig snurrig och överväldigad av alla frågor och tankar. Han tittade på Gwen igen. ”Förlåt. Jag vill inte skrämma dig. Jag vill bara inte att vi tar några risker.”, förklarade han och tog ett steg närmare henne igen. ”Jag vet inte helt varför du flydde hemifrån, och jag behöver inte veta det, men jag är glad för att du.. ja.. är här.” Han log lite då och svalde. Några sekunder av tystnad passerade igen. ”Ikväll stannar vi här. Men imorgon måste jag återvända. Pappa, han.. han är nog inte glad över att jag är borta.” Han gick till bordet igen för att slå sig ner på samma stol han suttit på tidigare. ”Har du någon stridsvana? Följer du med mig?”