Antikens Grekland [Rollspelare och Countess]

Leonidas satte sig ner bland männen och lade sitt svärd över benen för att slipa det. Till en början såg de häpna ut. Det var inte varje dag som man fick sitta ner tillsammans med en prins. Men efter en kort stund blev de mer bekväma med Leonidas närvaro och fortsatte att prata på som innan. Dock tystnade dem en efter en när rikets drottning plötsligt dök upp längre bort. Leo följde deras blickar och fick själv syn på flickan han älskade.
”Vår drottning mycket vacker..”, sade en av männen, och Leonidas slängde genast en blick mot honom, för att sedan se tillbaka mot Cleo. Visst har hon vacker. Den vackraste kvinnan han någonsin hade sett. Och hon var hans..
”Ni är uppe tidigt, ers höghet”, sade hans tillräckligt högt för att Cleopatra skulle höra honom.

Cleo väcktes från sina funderingar när hon hörde Leonidas röst. Hon tittade åt sidan och höll inne leendet som så gärna ville fram, gick istället fram till honom och hans två soldater.
"Nåväl, jag ska inte ljuga, jag kollar på vädret. Jag hoppades på att vinden skulle vara stilla så att du inte behövde ta min make ifrån mig men gudarna är på er sida." sade hon och granskade Leonidas. Hennes make kunde hon inte längre bry sig om, det var han som hon inte skulle klara sig utan. Hon granskade männen och log svagt. "Har ni varit i strid med Philip och Leonidas innan?" frågade hon nyfiket och höjde på ögonbrynen.

”Oroa dig inte. Jag kommer att hålla ett extra öga på Er make, och innan du vet ordet om det är han hemma igen”, svarade Leonidas och kunde inte hindra ett leende när han såg halsbandet som smyckade Cleos hals. Han lade svärdet åt sidan för att istället lägga all fokus på henne och sällskapet. Och såg sedan mot de andra männen för att höra deras svar på frågan.
”Ja, min drottning... Prins Leonidas är den skickligaste krigaren jag någonsin skådat. Och med kung Philip vid sin sida är de oövervinneliga. Ingen kan fälla dem i strid”, svarade mannen som var äldst av dem. Leonidas drog då återigen på munnen. Men samtidigt kände han en känsla av oro inombords. Hans relation till Philip var inte densamma som förr. Och han visste inte om det skulle ställa till besvär under kriget.

Cleo kollade på Leonidas och log svagt innan hon nickade lite, tänkte säga något men lät bli när en av soldaterna började prata. Hon log svagt och nickade lite igen.
"Ni behöver inte tilltala mig som er drottning, Cleo bara." sade hon, gillade inte alls att vara drottning. Hon ville inte ha någon titel, hon var van med bara sig själv. Det dröjde inte länge förrän hennes blick återigen vandrade tillbaka till Leonidas igen, hon ville så gärna lägga armarna om honom och böna och be om att han skulle stanna kvar.

Leonidas tittade tillbaka mot Cleopatra. Han såg in i de vackra ögonen, och en varm känslan spred sig inom honom. Han ville rör vid henne... hålla om henne. Men det kunde han inte. Inte här. Inte nu. Så för att komma på andra tankar tittade han mellan männen igen och insåg snart att personen som satt närmast honom såg mer nervös ut än de andra.
"Du..". Han fäste blicken på mannen som då ryckte till eftersom han inte var beredd på att bli tilltalad av prinsen. "Du är bror till Alexius, inte sant?". Mannen nickade långsamt till svar.
"Din bror stred vid vår sida i många år. Han var en bra solat, och en god man", Leonidas lade en hand mot hans axel. "Kämpa i hans ära..". Han kunde direkt se hur mannen blev mer avslappnad och hur någonting som liknade ett svagt leende dök upp på hans läppar. "Det ska jag, my lord".
Leonidas gav honom en sista klapp på axeln innan tog sitt svärd och reste sig. Blicken gled från männen upp till himlen, det var klarblått och vindstilla. Cleopatra hade rätt; Gudarna var på deras sida, det fanns ingen tvivel om det.
"Har ni någonting emot att jag följer Er tillbaka till frukosten.. ers höghet?", hans blick föll åter mot Cleo. Ögonkontakt än en gång. och han kunde inte hindra ett leende.

Cleo hade inlett en konversation med en av de äldre soldaterna och satt där, helt uppslukad av historier om krig som han utkämpat innan. Hon vände blicken mot Leonidas när hon hörde att han tilltalade henne. Hon rynkade förvirrat på pannan då hon missat frågan men antog att han ville gå någonstans då han stod upp. Hon nickade lite och tackade mannen för historierna och önskade dem alla lycka till innan hon långsamt började gå mot palatset igen.
"Kommer ni vara säkra?" frågade hon lugnt och kollade på Leonidas.

"Jag har en bra känsla. Männen är redo och gudarna verkar vara på vår sida", svarade Leonidas då de började gå mot palatset igen. Han fäste blicken framför dem, gav ifrån sig en lätt suck och rynkade pannan innan han fortsatte tala; "Alla kommer inte återvända hem.. Men de behöver en anledning att överleva. Många soldater strider för kungar som de aldrig har träffat. De lyder blint och till och med dör om de måste. De behöver hitta något eller någon att kämpa för... Liksom jag har hittat dig". Leonidas såg mot Cleo igen. Det sista hade han sagt med en lägre röst för att ingen omkring dem skulle kunna höra.

Cleo rynkade lite på pannan och kollade på honom med stora ögon, om hon inte varit emot att han skulle ut i krig så var hon absolut emot det efter att ha hört hans ord.
"Jag vill inte att du lämnar mig, Leonidas." sade hon tyst och tittade bort från honom, kände hur tårarna började bränna bakom ögonlocken. Hon var inte redo för att säga adjö än, när han lämnat efter bröllopet så visste hon att han skulle hitta tillbaka till henne men hon hade ingen aning längre. Han kanske dog i kriget, vilket var något hon vägrade acceptera. Om det skulle hända så skulle det inte dröja länge förrän hon gjorde honom sällskap i de dödas rike.

Vid det här laget kunde Leonidas se på Cleopatra när hon var på gränsen till att börja gråta. Och det var det sista han ville.
"Vi är tillbaka innan du vet ordet av det.. Både jag och Philip", sa och fick sen fram ett litet leende på läpparna. Han ville lägga en arm om henne, men tvingade sig själv att låta bli. "Du hörde väl vad mannen sa? Ingen kan fälla oss i strid.. Så sluta oroa dig. Jag behöver veta att du är stark. Hur ska jag kunna strida om jag vet att du går runt här hemma och är bekymrad?"

"Jag behöver bara din trygga hemresa." sade hon tyst, knappt att det var märkbart. Hon var livrädd för orden hon just yttrat men Leonidas var den sista person hon skulle ljuga för, han var den enda riktiga hon hade i sitt liv och det var något hon ville ta vara på. "Jag kommer vara bekymrad tills du kommer till mig igen, hur ska jag veta om du mår bra?" Deras samtalsämne var inget som gjorde henne glad överhuvudtaget men det var viktigt att de fick ut allt så att inget skulle ligga och gro.