Prs tippest & JustAFriend

"Jag är så jävla svag", sa han tyst med blicken fortsatt fast i taket. Han klarade ju verkligen ingenting, fy fan.
"Jag borde ha gjort det", fortsatte han kort. Elliot blev förvånad över sina egna ord. Menade han det verkligen? Just då kändes det så. Några minuter tidigare hade allt känts okej. Skulle han någonsin få ordning på dessa humörsvängningar? Ena sekunden var han typ okej och nästa självmordsbenägen, det var jäkligt tröttsamt och förvirrande. Just då kunde han dock bara fokusera på hur ont det gjorde inombords. Inte på hur det skulle kännas för Sebastian att höra det. Eller allt annat som var fel med det han sa. Sedan skulle skuldkänslorna ta över och göra vad de var bäst på, men just nu gick det inte att tänka så. Just nu gick det inte att tänka alls.

Seb svalde hårt. Hans unga, omogna hjärna klarade inte av så tuffa ämnen. Varför hade han levt skyddad från allt sådant? Varför... Han visste ju att många hade sådana tankar, men han hade aldrig träffat någon förut som hade det. Trodde han. Herregud! Han trodde bara det. Kunde aldrig vara säker. För han frågade aldrig om sånt. Aldrig. Förutom med Elliot.
’Jag borde ha gjort det’. En jävla bomb slog ner i rummet och seb blev det helt tyst. Bruset i öronen skruvades upp till max och Seb tog bort Elliots armar och händer från sig själv. Hur fan kunde han säga så? Var det något Seb hade gjort? Nyss mådde ju Elliot bättre och var nästan som vanligt och allt... Var det för att Seb hade haft en flickvän? Fan. Så. Jävla. Dumt. Sagt. Håll käften någon gång, Seb. Snälla.

Han reste sig upp från sängen. Brydde inte ens sig om hur kallt rummet var när han inte var skyddad under täcket. Han hörde knappt något heller. Bruset tog över allting. Och tankarna i hans huvud lät som skrik och han kunde verkligen inte förstå hur i hela helvete Elliot kunde säga så.
Seb satte sig vid sitt skrivbord. Det skrivbordet han använde när han målade. Tog upp ett papper, ett av de fina som hans pappa köpt, och ställde fram sina färger.
Men tankarna hindrade honom från att ens göra ett endaste streck på pappret. Fan fan fan fan.

Allt blev tyst. Förutom i Elliots hjärna, där var det kaos. När allt blev sådär var han inte sig själv. Han tänkte inte på vad han sa. Förens efteråt.
Han blev ryckte till när Sebastian lämnade honom där, ensam i sängen. Det blev kallt. Fan. Elliot blickade bort mot Sebastian, som satte vid sitt(ena) skrivbord, undrade vad som rörde sig där inne i hans huvud. Troligtvis var det kaos där inne med. Varför hade han sagt något? Fan fan fan. Kunde han inte uttryckt sig annorlunda. 'Jag mår inte toppenbra just nu', typ. Sebastian var sexton år. Hur kunde Elliot dra in honom i allt det här. Fy skäms.

Efter att ha legat en kort stund och stirrat upp i taket, lugnat ner sig och börjat få tankarna i styr, drog han av sig täcket. Rös till av kylan. Elliot kravlade sig ner från sängen. Han gick fram till skrivbordet och ställde sig snett bakom den yngre. Blickade ner på pappret framför.
"Förlåt. Förlåt Sebastian, jag borde inte ha sagt så... Jag är ledsen att jag dragit in dig i allt det här", han torkade bort några tårar som rann nerför kinderna. Gud vad han skämdes.
"Jag kanske bara borde gå hem och låsa in mig nånstans eller nått...", mumlade han tyst och blickade skamset ner på sina fötter.

Han tog fram en blyertspenna istället. Tvingade sig själv att sätta spetsen mot pappret. Och drog. En linje. Två linjer. Fler och fler linjer, alla olika tjocka och olika mörka. Det föreställde ingenting. Bara ett rent jävla kaos. Som hans huvud. Vanligtvis brukade det funka att ta ut sina frustrationer på papper men inte ens när spetsen på pennan knäcktes då han tryckt för hårt kände han sig ett dugg lugnare. Bruset var fortfarande uppskruvat. Andningen var aningen ansträngd. Han fick påminna sig själv om att andas, andas, för annars skulle han inte göra det. Det enda som hans hjärna kunde fokusera på var ’jag borde ha gjort det’ och hur jävla mycket han ville hata Elliot för att han sagt det. Men han kunde inte hata Elliot. Han kunde inte hata Elliot för att han sa det han kände. Han ville, men det var omöjligt. Han kastade ifrån sig pennan när han hörde Elliot bakom sig. Bruset skruvades ner, som om Elliot hade hittat knappen för att göra det.
Hem? Nej. Nej nej nej nej. Aldrig i livet. Elliot fick inte gå hem. Så småningom skulle han bli tvungen men det var inte så småningom än. Inte hem. Seb greps nästan av panik när han tänkte på det.
”Inte hem”, var det enda han kunde få fram. Han klarade inte ens av att vända sig om för att titta på den äldre. ”Inte hem. Inte. Nej.”

Elliot stirrade ner på alla streck. På hur blyertspennan bröts. Hur den for iväg. Fan. Elliot begravde ansiktet i händerna. Allt hade ju vart så bra och så kom alla tankar och förstörde. Gud, kunde han sluta skylla på tankarna nån jävla gång? Det var Elliots fel. Bara Elliots.
"Förlåt...snälla?", nästan viskade han. Backade undan ytterligare. Han lät, och såg förfärligt ynklig ut där han sjönk ner i madrassen. Han ville inte stå för nära. Det kändes inte längre som att Sebastian ville ha något att göra med honom. Så blir det om man gör bort sig Elliot, lär dig ta konsekvenserna.
"Jag kan gå...", ja vart skulle han gå om inte hem? Bron? Nej, det kunde han inte. Det fanns dock inte många alternativ. Skolan var stängd, han kunde inte direkt gå hem till någon av sina vänner. Nej, utomhus fick det bli.
"...ut", fortsatte han tyst.

Elliots ursäkt fick nog den motsatta effekten till vad han förväntat sig. Seb knycklade ihop pappret och kastade ner det i papperskorgen bredvid skrivbordet. Han satt kvar vid skrivbordet, armarna vilandes på träytan, och andades. Andades och försökte tänka ut något han kunde säga som inte skulle låta för argt eller för irriterat eller för vasst eller för fel. Det skulle visa sig vara omöjligt. Han rätade på ryggen och snurrade runt på stolen, fäste blicken på Elliot. Elliot som satt i hans säng. Elliot som kanske grät. Seb var inte säker. Fan, om han hade fått Elliot att gråta. Han önskade att han kunde samla sig och bara omfamna den äldre och trösta honom. Men Seb fungerade inte så. Han kunde inte skjuta undan känslor så lätt. Inte för ofta.
”Du säger att du ’borde gjort det’ och nu vill du gå ut? Ensam?” Seb skakade på huvudet och tittade upp i taket istället för den alldeles för tunna pojken med det lockiga håret. ”Hur dum tror du att jag är?”

Han hade aldrig sett Sebastian så tidigare. Vilket var ju var tur för han tyckte inte om vad han såg. Eller jo, Sebastian tyckte han ju självklart om men han tyckte inte om känslorna han verkade ha väckt. Ilskan.
Tidigare hade den yngre alltid talat med honom försiktigt, som om han skulle gå sönder när som helst. Elliot blev chockad av Sebastian ord. Och tonen. Återigen knöt det sig i magen. Vad fan hade han gjort? Hade han förstört stämningen emellan dem för gott? Det kunde mycket väl vara så.
"Jag tänkte inte på vad jag sa", svarade han tyst och skakade på huvudet. Han blickade tårögt upp från sina händer för att se på Sebastian. Som nu vänt sig om och tittade upp i taket. Elliot önskade han visste vad som rörde där inne.
"Förlåt...jag trodde bara du ville vara själv en stund", han sänkte ännu en gång blicken ner till golvet.

’Tänkte inte på vad jag sa’? Nej, kanske för att det du sa var sant. För att det du sa var det du verkligen ville. Och det fick Seb att känna sig så jävla meningslös. För han hade ju försökt. Försökt få Elliot att må bra. För han klarade inte av att se Elliot som han hade sett honom kvällen innan. Och som han såg ut nu. Vad fan skulle han göra för att Elliot inte skulle må dåligt? Vad skulle han ta sig till? Seb hatade tanken på att han kanske inte kunde påverka det så mycket som han ville. Han klarade inte av att inse faktum. Och det han höll på med nu gjorde förmodligen inget bättre. Alls.
”Jag kan inte vara själv”, svarade han och skakade långsamt på huvudet. Blicken var fortfarande fäst i taket. ”För då vet jag inte var du är eller vad du gör eller vad du tänker. Jag kan inte lita på dig.”

Aj. Sebastians ord högg till. Slet ut hjärtat. Hoppade på det. Grävde ner det. Täckte för med sand och hoppade sedan lite till. Elliot hade berättat mer för Sebastian än vad han berättat för någon annan tidigare. Öppnat hjärtat. Varit så jävla sårbar och skör...och nu...kunde inte den yngre lita på honom.
Det var Elliot egna fel, men det fick honom att sjunka längre ner i madrassen. Försvinna bort.
Elliot ville skrika. Slå. Göra samma sak som han gjort så många gånger förr... Men nej, han satt kvar. Nu åter med ansiktet begravt i händerna.
Han var så frustrerad att det inte gick att beskriva.
"Jag vet att jag förstört allt själv och att du inte vill ha mig här längre. Jag förstår varför. Men att ha kvar mig här bara för att kontrollera mig kommer inte funka. Jag har varit så här till och från i tretton år, jag kan inte ens lita på mig själv", svarade han efter en stunds tystnad.

Av någon oviss anledning så blev varje tystnad alldeles för tyst. Tystnaden som uppstod nu var brutal. Seb trodde sig nästan kunna höra sina egna hjärtslag, blodet som pumpades genom hans kropp. Och det jävla bruset skruvades upp i öronen så fort det blev tyst. Inte ens någon vind utomhus kunde göra lite ljud ifrån sig. Fan. Vad. Jobbigt. Det. Var. Tystnaden gjorde honom tvungen att tänka. Seb orkade inte tänka. Dessutom var de enda tankarna som gick igenom hans huvud osammanhängande ord. Ingen mening. Bara typ ’idiot’, ’dra’, ’äckel’.
Seb hade nog aldrig hatat sig själv så mycket som han gjorde just då. Visst kunde han vara hård mot andra, och det var han hela tiden, men mot Elliot? Fan, hur kunde han göra så? Seb hatade hatade hatade hatade att vara Seb. Men han kunde inte vara någon annan. Tankarna i huvudet skiljde sig drastiskt från orden som lämnade hans läppar. Och det gick inte att säga det han visste att han skulle sagt egentligen. Det gick inte att slipa ner den skarpa tonen i rösten, det bara gick inte. Han kunde inte gå fram till Elliot och krama honom. Han kunde inte vara en jävla stöttepelare hur mycket han önskade det. Han hade hållt undan den sanna Seb för länge. Det var väl bara dags för Elliot och få se vem han egentligen var.
”Men gå då”, sa han och tittade rakt på personen framför honom. ”Bara gå. Jag vet inte ens vad jag ska göra. Gå.”