Flowers in the dark [PRS]

Det skulle väl vara konstigt om Hayley inte gläds av det där påståendet. Nu kan hon inte glädjas av någonting för närvarande, men hon är åtminstone lättad över att den tre år äldre inte skulle välja bort henne. Om det är själviskt eller inte vet hon inte, det är väl helt beroende på vem man frågar. Det absolut bästa scenariot skulle vara om ingen av dem gått bort i attacken, helt klart, men nu är det inte så. Man kan inte få allt man vill. De kristallblå ögonen glider upp och ner över det vackra ansiktet framför henne. Han ser trött ut. Att han inte fått någon sömn på ett tag är högst troligt, och oron måste ha varit bedrövlig. Om rollerna varit annorlunda hade hon varit helt förkrossad, hon vill inte ens tänka tanken på det.
”Jag skulle inte kunna leva utan dig heller ska du veta,” mumlar hon med ett blekt leende över de fylliga läpparna. När det kommer till det här med brottslingarna vill hon gärna veta mer, men hon tänker inte tvinga ut något svar. Just nu finns det en del annat att prioritera, som att lugna ner sig och andas. Försöka tänka på det positiva, tillexempel Yaosu framför henne. Hon vill vara nära honom, därför protesterar hon inte när han försöker lägga sig ner i bädden. Den är liten, precis som alla sjukhussängar verkar vara. Hayley matar lite på sig så att han ska få plats. Armarna som slingrar sig om henne gör det ännu mer värmande och bekvämt. Hon själv tvekar inte med att luta huvudet mot hans bröstkorg och sluta ögonlocken en kort stund. Hon darrar fortfarande, men i hans famn känns allting en smutta bättre. Orden får det att värmas upp i bröstkorgen. Hon känner sig skuld för att hon får de känslorna efter det som hänt, att hon känner värme och aningen glad. Det är ingenting det lilla knytet skulle få känna, någonsin.
”Jag älskar dig mer,”

Att se Hayley ha så ont var verkligen jobbigt, alltså både när det kom till den psykiska samt fysiska smärtan. För det var uppenbart att hon hade ont, väldigt uppenbart. Yaosu kunde inte låta bli att låta greppet han fattat om den yngre hårdna en gnutta. Inte så att det på något sätt skulle bli obekvämt för henne, men ändå så pass att han kom närmare. Det var så underligt nu när bullen över magen var borta, när den var så pass platt som den var. Redan när han träffat henne första gången hade hon ju varit gravid. Visst hade magen inte varit lika stor då, men hon hade lik förbannat försökt dölja den.
”Tycker du verkligen så?” Undrade tjugoettåringen och började pilla med de blonda lockarna. De var fortfarande mjuka och silkeslena, precis som de varit innan olyckan. Olyckan som den äldre av dem egentligen borde kunnat förutspå. Åh, de borde inte ha gått på den där dumma promenaden den där fördömda dagen. Varför hade vädret varit tvunget att vara så perfekt? Med solen som stått högt på himlen och fåglarna som kvittrat och de hundratals blommorna som blommat. Hade det inte varit så idylliskt hade de förmodligen hållit sig hemma, och då hade inget av det hemska behövt ske.
”Hm, jag tvivlar på det”, svarade Yaosu frånvarande och fortsatte dra fingrarna genom de gyllene lockarna. ”Åh, förresten..” började han därefter och stannade upp med handen. ”Zihao har pratat med Isaac, han var här med en bukett blommor för några dagar sedan”, fortsatte han och nickade bort mot ett litet bord borta vid en av fåtöljerna. ”Många har lämnat blommor, vet inte vilka alla är från, så du får väl läsa korten sen när du orkar.” Den äldre lämnade en lång kyss på den bleka pannan och tillät sig själv att sjunka ihop en smula. Joshua skulle förmodligen komma störtandes in i rummet vilket minut som helst, så det var bäst att ta vara på stunden.

Det kändes som att åtminstone någonting var normalt, kontakten med den tre år äldre mannen gör det hela betydligt mer behagligt. Nu skäms Hayley över att ens kunna så efter det som hänt, det känns inte bra att gå vidare när den lilla flickan gått bort. Fan. Hon skulle vilja gå tillbaka i tiden, hållit sig borta från gatan helt och hållet den dagen. Men ja, hon kan inte göra någonting åt det nu, och hon hatar det. Med en stor, bedrövad suck skakar hon på huvudet för sig själv. Dags att fokusera på annat, tillexempel på mannen framför sig.
”Klart jag tycker så! Jag kan inte se mig själv utan dig ska du veta,” viskar hon och kikar upp mot det bedårande ansiktet. Han har lätt mörka ringar runt ögonen, och nästan lika blek som henne. Meningarna är sanna, hon kan verkligen inte se sig själv leva utan honom. Nu klarade hon sig i arton år innan, men hur det gått till vet hon inte. Det känns verkligen inte som något hon skulle klara av varken fysiskt eller psykiskt. Hon vill det inte heller, alls. Hon tvingar upp sig lite grann, så att hon sedan kan luta sin panna mot Yaosus respektive. Det där leendet som smugit sig upp över läpparna sjunker drastiskt däremot när hon hör Isaacs namn. Klumpen i bröstkorgen blir allt större och större. Det är så många som blivit påverkade av den här händelsen, Isaac framförallt. Den lilla flickan hade varit hans trots allt. Sen har adoptivföräldrarna antagligen blivit helt förkrossade.
”Vet du hur han reagerade?” Frågan kommer trevandes, inte riktigt helt säker på om det är rätt fråga att ställa. Blicken glider mot bordet fylld med blommor och buketter, liten nalle som får det att skava i bröstkorgen och några chokladaskar. ”Jag tror inte ens jag känner så många människor..” Nej, hon vet inte vilka det är som står bakom det hela, men det får hon kolla upp sen. Tyvärr är hon riktigt dålig på att ta hand om blommor, precis som det lilla barnet.. aj. Hayley kommer på andra tankar när dörren öppnas, och en storögd Joshua kommer ingåendes. Tankarna verkar vara för många med tanke på att han glömt att knacka, men det kvittar. Han är välkommen oavsett.
”Fy vad jag saknat dig,” rösten brister nästan ett flertal gånger, samtidigt som hans armar slingrar sig om sin bästa vän.

”Bra, för jag skulle nog inte kunna leva utan dig..som sagt”, erkände Yaosu tystlåtet och suckade lägg när deras pannor kom i kontakt med varandra. På något sätt kändes allting ganska normalt för en kort sekund, även om det snart skulle ändras. Hur hade Isaac tagit det hela? Skulle sanningen fram hade tjugoettåringen inte något bra svar på den frågan, då han inte varit där. Det hade varit Zihao som skött den biten och allt han visste utöver det var att de två vännerna funnit kontakten igen.
”Ska jag vara helt ärlig så vet jag inte”, svarade den äldre dröjandes och gjorde en liten grimas. ”Det kändes bäst att låta Zihao berätta, då de brukade stå varandra nära..allt jag kan säga är att de är vänner igen”, fortsatte han och sneglade ännu en gång bort mot bordet med blommorna. ”Jag tror att han blev ganska förkrossad, precis som vi alla blev.” Yaosu tog ett djupt, darrigt andetag, bara för att snart därefter rycka till. Hade Joshua lyckats skrämma honom? En aning. Tänkte han lämna de två vännerna ifred? Absolut.
”Jag tänker gå ner till caféet och köpa en kopp kaffe, tar du min plats så länge?” Frågade han och slängde benen över sängkanten, med de mörka ögonen riktade mot Joshua. Klumpen i magen hade återvänt och tårarna pressade mot murarna. Ångesten hade kommit från ingenstans, som en jättestor våg. Han behövde ut, ut från sjukhusrummet och bort från nyfikna ögon.
Efter att ha dragit händerna genom håret några gånger, vilket han ofta gjorde när ångesten slog till, smet han ut genom dörren och skyndade längsmed korridoren. Varför kändes allting helt plötsligt så jobbigt och varför kunde han inte andas? Svetten slingrade sig nerför ryggen på honom och fick allting att kännas alldeles kladdigt och äckligt. Fan. Andetagen blev grundare för varje sekund som passerade och snart fann Yaosu sig själv inne i ett städförråd, med ansiktet begravt i händerna och kroppen darrandes som ett asplöv.

Helt ärligt hade det känts bättre om Joshua inte kommit in i rummet. Nu är det klart att hon ville träffa honom, och hans närvaro uppskattas.. men det hon får reda på hade den artonåriga flickan hellre sluppit. Hur kunde allting falla sönder samtidigt? Det verkar som att universum inte gillar henne särskilt mycket för närvarande. Tvinga henne att genomgå en grov misshandel, förlora den lilla bebisen och sen få reda på att personen hon älskar mest av alla ljugit för henne. Redan från början. Hayley stirrar in i väggen, händerna sammanknutna och tårarna rinnandes ner över kinderna. De verkar inte vilja sluta alls. Spelar ingen roll.
”Du vet att han fortfarande älskar dig,” viskar vännen som desperat försöker att få ögonkontakt med henne. Men det går inte. Hon kan inte kolla på någon för närvarande. Hur kunde någon som älskar henne äventyra hennes liv på så sätt? Hur kunde han gömma en sån stor del av sig själv för henne i åtta månader? Hayley har lust att skrika, banka händerna i golvet och gömma sig från omvärlden. Tänk att hon varit så blind, inte insett det själv.
”Nej, det gör han inte.” Händerna glider upp mot ansiktet och stryker bort tårarna från kinderna ett flertal gånger. Tillslut tvingar hon sig själv upp i sittande ställning. Ingen bra idé. Hela kroppen gör ont, allra mest magen. ”Det var hans bisarra jobb som fick Zihao att bli galen, som kostade hennes liv. Om han älska mig skulle han inte äventyrat mitt liv, ännu mindre ljuga gång på gång i flera månader.” Hon känner hur hjärtat sjunker ner i bröstkorgen, ner i ett mörkt, tomt rum. Som en stor klump. Fan, fan, fan. Hon kan inte andas. På något sätt är väl allt det här vad hon förtjänar. All jävla smärta som fyller den naiva flickan har hon helt enkelt tvingat på sig själv. ”Jag måste ut härifrån.” Hennes vän är kvick, griper försiktigt tag om hennes händer.
”Jag tror inte du får det Hayley, inte än.” Det svider i hjärtat på honom att se henne försöka kunna andas, medan bröstkorgen glider upp och ner i snabb takt.

Det hade dröjt ganska många minuter innan Yaosu lyckats lugna ner sig. Att se Hayley genomgå all den där smärtan hade triggat igång någonting inom honom och skuldkänslorna hade på något underligt sätt förvärrats. Hur de nu kunde ha gjort det, han hade liksom fått för sig att det var komplett omöjligt vid det laget.
Tjugoettåringen skakade på huvudet åt sig själv och lutade sig mot väggen, medan han väntade på kaffet. De hade behövt brygga en ny termos och han hade inga problem med att vänta. Hellre att han fick nytt, färskt kaffe än några ljumna droppar från det som funnits kvar. Kvaliteten som alltid först och det mottot följde han vad det än gällde, utan att så mycket som blinka. Det var väl helt enkelt så han blivit uppfostrad och det var inte ens konstigt att han fortfarande påverkades av just uppfostringen, inte med tanke på vilka föräldrar han hade. Fadern var förvisso lite bättre än modern, men på det stora hela var de ungefär lika illa båda två.

Efter att ha tagit emot muggen med kaffe, började han röra sig tillbaka mot avdelningen Hayley låg på. Varför hade han ens fått panik innan? Joshua kunde omöjligt veta någonting, så länge Zihao inte fått för sig någonting otroligt, jävla dumt. Förmodligen hade det väl varit dumt att hälla ur sig alla sanningar inför den yngre brodern, men Yaosu hade inte kunnat hindra sig själv. När han väl börjat hade det bara fortsatt komma, som på löpande band.
Hissdörrarna plingade när de öppnades och han pressade på knappen med siffran sju. Hon låg på en av de översta våningarna, där utsikten var relativt trevligt, även om allt man kunde se var innergården. Men den var faktiskt ganska fin och definitivt välskött. Dörrarna gled återigen upp med ett litet plingande läte och utan att tänka vidare på någonting alls, tog tjugoettåringen ett steg ut, innan han fortsatte bort mot den artonåriga flickans rum. Stegen var ironiskt nog lugna och sansade. Visst kunde han inte vänta till att få komma tillbaka till henne, men han tänkte absolut inte springa med en massa hett kaffe i handen.
”Hur känns det? Något bättre?” Frågade den äldsta av de tre ungdomarna, samtidigt som han försiktigt stängde dörren efter sig - helt omedveten om stämningen i rummet. Det var först när han vände sig om som ångesten återvände, i full kraft. ”Har något hänt..?”

När dörren öppnas till rummet vrider Hayley direkt på huvudet, lite likt en hök. Hon hade verkligen hoppats på att det varit någon annan än den tre år äldre mannen hon är så förskräckligt förälskad i. Hur hon ska reagera vet hon inte, men tiden talar väl för sig själv. Nej, trots att hon har en del hemska erfarenheter så har hon aldrig varit med om något liknande. Att någon hon litat på till hundraprocent visar sig gömma ett helt liv för henne. Visar sig vara en hel annan person. Tillits problem har hon alltid haft, enda sedan snuskhumrarna tvingade sig på henne och föräldrarna ignorerade det. Varje gång hon varit nära att bli vän med någon som sedan huggit henne i ryggen. Men det här gör ännu mer ont, Yaosu var den första hon låtit sig komma nära på ett sådant emotionellt sätt. Första personen hon känt sig fullständigt bekväm med, säker.
”Åh jag vet inte..” Börjar hon och vrider benen över sängkanten, bara för att dra en av kuddarna intill sig. Det ör uppenbart att Joshua inte riktigt känner sig bekväm med situationen, han hade inte velat göra det här mot Yaosu, men hans vän behövde få veta sanningen. Han har haft åtta månader på sig att berätta för henne och inte gjort något åt det. Nej, tyvärr har vännen högre moral än så. ”Det började väl med att jag faktiskt litade på dig.” Hayley har lust att slå honom, hårt i ansiktet. Det är vad han förtjänar. Men hon kan inte få sig själv att göra det. Istället slänger hon kudden i famnen mot honom. Den är mjuk, så förskräckligt ont kan det inte göra. Därefter tvingar hon sig själv upp på fötterna, vilket inte går så värst bra. Benen är klädda av flera stora blåmärken och sår, men där och då känns ingenting viktigare än att få den andre att förstå hur förbannad hon faktiskt är. Benen skakar likt asplöv, men ändå börjar hon röra sig mot honom och drar till sig kudden som fallit mot golvet igen, bara för att slå till honom igen. ”Fy fan för dig! Gå här ifrån.”

Till en början förstod Yaosu inte ens vad det var som skett, utan han förblev helt blank tills Hayley fått ur sig det där sista, efter att ännu en gång ha slängt kudden mot honom. Den här gången fångade han däremot upp den, mitt i luften innan den ens hunnit komma i närheten. Men han visste inte vad han skulle säga, vad han skulle svara på det hon sade. För sanningen låg ju i att han inte varit ärlig mot den yngre flickan, i alla fall inte med allt. Han visste liksom mer än väl varför någon fått för sig att attackera en gravid, ung tjej från ingenstans - för att komma åt honom, emotionellt.
Tjugoettåringen stirrade ner mot kudden ett slag, innan han kastade den bort mot sängen, där den landade prydligt i huvudändan. Även om det lät underligt ville han hellre att hon skulle slå till honom med en knytnäve istället för en kudde. Mer än så förtjänade han fan inte, så mycket insåg han själv. Precis på samma sätt som han redan började komma underfund med att Hayley aldrig skulle förlåta honom och att hon troligen aldrig skulle vilja se honom igen. Det var dock okej, Yaosu var inte helt borta i skallen. Hade han råkat ut för samma sak, någon som ljugit honom rakt upp i ansiktet på det sättet, hade han nog gjort precis likadant.
Kaffet hade spillt över den vita skjortan den äldre bar och den tomma koppen hade rullat iväg över golvet. Han hade ingen rätt att gråta, men nu gjorde han det ändå. Tårarna var förvisso tysta och han gav inte ifrån sig så mycket som ett knyst, däremot slingrade de sig ändå nerför de bleka kinderna.
”Förlåt”, viskade Yaosu slutligen, utan att ta bort blicken från de svarta skorna. ”Jag har ingen ursäkt, men jag antar att du redan visste det?” Fortsatte han och drog försiktigt på munnen. Leendet förde naturligtvis inte med sig någon glädje överhuvudtaget, utan var hundra procent sorgset. Tjugoettåringen började sig så småningom ner och plockade upp den tomma kaffekoppen, trots att hela bröstkorgen brände. Hon hade sagt att han skulle gå, så det var ingen fråga om saken - han skulle gå.
”Jag har aldrig varit en bra person, Hayley”, började han och vände sig om i dörröppningen, för att skyggt fästa blicken på den yngre flickan. ”Men jag ljög aldrig om att jag älskade dig..älskar dig”, avslutade den äldre tyst innan han återigen sänkte blicken och lämnade rummet.

De rödsprängda ögonen är helt fästa på mannen framför henne. Först hade tårarna kommit pågrund av förlorandet av den lilla flickan, nu kommer det än fler pågrund av hur sviken hon känner sig. Första personen Hayley litat på och känt sig fullt bekväm med har ljugit för henne redan från första början. Det är väl förståeligt att ögonen är alldeles puffiga och röda när man ser det från hennes håll. Vilket man borde göra. Faktumet att Yaosu själv gråter känns som en knytnäve i ansiktet, av någon anledning hade hon hoppats på att det hela missuppfattats.. men nu ser hon att det inte är fallet. Att hon får skuldkänslor gör henne uppriktigt sagt irriterad på sig själv, för det ska hon inte ha. Hon kan inte göra mycket annat än att stirra på honom, orden glider in genom ena örat och ut genom det andra. Med armarna i kors blickar hon ner mot kaffekoppen som fallit ner mot golvet, lite kaffe kan finnas över golvet. Det är väl inte så förvånande att den fallit mot golvet, med tanke på vad som hänt. Hayley vänder endast på blicken när dörren stängt sig tillbaka bakom honom. Det lilla som är kvar av det brustna hjärtat sjunker, och med långsamma steg rör hon sig till en av stolarna vid fönstret. Med läpparna ihopknipna drar hon upp benen mot bröstkorgen och virar armarna om dem.
”Kan du gå härifrån? Jag vill vara ifred.” Viskar hon till vännen, som betraktat det hela på avstånd i sängen. Joshua verkar inte så värst förtjust i tanken, men han ställer sig trots allt upp. Han tar en liten runda förbi henne och kramar om hennes axel, innan han rör sig ut ur rummet. Vilket leder till att massvis med mörka tankar finner tid att dyka upp i det överansträngda huvudet.

På något underligt sätt lyckades Yaosu ta sig hela vägen ut från sjukhuset, ut genom de stora glasdörrarna, innan han bröt ihop totalt. Tårarna blev fler och fler tills han inte längre kunde urskilja sina fötter, och andetagen var både korta och grunda. Syret ville inte åka in i lungorna och koldioxiden ville inte heller ut. Det var lite som om han fastnat i något underligt limbo där hela kroppen hade slutat fungera. Nu var det inte helt sant, då benen fortfarande förde honom framåt, men så gott som.
Efter att ha stapplat framåt en stund, vek tjugoettåringen in på en tillsynes öde gränd, där benen slutligen svek honom. Kroppen slog i den grusiga marken med en liten duns och händerna skrapades upp av underlaget. Därefter blev snyftningarna bara värre och värre, ända tills han inte kunde få ut något mer ljud. Allting gjorde ont, brände och slet. Men det var nog mest hjärtat som tagit stryk, slagits i tusentals bitar inom honom.
Ryggraden ryckte ofrivilligt till och kotorna pressades utåt. Kontrollen över kroppen hade totalt brustit i samband med all panik och ångest, trots att den långa, samla kedjan fortfarande satt säkert runt halsen på honom. Det var verkligen som om allting höll på att försvinna, men för och få orkade han verkligen inte bry sig. Hellre att han slapp känna någonting alls än all denna smärta. Fast Yaosu visste att han förtjänade att känna sig vidrig, äcklig och allmänt hemsk. Dock var han, som tidigare stadgat, självisk i sin natur och tvekade därför inte inför att fly allt det hemska.
”Jackpot.” Några röster som nyss varit avlägsna började plötsligt röra sig in i gränden där tjugoettåringen låg ihoprullad på den smutsiga asfalten. Benen gav fortfarande ifrån sig olycksbådande läten och kläderna började så sakteliga slitas itu i sömmarna.
”Fina skor..dyrbar klocka..cash”, rabblade en av de okända männen upp, där de börjat sovra i Yaosus ägodelar.
”Vad är det för fel på honom? Tror ni att han håller på att dö eller något?” Undrade en annan röst ovanifrån innan en fot petade till ett av revbenen. Småtjuvar, vilken perfekt tajming.
”Det spelar ingen roll, han är stenrik! Kolla om ni kan hitta en plånbok eller något”, svarade den första rösten, som verkade vara i fullgång med att räkna alla sedlar han snappat åt sig. Inte långt därefter letade sig en hand in i en av jackfickorna, där plånboken naturligtvis råkade ligga.
”Vänta, är inte det här snubben som äger det där företaget? Det där kinesiska som alla techföretag är fascinerande över?” Undrade ytterligare en röst. Bra, nu hade de hittat ett ID också. Yaosu bet ihop käkarna i ett försök att hålla tyst och framstå som medvetslös, vilket inte gick något vidare. Nej, han kunde inte hindra det från att hända och inte heller kunde han låta dem valsa iväg efter att ha sett det hela. Pengarna sket han i, de var inte värde ett skvatt i den stunden.
”Vi borde dra, jag tror att han har ett anfall eller något”, påpekade samma röst efter en stunds tjattrande. Försent. Alldeles försent.