Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Hans första reaktion hade skrämt upp henne lite - nej, skrämt var nog inte helt rätt ord. Men det hade fått henne skrämd att han skulle köra ut henne härifrån eller något i den stilen, att han aldrig skulle veta av henne igen. Vilket inte hade varit särskilt konstigt i så fall men det var det värsta hon kunde tänka sig just nu. Dels ville hon absolut inte skiljas ifrån honom, denne fantastiskt vackra man hon bara ville lära känna mer och mer. Men hon visste inte heller vart hon skulle ta vägen annars och särskilt inte här mitt inne i hennes lands fiendes territorium. Hon förväntade sig inte något varmt välkomnande direkt.
"Tack. Jag är obeskrivligt tacksam för att du släppte ut mig." svarade hon mjukt, provade sig på ett försiktigt leende emot honom. Hörde hans fråga och skakade lätt på huvudet åt den.
"Nej. Inte någon riktig träning, men jag vill följa med dig." Hon gjorde en liten paus. "Om inte annat så vet jag hur min far slåss." fortsatte hon, hon hade aldrig fått träna på allvar - det hade inte passat sig för en prinsessa, i hennes fars tycke. Sen hade hon ändå lyckats övertala sina bröder då och då till att träna med henne, men hon var långt ifrån duktig och även om hon kanske hade lyckats försvara sig ifrån ett fyllo eller dylikt så hade hon aldrig klarat att stå upp emot en faktisk krigare.

Aiden såg mot Gwen. Han gillade hennes ord. Det var säkerligen mycket mer än så han tyckte om med henne. Men det var idén hon gav honom- Gwen visste hur hennes far slogs. De kunde Vrales arméer använda emot honom. Först kändes det lite märkligt, det var ju trots allt Gwens familj de var i krig med, men hon verkade ge uppfattningen om att hon var på Vrales sida.
Aiden svalde beslutsamt och drog efter andan innan han öppnade munnen. ”Då är det bestämt. Vi ger oss av imorgon. Pappa kommer förstå, han.. Erland med.” Han tänkte högt. Han anade att båda hans föräldrar skulle vara oroliga över att Aiden saknades bland de. Erland skulle väl också undra, när Aiden varit med så länge i planeringen. Men när de fått en förklaring så skulle allting kännas bättre.
Han vaknade upp ur tankarna och knuffade med foten mot stolen mitt emot för att visa att Gwen kunde sätta sig ner vid bordet med honom. ”Sätt dig. Du måste vara trött.”, sa han och kände själv att han var det. Det liksom värkte i kroppen. Och tankarna gjorde honom inte mer pigg. Mycket skulle nog kännas bättre imorgon.
”Gwen..”, sa han sedan när han lät sig vila blicken på denna skönhet. ”Jag är glad att du vill följa med mig.”, sa han sedan och på så sätt undvek att säga det han egentligen ville. Aiden ville bara ha Gwen nära sig.


Ute på slagfältet hade Vrale fått övertaget. Besten som Oriagates kung hade ridit in på hade fallit till marken efter Ivors attacker med både pilbåge och svärd. Fallet hade lämnat ett moln av damm efter sig så att de framkallade hostningar och de tvärt fick gömma blicken för att inte få smuts i ögonen.
Överallt låg de döda kroppar i högar, i blodiga pölar. Människor, alver, djur och de blåklädda soldaterna från Oriagate.
Erland hade precis spetsat en av de i magen och med de insett att de gjort de sista slaget för vinsten. Den här gången. Oriagates män drog till reträtt.
”Tillbaka till lägret! Nu!”, beordrade han. Vrales arméer hade vunnit.
De lydde sin kapten och skingrade sig snabbt iväg för att hämta vilan i lägret. Tordes vila så mycket som de kunde. Närsom kunde fienden vänta runt hörnet.
Erland torkade bort blod från kinden, oklart om det var hans eget eller fiendens, och gick efter de andra.
”Rowan! Rowan!”
Det var Thessa som mötte de vid lägret. Hon såg förtvivlad ut. Verkade inte bry sig om att hon var drottning, verkade inte bry sig om att andra såg på. Hon skyndade sig mot sin make när hon fick syn på honom. ”Det är Aiden! Aiden han..!” Hon höjde händerna för munnen, för rädd att säga det. ”Han är borta. Jag hittar honom inte någonstans. Ingen har sett honom.” Hon snyftade till och såg på honom. ”Vad ska vi göra? Tror du.. Tror du.. Han är..” Hon skakade på huvudet. För rädd att säga det.
Aiden hade ju gett sig ut i kriget med de andra. Han spelade ett lika stort spel som de. Men Thessa vägrade tro att han var död. Nej, så fick det bara inte vara!

Gwen kände en viss oro över att de var här medan kriget rasade där borta vid gränsen men samtidigt visste hon att hon inte skulle kunna hjälpa till i stundens hetta. Hon var ingen krigare, så var det bara. Samtidigt var det en otroligt märklig känsla att de han pratade om som sina familjemedlemmar hade tills alldeles nu varit egentligen hennes yttersta fiender. Men ändå kändes det rätt i hjärtat, som om hon nu äntligen stod på rätt sida i det här och kanske hade Aiden ett finger med i det spelet. Hur galet det än var att erkänna ens för sig själv så hade hon fallit pladask i samma stund som hon fått se honom där utanför den bur hon blivit satt i. Hon tvingade sig ur tankarna och log emot honom samtidigt som hon slog sig ner i stolen han nickade åt.
"Tack för att du tog med mig hit, och tog mig fri förstås." Sade hon sedan med blicken bort emot honom.

Vrales arméer hade varit de bättre i striden, kanske dels av att bara deras storlek var något större och dels för att de också hade lite mer erfarenhet. Själv hade ju Rowan alltid sett Oriagate som ett väldigt fredligt folk snarare än krigare, men de slogs faktiskt bättre än vad han hade räknat med. I takt med att de kom längre ifrån stridens hetta så steg oron inom honom - han var ofokuserad på reträtten och tacksam över att Erland tog över mer av befälet där. Men oron över att han inte lyckats hitta Aiden i all denna röran hotade att ta över honom, även om han intalade sig att det måste vara så att han var före dem tillbaka till lägret. Trots allt var Rowan i egenskap av kung en av eftersläntrarna av armén när de återvände in i lägret, för hans del haltandes. Han hade inte känt av skadan i foten särskilt mycket ute i fältet men han anade att det varit adrenalinets förtjänst då den värkte allt mer. Sökte ständigt med blicken efter Aiden då han hörde Thessas röst och oron steg till skyhöga nivåer igen av de ord hon yttrade. Lade sina fortfarande något blodiga händer om hennes överarmar i hopp om att lugna ner henne även om det nog var omöjligt. Han insåg ju själv att det nog var det enda lugnande med honom just nu.
"Är han inte här?" Det var en dum fråga, hon hade ju själv precis sagt att han inte var det. "Jag har inte sett honom.. Jag hoppades att han skulle ha hunnit före mig hit.." Han brydde sig inte längre ett skvatt om att han nog hade tusen saker att ta hand om såhär direkt efter striden. Aiden var miljoner gånger viktigare än så.
"Nej. Nej, det kan han inte vara. Det får han inte vara." Han började tala bestämt, som att fastställa att han bara inte kunde vara död men hans egen rädsla för det sken igenom och de sista orden var nästan bara framviskade istället.

Alatar hade varit försenad till lägret, han hade rest i sista stund och kommit fram dit först efter att larmet gått och arméerna gett sig ut till striden. Istället för att då ge sig ut dit så hade han kommit fram till att hans magi var till större nytta här och till att hjälpa till och hela folk. Även om han försökte lägga lite formler för att hjälpa Vrale i striden. Han hade precis hjälpt en ung prins - en Drew om hans minne inte svek honom totalt - med att hela ett pilskott då soldaterna började återvända och han istället gav sig in i folkmassan för att leta reda på sitt barnbarn eller åtminstone någon i familjen. Kunde ana av soldaternas humör att striden varit till deras favör, men det var ingenting som återspeglades på deras kung då han till slut vilade blicken på honom och Thessa längre bort. Först då han kom inom hörhåll av de förstod han varför och fortsatte den sista vägen fram.
"Kai flög härifrån, in emot Eimport, med Aiden och någon vän på strax efter att larmet gått." deklarerade han utan att bry sig om att ens hälsa först, ville bara få stilla deras oro först. Han om någon förstod väl hur det var att förlora sitt barn och ville omedelbart få dem att slippa ens oron.

Sienna hade i tysthet hållit sig kvar i lägret och hjälpt de sårade efter att Erland tagit henne tillbaka dit. Huvudet snurrandes av tankar, synen av sin döda far och oron för de familjemedlemmar som fortfarande var där ute i kriget. Det fick inte hända dem något, hon skulle inte klara av fler förluster idag eller ens någonsin kändes det som. Så fort armén började återvända igen gav hon sig ut ur helarnas tält för att försöka leta reda på dem, försäkra sig om att de var okej. Fick lättat se både Edric och Giselle längre bort, visserligen blodiga efter striderna men till synes okej. Fortsatte söka med blicken efter sin make och kunde äntligen andas ut åtminstone något när hon fick se också honom. Begav sig ditåt.
"Är du oskadd?" Frågade hon då hon kommit fram till honom, kunde inte slappna av helt förrän hon fått svar på det. Var nästan också rädd för svaret, eller rättare sagt rädd för att också slappna av igen och den sorg som då kunde hota att ta över.

Det gick några sekunder av tystnad. Aiden tänkte igen. Han såg Gwens blick, och i den kunde han drunkna. Han liksom försvann bort i tankarna där. Dels tänkte han på kriget. Att de gett sig av därifrån. Han hade lämnat sina föräldrar där. Och Jeanne. Han hade tidigare sett det som en ära, att få slåss för sitt land. Men när han var där i verkligheten så kändes det mest otäckt. Inte på det sättet att han blev rädd, men ilskan, vreden, avundsjuka kanske. Det var så många där han brydde sig om. Och han visste på att mindre än en sekund kunde de vara för evigt borta. Det var en otäck tanke.
Härifrån var Aiden uppgiven. Hur kunde han hjälpa till? Men så vaknade han upp ur tankarna och såg Gwen. På riktigt. En skönhet. Och hennes ord, de var silkeslena. ”Det.. var så lite.” Han tvekade, men sträckte sedan en hand efter hennes över bordsskivan för att krama om den. ”Jag är glad att du är här, Gwen.”

Thessa såg bekymrad ut och ännu mer då hon såg hur illa till hennes make verkade vara. Hon ögnade honom uppifrån och ner och konstaterade att han hade några skador, men han levde. Och det var hon oändligt tacksam för. Hon skulle inte förlora honom igen. Minnesbilden från tidigare krig susade förbi i huvudet på henne. När Thessa trodde att hon tappat honom.
Hon ville säga något mer, men inga ord kändes tillräckliga. Aiden, deras enda son, var borta.
Men så hörde hon något som på stört fick henne att ryckas tillbaka till nuet. Hon vred på huvudet för att syna Alatar alldeles bredvid dem. ”Alatar!”, utbrast hon och backade ett steg av ren reflex. ”Vad gör.. Vad..” Det gick långsamt in för henne var han hade berättat. ”Du såg honom..”, viskade hon och kändes livskraften komma tillbaka. Aiden levde! Men så sjönk det in- Aiden hade farit till Eimport med en vän. Vem då? Thessa tog sig för bröstet. Det var mindre intressant. Just nu var hon bara glad att Aiden var vid liv. ”Alatar.. Tack.”, sa hon och pustade ut för att sedan vända sig till Rowan. ”Låt mig hjälpa dig, du verkar ha ont.”

Erland svor. Han kunde inte med Oriagates soldater. Iallafall var det så han kände. Egentligen var det själva kriget. Inget i det här var bra. Det var bara död runt omkring honom och bland de- hans familj. Han spottade häftigt och torkade sig om munnen med armen. När han fick syn på Sienna skyndade han på stegen något och drog henne till sig i en omfamning innan han skulle svara henne. ”Ja.”, pustade Erland och drog sig undan för att se granskande på henne. ”Och du? Hur mår Giselle och Edric? Har du sett Sunniva?”, frågade han samtidigt som han såg sig om efter de. Lättat fick han syn på Giselle och Edric, men Sunniva såg han inte till. Han antog att det var för att hon fortfarande var kvar i tältet. Hon skulle nog ha händerna fulla nu, med att ta hand om de skadade.
Erland såg på Sienna igen. ”Det är något med Oriagates kung, Sienna. Jag tror inte vi är färdiga här. Var på din vakt, okej?”

Gwen såg upp emot honom då han fattade hennes hand, kunde inte låta bli att le lite av känslan som nästan kunde liknas vid stötar ifrån de små områden där deras hud mötte varandras. Hon bannade sig själv för det, hela tanken på att något större skulle ske med honom var egentligen dum. Hon borde veta bättre än att falla för någon såhär otroligt fort som hon nu gjort, men bara åsynen av det där vackra ansiktet spolade bort alla sådana tankar igen. För att inte tala om hans ord som fick hjärtat att slå ett litet extra slag.
"Jag är verkligen glad över att få vara här också." Svarade hon mjukt och kramade lätt hans hand där i sin. Lutade sig lite mer bakåt i stolen.
"Men du kan inte avslöja vem du är så utan att få berätta mer om hurdant det är att leva här i Vrale." Bad hon nyfiket och med ett mer nyfiket leende, hade aldrig ens varit till hennes grannland förrän nu.

Sienna dröjde sig kvar i hans famn i några sekunder extra innan hon drog sig mer bakåt igen för att svara på hans fråga.
"Ja, Giselle och Edric såg jag längre bort, de verkade okej." Svarade hon, Sunniva hade hon ännu inte sett till men hon trodde och hoppades innerligt att dottern hade hållit sig kvar i lägret. Hon nickade vagt åt sin makes ord, särskilt efter denna striden så hyste hon allt annat än varma känslor för den så kallade kungen.
"Såklart. Och du med." Bad hon, hon skulle aldrig klara av att förlora honom.

Rowan blev först förvånad över att höra Alatars röst intill dem, dels över att han inte hört någon närma sig dem - han hade varit alltför fokuserad på oron för sonen - men så hade han inte heller vetat om att hans farfar faktiskt kommit fram hit. Förvåningen övergick snabbt till lättnad.
"Tack och lov för det." Utbrast han lättat även om det såklart också väckte frågor över varför han gett sig av och vem hans kamrat kvar. Men det viktigaste var att han var säkrare där och inte minst vid liv. Han vände sig mer emot Alatar istället.
"Jag är glad att du kommit hit." Den tidigare kungen kunde vara en ovärderlig hjälp - dels hade han haft sina dagar på tronen och av krigserfarenhet men också så var han ju en av de kraftfullaste magikerna Vrale kunde erbjuda. Även om de gått vinnande ur denna striden så trodde han inte riktigt att kriget var över. Hade nu Raedan gått så långt som att starta ett krig över lite land så skulle han knappast ge upp såhär lätt. Men hans frus ord distraherade bort de tankarna för tillfället och tillbaka till smärtan i foten.
"Tack. Jag tror det bara är något ytligt." Försäkrade han henne, även om han inte var riktigt lika säker nu efter att ha gått på den tillbaka ifrån stridsfältet. Oavsett så var det ju i vart fall långt ifrån något livshotande. Återigen så drogs hans uppmärksamhet bort ifrån samtalsämnet men denna gången tack vare något som orsakade uppmärksamhet lite längre ut i lägrets utkant. Han rynkade pannan något.
"Kom." Bad han Thessa och Alatar innan han vände om för att haltandes återvända ut dit, kände hur pulsen höjdes då han såg två män till häst iklädda Oriagates blå soldatutstyrsel och bärandes Raedans banér. Vakterna hade stoppat dem ifrån att rida in i lägret och med handen på svärdet såg en av dem frågandes på Rowan då han närmade sig. Med en lätt huvudskakning bad han dem att låta männen vara för tillfället. Han ville höra vad de hade att säga.
"Vi bär bud ifrån Kung Raedan av Oriagate. Han utmanar eran kung på en tvekamp för att avgöra kriget utan fler oskyldigas blodspillan." deklarerade en av männen med blicken på Rowan, som först höll sig tyst i ett par sekunder. Dem kunde lika gärna ha sagt att Raedan förstått att han var i underläge emot Rowans arméer, och visste att han inte kunde besegra dem i strid. Vilket i princip kunde vara att ge Rowan vinsten och visst kunde han ta den och slippa riskera sitt eget i lika stor mån. Men det skulle kosta betydligt mer av hans mäns liv.
"Hälsa honom att jag accepterar." svarade han till sist och därefter nickade bara männen tystlåtet innan de vände för att ge sig av emot sitt eget läger igen.

”Varför..”, började Aiden och lade märke till att han gick händelserna i förväg.
Han släppte taget om Gwens hand och drog tillbaka sin egen för att se på henne. Han ville veta mer om Raedan och kriget. De var fortfarande i det. Nog kunde han iallafall försöka använda tiden rätt, fastän han inte var där på plats. Han log lite ursäktande och drog efter andan för att börja om.
”Varför attackerar din far Vrale? Jag trodde Oriagate var trygga med vad de hade? Att det var nog? Att Oriagate var.. tja.. fridfullt?”, försökte han, en aning osäker på hur rätt, eller fel, han faktiskt hade. Aiden hade ju trots allt aldrig varit i Oriagates rike.
”Vet din far om att du har gett dig av?”, frågade han nästan i en viskning efter att han såg in i hennes ögon igen. Förtrollad av hennes utstrålning.

Thessa gillade inte att Rowan tog det onda så lätt, och när det faktiskt fanns helande hjälp som kunde läka honom. Men hon valde sekunder efter att inte fråga honom något mer om det. Rowan visste bäst själv, även om Thessa ibland oroade sig. Kriget hade definitivt hade en orolig inverkan på drottningen av Vrale. Det var alldeles för lätt att tänka det värsta. Det gällde att hålla huvudet kallt.
Strax därpå hade något annat fångat hennes uppmärksamhet och Thessa vände med blicken för att se efter vad det var. När Rowan kallade på henne och Alatar att följa med, gjorde hon det. Hon var inte nöjd med vad hon upptäckte- soldater från Oriagate. Och det blir inte bättre av meddelandet de hade till kungen av Vrale.
Thessa flämtade tyst och såg på Rowan, ville att han skulle neka erbjudandet. Men samtidigt visste hon att det var själviskt. Nog fanns det något bra i det också- det skulle bara vara Rowan och kung Raedan. Inga fler av Vrales arméer skulle komma till skada.
Detta skapade förstås nyfikenhet hos många bland de i lägret. Vad gjorde de här?
En av de som absolut ville ha svar på den frågan var kung Philip.
Han tog raska steg framåt, men precis som han öppnat munnen för att säga något förolämpande åt de blåklädda, vände de om och försvann. ”Hmpf! Och vad ville de?”, frågade han som om det verkligen gällde honom med.
Thessa vände sig mot Philip. ”Philip. Jag är tacksam att Acrias arméer stöttar Vrales, men nu står det mellan Rowan och Oriagates kung för en duell. Dina trupper behövs inte längre. Om ni vill- så släpper jag er härmed från era plikter och ni kan återvända till Acria.” Thessa hade nog mycket med kriget. Och familjen som alla var på plats i lägret. Hon ville inte veta av Philip, han var som en sticka i stortån- besvärlig.
Philip rynkade pannan åt Vrales drottning och vände sig till Rowan. ”Är det dina order med?”, muttrade han och kände att han själv kunde duellera med Rowan bara för att få uppleva vinsten.

Gwendolyn nickade svagt åt hans fråga, en väldigt berättigad sådan. Det var visserligen inte det trevligaste samtalsämnet hon kunde komma på men hon förstod ju självklart också att han undrade. Det var ju högst relevant för de båda med kriget ute vid gränsen.
"Ärligt talat så vet jag knappt själv. Tronen har förändrat honom, även om han alltid varit.. Ja, lite väl maktgalen för sitt eget och rikets bästa. Jag tror det är därför han gör det, det är definitivt inte för något folket velat." Han hade rätt i att de var ett fredligt folk och även om de ställde upp de deras kung kallat dem till arméerna så hade det inte varit någon som ville ha det här kriget. Hon lade benen i kors framför sig och såg sig kvickt om i rummet.
"Nej, vi har aldrig varit varandra särskilt nära." Konstaterade hon. Han skulle knappast bli särskilt glad då han fick reda på att hon gett sig av till andra sidan men hon kunde inte bry sig mindre.


Rowans första instinkt till Philips och Thessas lilla diskussion var att helst be karln dra iväg dit pepparn växer. Han hade sjunkit ännu lägre i Rowans ögon efter att han och Adriana gått isär och motivationen att faktiskt vara trevlig mot honom hade också den sjunkit. Men han var fortfarande Acrias kung och han visste med sig att det vore dumt att stöta sig alltför mycket med honom. Han nickade istället åt hans fråga.
"Ja. Vi klarar oss på egen hand från och med nu." Det skulle bli en lättnad att slippa Philip däromkring.
Det närmsta dygnet ägnade han så gott som sitt fulla fokus på förberedelse till den kommande duellen även om det egentligen inte fanns mycket han kunde göra. Hans fot blev kollad ordentligt och han hade haft mer ont än han först velat erkänna, och även om han fortsatt haltade något så kändes det betydligt bättre. Innerst inne så oroade det honom något att den skulle göra honom för långsam, men det var egentligen tankar han inte hade råd med just nu. Han hade inte råd att tvivla inför en så viktig duell. Utan att de uttryckligen beskrivit när duellen skulle ske så var det underförstått att det var vid nästkommande kväll såsom traditionen brukade vara. Likaså antog han att det skulle bli strax utanför deras eget läger. När kvällen närmat sig så hade han återigen dragit på sig dragit på sig den ringbrynja han föredrog att strida i och spänt fast svärdet vid sidan. Förberett sig för att ge sig ner mot mötesplatsen. Hade hållit sig mer tystlåten sedan utmaningen, inte till fullo men ändå mer.. Fundersam och fokuserad än normalt. Men kriget påverkade dem alla.

Aiden hade hållit sig undan tjänstefolket för att inte få för mycket oönskad uppmärksamhet på sig. Han anade att de nog skulle undra vem hans sällskap var, eller vad han gjorde tillbaka i Eimport igen, och de frågorna var han inte beredd att svara på ännu.
De gick istället omvägar i korridorerna, där Aiden visste att tjänstefolket inte höll till lika mycket. Han bara hoppades på att vakterna skulle vara lika tysta. Han kände blickarna på sig när de passerade förbi, men gav ingen något tillfälle att fråga, eller tala till honom. Istället flydde han iväg med Gwen och tillsammans hade de spenderat natten ihop. För att sedan dagen efter ge sig iväg, tillbaka till kriget.
Samtidigt som Aiden gruvade sig för det, för vad de skulle mötas av, så kände han en lättnad över att få kunna hjälpa till på närmare håll igen.

Det var många intryck direkt att ta in och processera.
Aiden och Gwen hade landat med Kai utanför Vrales läger under kvällen. Aiden hade väntat sig att det skulle vara hektiskt, eller iallafall mer på spänn bland soldaterna. Men här verkade de mest hålla sig för sig själva, nästan som att de höll sig undan.
Aiden förstod inte först och gick in i lägret, bland soldaterna för att försöka ta reda på vad som försiggick. Hade för ett ögonblick glömt bort Gwendolyn och hoppades på att hon följde efter honom.
Han letade rätt på sina vänner som förklarade för honom om duellen mellan Rowan och Raedan.
Aiden blev förskräckt. Hade hans far tappat förståndet?! Hur.. Vad.. Tankarna snurrade i huvudet på honom samtidigt som han såg sig om efter sin far i fråga. Stapplade iväg åt det håll där flera samlats, det var möjligt att Rowan fanns där bland de.
”Pappa! Vad händer?!”

Gwen höll sig mer i bakgrunden efter att de landat i Vrales läger igen, hon höll sig tätt bakom Aiden men höll sig tyst och bara egentligen hängde efter honom. Kände sig lite som en outsider här, dels så fick hon ju en del frågande blickar över vad det var för kvinna som dykt upp där ihop med prinsen och hon undrade nästan lika mycket själv. Det kändes egentligen helt galet att hon fram tills igår kallat sig Oriagates prinsessa och nu sprang hon istället efter Vrales prins igenom hennes eget lands fiendes läger. Allting kändes rörigt, men samtidigt så rätt i hjärtat. Hon tvivlade inte det minsta på att det var rätt sida hon nu hamnat på och hon hoppades att det inte bara var för hennes nyfunna känslor för Aiden.

Rowan var precis påväg att påbörja färden ifrån lägret ut mot mötesplatsen då Aiden kom dit, och Rowan tycktes andas ut ett andetag han inte ens visste att han hållit inne. Även om Alatars besked lugnat dem rejält under gårdagen så hade ju ändå oron över varför han gett sig av legat kvar där.
"Aiden!" Utbrast han först innan han klev fram för att dra in sonen i en kram, kunde inte låta bli när den där sista oron lämnade kroppen över ifall han varit okej.
"Vad hände? Varför i hela friden gav du dig av utan att säga något på det där viset? Du höll på att skrämma kål på oss då vi inte kunde hitta dig." Han släppte taget om sonen igen och backade ett halvt steg bakåt igen som för att kunna granska honom bättre. Leta efter minsta lilla ledtråd efter vad som hade kunnat förmå honom till detta. Minnet av vad Alatar sagt om att han haft sällskap på Kais rygg fick honom att lyfta blicken och först nu få se Gwen en bit bakom honom.
"Vem är ditt sällskap?" Frågade han med mer nyfikenhet efter att ha riktat blicken åter till sonen. Insåg först nu att han faktiskt hade ställt en fråga då han kommit hit. "Raedan utmanade mig på en avgörande duell istället för fler strider." Han anade att han säkert redan hört om det på vägen in hit.

”Är du helt från vettet?!”, utbrast Aiden alldeles för upprörd. Struntade totalt i Rowans förklaring eller att han undrade var Aiden tagit vägen och vems hans sällskap var. Det här var alldeles för stort för Aiden att ens kunna bry sig om något annat. Det handlade ju trots allt om hans egen far. Och liv och död. Aldrig att han skulle gå med på att Rowan bara skulle ge sig ut på det där viset. Han visste väl, långt i bakhuvudet, att Rowan inte kunde backa sitt svar på erbjudandet från Oriagates kung, men Aiden kunde inte i denna stund tänka helt klart. ”Vad gör du om han besegrar dig då? Vad gör du om du dör? Jag går inte med på det här! Nej, pappa, det är alldeles för dumdristigt!” Aiden fräste och gestikulerade aggressivt med händerna samtidigt som han talade. Hans ögon vattnades av ilska. ”Jag vet att du nästan dog i förra kriget och jag kan..!”, han flåsade häftigt för att hämta kraft. Det var så otroligt sorgligt att tänka sig sin egen far gå bort. ”…Jag kan inte gå med på det.”, upprepade han igen. Valde att inte säga att han var alldeles för rädd för att förlora Rowan. Även om det var glasklart för de omkring de. För de som såg hur prinsen uttryckte sitt missnöje med det hela.”Du vet inte vad den där dåren är kapabel till.”, avslutade han sedan.