Draco Memoraid

Oh my! Har kommit ikapp nu igen (du får ursäkta min seghet), och tycker att allt är underbart! Tragisk händelse, ja, men underbart skrivet!

Först och främst så undrar jag varför Ellie fick halsbandet, inte kan det väl ha vart menat till henne (Dumbledore ska det väl vara?), och hur det kom sig att hon fick det. Och jag är nyfiken på hur Draco kommer reagera på det i nästa del, vad han tänker då osv. Sedan är jag också lite nyfiken på "vesslans råtta", om han kommer ha någon större del i den här fantastiska historian du skriver, och i sådant fall hur? Skulle vara intressant!

Sedan, fy vad hemskt för Elli, jag hade på känn att något sådant skulle hända henne. Jag hoppas verkligen att hon klarar sig (haha, snälla skriv hennes öde bra)

Sedan också, tyckte att det där mellan Pansy och Draco i sällskapsrummet var väldigt bra och intressant att du skrev. Man vet ju sedan innan att Pansy hänger över honom osv så det var kul att du skrev om det! Sedan tycker jag som alltid att du skriver fantastiskt, och jag älskar varenda minut som jag läser!

Stora pussar och kramar till dig, din superbraiga författare!

Oh my FUCKIN god..
wopwop, beacussssse Elli's DEAD!!!!!!!!!!!!!11
Eller är hon?



ELLER ÄR HON!???????


Elzyii, you write like a person who is good to write, why am i writing in engliish??


Älskar din ff, den är asbra och nu har man läst ikapp så Jiho? ;*

Till min älskade twisted:
Först & främst vill jag säga TACK för att du fortfarande läser & bevakar min fanfiction, det är jag verkligen jätte glad för! ♥
Och som du säger, att du läser ikapp allt senare när du får tid, å att du tar dig tid och gör det, det gör mig så glad!!!
Tack återigen!♥
Du är en super författare & jag ser verkligen fram emot ditt nästa kapitel.
Jk Rowling JR!
Ja, inte sant?
Det är väldigt konstigt att hon fick det, tror som sagt inte det var riktigt hans mening....
Och ja jag ville verkligen sätta en egen personlighet till Pansy, hon får ju inte vara med så mycket i böckerna!

Och till min underbara Vendela:
Vill säga EXAKT samma sak till dig!
Ohmyrowling vad jag är glad att du fortfarande läser min fanfiction,
och ännu bättre... ATT DU TYCKER OM DEN!!!
Nej nej inte är hon död (Tror jag iallafall inte??!)
Men hon kunde mycket väl ha varit...
Du är bäst, tack för din underbara kommentar som värmer! ♥


tack för att ni läser & det är kul att ni ser fram emot kapitlet...
HÄR KOMMER DET!
Jag fucking älskar er :*
Puss&Kram!


Kapitel 29
Avsändaren

”Måste vara något hon fått tag på av misstag…”
”Kan varit någon som skickat det…”
”Vi kontrollerar alla ugglor här, det är omöjligt.”
”… Får förhöra Potter och de andra tre, dem var tydligen med henne hela tiden…”
”Det har vi redan gjort de påstår att hon fick det av Katie…”
”… Med största sannolikhet styrd av Imperiusförbannelsen, Dumbledore är uppe på sitt kontor tillsammans med henne och två Aurorer just nu.”
”En sådan tragedi!”

Rösterna nådde Dracos trumhinnor som ett svagt eko som flöt samman och snurrade runt, runt i huvudet på honom där han satt uppflugen på fönsterblecket i korridoren utanför sjukhusflygen tillsammans med de där idioterna som hon umgicks med.
Han hade satt sig så långt ifrån dem som han kunde, ändå kände han deras ideliga blickar på sig.
Vad han hatade dem. Han hatade dem så innerligt där de satt på rad ovanpå bänken och upprört viskade till varandra.
Bara Hermione var tyst.
Hon satt med huvudet i händerna med Rons tröstande arm runt axlarna och snyftade tyst.
Han hade kunnat spy på henne.
Det kändes som om han skulle spy, så han var nära att resa sig upp och gå fram till henne och faktiskt göra det, men han satt kvar eftersom benen inte skulle bära honom.
Vad visste dem? De visste inte vad smärta var, de hade inte ens någon aning om vad som hänt!
Draco visste. Hur kunde han låta bli att veta?
Det var ju han som fört in det där jävla halsbandet i skolan!
Det var ingen mindre än han som kastat en Imperiusförbannelse över den där dumma smutskallen Katie, men det hade inte varit han som styrt henne till att ge halsbandet till Elli.
Han hade hört när Dumbledore snabbt förhört de andra om vad som hade hänt.
De hade allesammans sagt att Katie gett det direkt till Elli och att hon inte hade varit i närheten av att ge det till någon annan, en fråga som Dumbledore hade upprepat flera gånger för att de verkligen skulle svara alldeles korrekt.
Som om han inte heller trodde att det var meningen att paketet skulle ges till Elli.
Som om han också förstod att det blivit ett misstag.
Men det fick inte bli några sådana misstag!
Draco la huvudet i händerna och drog dem genom ansiktet i frustration.
Hur kunde det bli såhär? Tänk så dog hon? Tänk så hade han dödat den enda som någonsin visat
honom någon empati? Den enda som någonsin tyckt om honom.
Snabbt gnuggade han bort tårarna som hade stigit i ögonen.
Trots att han var nära en psykisk kollaps så vägrade hans inbitna uppfostran
låta honom visa sig svag.
Han skulle aldrig låta Potter se honom gråta, en Malfoy grät aldrig, även om de höll på att mista sin bästa vän.
Han bet sig i läppen och försökte fokusera på en liten brun smutsfläck på väggen mittemot för att skingra tankarna och stoppa tårarna som hela tiden tryckte på i ögonvrån.
Det enda som hände var att fläcken flöt ihop och blev mer och mer suddig.
Han rätade på sig, hörde hur Potter harklade sig och försökte återigen fokusera blicken på väggen.
Om han bara hade haft någonting annat att tänka på, vad som helst…
”Malfoy?”
Rösten fick honom att rycka till och stirra vilt omkring sig innan han tittade upp och såg rakt in i Proffesor McGonagalls stränga ansikte, vars gråaktiga ögon hade tagit ett mycket sorgset uttryck.
”Är allting bra med dig?” Hon synade honom kritiskt med blicken, och han tittade snabbt bort för att blinka bort tårarna innan han trotsigt såg tillbaka på henne.
”Varför skulle det inte vara det?”
Mcgonagall såg sorgset på den smala bleka pojken som stelt satt ihopkrupen i fönstret framför henne.
Hon kände ett svidande hugg i hjärtat av medlidande, något som hon aldrig hade känt för Malfoys räkning förut.
”Har du någon aning om vad som hände Miss Jacobsson?” sa hon försiktigt och lade en tröstande arm på hans axel, som han snabbt skakade bort som om den gett honom en elektrisk stöt.
”Jag var inte där!” fräste Draco och flyttade sig så långt bort ifrån henne som han kunde komma utan att trilla ner.
”Jag var tillsammans med Crabbe och Goyle, så du kan ju förhöra dem om du inte tror mig! Jag har inte skadat henne!”
”Nej det tror jag inte heller, Malfoy”, sa hon försiktigt och fick en djup bekymrad rynka mellan ögonbrynen. ”Men jag tror i alla fall att rektorn…”
”Jag har inte gjort någonting! Fråga dem istället”, sa han ilsket och pekade mot Harry, Hermione, Ginny och Ron som alla fyra tittade upp, ”De var ju i alla fall med henne!”
”Jag tror inte att du har gjort någonting, Draco. Men jag skulle väldigt gärna
vilja växla några ord med dig mellan fyra ögon om det går för sig.”
Dumbledore hade utan att någon lagt märkte till det kommit in klivande i korridoren iförd
en mycket ståtlig himmelsblå klädnad som var så lång att den på snudd släpade i golvet.
Han såg lugnt på Draco med sina genomträngande blåa ögon och nickade långsamt innan han sträckte ut handen.
”Det tar bara ett ögonblick, kom här nu.”
Eftersom Draco visste att det inte var någon ide att protestera hoppade han ner från fönster karmen och klampade efter Dumbledore som redan var på väg bort i korridoren.

”Snuvmaräng.” sa Dumbledore långsamt och den fula stenfiguren som vaktade ingången till
rektorns kontor fick genast liv och hoppade åt sidan så Draco och Dumbledore kunde kliva in i det cirkelformade rummet.
Draco hade aldrig varit på sin rektors kontor förut och trots att det fanns en hel del intressanta saker där (inte minst en stor röd fågel med mycket stilig fjäderdräkt sovandes på en pinne bredvid Dumbledores skrivbord) ägnade Draco inte någonting i rummet förutom den långa äldre mannen framför sig något intresse.
”Vad vill du?” frågade han så näsvist som han kunde med sin hesa röst, ”Varför vill du prata med mig?”
”Slå dig ner, Draco.” svarade Dumbledore utan att ta någon notis om hans frågor och pekade på en gredelin fåtölj mittemot skrivbordet innan han själv sjönk ner i en likadan fåtölj bakom skrivbordet där han nu rätade på sig och flätade ihop sina fingrar och intresserat såg på Draco som ilsket satte sig ned.
”Jag har inte dödat henne!”
”Nej Draco, jag tror inte heller att du dödat henne”, svarade Dumbledore lugnt och fortsatte att iaktta Draco som nervöst fingrade på stolens armstöd.
”Hon lever och kommer tack vare Poppy att bli helt återställd. ”
Han kollade snabbt upp på Dumbledore innan han återigen tittade ner på sina händer.
”Så hon dör inte?” sa han i ett försök att låta oberörd, ”Varför är jag då här?”
”Det var ett halsband som mycket oturligt nog hamnade i Eleonoras händer, något som mycket väl skulle kostat henne livet om inte jag råkat vara där precis då och ta ifrån henne det.
Hon hann bara snudda vid det. Därför och bara därför kommer hon att överleva.
Har du någon aning om hur hon fick tag i det där halsbandet?”
”Nej”, svarade Draco hastigt och kämpade emot den stora klump som fastnat i halsen på honom, det kändes som om han skulle kvävas.
”Du har ingen aning om hur hon fick tag i det?”
”Nej!” upprepade han ilsket och reste sig hastigt upp. ”Nej har jag sagt, det var väl den där smutskallen Katie som gav henne det, anhåll henne!”
”Katie var med största sannolikhet under kontroll av Imperiusförbannelsen”, svarade Dumbledore lugnt och fortsatte att hålla all sin uppmärksamhet på Draco, som nu hade börjat vandra runt i rummet.
”Har du någon aning om vem som skulle kunnat ha kastat den över henne?”
”NEJ!” Vrålade Draco och stannade upp och stirrade argt på Dumbledore innan han fortsatte att vanka av och an. ”Jag vet inte, okej? Jag var inte där!”
”Det vet jag att du inte var, Draco. Men om du känner att det är någonting
som du inte har berättat för mig som det är bra om jag vet om, så är du välkommen när du vill.
Tänk på att det kunde gått mycket illa, någon som är helt oskyldig och som du tycker mycket om kunde ha förolyckats idag. Vet du någonting, så är jag mycket tacksam om du berättar det.”
”Kan jag gå nu?”
Dumbledore nickade och Draco skyndade sig ut genom de rum som han aldrig mer ville besöka.
Så fort han kom ut i den tomma korridoren igen började han springa.
Han rusade förbi rader med porträtt av gamla lärare som nyfiket kilade fram ur sina ramar i ett försök att få en glimt av vart han var på väg och stannade inte förens han var tillbaka vid den välkända Gobiljären av Barnabas den Barnslige som förvånat avbröt sig i sitt försök att få de ena trollet att hoppa över det andra och nyfiket tittade efter honom.
Draco gick förbi den bisarra målningen och fram till änden av den ödsliga korridoren där ingen satt sin fot sedan han gjorde det för någon dag sen, något som han nu ångrade mer än någonsin.
Han lutade sig mot väggen och gled långsamt ner på golvet eftersom hans ben inte orkade bära honom efter den häftiga språngmarschen.
Där suckade han tungt och lutade huvudet i händerna.
Vad skulle han ta sig till?

Visst hade jag haft ont tidigare, men aldrig någonsin på det här sättet.
Det var en smärta som jag inte kunde placera någonstans bland det jag tidigare upplevt.
Det kändes som om det fanns någonting på mig, kanske bredvid också som rev och slet i mina kroppsdelar, brände sönder min hund och klöste i mina ögon.
Jag försökte desperat bli kvitt det där odjuret, försökte med all min kraft kasta det av mig men det bet sig bara fast och satte sina tänder djupare och djupare ner i min kropp.
Kunde känna blodet rinna nerför ansiktet, varmt och kladdigt….Nej inte varmt, utan kallt….Blod är väl inte kallt? Och det smakar väl inte salt heller?
Förtvivlat försökte jag torka bort det från ansiktet men de sköljde bara över mig ännu mera, fyllde mina lungor samtidigt som odjuret pressade sig över mitt bröst.
Jag skulle kvävas nu från båda hållen, det fanns ingen återvändo det var såhär jag skulle dö…

Jag slog upp ögonen och återvände för första gången på flera timmar
till verkligheten.
Den gjorde ont.
Smärtan från den ohyggliga drömmen eller var det nu hade varit höll i sig och trots att jag kippade efter luft så kändes det fortfarande som om jag skulle kvävas.
Jag kunde inte resa mig, det var någonting som höll emot.
Det tog några sekunder innan jag insåg att det var min kropp som gjorde det, den var så tung att
jag inte ens orkade lyfta ena armen för att torka bort det där blöta som hade runnit ner i mitt ansikte.
Matt la jag ner handen igen och försökte urskilja konturerna av någon som satt och tittade ner på mig.
Jag kisade allt vad jag kunde men min blick var ändå så suddig att det var svårt att urskilja ett ansikte.
Jag hade en konstig brännande smärta i maggropen och när jag svalde sved det till i halsen som om jag hade åkt på en mycket svår släng av halsfluss.
Personen som satt bredvid mig rörde försiktigt på sig och när min blick långsamt klarnade kunde jag
se vem det var.
”Draco?” viskade jag hest och kände hur hela halsen brände till vid varje bokstav.
Han rörde på sig igen, lutade sig ner och tittade på mig.
Trots att det var mörkt i rummet kunde jag se på honom att det var något som var väldigt fel.
Hans ögon var helt blanka och han hade röda streck i ansiktet som om hade gråtit.
Men han grät ju inte? Vad var det här?
”Har någon dött?” frågade jag dumt och blinkade upp mot honom.
Han svarade inte utan stönade bara till och satte händerna för ansiktet.
”Draco?” mumlade jag försiktigt och försökte återigen lyfta handen för att dra den genom ansiktet.
Den här gången lyckades jag och började efter bästa förmåga att gnugga ansiktet torrt.
”Vad… vad har … hänt?”
Innerst inne visste jag inte om jag ville veta, jag kände mig så konstig och yr.
Allting började bara snurra fortare och fortare, det var som om jag stigit på en av mugglarnas
Karuseller och nu inte hade någonting att hålla mig fast i.
Jag kämpade för att hålla mig kvar vid medvetande, men utan att jag kunde
göra så mycket åt det upphörde snurrandet och jag sjönk långsamt ner i ett svart mörkt hål där
odjuret hungrigt väntade på att slita mig i stycken med sina sylvassa tänder.K

Oh my god detta var bra
men... spoiler här...


Ey hey! Författaren skrev till mig i ett kapitel!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!11111
oh my gawd vella happy face ♥


why would'nt i read?

Först kommenterade jag, att jag trodde att det stod Draco Mermaid, och sedan började jag läsa, och sen blev jag fast. Och nu, nu blir man med i kapitelet helt plötseligt!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!1
haha

Obeskrivligt. OBESKRIVLIGT, J.K Jr. *död*

Jättebra! Gillar dina beskrivningar, de är detaljrika och ger en bra inlevelse ^^

OMGOMGOMGOMG!!!!! Gud sååååååå brrrraaaaaa! Älskar dig och dina underbara kapitel! Tack för att du skriver min ängel. Så fort jag ser att du har skrivit ett kapitel blir jag överlycklig, du skriver så bra att jag inte hittar några tillräckligt bra ord i mitt ordförråd, nej vänta, jag tror att jag glömde det nånstans.... Elzyii fina du, du skriver så rörande och fint och vackert och spännande och beskrivande och helt underbart!


Tusen tack till dig min ängel! Fortsätt skriv är du snäll, då är jag nöjd.

...

Hm....HUR KAN DU SKRIVA SÅ BRA?
DET KAN DEFENITIVT INTE VARA LAGLIGT ATT SKRIVA SOM DU OKAY?
DU SKRIVER SOM EN ÄNGEL!!!♥