~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]

Erik - Skogen i Öst:
Erik hängde inte riktigt med i svängarna. Ena stunden var Arya glad och skrattade likt aldrig förr, i nästa var hon arg och sprang iväg, i tredje stund var hon liten och rädd, i fjärde stund var hon kall och distanserande. Det var som, ja som att rida på en sjöorm. Upp och ner, upp och ner gick det i svallande rörelser. Inte för att detta var första gången han märkte av det, det var bara så tydligt just nu. Just detta dygn hade det varit allt för uppenbart - Aryas explosiva personlighet.
"Arya..?" Hennes kyliga röst skrämde honom inte. Inte heller orden. Orden som borde ha fått honom att rygga, fundera och kanske bli lite rädd. Men så kände han inte.

Erik reste sig från marken och gick fram till henne, bara ett fåtal långa steg med hans ben så var hon inom räckhåll. Men han kunde inte förmå sig att röra vid henne. Det kändes inte som rätt sak att göra. Det kändes, för honom, som om det nu var upp till henne att söka tröst eller trygghet hos honom. Hennes val på ett sätt. Eller, mest var det nog från respekt. Han hyste en stor mängd respekt för den lilla kvinnan som stod framför honom med ryggen vänd. Erik önskade innerligt att hon självmant skulle vända sig om och låta honom krama bort det där kalla mörka som hade greppat henne. Han ville att hon skulle lita på honom, kunna finna tröst hos honom - för var det inte det som ett förhållande mellan två människor gick ut på? Han skulle inte tvivla en sekund på att söka sig till hennes famn i svåra stunder. Finna trygghet i henne omfamning. Men det var Erik och Erik var inte Arya. Han kände sig lite vilse där han stod. Borde han eller borde han inte? Vänta eller krama? Ta första steget eller låta henne bestämma?

Erik - Skogen i Öst
”Arya..?”
Hon förblev stilla. Hon kunde höra hur han reste sig och kom upp bakom henne. Men han rörde henne inte. Vilket kanske var tur det då hon antagligen bara skulle ryckte sig loss från hans händer och kanske sårat honom. Men hon ville samtidigt ha honom nära sig. Helst av allt ville hon bara vända sig om och omslutas i hans armar. Men det gick inte. Skulle aldrig gå i det läget. Hon skulle aldrig kunna visa för någon hur mycket smärta och mörker hon hade inom sig, inte ens för Erik. Hennes älskade, han som hon ville spendera resten av livet med. Hon sträckte på halsen utan att vända sig om.
”Nämn aldrig mina föräldrar igen.”

Erik - Skogen i Öst:
Han stod still bakom henne. Rörde sig inte. Bara stod där. Lät henne göra valen.
"Det kan jag inte lova." sade han, rösten tjock av ärlighet. för det var ju sant. Han kunde inte lova att inte nämna hennes föräldrar igen. Kunde inte lova att ställa en oaktsam fråga. Det kunde han inte och Erik gav inte löften om han inte var säker på att han kunde hålla dem. Löften var värdefulla uttalanden om tillit, respekt och vördnad. Därför stod han nu där med en stel Arya framför sig, en distans mellan dem som han ville bryta av på ett fysiskt plan och orden om att han inte kunde avlägga ett löfte till henne om det hon önskade. Men han var inte orolig eller nervös. Han bara sade som det var.
"För jag älskar dig. Så jag kan inte lova det, kan inte ge ett löfte jag vet jag inte kan hålla."

Arya - Skogen i Öst
”... kan inte ge ett löfte jag vet jag inte kan hålla."
Arya var stilla. Hon visste inte vad hon skulle göra av sig själv. Erik reagerade alltid annorlunda än alla andra då hon gick in i försvarsläge. Han förblev lugn och vänlig mot henne när de flesta andra skulle gjort precis det motsatta. Att han alltid förblev kärleksfull, hur taggig hon än var gjorde Arya något nervös inombords. Hon var inte van vid den typen av behandling. Visst var även Parvati alltid vänlig hon också, men det var något helt annat med Erik. Han förändrades inte, han var hela tiden sig själv med henne och hur avvisande hon än var mot honom så förblev han lika öppen och älskande nästan som om han inte lade märke till det snabba skiftet. Det, var en av anledningarna till att hon först förälskat sig i honom. Men hon kunde verkligen inte förstå varför han älskade henne. Hon som var långt ifrån så öppen mot honom och som bara hade orsakt problem i hans liv. Varför hade han lämnat hela sin familj, sin älskade syster, sitt hem och sitt allt bara för att vara med henne? Säkerligen hade han kunnat få vilken annan kvinna som helst, ändå hade han valt henne. Den kalla söderländska prinsessan som inte ens kunde uttala hans namn rätt.

”Varför?” Aryas röst var fortfarande kall men inte riktigt lika mycket som innan. Hon vände sig om.
”Varför älskar du mig Erikk?”

Kung Saubhari - Hamathya Mahal, Kungliga Palatset I Söder
Månen lyste klart över Söders vackra huvudstad. Det stora Garuditemplets silvriga kupol glänste i det molnfria ljuset. Nattens mörkaste timmar hade sänkt sig över landet. I de flesta byggnader och hus hade oljelamporna släckts och på gatorna syntes inte längre några festeldar. Trots det kunde de fåtal ljusa punkterna i mörkret ändå liknas vid en stjärnhimmel med tempeltaket som dess måne. Det vill säga, om man inte räknade med kungliga palatset. Med alla dess gyllene och silvriga inbyggda dekorationer och utsmyckningar hade Hamathya Mahal kunnat vara en stjärnhimmel av sig själv. Människor som aldrig sett den mäktiga byggnaden i sina liv förut tappade alltid andan för det Söderländska palatsets majestätiska skönhet. Garundia var ett rikt land och det var inget man någonsin försökt hålla hemligt. I årtusenden hade man stolt visat upp sina juveler, ädelstenar och sitt guld. På kläder, byggnader, vapen och varsomhelst var de synliga. Rikedomarna var en del av kulturen, givna till Dhakair-Garudierna av mångudinnan själv vid tidens början. Söder var skatternas rike och det hade man alltid skrutit om.

Men, rikets härskare hade aldrig varit intresserad av de glittrande och glänsande dyrbarheterna han via arv och hårt arbete ägde. Han hade aldrig funnit tillfredsställelse i materialiska ting. Inte heller hade han funnit det i en annan människa som passerat i hans liv. Det vill säga, förutom i hon som nu stod framför honom i öppningen ut på den enorma terrassen. På henne tycktes allt guld och alla juveler ovärderliga. I henne fann han tillfredsställelse han annars aldrig upplevt. I hennes ögon fanns ett djup där hans själ alltid kunde finna sin ro.

Kungen av Söder tog två steg fram samtidigt som hans hustru klev ut och mötte honom på terrassen där hon lät sig omslutas av hans armar. Just den natten bar hon inga smycken, inga juveler och inget guld. Inte ens en liten pärla i örat hade hon. Kläderna och sjalen hon bar var i mörka färger och täckte hela hennes kropp från topp till tå förutom de vackra, mörka ögonen. Han älskade henne så, precis som han älskade henne iförd någon av alla hennes drottningaplagg eller helt bar när hon så var det. Han älskade sin hustru, liksom hon älskade honom. Han böjde lite på nacken och kysste hennes panna.
”Hur har det gått?” frågade han lågmält.
Trots att de var helt ensamma, tiotals meter upp i luften, kunde de inte riskera att bli hörda. Hans hustru skakade sorgset på huvudet.
”Det går inte. Hon är inte kontaktbar. Hon har helt stängt mig ute, inte ens Kashibai själv kunde nå henne.”
Det spände lite i hans muskler av att höra sierskans namn, ännu hade han inte kunnat släppa vad häxan gjort mot alla hans älskade.
”Du borde inte gå till den där maran något mer Kehlani, det finns inget hon kan göra mer än att få dig att fara illa. Bara vägen dit är riskabel.”
”Jag vet, men jag kan inte bara sitta och vänta. Min lilla dotter är helt ensam där ute bland vildar och barbarer. Gudinnan vet vad han- det där ynglet till barbarprins gör med henne.”
Saubhari tryckte sin hustru lite tätare mot sig själv. Hon var rädd, orolig, för deras prinsessa. För vad som kunde hända henne utanför Söders gränser. Han ville inte erkänna det för sig själv, men också han var oroad för vad som kunde hända henne i sällskap av barbarprinsen som för lite mer än två veckor sedan rövat bort henne. Visst visste både kungen och drottningen att deras yngsta barn självmant följt med fiendesonen bort från palatset, men ingen av dem kunde riktigt förstå det. Det var inte likt deras tillbakadragna, civiliserade dotter att rymma iväg med en man på det sättet. Ända sedan hon först kom till palatset som 11 åring hade hon sällan ens lämnat sina egna rum. Inte bara var de oroade över vad som kunde hända henne i det vilda långt bort, ju mer tid som gått hade de börjat undra om de missat något. Hade de gjort något fel i hennes uppfostran? Hade hon aldrig känt sig hemma hos dem eller tillhörande deras familj? Eller hade hon fått reda på deras mörka hemlighet och-
”Tror du att det är vårt fel?”
”Vad menar du?”
”Tror du att hon- att hon på något vis fått reda på det och-”
”Omöjligt.”
”Ingenting är omöjligt Hari, bara högst otroligt.”
”Högst otroligt.”
Saubhari såg ner på sin fru i sina armar. Trots den tjocka sjalen och lösa kläderna såg hon så liten ut framför honom. Visst var hon äldre, något längre och lite rundare än sin systerdotter, men de två var trots det slående lika. Kehlani fångade hans klargröna blick och tycktes nästan kunna läsa vad han tänkte - något som bara hon verkligen kunde göra. Hon lutade sitt huvud mot hans bröstkorg och suckade.
”Minns du när hon alltid gick runt och höll i min kjol?”
Det drog lite i mungiporna på kungen.
”Hur skulle jag kunna glömma?” sade han med ett litet leende på läpparna, ”brukade hon inte försöka gömma sig i den också när hon blev rädd?”
Kehlani skrattade lätt.
”Jodå, med huvudet först in, - kan jag inte se dem kan de inte se mig.”
Kungen skrockade långt ner i halsen. Drottningen log av minnet.
”Lilla Ashiwarya,” sade hon sorgset, ”jag saknar henne.”
Saubhari kysste hennes panna igen.
”Jag vet Kehlli, jag vet.”
De var tysta under en liten stund. Lyssnade till nattens lugna ljud och varandras andetag.
”Hari?”
”Kehlli.”
”Tror du att hon älskar honom?”
Saubhari blev lite ställd av frågan. Varför undrade hon det? Han förblev tyst och hennes röst ljöd igen.
”Om- om hon faktiskt älskar honom, vad gör vi då?”
Kungen lossade lite sitt grepp om sin drottning så att de kunde se varandra i ögonen.
”Vad menar du?” frågade han mörkt.
Kehlani tvekade lite.
”Jag, menar att det kanske inte är rätt, av oss, att… sära på dem.”
Saubhari spärrade upp ögonen.
”Vad är det du säger för något Kehlani!? Du kan inte på allvar mena att vi ska låta honom våldföra sig på henne för att hon av någon underlig anledning älskar honom!?”
Kehlani skakade hastigt på huvudet.
”Nej, nej, nej, nej. Självklart inte. Jag menar bara att som de båda faktiskt älskar varandra så kanske vi, efter det vi gjorde, inte har någon rätt att krossa det dem har.”
Saubhari kunde knappt förstå orden som kom ur hans hustrus mun. Hon kunde väl för allt i världen inte mena allvar?
”Det vi gjorde var något helt annat. Kehlani, han är Letoyan. Han tillhör barbarerna från rövarriket i Norr, han är son till vår största fiende! Söders främsta hot!”
”Jag var inte ämnad dig heller och ändå ville Gudinnan något annat.”
Han stirrade på sin fru, hade svårt att finna ord till att besvara hennes absurda påståenden.
”Du var ämnad mig.” sade han, ”du var alltid ämnad mig. Precis som jag var ämnad dig och vi var ämnade varandra. Han är inte ämnad henne. Hans smutsiga händer var aldrig tänkta att röra vid vår lilla dotter.”
Det sista han sagt tycktes få ett hårt grepp om Kehlani. Trots allt var prinsessan hennes lilla dotter, hennes 11 åriga lilla Ashiwarya som gömde sig i hennes kjolar. Det skulle aldrig ändras hur gammal prinsessan än blev. Aldrig ville hon att en smutsig barbar lade händerna på hennes lilla dotter. Hennes lilla Ashiwarya. Tårar bildades i hennes mörka ögon och bilden av maken framför henne blev grumlig. Saubhari lösgjorde sjalen hans fru bar runt håret och ansiktet och torkade de glittrande tårarna innan de hann falla.
”Kehlani…”
Hustrun lutade sig in i hans famn igen och han lade armarna om hennes lilla kropp. Hon snyftade försiktigt tryckt mot hans dyrbara sidenkläder.
”Jag saknar henne så mycket Hari. Vår lilla Ashiwarya, jag önskar så att hon kom hem igen.”
Saubhari lade en hand bakom hustruns huvud och en på hennes rygg, Han smekte henne tröstande upp och ner från skulderbladen till svanket och kysste hennes panna försiktigt.
”Hon kommer hem igen Kehlli. Hon kommer hem.” sade han, ”om jag så måste slita halsen av varenda barbar i denna värld så ska jag se till att vår lilla dotter kommer hem igen.”

Erik – Skogen i Öst:

Frågan kom som ett slag i hans mage. Oförväntat och han var inte beredd. Vad var det för fråga egentligen? Varför han älskar henne, var inte det uppenbart?
”Arya…” suckade han ut, inte irriterat eller något. Bara något förvirrat och kanske lite uppgivet då hon uppenbarligen inte såg sig själv som han såg henne.
”Det är komplicerat.” sade han stillsamt och höll ögonen på henne, ”du är så mycket. Flera lager av personlighet och detaljer. Jag älskar din helhet och jag älskar varje liten del. Somliga mer än andra men jag älskar dem allihop.” fortsatte han med mjuk stämma. Hans blick gled över henne innan den riktades uppåt. Mot himlen.

Han hade nog inte riktigt tänkt på det, exakt varför han älskade henne, men det var ju egentligen ganska oväsentligt för honom. Han älskade henne. Så var det med det. Inget mer och inget mindre liksom. Om han älskade henne för de djupa ögonen, det vackra håret, den gyllene huden, de grava personlighetskiftningarna, de små skratten, de tunga känslorna, envisheten, ilskan, fräsningarna, henne fria anda eller det djup som henens själ verkade kapabel till – vad spelade det för roll?

Kanske var det henne skratt. Kanske sättet hans bröstkorg exploderade vid åsynen av henne. Kanske att han blev varm var gång henne röst nådde hans öron. Kanske var det de små händerna med len hud i hans grova nävar, kanske kramarna och kyssarna. Eller, så kanske det var allt det där och så ofantligt mycket mer. Erik visste inte riktigt. Han bara älskade henne. Så simpelt var det i hans huvud. Han älskade henne över allt annat och så var det med det.
”Jag älskar dig bara.” sade han med ett leende och hans blick föll ner på henne igen, ”mer än allt annat.” avslutade han och det ryckte lite i hans högra hand. Han ville röra vid henne så innerligt att det krävdes extrem viljestyrka för att inte räcka ut näven och dra in henne i hans väntande armar. In i famnen som känns naken och tom utan hennes kind mot hans bröstkorg.

Arya - Skogen i Öst
Hon rörde sig inte undertiden han talade. Bara stod stilla framför honom, fortfarande utan att visa någon känsla och såg på honom. På hans vackra ögon, mun, näsa, skägg och ansikte. Det han sade var fint samtidigt nästan obegripligt egentligen. Han älskade henne utan någon riktig anledning, bara gjorde det. Hur var det möjligt? Visste hade Arya haft svårt i början att förstå varför hon älskade Erik så mycket, det var ju egentligen absurt att hon skulle falla för en Letoyan - en man från folket hon fått höra så mycket ills om. Men trots det så hade hon gjort det och det hade varit svårt för henne att förstå sig på. Men, hon hade kommit fram till en lösning till slut. Hon älskade honom för otaligt många anledningar. För att han var vänlig, godhjärtad, för att han var raka motsattsen till hur Letoyaner beskrevs i Söder, raka motsattsen till det mesta som hon var van vid. Han hade varit annorlunda alla andra ända sedan deras första möte och också det älskade hon honom för. Att Erik var Erik, var varför Arya älskade honom och för mycket annat. Men, han visste alltså inte varför han älskade henne.
”Om du inte vet varför du älskar mig,” hon tog ett litet steg framåt så att hon stod så nära honom att de nästan rörde vid varandra, men bara nästan, ”om du bara gör det, utan vidare,... Varför är det då så viktigt att veta precis allt om mig?”

Erik - Skogen i Öst:
"Just precis därför." svarade Erik stillsamt och lugnt. Det kändes för honom som om Arya sökte alla möjliga chanser nu att inte behöva berätta om sin familj. hon dirigerade ju samtalet i en helt annan riktning nu. Han log mot henne. Kroppen kliade efter att få hålla om henne igen. Men han höll sig på plats, trots att det kändes som om tusen små nåltippar färdades överallt över huden i skuggan av hennes frånvaro.
"Du är så mycket och allt jag vet om dig älskar jag. Varje gång du delger mig något älskar jag dig ännu mer. Hela tiden älskar jag dig bara mer och mer." Hans röst bullrade lite i bröstkorgen och det var svårt att inte fnysa åt hennes konstiga fråga. Det var ju inte så att Erik inte hade en miljard anledningar att älska just henne, men det var inte saker han behövde yttra för att kärleken skulle bli mer sann. Han älskade henne bara för att hon var hon och ingen annan.
"Jag älskar dig bara för att du är du, Arya." avslutade han samtidigt som han la över vikten lite mer på sin vänstra fot. Han var tvungen att göra något för att inte räcka ut sina nävar mot henne och dra in henne i famnen som kändes allt mer kall när hon stod ett steg bort. Inte egentligen på något hemskt eller dumt sätt, bara på det där sättet han alltid kände när han inte hade hennes tätt, tätt inpå.

Arya - Skogen i Öst
Arya höll Eriks blick hela tiden han talade. Men det var svårt att hålla den kalla masken då han sade så fina saker. Att han älskade henne mer och mer och att han älskade henne för henne värmde Arya på insidan. Men hennes yttre förblev kallt, det han sade gjorde henne också rädd.
”... Varje gång du delger mig något älskar jag dig ännu mer...”
De orden gav Arya en klump i magen. Han skulle aldrig älska henne mer om hon sade sanningen om allt. Om hon berättade om hela sitt liv och hur hatad hon var, hur folk skrikit och spottat efter henne var hon än gick och om allt som hänt hennes föräldrar... Nej, då skulle han inte älska henne längre. För vad fanns det att älska i det?

"Jag älskar dig bara för att du är du, Arya."
Hon sade först ingenting, utan tog bara ett steg frammåt - så att endast centimeter skilde dem åt - och höll hans blick med intensiva ögon.
”Och om jag var någon annan?”

Erik - Skogen i Öst:
Det kliade i honom att omfamna henne, nu när hon stod så himla nära. Det riktigt kittlade i huden.
"Och om jag var någon annan?" hade hon sagt, hans blick hade hållit hennes lika stadigt efter som innan de orden. För han visste ju vem hon var. Det var så himla simpelt. Hon var hans Arya. Oavsett. Han kunde inte hålla sig längre, det gick helt enkelt inte trots att han svor åt sig själv och såg det hela som i slowmotion så sträcktes hans hand upp och fingrarna strök den mjuka huden på kinden. En rysning sköt genom honom, av välbehag och han log. Ett mjukt leende som nådde hela vägen upp till hans ögon utan minsta förhinder.
"Vet du, hjärtat, det spelar ingen roll vad du säger eller intalar dig själv. För den du är står rakt framför mig. Du har stått rakt framför mig länge nu. Gradvis skiftat i nyans och uttryck, men alltid densamma. Alltid min Arya. Oavsett." sade han stillsamt och lät tummen stryka henne kindben medan hans högra hand omslöt vänstra sidan utav hennes käke.

"Sedan säger jag inte att du visat allt, berättat allt, varit ärlig med allt - vi har inte haft tillräckligt med tid för det. Det kommer krävas år innan vi verkligen känner varandra på djupet. Men det spelar ingen roll. Det gör det verkligen inte. För även om jag inte känner alla delar av dig så finns de tinget som kommer ändra min helhet av dig. Oavsett vad du tror, eller tycker, om dig själv hjärtat. Jag vet, och det räcker för mig." Han avslutade meningen samtidigt som han stannande upp med tummen. Fortfarande med ett lätt leende på läpparna. Det kändes underligt att vara så öppen och ärlig, så rak på sak utan krusiduller eller att dölja ens ord. Han bara sade det rakt ut - som det var - och det kändes jävligt skönt. Som att han själv samtidigt insåg att det han sa var rå ärlighet utan filtrering.

Arys - Skogen i Öst
Hon var helt stilla, rörde sig inte ur fläcken där hon stod bara några centimeter framför honom. Hon lät honom stryka hennes kind utan att slå bort hans hand men låtsades nästan inte om att hon märkte det. Höll bara hans ögon under hela tiden han talade. Orden var fina, igen, men Arya trodde inte på dem. Det kanske var lätt för honom att säga något sådant innan han visste hela sanningen. När han inte hade en aning om vad hon dålde för honom så var det säkerligen enklare att tro att det inte spelade någon roll. Men när - om - han fick reda ppå det, då skulle han säkerligen tänka annorlunda. Det var Arya övertygad om.

Men, hon sade ingenting om det. Först stod hon bara tyst och stilla utan att varken svara honom eller röra sig på något sätt. Men sedan, efter en liten stund av tystnad, höjde hon sin vänstra hand och lade den ovanpå hans högra vid hennes käke. Men lät inte masken falla bort, inte helt i varje fall.
”Din tur att ställa en fråga.” sade hon.