Prs tippest & JustAFriend

Återigen blev allt suddigt av tårar. Då var det som han trott. Sebastian ville inte ha honom där. Det var bara Elliots dumma hjärna som gett honom falska förhoppningar. Han hade kommit och förpestat den yngres liv, vad kunde han vänta sig? Att bli omfamnad och älskad? Sånt händer bara i drömmar Elliot. Det här är verkligheten och du var en idiot. Här kommer konsekvenserna. Han klarade inte av att se hålla kvar blicken på Sebastian.
"Okej", svarade han tyst med blicken någorlunda fäst i marken, det var svårt med tårarna i vägen.
Han plockade upp sina kläder från golvet och började ta på sina skor. Det skulle kännas fel att byta om så han bestämde sig för att lämna kläderna i skolan på måndag. Om han orkade gå dit. Om han orkade möta Sebastian igen, efter att han så tydligt visat att han inte ville ha Elliot där. Trots natten. Det kanske var så att Sebastian bara lekt med hans känslor. Men han ville inte tro det. Kunde inte tro det. Hur som helst var "det", vad det nu var, slut och Elliot mådde piss över det.

Seb visade sig vara ett ännu större rövhål än vad han själv hade trott. Kastade ut en kille som för inte så länge sedan erkänt att han önskade att han hade begått självmord. Seb, vad fan håller du på med?
Fast även Elliot sa att han inte kunde kontrollera honom. Elliot sa det. Inte för att det var så smart att lyssna på Elliot egentligen. Elliot ville dö. Han svälte sig själv. Han stannade hos sin mamma. Fan Seb, varför lyssnade du på honom?
Seb var tyvärr alldeles för stolt för att ta tillbaka det han sagt. Istället följde han Elliot med blicken då han tog sina saker och förberedde sig för att dra. Seb visste inte var han skulle ta vägen. Hem? Skolan? Bron? Inte för att han hade rätten att bry sig längre.
”Hejdå”, sa han och svängde på stolen så att han var vänd mot skrivbordet igen.
Och tanken på att om Elliot skulle begå självmord nu så skulle det vara Sebs fel uppstod.

Även om han inte ville erkänna det för sig själv så hade Elliot hoppats att den yngre försökt stoppa honom. Det gjorde han inte.
"Tack och förlåt", sa han tyst. Sebastian hade vänt sig om och det gjorde så fruktansvärt ont. Ont hur han vaknat i den andres famn och nu stod han här, påväg bort. Inte välkommen.
Med skorna på öppnade han fönstret och klev ut, puttade försiktigt igen det med den friska axeln. Han ställde sig på kanten av taket. Kroppen ville hoppa. Mer än något annat. Ville hjärnan det? Oklart. Här skulle han hur som helst inte dö, bara bli skadad och det var det inte värt. Han strök bort tårarna med ena tröjärmen, mest för att inte ramla ner då han inte såg vart han satte fötterna, de skulle ju ändå fortsätta rinna. I all oändlighet. Typ.

När Elliot kom ner insåg han att han inte visste vart han skulle ta vägen. Vad var ens klockan? Någon gång på morgonen men väldigt oklart när exakt. Han orkade inte ta upp telefonen och se alla dumma sms från Eric. Just det, Eric. Han behövde gå hem. Fötterna visade honom vägen.
När adrenalinet lugnat sig lite stannade han till och tog på sig jackan. Insåg att halsduken låg kvar på golvet i Sebastians rum. Åh Sebastian, tårarna ville aldrig ta slut.

Och där drog han. Elliot drog, och Seb kunde omöjligt veta om det var den sista gången han någonsin såg honom. Ändå kunde han inte få sig själv till att hoppa ut genom fönstret efter honom och be om ursäkt och säga att han inte menade något av det han sa. Men den jävla stoltheten kom ivägen. Fan. Fan Seb. Vad fan har du gjort? Du har dödat någon. Du dödade Elliot. Helvete helvete helvete.

Som tur var så avbröts Sebs tankar. Han skulle inte klara av att tänka på det mer. Fan, han kunde inte ens hantera konsekvenserna av det han gjort. Hur låg kunde en person ens vara? Någon knackade på sovrumsdörren.
”Öppna ungjävel”, Brandon. Förstås. Seb reste sig upp från stolen och låste upp dörren som genades rycktes upp.
”Fint av dig att dra igår utan att höra av dig sen”, sa storebrodern irriterat och slängde sig på sängen. Sängen som Elliot hade legat i. Med Seb. Nära.

Han behövde stanna upp innan han gick in i buskaget aka. ingången till hans så kallade hem. Det var för mycket tårar för att se den lilla öppningen. Tänk vad bra det hade varit att ha halsduken nu. Gömt de svullna ögonen. De våta kinderna. Vart låg ens halsduken? Eller alltså, att den låg kvar hos Sebastian var ju redan konstaterat men den hade ju legat i ryggsäcken innan. Och den var borta när han kommit ner. Den kunde ju inte direkt ramlat ur... Alltså måste den ha fastnat i fönstret...
Äh, det spelade ändå ingen roll. Han skulle aldrig tillbaks. Han var inte välkommen. Och det var Elliot egna fel. Tårkanalerna blev återigen översvämmade. Ta. Dig. Samman. Elliot.

Till hans stora lättnad låg modern fortfarande och sov. Kanske middag. Kanske morgon. Kanske vad som. Han smög hur som helst förbi och uppför trappen.

Brandon fick syn på Elliots halsduk som fastnat i fönstret. Eller så hade Elliot lämnat den där medvetet. Inte för att Seb kunde komma på någon rimlig anledning till varför han skulle ha gjort det. I vilket fall som helst lyckades Seb övertyga Brandon om att det var hans egen halsduk som fastnat där när han klättrat in kvällen innan. (’Fan vad ful halsduk du har. Inte ens skönt material.’) (’Fuck off Brandon, det är den bästa halsduken i hela världen.’)
Och sen, på nåt vänster, hade Brandon övertalat Seb att de skulle träna tillsammans i gymmet som låg i källaren. Det märktes att Seb inte riktigt visste vad han höll på med för i vanliga fall skulle han aldrig någonsin gått med på det. Eller så visste han mycket väl vad han höll på med för att han visste att tränandet skulle dränka tankarna på Elliot bättre än vad målandet skulle.

Elliot ramlade nästan omkull när Emmet hoppade upp i famnen.
"Elliot!", de resterande tre syskonen vände blickarna mot honom. Gud vad han hatade fokus.

Efter en halvhjärtad historia om hur han haft telefonen avstängd och att han träffaten vän som bjöd hem honom och whatever, så blev han slutligen lämnad ensam i rummet. Eric gav honom en skarp blick som tydligt talade om att han minsann inte gick på det men lämnade det, åtminstone tills senare. Syskonen skulle på lite gratisaktiviteter nere på stan. Elliot hade typ gjort det en eller två gånger senaste året. Varför sög han på allt? Ta hand om sina syskon. Må bra. Vara en bra människa.

Han satte sig med ryggen mot väggen. Drog fram en penna ur ryggsäcken. En vass penna. Han andades. Tungt. Ta kontroll Elliot. Ta kontroll. Långsamt förde han den mot tapeten. Pressade pennan mot den och drog. Hårt. Ett mörkt sträck som borrade sig igenom den en gång mörkgrå färgen. Där en gammal rosablommig tapet nu kikade fram och under den en röd. En blodröd.
Väggen Elliot lutade sig mot var helt uppriven. Eller tja, inte hela men nedre halvan. Det var ärr. Ärr som han lyckats styra bort innan de kommit till huden. När allt kändes mörkt, men han fortfarande hade någon form av kontroll gick han dit. Skar, eller ritade där istället. En del skåror fanns i ståhöjd, de gångerna han hade kraften. De allra flesta var längre ner. I sitta med ansiktet begravt i knäna - höjd. Som nu.

”Du springer som en jävla kärring”, sa Brandon och ökade farten på Sebs löpband. I vanliga fall skulle Seb stängt av maskinen och dragit därifrån, men nu gjorde han inte det. Han visste att så fort andningen lugnat sig och pulsen återgått till det normala så skulle Elliot dyka upp i hans tankar. Så han fortsatte att springa även fast det kändes som att lungorna skulle sprängas och att benen skulle gå av. Han fortsatte springa tills svetten från pannan började droppa ner i ögonen på honom och Brandon stängde av löpbandet.
”Jag hade tänkt köra styrka också men du är ju förfan helt död”, sa Brandon när Seb stigit av och lagt sig ner på golvet. Andades tungt. In, ut. Kände hjärtat slå som en jävla idiot. Och hur ansiktet blev varmare och varmare för varje sekund han låg ner.
”Va? Nej, jag kan köra mer”, sa han andfått och reste sig upp. Benen var gummiaktiga. Han anade en viss träningsvärk till nästkommande dag.
”Men det är ju förfan så det ska låta!” Brandon dunkade sin lillebror allt för hårt i ryggen.
Därefter utsattes Seb för ren tortyr i vad som kändes år. Men Gud, vad han föredrog att armarna domnade av istället för att tänka på Elliot och vad han gjort mot honom.

Han plockade upp mobilen. Ignorerade alla meddelanden. Försökte fly.
Gick in på snapchat. Öppnade alla snappar(vilket även inkluderade ett visst käkben). Svarade inte någon.
Gick in på Instagram. Raderade i stort sett alla bilder från sitt konto. De var få redan från början men nu sparade han endast några bilder på rosor, en snölykta och en bild från prideparaden. Den sistnämnda föreställde en bild på hans hand, med en målad lila/rosa/blå och regnbågsfärgad flagga på, hållandes i en prideflagga med paraden i bakgrunden. Han gick med skolan. Ingen ifrågasatte någon. Hur som helst sparade han även den utan att tänka på vad det kunde ge ut för signaler. Han brydde sig inte.
Gick in på Pinterest. Ironiskt nog kom citatet 'I'm sorry for what I said when I was hungry" och sedan tillagt med slarvig text 'or suicidal', upp. Han la till det på en ny anslagstavla, 'livet' döpte han den till. Deep but true.
Gick in på mailen, Facebook, Tumblr, allt han kunde tänkas komma på, allt bara för att skingra tankarna. Det verkade ju fungera någorlunda, för stunden. Han kröp senare ner under täcket på madrassen. Gömde sig för omvärlden.

Brandon fick i princip dra Seb ifrån hemmagymmet. Seb var verkligen inte redo för att låta pulsen lägga sig för han visste att en viss kille med ett visst lockigt hår skulle dyka upp i hans huvud direkt och ge honom skuldkänslor. Skuldkänslor som han förtjänade, men som han inte orkade att ha och göra med.
”Mamma ville äta brunch ute på stan med oss”, sa Brandon samtidigt som han såg till att Seb stretchade ordentligt. (Även fast han själv inte gjorde det.) ”Duscha. Och ta på dig ordentliga kläder, okej?” Seb nickade bara och gick iväg mot badrummet på ostadiga ben. Andningen var fortfarande ansträngd. Pulsen hade inte lugnat sig än. Och Seb önskade att den aldrig skulle göra det för då skulle han aldrig börja tänka på Elliot igen.

Det varma vattnet rann över hans slanka kropp och drog med sig all svett. Han sträckte sig efter sitt schampo - vaniljschampot, men drog snabbt till sig Brandons schampo istället. Vaniljschampot luktade bara Elliot. Fan fan fan nu tänkte han på Elliot. Vad gjorde han? Levde han ens? Herregud. Fuck fuck fuck.
Några minuter senare steg han ut ur duschen. Huvudet fortfarande fyllt med Elliot. Skulle det alltid vara så? Skulle han aldrig kunna släppa det? Skulle de aldrig prata med varandra igen? Fan.