Flowers in the dark [PRS]

Det är konstigt hur det hela fungerar. Hayleys lilla hjärna det vill säga. Hon är på ett sjukhus, fylld med möjligheter att hitta någon som kan tala henne ur allting. Bort från de mörka tankarna. Men där och då känner hon inte att fundera över det hela. Alls. Tiden har tickat förbi, hon har suttit där vid fönstret i säkert en till två timmar. En sjuksköterska hade kommit in för att se hur det var med henne, och för att ge henne lunch. Den står orörd på bordet framför henne. Att få i sig någonting känns inte särskilt viktigt för närvarande, och hungrig är hon då inte. Trots att hon inte fått i sig någon riktig föda sen en vecka tillbaka. Med en utdragen suck ställer hon sig upp från stolen. Trött på solen som kittlar henne i ögonen. Hon rör sig till dörren, bara för att låsa den. Nu har de nycklar, men det är nog inte någon som kommer och tittar till henne på ett tag, med tanke på att de varit här relativt nyligen. Efter detta sätter hon sig på huk framför väskan Joshua tagit med sig. Först hade hon hoppats på att hitta ett bälte, men då hon finner en rakhyvel undangömd i en av fickorna nöjer hon sig med det. Fan vad allt gör ont. Bröstkorgen känns alldeles tung, som att någon huggit och huggit i hennes hjärta. Helt ärligt vet hon inte vad hon skulle fortsätta leva för. Hon har ingen ljus framtid, ingen bra utbildning.. ingen Yaosu, ingen liten flicka att ta hand om. Paniken ligger fortfarande nära till hands, men hon har lugnat ner sig lite grann. Kinderna är fortfarande våta, och ögonen illröda, men tårarna är inte lika många. Under tystnad glider hon ner i badkaret. Huden är alldeles kall, men hon skippar att tappa upp vatten. Hon vill inte göra sig bekväm. Där sitter hon nog i ytterligare tio minuter, innan hon kommer fram till beslutet att slita upp blodådrorna i handleden. Lyckat.

”Håll händerna över huvudet och gör inga hastiga rörelser.” Rösten var bestämt och hård, ungefär som fadern brukar låta under Yaosus uppväxt. Men det var absolut inte hans käre far som stod och gav honom instruktionerna, utan en stram polis som såg ut att börja bli till åren.
Tjugoettåringen knäppte den sista knappen på skjortan och gjorde som han blev tillsagd, med händerna i höjd med öronen. Därefter placerade han dem på bakhuvudet och vände sig om. Det var den första gången han hade en sammanstötning med lagen, men helt ovetande var han inte. Ögonen sänkes och betraktade de livlösa kropparna som låg strödda vid fötterna. Nu visste han precis hur det känts för stackars Zihao när denne blivit förgiftad. Resultatet var däremot annorlunda, då de fyra männen på marken var stendöda vid det laget.
Efter ytterligare ljud av sirener och ett ständigt ökande sorl vid öppningen av gränden, placerades ett par handbojor runt de blodiga handlederna. Hela Yaosu såg förmodligen ut som en total galning där och då. Kläderna var helt fläckfria, vilket måste ha sett ytterst underligt ut i kontrast med den nerblodade huden - för att inte tala om ansiktet. Smärtan hade dock domnat av totalt, så det var väl ändå något positivt? Och det hade helt klart varit en smart idé att dra på ett extra ombyte kläder. Man kunde säga lite vad man ville om Zihao, men ibland var han ett riktigt geni.

Hela bilresan mot stationen satt Yaosu och glodde ut genom de tonade rutorna. De passerade lägenheten efter att några minuter tickat förbi. Detta triggade av någon anledning igång ett tystlåtet skrockande hos den unge mannen, som definitivt måste framstått som komplett väck vid det laget. Tja, helt ärligt hade han nog tappat förståendet, i alla fall för stunden. Men som sagt, det gjorde inte ont längre.
Bilen svängde nittio grader och fortsatte in på en större väg, som i sin tur tog dem ut på motorvägen. Ytterligare några minuter passerade innan de svängde av på en exit och vidare mot vad som såg ut att vara en extremt gammal byggnad i tegel. Tillslut stannade bilen och dörren öppnades rakt framför nosen på tjugoettåringen. Frisk luft. Fortfarande stadsluft, men bättre än det som funnits i bilen.
”Res dig upp”, sade en av poliserna, som för tillfället stod trampade på stället. ”Du har så många frågor att besvara, unge man”, fortsatte han och förde en cigarett till munnen. ”Jag är inte någon expert, men de där männen blev inte attackerade av något mänskligt, så mycket kan jag säga.”

Det är osäkert hur länge Hayley är borta, men det verkar vara ett bra tag. Inte lika länge som hon varit innan, men åtminstone ett flertal timmar. Tiden har hon ingen som helst koll på, men tillslut slås ögonlocken upp. Ett pipande läte tjuter i öronen på henne. Det tar inte lång tid för henne att förstå att det är en hjärtmonitor som låter bredvid henne. En slinga är inkopplad till hennes arm, pumpar in blod. Hjärtat sjunker än en gång, faktumet att hon fortfarande lever gör henne lätt förskräckt. Att hon inte lyckats. Men hon verkar aldrig kunna lyckas med någonting.
”Ms Clarke?” De kristallblå ögonen glider från sin punkt i taket till sidan, där hon finner en av läkarna. Han har ett litet, värmande leende över läpparna. Han ser betydligt äldre ut än de hon träffat under dagen, men han verkar även mer förstående än dem. Det är endast utseendebaserat, för sån är hon. ”Du förlorade mycket blod, så sätt dig upp försiktigt.” Han verkar ha insett att den artonåriga flickan varit påväg att sätta sig upp, och att hon förlorat en massa blod förklarar varför hon känner sig så förbaskat yr. Men hon lyckas tillslut sätta sig tillrätta och lutar huvudet mot den hårda kudden. Blicken glider mot ett hörn i rummet.. där hon finner Joshua och Ms Lewis. Fan. Deras ansiktsuttryck tyder på att de inte är särskilt glada över det som hänt, vilket tja.. hon kan förstå, såklart. ”Kan du berätta för mig varför du agerade som du gjorde?” Hayley glor på honom under tystnad, var inte det självklart? Varför gör någon så? Han har säkert varit med om liknande fall innan. Hur hon ska förklara det hela vet hon inte heller, som sagt är hon inte duktig på ord.
”Det fanns bara inget kvar.” Rösten är svag, trevandes. Men hon har blivit relativt van vid det. Enda sedan hon vaknat från koman.. vilket inte varit så länge sedan, men ändå.

Chanserna att Yaosu tillslut skulle släppas fri var ytterst små, men efter många om och men konstaterades det att en summa skulle kunna betalas för frikännandet. Och det gjorde det också, på närmare tio miljoner dollar, vilket var en minst sagt saftig summa. De visste liksom att det var han som gjort det, alla bevis pekade dit, däremot hade det fastslagits att det var något djur som attackerat de fyra männen, inte en människa.
Hursomhelst hade de tillslut varit tvungna att släppa tjugoettåringen, även om denne mer eller mindre fortfarande kände sig fångad. Varje dag som passerade släpade sig förbi. Först hade han försökt hålla till i lägenheten, men trycket från media hade blivit alldeles för stort. Därför hade det inte dröjt länge innan han helt enkelt flyttade, långt bort. Att fly från kameror och mikrofoner var ingen lätt sak och därmed tog han snart beslutet att bosätta sig i det lilla huset långt uppe i norra Alaska. Det låg helt avskilt från resten av omvärlden, långt in bland träden nära en liten sjö.
Huset i sig var inte jättestort - tre små sovrum med tillhörande badrum, ett öppet kök lagom för maximalt fyra personer, ett litet vardagsrum med öppen spis och så klart en liten altan. Sedan fanns det även ett gästhus, med ett väldigt litet kök, vardagsrum, toalett och slutligen ett loft. Det hade inte varit tänkt att Yaosu skulle vistas där ensam, men nu var det så det var.

Tjugoettåringen satt för stunden på altanen, med benen uppdragna mot kroppen. Hur många månader hade passerat sedan attacken och olyckan? Fyra, kanske fem? Han hade helt tappat räkningen vid det laget. Dock höll sig smärtan kvar som en tjock dimma i bröstkorgen och varje andetag gjorde ont. Men det var väl ungefär det han förtjänade efter allt som hänt, eller hur?
Tankarna låg för det mesta på Hayley och lämnade henne sällan. Hur mådde hon? Hade hon gått vidare? Vart bodde hon nu och vad sysslade hon med? Med en liten suck vilade Yaosy pannan mot knäna och slöt ögonlocken. Det började bli kallt utomhus och sommaren började så sakteliga avklinga. Hösten hade utan tvekan anlänt.
Efter en stunds tystnad rätade han på sig och började febrilt gnaga sig i underläppen. Okej, det var dags att göra någonting åt det hela - att vara självisk igen. Stegen som ledde honom tillbaka in i huset var bestämda och väl inne i vardagsrummet började han rota runt i en av bokhyllorna, tills han slutligen drog fram en liten låda med fjäderpennor och brevpapper. Därefter slog han sig ner i en av fåtöljerna och lutade sig fram mot soffbordet, där ett papper låg tillsammans med penna och bläck.

Underbaraste Hayley

Jag vet att jag gjorde fel, att allting jag undanhöll från dig var både orättvist och hemskt. Om något så borde jag åtminstone ha berättat, så att du kunde bestämma om du fortfarande ville vara med mig eller inte. Självfallet hade jag förstått om du valt bort mig, med tanke på allt hemskt jag hållit på med under årens gång.

Det var aldrig min mening att göra varken henne eller dig illa. Jag hoppas du kan lita på att jag skulle dö för dig, för det skulle jag verkligen. Även nu, även om jag varken sett eller talat med dig på flera månader. Nu inser jag att detta naturligtvis är mitt fel, men det är sak samma.

Hursomhelst, hur är det med dig efter allt som hänt? Många veckor har passerat men tiden tar tid på sig när det kommer till att läka sår. Kanske de aldrig gör det, läker alltså? Hoppas att de gjort det för dig dock, med hela mitt hjärta. Och..jag hoppas att du vet att jag fortfarande älskar dig, trots att jag gjorde en massa hemska grejer. Ord är inte min starkaste sida, men det visste du redan.

我爱你

Yaosu

Saker och ting hade förändrats drastiskt de senaste månaderna, enda sedan attacken. Enda sedan Hayley försökt ta sitt egna liv. Alltid var det människor omkring henne, trots det har hon aldrig känt sig mer ensam. Trots att hon blivit hemskt sårad av den andres lögner och agerande så saknar hon hans sällskap. Bara med honom kände hon sig genuin lycklig, och nu har hon inte fått känna den fantastiska känslan på vad som känts som evigheter. På psykiatrin hade saker och ting gått långsamt, folk hade gått på äggskal runt omkring henne. Bortsett från de andra inlagda. Hon hade kommit närmre två personer, Erik och Jessica. Deras sällskap klagade hon inte på. Men ingenting kändes bra längre. Hon fick inte komma ut förrän två veckor sedan, och det var under villkoren att hon skulle stanna hos Ms Lewis, och träffa både psykologen och läkarna från enheten två gånger varje vecka. Att stanna i det huset känns åtminstone lite mer vardagligt. Trots att de inte riktigt behandlar henne på samma sätt. Nej, de alla är betydligt mer försiktiga, noga med att inte säga någonting som kan trigga igång mörka tankegångar. Varje dag spenderar hon ute i trädgården, ibland stirrandes ut i ingenting i flera timmar. Oftast leker hon med Haru och katterna. Den här dagen sker någonting annorlunda dock.
Samuel kommer ut genom dörren, med ett brev i handen. Han daskar försiktigt till henne med det på det blonda huvudet. Sen låter han det glida mellan fingrarna på honom så att det landar i hennes knä.
”Du har fått ett brev…” det är solklart att han är nyfiken på vem det är ifrån, och vad det står på. Det är liksom inte varje gång man får skrivna brev skickade till sig, nej.. för Hayley har det nog bara skett en gång, när Illvermorny bjöd in henne till skolan. Meddelanden på mobilen är mycket mer vanligt, men hon klagar inte. Förrän hon ser vem det är ifrån.
”Tack,” blicken glider upp mot den äldsta Huaze brodern, och hon himlar med ögonen. ”Du kan gå härifrån nu.” Hon vill ju läsa brevet privat. Så när hon tillslut blir ensam igen sjunker hon ner i det som står.

Brevet fick ligga och dra i några dagar, den artonåriga flickan måste ha läst den åtminstone tio gånger vid det här laget. Hon saknar skrivstilen, hon saknar namnet som står i slutet på brevet.. namnet som hon tvingat sig själv att sluta tänka på. Tillslut bestämmer hon sig för att svara på brevet, med uppmaningar från Joshua. Dock tar det ytterligare några dagar att skriva det, lite i taget. Kan man klandra henne?

Jag skulle ljuga om jag skrev att jag inte saknar dig, för det gör jag, även om jag önskar att det inte varit fallet. Att bara läsa ditt namn får bröstet att spricka, exakt varför vet jag inte. Kanske för att det du gjorde sårade mig djupt, men även för att ingenting är detsamma utan dig här. Saker och ting kanske skulle ha varit annorlunda om du berättat för mig vad som pågick, men vi kan inte gå tillbaka i tiden.

Tiden har inte läkt några sår än så länge, men det är en dag imorgon också. Kanske allt faller på plats de kommande timmarna och gör allt bättre för morgon dagen. Vem vet. Även om jag inte velat se dig på den senaste tiden så måste jag fråga vart du håller hus, hur det är med dig. Jag tror alla här saknar dig, särskilt dina bröder. Älskar dig gör vi också.

Hayley

En vecka hade passerat och vädret uppe i norr hade tagit en ordentlig vändning. På nätterna blev det numera flera minus grader och på morgonen låg det alltid ett täcke med snö på den annars barrtäckta marken. Vinden ylade under mörkrets tid, som bara verkade bli längre och längre desto närmare vintern kom. På kvällarna började Yaosu finns sig själv framför den sprakande brasan i vardagsrummet, självfallet med händerna kupade runt en varm kopp med te.
Det här med mat borde egentligen ha varit ganska krångligt, med tanke på ur stugan verkligen låg mitt ute i ingenstans. Vägen till mataffären var lång och även om han tog bilen tog det flera timmar, speciellt då han behövde köra på ytterst små, krokiga grusvägar. Ibland gick det inte ens att ta sig därifrån, då vägarna ibland regnade igen eller vädret helt enkelt förhindrade resan. Lyckligtvis hade han en person som tog hand om det hela och levererade små paket med förnödenheter varje vecka. För stunden var Miss Yu verkligen den enda han vågade lita på. Hon bodde fortfarande kvar i Kina, på familjens fastighet, där hon hjälpte modern i huset. Under tidigare år hade hon däremot arbetat som Yaosus barnmorska, allt mer ödmjuk och omtänksam än hans egen mor.
Idag var däremot inte en såndär dag när en leverans skulle dyka upp utanför ytterdörren, utan den hade han fått under gårdagen. Chuchu fångade så småningom den annars svårfångade uppmärksamheten när hon gav ifrån sig ett fjantigt litet skall. Hennes lilla utropande följdes därefter av några små knackningar på ett av fönsterna vid köket, som tjugoettåringen snart öppnade. En stor, brun uggla flög genast in och satte sig på en av de breda axlarna, där den sedan höll fram ett av benen. Ett brev.
Till en början stirrade Yaosu mest på den nätta handskriften, med händer som snart började darra något förfärligt. Tillslut lyckades han dock knyta loss brevet och öppnade det, trots att darrandet nästan inte tillät detta. Kuvertet föll ner mot trägolvet och de bruna ögonen följde orden. Det var inte långt, men gud vad lycklig han blev inombords. Ja, det var dumt, fast han hade ju verkligen inte förväntat sig att Hayley faktiskt skulle svara honom. Snarare att hon skulle ha bränt brevet och vänt ryggen till, vilket naturligtvis skulle ha varit helt förståeligt. Som sagt, tjugoettåringen visste mer än väl att allt han gjort var helt oacceptabelt och allmänt fel. Så fel att det inte ens gick att sätta ord på det.

Tårarna fläckade ner pappret som Yaosu tagit fram, där pennan nu rörde sig fram och tillbaka till nästa rad. Han kunde inte sluta gråta, så det var verkligen inte värt att försöka hindra strömmen. Hjärtat slog så hårt inne i bröstkorgen att han nästan började oroa sig för att det skulle hoppa rakt ut. På något sätt lyckades han dock samla sig själv så pass att han kunde skriva någorlunda.

Hayley,

Jag förstår att du önskar att du inte kände så, att allt det du någonsin känt för mig bara skulle försvinna. Men jag kan personligen inte tänka så, det går inte. Du är nog helt ärligt det bästa som någonsin hänt mig under de här åren jag funnits till, alltså snart tjugotvå. Nog vet jag att det är själviskt av mig att inte vilja släppa taget om dig, men jag kan inte. Allting jag kände för dig var verkligt och sådant går inte att sudda ut, precis på samma sätt som ingen av oss kan vrida tillbaka klockan. Hade jag kunnat göra det hade jag gjort många saker helt annorlunda.

Vill du veta vad jag tror? Pusselbitarna kommer att falla på plats när du minst anar det. Inte imorgon, inte om en vecka, kanske inte ens om flera månader. Det är viktigt att det får ta sin tid, även om jag förstår att det gör ont.
Du kanske har läst i tidningarna vid det här laget vad jag gjorde? Eller så har Zihao berättat, för han borde ju kunna känna igen sig i det hela och inse att det som sägs inte är annat än sant. Ska jag vara helt ärlig vet jag inte vad som hände eller varför det hände, men jag tror att det var för det bästa. Jag kommer inte att tala om vart jag håller hus. Inte för att jag inte vill träffa er, utan för att jag är rädd för mig själv. Uppenbarligen finns det en hel del problem jag måste hantera, problem som finns inom mig, eller vad man nu ska säga. Det jag försöker säga är att jag inte vill göra dig eller någon annan illa igen och jag vet att det här kommer låta själviskt, men det gör ont - att göra illa någon alltså. Smärta är något jag tror vi alla vill undkomma på ett eller annat sätt (mänsklig instinkt kanske?)

Om du inte vill veta av mig är det bara att säga det. Jag vill verkligen inte tvinga dig genomgå mer smärta, Hayley, aldrig mer. Och om så är fallet, att du inte vill höra från mig, då slutar du helt enkelt svara på de här breven. Bränn dem, spotta på dem och spola ner dem i toaletten, gör det som känns bäst för dig.

我爱你

要素，Yaosu (och Chuchu, hon mår för övrigt bra)

Yaosu vek ihop brevet och placerade det i ett kuvert, innan han band fast det vid ugglans ena ben. På framsidan stod det återigen Till min älskade Hayley.
Den bruna fågeln flaxade snart ut genom det öppna fönstret som snabbt stängdes efter den. Det snöade därute, förhoppningsvis blev det inte för kallt eller blåsigt för den stackars ugglan. Tjugoettåringen torkade sig om de våta kinderna och snyftade högljutt till, vilket fick Chuchu att börja slingra sig vid fötterna på honom.
”Förlåt, det är bara..jag vet inte, smärtsamt, antar jag”, mumlade han och fiskade upp henne i famnen, varpå han fick en drös med små varma kyssar. ”Jag lovar att vi ska gå ut imorgon, kanske hitta på någon liten räv att bli vän med eller några harar att mata, vad tycker du om det?” Fortsatte han och slog sig tillbaka ner i fåtöljen framför brasan, samtidigt som han lämnade några pussar på den varma hjässan. ”Låt oss bara glömma allt det här jobbiga, det är allt jag ber om..”

Det enda negativa när det kommer till det här med brev är faktumet att Hayley aldrig riktigt vet om det kommit fram eller inte. Meddelanden skickandes genom mobilen är betydligt lättare, då man kan se när det skickats. Sen går det betydligt snabbare att svara också. Helt ärligt trodde hon ett tag att brevet försvunnit på vägen, eller att mannen hon skickat den till bestämt sig för att inte svara. Men lyckligtvis kommer den fram tillslut. Eller ja, det är osäkert om det är så positivt, kanske hon skulle må bättre av att glömma bort den andre helt. Hon hade trots allt spenderat hela fem månader med att envist hålla Yaosu borta från sina tankar. Men hon kan inte.. hon är fortfarande hemskt sårad, och förlåta kan hon definitivt inte göra, inte än så länge. Men kontakten med honom får henne att må lite bättre, att han fortfarande lever, fortfarande kämpar får allt att underlätta lite för henne. För hon kommer nog aldrig kunna glömma bort honom.
Lite mindre än en vecka hade passerat, det är en varm morgon, och Hayley sitter nere i köket. På bordet står det färskpressad juice, nybakade scones och diverse rätter till frukosten. Dock kan hon inte få i sig särskilt mycket. Aptiten har nästintill försvunnit helt sen attacken. Turligt nog har hennes bästa väns aptit ökat, och han verkar åtminstone äta någonting vid varje måltid. Joshua sitter och gnager på en bit scones när en uggla kommer och knackar på fönstret med sin lilla näbb. Ingen av dem hade märkt dens närvaro förrän då. Ögonen lyser lätt upp, och hon är snabb med att röra sig till fönstret, tvingar upp det och tar emot brevet. Därefter bjuder hon ugglan på lite mat, ställer fram en skål.
”Är det från Yaosu?” Undrar vännen, och höjer blicken från sin mobil. Hayley kan inte göra mycket mer än att nicka som svar. Hon tänker inte skriva någonting framför ögonen på Joshua, riktigt så säker är hon inte. Istället finner hon sin väg ut på en av balkongerna högre upp i den vackra byggnaden. Hon ställer ner sin kopp te på ett av borden, innan hon sjunker ner i det som står. Fan, hon märker inte ens att ett leende börjat bubbla upp över läpparna. Blekt, men fortfarande ett litet leende. Hon sitter där åtminstone i en halvtimme bara stirrandes på texten. Under den tiden har Jellybean dykt upp, och stryker sig över de bara smalbenen.

Yaosu,

Om jag ska vara helt ärligt är du det bästa som hänt mig, ingen tanke om saken. Du kommer nog alltid att vara en av de bästa sakerna som någonsin kommer hända mig, vilket gör det förskräckligt svårt att lägga dig bakom mig. Antagligen är det därför jag fortsätter skriva, dina brev är för närvarande en av väldigt få bra saker just nu. Trots att det inte borde vara så. Hade också gjort många saker helt annorlunda om jag haft det tillfället. Men att jag träffade dig skulle jag inte radera, även om det skulle ha förhindrat mycket hjärtesorg. Jag ångrar inte den delen av vårt förhållande.

Har hållit mig borta från tidningar, många ger en väldigt skev bild av det hela har jag märkt. Men ja, Zihao har berättat. Jag tror att det låg och väntade sen du blev både riven och biten, bästa scenariot hade ju varit om ingenting av det här hänt, men det finns inte mycket att göra åt det. Att håller dig borta kanske är bra för närvarande, så att både du och andra håller sig säkra. Tills du kanske kunnat få mer kontroll över det hela. Tror däremot att om du ska få kontroll på det hela behöver du hjälp. Vet inte riktigt vem som skulle kunna hjälpa dig på bästa sätt, men vi hade en professor på Illvermorny som hade liknande problem, kanske han kan hjälpa dig om du tillåter honom?

Det är nog vad jag borde göra, men jag kan inte. Sluta svara menar jag, som sagt är dina brev lite av en ljuspunkt just nu, hur korkat det än må vara. Men jag vill veta av dig.

Kommer en liten bild på Haru också, hon har fått valpar.

När Hayley känner sig klar med brevet, vilket tar relativt lång tid, tar hon med den tomma koppen ner till vardagsrummet. Jellybean följer efter. De två har blivit närmre varandra enda sedan hon blev utskriven. Med sig tar hon en polaroid kamera. Där nere har de murat in gänget med hundvalpar. De har en stor yta att vara på, men än så länge vill ingen att de små filurerna ska springa runt i huset ensamma, plus blir det lite mer privat på så sätt. Haru är tillsammans med dem, slickar dem en efter en. De är i ett väldigt gulligt stadie, lurviga men inte tillräckligt starka för att leka konstant. Precis perfekt. Med den turkosfärgade kameran i händerna tar hon en bild på flocken, och väntar under tystnad för att få fram den perfekta bilden, riktigt gullig faktiskt. Efter detta stoppar hon ner både brevet och bilden i ett kuvert för att ge den stora ugglan.

Det dröjde närmare tre veckor innan den bruna ugglan kom tillbaka med ytterligare ett brev, fastbundet vid ett av benen. Snön täckte nu den barriga marken dygnet runt, och djupet byggdes sakta men säkert på. När Yaosu gick ut nådde den honom väl upp över knäna, vilket sa någonting med tanke på hur lång han var. Ensamheten började bli jobbig vid det laget, för att inte tala om tystnaden. Detta betydde dock inte att han tänkte bege sig till mer befolkade områden, tvärtom faktiskt. Han tyckte nämligen inte att han var värd annat, inte på ett riktigt bra tag. Och sedan kvarstod även faktumet att han inte litade på sig själv, inte ett smack. Egentligen var stugan alldeles perfekt att hålla till i - den var mysig även fast han nu var ensam, långt borta från närmsta granne och byggd mitt ute i skogen. Kunde det ens bli bättre, för han tvivlade starkt på det.
Händerna darrade när han öppnade upp kuvertet och plockade upp brevet som föll ner på matbordet. Ja, idag satt han där istället för i fåtöljen. Dock hade han även idag en kopp te framför sig och brasan var tänd. Elden gav ifrån sig ett lugnt sprakande läte som harmoniserade perfekt med Chuchus små snarkningar. När han sedan lyfte på pappret insåg han att det fanns en mindre liten ruta under, någonting som liknade ett foto. Han vände nyfiket på den och betraktade bilden med ögon som snart blev glansiga. Inga tårar, men de var inte långt borta. Valparna påminde honom om hur det varit innan, allt det mysiga och sådär. Fan, det gjorde verkligen ont.

Den bruna ugglan slog sig ner ovanpå en av tjugoettåringens axlar, där den sedan kurade ihop sig för att ta en tupplur. Just i den stunden kändes allting verkligen underligt, då stämningen runtom var väldigt mysig samtidigt som han kände sig totalt nerslagen inombords. Så småningom lade han det lilla fotot åt sidan och fokuserade istället på brevet i sig, alltså orden.
Yaosu kunde inte låta bli att frysta till, även om det inte var av glädje. Det bästa som hänt henne? Så mycket kunde han väl inte ha lyckats överväga allt det där andra dåliga - det dåliga som han uppbådat till? Nej, det tvivlade han faktiskt på. Hayley var dock det bästa som hänt honom själv, skillnaden var att hon aldrig hade gjort honom illa på det sättet eller i den skalan. Hon hade verkligen varit perfekt på alla sätt och vis, med undantaget av den där klantiga munnen.
Ögonen rann nerför sidan som om det inte fanns någon morgondag, tog in varje litet ord, varje liten bokstav som hon skrivit. Hennes brev var utan tvekan en av de få sakerna som höll psyket i schack. Det och ganska så intensiv koncentration. Han ville som sagt inte göra om samma misstag i framtiden och tja, det var bäst att lära känna sig själv in och ut för att det skulle kunna uppnås slutändan. Kortfattat var han väl tvungen att sluta låtsas vara någon han egentligen inte var.
Med ett litet, växande leende på läpparna fiskade han upp närmaste penna och sedan ett brevpapper som han genast började skriva på. Allting var i kursivt och handstilen var fjäderlätt, inte hård med linjer som blev grova. Med andra ord inte som Zihaos skrivstil såg ut. Jösses, det den lille gubben skrev gick nästan aldrig att tyda med blotta ögat.

Hayley,

Naturligtvis känner jag på precis samma sätt och jag önskar innerligt att vi kommer kunna träffas någon gång i framtiden. Inte om en vecka, inte om några månader..utan när du är helt hundra på att du är redo, om du någonsin blir det. Du kanske aldrig kommer till den punkten, vilket jag har full förståelse för, men önska kan man alltid göra och du vet att jag är självisk när det kommer till dig. Mitt hjärta är fortfarande i dina händer och det kommer det nog alltid vara. Jag saknar tiden när du lät det känna värme, den tiden när vi var lyckliga. Kanske det är fel ord att använda, men jag saknar det, något ofantligt.

Jag tror att det är det bästa för tillfället, att hålla sig borta. Fullmånarna driver mig smått till vansinne men eftersom det inte finns några människor häromkring brukar det mest sluta med att jag vandrar omkring i cirklar. Det börjar däremot bli lite jobbigt med tanke på all snö som finns häruppe och jag uppskattar aldrig morgonen efter. Tills vidare vill jag åtminstone försöka klara mig på egen hand gällande just det här, skammen är ganska stor när det kommer till den specifika punkten.
Men hur är det med dig? Du har inte talat om vad du gjort de senaste månaderna, vad som hände efter att jag lade benen på ryggen. Såg att Haru har fått valpar, de är underbart gulliga, men tvivlar på att allt du gör är att ta bilder på den lilla kullen dagarna i ända (även om du gärna får skicka med fler bilder, vill sätta upp dem på kylskåpet).

Kanske det är dumt att jag frågar, men vad är det som gör att du vill veta av mig? För håller med, du borde verkligen sluta svara på dessa, särskilt om de gör livet svårt för dig. Nu vill jag inte det, självisk och hemsk som jag är, men det är samtidigt i själva verket det du borde göra. Fast återigen, snälla sluta inte om du inte vill. Gud, jag låter säkert helt galen och bristen av språkets gåva gör ingenting lättare..

Hursomhelst, hälsa alla och ta hand om dig. Är ordentligt, drick mycket te och kolla på vänner. Det enda jag önskar är att du ska ha det bra, så jag hoppas verkligen att du försöker ge dig själv den möjligheten.

Älskar dig forfarande, precis lika mycket som jag alltid gjort. Om du inte har frågat Zihao eller Weimin så betyder 我爱你 ”jag älskar dig”. Så:

我爱你

Din,
Yaosu

En djup suck lämnade de lätt darrande läpparna. Han hade suttit och skrivit i närmare fyra timmar vid det laget, tänkt ut varje liten mening till det yttersta. Det var verkligen sorgligt att han inte blivit välsignad med ordets gåva, men han försökte naturligtvis ändå sitt bästa, vilket han hoppades att hon kunde se.
Ugglan satt fortfarande och sussade på axeln så Yaosu väntade med att väcka den. Istället lade han ner brevet i kuvertet och drack under tystnad upp sitt kalla te. Timmarna fick ticka förbi tills fågeln slutligen slog upp ögonlocken, och när den gjorde det dröjde det inte länge förrän vingarna var den tillbaka mot New York - efter att ha fått lite vatten, några nötter och självfallet brevet. Nu när vintern var där, i alla fall i norr, fick tjugoettåringen göra sig redo inför att vänta många veckor på ett svar. Men det var okej, det var värt det.

Det har gått lång tid. Temperaturen har blivit svalare, himlen mörkare och stämningen sådär ruskigt stressad till julfirandet och den sista pushen i skolan. Det är svårt att begripa för Hayley att det snart varit ett helt år sedan sen hon för första gången träffade den äldsta Huaze brodern. Tiden går verkligen fort. Å andra sidan hade de två inte haft kontakt med varandra på ungefär fem månader, och när deras relation brast var det vårväder. Timmarna på psykiatrin hade känts oändliga, hon hade haft mycket tid för sig själv men nästan ingen frihet att gå ut när hon ville. Kanske det är därför hon känt att det varit längre tid än det faktiskt varit. Men ja, fyra månader instängd på psyket är väldigt lång tid. Hon hade nog inte klarat sig överhuvudtaget om hon inte träffat de personer hon träffat. Eller fått tillgång till de läkarna hon fått. Tiden tickar helt enkelt förbi, och Hayley finner sig själv undra över de där breven i princip varje dag. Hon vet att det inte är något bra, att hon inte borde vara så beroende av det.. men det är hon, och fy i helvete vad många gånger hon önska att det inte varit Yaosu hon är beroende av. Hon borde ha mer självrespekt än så, men uppenbarligen har hon inte det. I hela sju veckor sitter hon och pendlar fram och tillbaka över om den andre ens fått brevet, eller om han fått det och bestämt sig för att inte svara. Lyckligtvis kommer brevet tillslut. Hon finner brevet på tv-bordet, där en av städerskorna måste ha placerat den. Handstilen är precis lika vacker som den alltid varit. De kristallblå ögonen skummar igenom den, i lugn och ro. Samtidigt som ett avsnitt av vänner spelas upp på den stora skärmen. Med en del svårigheter drar hon till sig ett papper. Det är jobbigt då Haru ligger tvärs över benen på henne, värmer upp henne. Tillsammans med två av hundvalparna som växt något betydligt. Fortfarande lika gulliga och lurviga dock. När hon fått tag i det behöver så börjar hon själv att skriva ett svar.

Yaosu,

Hoppas jag blir det snart, blir redo det vill säga. Saknar att ha dig omkring, speciellt så här års. Var i Central Park här om dagen, såg din lägenhet. Kunde inte sluta tänka på dig, kan fortfarande inte göra det. Men att vara så nära lägenheten kändes extra svårt, kommer ihåg så många gånger när vi var ute med Chuchu samma runda. Saknar allt med det.

Om du tror att det är bäst för tillfället tänker jag inte protestera, förstår att du känner dig skamsen, men det kommer att bli okej. Allt kommer att bli okej i slutändan, jag är säker på det. Om du någonsin vill att jag ska kontakta Professorn är det bara att säga till, vill så gärna hjälpa dig så gott jag kan. Har alltid känt mig rätt dålig på det, men jag tror han kan vara till nytta om du tillåter honom, och vill.

Därefter stannar hon upp.. vad ska hon svara på det kommande? Hur ör det med henne? Axlarna sjunker drastiskt. Ska hon vara fullkomligt ärlig? Att tänka tillbaka på allt gör verkligen ont, förbaskat ont. Med ihopknipna ögonbryn höjer hon lite på sin långärmade tröja, bara för att se två klara ärr över handleden. Hon bestämmer sig att inte berätta alltihop, men kanske bara lämna ut några hintar.

Det har hänt väldigt mycket, inte så positiva saker egentligen. Vet inte riktigt hur jag ska förklara det som hänt, inte något man slinker ner på papper bara sådär. Det kommer göra dig upprörd, jag har nog gjort alla i mitt liv väldigt upprörda den senaste tiden. Hur som helst gör jag inte alls mycket om dagarna, bor hos din pappa och Ms Lewis. När alla är och jobbar och Joshua studerar så tar jag faktiskt nästan bara hand om hundarna, lite som en barnmorska. Jag klagar inte, just nu kan nog för mycket aktiviteter göra så att jag brister helt och hållet. Så lugn och ro är något jag uppskattar högt för närvarande. Du ska allt få fler bilder på dem.

Jag vet inte riktigt varför jag svarar, men du är som sagt en ljuspunkt just nu, även om jag verkligen inte vill att det ska vara så. Kanske det är för att jag är desperat, jag vet verkligen inte varför. Kan inte göra så mycket åt det nu.

Du får hälsa Chuchu så gott, ge henne massvis med kyssar från mig. Drick massvis med te du också, det kanske kan underlätta lite grann.

Helt ärligt älskar jag dig också, tror nog det aldrig kommer att gå bort. Nu känner jag mig däremot inte lika säker, men du ska veta att vi alla älskar dig och verkligen saknar dig.

När hon blivit klar med brevet, vilket gjort att hon missat en del avsnitt av serien som fortsätter av sig själv, sträcker hon sig efter kameran. Turligt nog för henne har hon allt hon behöver relativt nära, så att hon inte behöver resa på sig. Med en stor gäspning rätar hon lite på ryggen. Därefter riktar hon kameran mot hundarna som ligger tillsammans. Väldigt gosigt. Hennes fötter, som är trädda i sockor med jultema kommer med i bilden, men fokuset ligger fortfarande på vovvarna. När den kommit ut efter en stund lägger hon ner den tillsammans med brevet.

Julen började sakta men säkert närma sig och det dröjde inte länge förrän solen bara var uppe några få timmar under dagens gång. Yaosu hade aldrig firat jul ensam innan och helt ärligt kändes det extremt underligt. Nu var det förvisso inte en högtid som familjen Huaze firat speciellt länge, men ändå. Tjugoettåringen kunde inte undgå att sakna julgranen, alla levande ljus och andra små fina dekorationer. Och människorna - bröderna, den nya delen av familjen och naturligtvis Hayley. Hade allting varit som förra året hade de väl suttit samlade runt samma bord som de gjort då.
Efter att några dagar passerat bestämde han sig för att gå ut och hugga en gran, som han sedan släpade med sig in och satte i en julgransfot. Det var lite brist på julpynt, däremot lyckades han ändå göra i ordning några små halvfula kulor av valnötter och kottar. Ljus fanns det som tur var gott om och det var inte något större jobb att ställa ut dem lite här och var. En del doftade även gott, vilket var extra trevligt.
Dagen efter lämnade han en sussande Chuchu ensam i stugan, för att gå en någorlunda vid cirkel runt stugan. Många hade nog kallat honom paranoid och det var precis vad han var. Det kändes alltid lika viktigt att se till så att ingen annan kom och spatserade på hans mark, att ingen kom nära stugan som han kommit att hålla så kär. Ensamheten var smärtsam men på samma gång välbehövlig, någonting han behövde för att kunna läka och lära. Kanske en liten del inom honom även var en smula orolig över att bli spårad och dödad på fläcken, alltså av den kriminella grupp han så länge tryckt ner under sig. Men bara kanske, då det inte var någonting han lade speciellt mycket kraft på att fundera över.
Varje gång han gick rundan lämnades halsbandet under altanen, där snön inte riktigt kom åt. För det första var det bäst att vänja sig vid hur kroppen och sinnet reagerade efter bettet, men även då den fyrbenta formen kändes mer säker. Åtminstone med tanke på omständigheterna och all denna snö. Den var så djup att magen släpade i och pälsen blev alltid alldeles våt och eländig. Nåja, den hade blivit det om den inte varit så pass tät, men tova ihop sig gjorde den minsann.

Det var efter en av dessa rundor, en sen eftermiddag, som den bruna ugglan återvände. Den satt utanför ytterdörren och ville uppenbarligen bli insläppt, troligen för att stanna resten av natten. Yaosus tankar var dock på ett helt annat ställe i den stunden, mer riktade mot räven som han bar i nackskinnet. Nej, han hade inga planer på att äta den eller så, tvärtom. Stackarn verkade ha gjort ett av bakbenen illa och han kunde inte lämna den alldeles ensam.
Efter mycket krångel och många om och men lyckades han ta sig in med både skinnet i behåll och räven i ett fast grepp. Halsbandet vilade återigen mot den ljusa huden och tjugoettåringen var kvick med att klä på sig. Det var kallt och kändes allmänt konstigt att valsa omkring näck. Nej tack.
Ugglan hade flugit upp på en av stolsryggarna, väntandes på både mat och vatten som snart serverades. Detta gav i sin tur Yaosu äntligen tid att fokusera på brevet. Räven hade krupit in under soffan och han ville inte stressa den mer än nödvändigt. Det kunde vänta tills senare, när lite tid fått passera. Han drog på munnen vid åsynen av den nya bilden. Den här gången kunde han även se en glimt av vad som måste varit Hayleys sockor. Gud vad fåniga de var, precis som hela hon. Och nej, det var inte en dålig sak, absolut inte.

Hayley,

Central park är vackert på vintern, hoppas innerligt att jag inte förstört all den skönheten för dig. Tror att Chuchu också tänker tillbaka på alla små rundor vi gått där, precis som jag själv gör. Jag ser dig i så otroligt mycket, det känns nästan som om du finns här hela tiden även fast jag vet att du inte är det. Hur ska jag förklara det? Jag ser dig framför mig när jag kokar te, när jag städar, när jag bäddar sängen..jag ser dig så snart jag stänger ögonlocken. Det är en av de få saker som tillåter mig att inte tappa förståendet alldeles, även om jag är på god väg. Saknar också precis allting med de där promenaderna, de var verkligen mysiga nu när jag tänker tillbaka på dem. De hala vägarna saknar jag däremot inte, vilket du nog kan föreställa dig.

Att allting någonsin kommer att bli okej tvivlar jag på. Ja, jag är pessimist, men jag skulle bli lycklig om bara några små saker kunde återgå till hur de var förr. Nu kommer det här med saknad igen, men jag saknar att ha dig bredvid mig i sängen, att bli kliad mellan öronen och omfamnad som om jag vore en stor nallebjörn. Nuförtiden sover jag inte alls lika bra, speciellt inte när det blåser utomhus och allting blir sådär extra kusligt. Det jag försöker säga är att du allting har varit duktig på att hjälpa mig, trots att jag måste varit extremt svår att hjälpa. Du har funnits där när ingen annan har gjort det och jag vet äntligen vad sann lycka är. Utan dig hade jag inte haft något av det..antar att du är som något slags ankare för mig? Hoppas att jag kan vara det för dig i alla fall, någon gång i framtiden.


Yaosu stannade upp mitt i brevet och lutade sig tillbaka mot stolsryggen, vilket resulterade i att ugglan flyttade sig till en annan stol istället. Vad menade Hayley egentligen med det där? För det verkade nästan som om hon gjort sig själv illa på något sätt. Fast det var ju tjugoettåringens fel i grund och botten, om det nu var så att hon faktiskt gjort något mot dig själv. Det var han och ingen annan som rört till det så förfärligt i den yngre flickans liv. Inte med vilja, men det var ändå hans fel.
Ögonen hade vid det laget blivit lätt glansiga och han var tvungen att ta några minuter till att bara andas. In och ut, i lugna rörelser.

Jag beskyller mig själv över att det blivit så och jag hoppas att du också gör det. Hade det inte varit för mina dumma fasoner och alla förbaskade lögner hade ingenting av det här hänt, men ändå gick jag och höll på precis allting. Allting förutom mina känslor för dig, för de tror jag verkligen att du märkte klart och tydligt. Vet att både Zihao och Joshua gjorde det, i vilket fall.
Det glädjer mig att du får bo hos Ms Lewis och Pappa, tillsammans med alla katter och hundar. De kanske i alla fall bringar dig någon form av glädje mitt i allt det här tunga, mörka? Och om du någonsin blir sugen på chokladpudding tvivlar jag inte på att Zihao kan stå till tjänst, han bryr sig om dig. För visst gillar du fortfarande chokladpudding?

Mitt hjärta tar ett litet skutt varje gång du nämner att det är någon form av ljuspunkt. Kanske det också är någonting som är själviskt eller bara allmänt dumt av mig? Hursomhelst kan jag inte styra över det, precis som ahh inte kan hålla mina känslor för dig i schack. Det är verkligen totalt omöjligt, efter alla dessa månader.
Jag kommer aldrig sluta sakna dig, Hayley, och inte Chuchu heller. Hon verkar känna din doft från breven och blir alltid lika exalterad när det kommer ett nytt, relaterat verkligen med henne på det planet. Nåväl, fokusera nu på dig själv och försök att läka. Sakta men säkert, eller har jag fel? Det kommer att bli bättre, det lovar jag.

Älskar dig med hela mitt hjärta. Det skulle betyda guld om du kan hälsa de andra också, speciellt Zihao. Och god jul förresten, den är ju precis runt hörnet i skrivande stund! (Tack för det nya fotot, det är så gulligt..och snygga sockor också).

我爱你

Din,
Yaosu (och Chuchu)

Brevet fick skickas iväg under morgondagen efter att ugglan fått en chans att vila. Det kunde inte vara lätt att flyga så pass lång sträckor i kärvt väder. Nåja, nu var Yaosu illa tvungen att ta sig en titt på den stackars räven. Tills vidare fick den väl bo hos honom i värmen, i alla fall tills dess att benet läkt. Den skulle aldrig klarat sig själv alldeles ensam ute i snön, så mycket visste han. Nu gällde det bara att locka fram den lilla rackaren, som låg och morrade under soffan med blottade tänder. Det skulle bli en lång natt, tjugoettåringen kände det i benmärgen.