Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Det högg rejält i pappahjärtat att se sonen så upprörd över nyheten om duellen, en tydlig påminnelse om sin egen dödlighet om inte annat. Om allting han riskerade att lämna efter sig om detta inte gick vägen och tanken på att lämna Thessa, Aiden och Jeanne var nästintill outhärdlig. Samtidigt så var detta ingenting han kunde säga nej till och definitivt inte nu längre.
"Aiden, lugna ner dig." Bad han sonen med en mjuk ton samtidigt som han varsamt lade händerna om sonens överarmar i ett försök till att förstärka sina ord och kanske lugna honom ytterligare.
"Jag riskerar hellre det än fler av våra män. Dessutom kunde jag inte lämna riket i bättre händer." Sade han och ångrade nästan det sista efter att han sagt det. Han menade varje ord, det var inte det, men det kanske var dumt att skrämma upp sonen ytterligare. Men efter någon sekunds eftertanke slog han bort ångerfullheten. Det hade funnits så mycket osagt mellan Rowan och hans egen far när denne hade försvunnit att han inte ville göra detsamma emot sin egen son. Samtidigt så gjorde det så otroligt ont att se sonen så rädd att förlora honom och det fick honom nästan att bara vilja vända tillbaka och strunta i allt det här för sonens skull. Men det var inte längre en möjlighet och dessutom ville han inte vara förebilden till Aiden som backade ifrån något sådant.
"Om jag förlorar så gjorde jag åtminstone mitt yttersta." Tillade han, var på något vis ändå säker på att Vrale skulle vinna detta. Visst var han innerst inne långt ifrån säker på sin egen vinst i denna duell, men något sade honom att även om han skulle mista livet i detta så skulle dem inte bara åka hem bedrövade utan att ha fått någon sorts hämnd. Han förlitade sig på det. Han suckade lätt och såg på sonen med en nästintill sorgsen blick av tanken på att kanske lämna honom.
"Du kommer förlora mig en dag, om det så är idag eller om trettio år. Låt oss hoppas på den senare. Men oavsett vilket så kunde jag aldrig vara stoltare över dig, och jag är övertygad om att du en dag kommer bli den bäste kungen Vrale skådat. Men efter allt så tänker jag inte låta en sådan yngling besegra mig i första taget." Hans leende blev lite mer bistert. "Jag må kanske inte vara en riktig drakryttare längre. Men den där jäveln dödade Camenag och jag tänker inte låta honom besegra mig förrän jag inte har ett dugg styrka eller magi kvar i mig." Försäkrade han sonen. I ärlighetens namn så var det nog mycket därför han ens sagt ja ifrån första början - för att få en mer personlig hämnd för sin andra hälft.

Aiden frustade och vände bort blicken. Han visste ju att Rowan hade rätt.
Det var bra att de inte skulle utsätta någon fler för fara. Det var bra att det var kungen själv, av Vrale, som tog duellen. Och skulle slåss för sitt land. Och vilken förebild det innebar för Aiden. Aiden ville vara stolt för Rowans val. Men just nu var känslorna som ett virrvarr så att han inte kunde tänka klart.
Det var jobbigt att höra att han en dag skulle förlora honom. Men det var sanningen. Spelade ingen roll att han hade sin mor, som kunde ta tillbaka de döda från dödsriket. Det var aldrig helt tillbaka. Han visste att det fanns ett pris att betala för att få någon att uppstå så igen.
Aiden kunde inte föreställa sig ett liv utan Rowan. Men innan han skulle få för sig att faktiskt föreställa sig det, så såg han rakt in i Rowans ögon och mötte hans blick.
”Okej, pappa.”, sa han lugnt, även om hjärtat slog hårt i bröstet. Nästan som att han trodde att det skulle sprängas i tusen bitar och han själv skulle dö på fläcken.
”Ge honom allt du har.”, bad han och svalde.
Först då, då Aiden helt hade accepterat vad som skulle komma, lyckades han tänka desto mer klart. Han såg Gwen i ögonvrån och på ett ögonblick kände han hur det vändes i magen på honom. Gwen hade sett alltihop. Hade hört alltihop. Hur skulle Aiden framstå för henne nu? Han ville inte ge henne någon fler idé om det, så istället tog han till orda. Försökte att ta till handling, och rätta till det.
”Pappa, det här är Gwendolyn. Hon är min vän. Jag hittade henne tillfångatagen hos Philip.”
Han valde att inte berätta om att det var Raedans dotter. Det skulle kanske kännas bäst för Gwen, om hon fick berätta det själv. ”Jag räddade henne.”, tillade Aiden och såg från Gwen till Rowan igen. ”Jag tog med henne till Eimport för att jag visste att hon skulle vara säker där. Men nu..” Han tittade på Gwen och dröjde med blicken. Såg sedan tillbaka på Rowan återigen. ”..Vi vill hjälpa till.”

Rowan kunde tillåta sig att andas ut något då sonen tycktes lugna ner sig, åtminstone för stunden. Hoppades innerligt att han skulle kunna återvända efter duellen för att till fullo stilla sonens nerver. Log lite lätt åt sonens ord.
"Det har du mitt löfte på." Försäkrade han honom och var lättad över bytet av samtalsämne. Riktade återigen blicken till den kvinnan som stod kvar en bit bakom honom.
"Det förvånar mig inte det minsta att han redan skaffat fångar... Tack och lov har han gett sig av nu." Sade han med en huvudskakning. Kunde inte vara gladare över att bli av med den karln. Tillät sig att granska sonens nya vän bättre.
"Trevligt att träffa dig, Gwendolyn." Hälsade han och möttes av en något blyg hälsning tillbaka. Gwen hade fortsatt hålla sig i bakgrunden, inte riktigt velat störa eller lägga sig i men samtidigt hade hon inte direkt kunnat ta vägen någon annanstans. Vart skulle ens det vara? Den enda hon kände här var Aiden. Hon var dock ganska tacksam att hon inte behövt ta konsekvenserna av vem hon var riktigt ännu.
"Det är hög tid att jag fortsätter mot duellen, men hitta du din mor istället." Uppmanade Rowan sonen, kunde tänka sig att hon ville träffa honom nu samtidigt som han kanske ville distrahera de båda något.

”Kom, Gwen. Du ska få träffa min mamma också.”, sa Aiden och bytte en sista blick med Rowan innan Aiden lämnade Rowan ifred för att göra de sista förberedelserna inför striden mot Raedan.
Under tiden de närmade sig tältet, där de förmodligen skulle hitta Thessa, funderade Aiden på Gwen och hur hon ställde sig mot att Aidens pappa faktiskt skulle möta hennes pappa i en duell. Han hade ju förstått, på det som Gwen hade berättat för honom, att Gwen och Raedan inte hade den bästa relationen. Men trots det, så var Raedan ändå hennes far. Han övervägde ifall det skulle såra eller på något annat sätt störa henne, ifall han frågade henne om det. Men nyfikenheten tog över.
Aiden tittade frågande på Gwen, som för att hon skulle förstå honom på bara blicken. Dumt. Hur skulle hon kunna läsa hans tankar?
”Nå? Tycker du inte att det är knäppt? Min och din pappa i en duell?”, han tog medvetet kortare steg mot tältet för att vinna tid. Han ville heller inte stanna, i risk för att någon skulle höra på deras samtal.
Blev återigen påmind om hans dumdristiga beteende. Han hade ju bett henne om att vara diskret- och själv talade han rakt ut om hennes situation. Här gick Aiden med fiendens dotter som sällskap.
Aiden suckade och skakade på huvudet i försök att omformulera sin fråga. Han öppnade munnen för att tala igen. ”Det kanske vore bäst om alla visste vem du var? Du är trygg här. Det lovar jag dig.”, sa han och såg mot Gwen igen.
”Aiden!”, en välbekant röst fångade hans uppmärksamhet. Hans mor, Thessa visade sig utanför tältet när nyheten om Aidens återkomst hade nått henne. Hon skyndade sig mot sonen och sträckte sig efter Aiden för att se efter att han var hel. Aiden hade ingen chans att stoppa Thessa. Hon strök med handen över hans hår och vred på hans huvud för att se efter skråmor i ansiktet. Och när inga syntes pustade hon lättat ut och log mot honom. ”Aiden, var har du varit?”, och strax därpå upptäckte hon Gwen och blicken for på den unga kvinnan istället. ”Vem är det här?”
Aiden drog sig undan Thessa och såg från henne till Gwen och sedan tillbaka på Thessa igen.
”Mamma, det här är Gwendolyn. Jag räddade henne från Philip. Han hade henne tillfångatagen.”
Thessa rynkade pannan en aning. Blev påmind om hur lite respekt hon hade kvar åt den karln. Men så log hon vänligt mot Gwen och nickade åt hennes håll. ”Hej, Gwendolyn.” Hon såg på Aiden igen för att se efter om han skulle säga något mer, men när han inte sa något tog Thessa till orda igen.
”Det måste ha varit hemskt. Kom, låt oss hitta något att äta åt er två och vila en stund.” Det lät mer som en order än ett förslag.
Aiden nickade bara och bytte en blick med Gwen igen innan han gick efter sin mamma in i tältet.

Gwen tvekade först åt hans fråga, hade knappt ens tänkt över det faktumet ordentligt ännu. Men ja, det var en otroligt märklig tanke.
"Ja, och ännu konstigare att det inte ens är min egen far jag tycker borde vinna." Svarade hon och uppriktigt sagt så hade Raedan aldrig ens varit som hennes far. Han hade varit som en bakgrundsfigur men aldrig riktigt närvarande och för det så hatade hon honom. Kanske hade han någon gång varit det för hennes äldsta bröder men aldrig för henne. Hon hade snarare blivit uppfostrad av sina bröder än av någon förälder. Hon kom på andra tankar då hans mor dök upp och hon skyndade sig att jaga undan alla tankarna, log istället vänligt emot kvinnan framför henne.
"Hej." Hälsade hon tillbaka och följde efter de båda in.

Jeanne hade hållit sig i bakgrunden under tiden de tillbringat här i lägret och under slaget igår, hon var ingen krigare och hade aldrig varit så hon var mer än nöjd med att istället ta hand om de skadade. Även om det på något sätt fick oron för Ivor och de andra som var ute i kriget att öka av att inte veta exakt vad som försiggick. Men tack och lov hade allting gått bra även om kriget ännu inte var vunnet och det här nu var nästa, stora orosmoment. Gillade inte alls tanken på denna duellen, på chansen att förlora sin far. Inte nu, inte nu när det var så pass kort tid kvar förrän han skulle få träffa sitt barnbarn. Ärligt talat så hade graviditeten varit mer krävande än hon förväntat sig än så länge, men ändå var den inget annat än positivt. Gick intill Ivor emot duellens utvalda plats och fattade hans hand i sin, ville ha den lilla supporten där ifrån honom. Fick strax syn på sin bror och styrde stegen emot honom och ställde sig där.
"Vart har du hållit hus?" frågade hon nyfiket, hade hört ryktesvägen att han kommit tillbaka ifrån Eimport men var otroligt nyfiken vid detta laget.

Det var med blandade känslor som Rowan stod och på avstånd såg Raedan närma sig den öppna ytan mellan deras båda läger. Han själv iklädd samma rustning som under gårdagens strid och med honom hade såklart en del åskådare följt liksom han på avstånd såg hur Raedan hade en del med sig också. Men bister och koncentrerad var nog de bästa orden för att beskriva honom just nu. Han ville få det överstökat och förhoppningsvis också gå som den segrande därifrån.
Den enda hälsningen mellan de båda kungarna var en svag nick åt varandra då de ställde sig emot varandra, och nästan samtidigt som Rowan lade ena handen på svärdsfästet vid höften så blåste en av Raedans män i hornet som signalerade duellens början och han drog svärdet för att börja den dödliga dansen dem emellan.
Rowan fick ärligt talat erkänna att det först gick nästan lite sämre än vad han hade förväntat sig. Kanske hade gårdagens strid tagit större stryk på hans kropp än vad han hade trott eller också så var hans motståndare helt enkelt skickligare än vad han hade förväntat sig. Rowan var väl heller inte den svärdskämpe han en gång i tiden varit. I hans ungdom hade han varit skicklig och han hade nog lärt sig mycket av det ifrån Erland - där avundades han vännen som var betydligt skickligare än han själv. Men med åren hade det blivit mindre träning och mer arbete och han fick väl erkänna att det kanske också hade märkts. Inte till den grad att han skulle kalla sig dålig, bara mindre skicklig än vad han en gång varit. Raedan fick sig allt en match. De sparrade fram och tillbaka och Rowan fick in en ganska bra stöt emot mannens vänstra axel innan det kändes som om det gick utför. Raedan fick in ett slag med svärdet mot Rowans huvud som han i sista stund backade undan för men inte tillräckligt fort och svärdseggen rispade upp en lång reva längs pannan, vänstra ögonbrynet och ner över kinden. Rowan trodde dock inte att det var alltför djupt men blev motbevisad av att det nästan omedelbart rann varmt blod ner över ögat och försvårade synen. Fan. Det var det sista han behövd att ge Raedan det övertaget. Övertag var precis vad det var, han kände på direkten hur han sinkades av det och hur Raedan var farligt nära flertalet gånger att få in någon betydligt värre stöt. Kände nästan paniken växa inombords.
Kämpa. Du vet att du kan vinna. Han tyckte sig kunna se faderns gestalt bortom blodet, höra hans röst. Var han så pass illa däran? Det ville inte Rowan tro men orden gav honom kraft. Så en känsla det nu kändes som en evighet sedan han känt. Den där ständiga närvaron som han saknat av Camenag. Känslan av att vara hel och den fick honom nästan att stanna till av en plötslig förvirring av varifrån eller varför den dök upp.

”Hmpf. Är det den där?” Philip skakade ogillande på huvudet. Han var inte imponerad över Raedan. Hade han fått bestämma skulle han själv tagit kål på kungen själv.
Erland var snabb fram att tysta Philip. Han ställde sig bredvid honom samtidigt som han också iakttog duellen. ”Philip.”, sa Erland varnande utan att slita blicken från konungarna.
Philip rynkade pannan av irritation och vred huvudet för att se åt Erland. ”Erland?”, sa han tillbaka med en hånande stämma. ”Kungaparet har gett dig tillåtelse att lämna lägret. Vad gör du här?” Erland ångrade genast sin fråga. Ärligt så var han inte intresserad. Han ville egentligen bara ha Philip därifrån, långt bort. ”De sa att jag kunde lämna lägret. Men jag bestämmer när jag går.”, svarade han och snäste för att se mot duellen igen. Erland var inte road. ”Duellen är mellan kung Rowan och kung Raedan. Den angår inte dig.”
Philip svarade inte Erland först. Och precis när Philip skulle säga något mer, så fångade något annat Erlands uppmärksamhet. Det var Thessa.
Thessa stod bara en bit framför de. Hon flämtade när hon såg hur Raedan skadat Rowan med svärdet. I ren reflex höjde hon handen över munnen. Ögonen var vattniga av tårar.
Erland steg fram för att istället se efter hur hon hade det. Han kunde bara gissa. ”Han är stark, Thessa.”, viskade Erland i försök att trösta sin vän. Han syftade på Rowan. Thessa hade inte märkt det, men andetagen hade varit tunna. Och först efter Erlands ord pustade hon ut en aning. Hon vågade se mot Erland och gav honom en minimal nick till svar med en blick av tacksamhet.
Erland bedömde att Thessa var okej och han kunde istället leta reda på Sienna. Henne hade han inte sett på ett tag. Och nu ville han gärna känna sig trygg i hennes sällskap. Han lämnade Thessa för att hitta sin fru istället.
Aiden ryckte till då Jeanne kommit ikapp honom. Han hade varit för uppslukad av duellen mellan sin far och Raedan. Hade inte ens tänkt mer på Gwen, vilket han mer än gärna gjorde. Men nu stod så mycket på spel. Och Gwen var i trygg i lägret.
”Jeanne!” Aiden rynkade pannan en aning. Ville att Jeanne skulle ta duellen lite mer på allvar. Men han insåg att det var själviskt. Nog visste Jeanne. Och hon hade förmodligen sitt eget sätt att hantera det.
Aiden mjuknade en aning och vände sig till duellen igen för att inte missa något.
”Hemma.”, svarade han kort. Och antog att Jeanne inte skulle vara nöjd med svaret. ”Jag räddade en fånge. Någon som Philip hade tillfångatagit.”, förtydligade han och såg på Jeanne. Blev påmind om hennes graviditet och hur absurt det var att hon befann sig här, i sitt tillstånd. ”Var är Ivor? Du borde inte vandra omkring själv.”, sa han sedan. Aiden brydde sig mycket om sin syster. Men de var olika. Aiden var dålig på att kommunicera sina känslor och tankar. I vissa fall behövde han tiden ifred, vilket kunde förklara varför Aiden och Kai så ofta for iväg på egna äventyr.
Han vände sig mot duellen igen och följde spänt med blicken efter kungarnas steg och rörelser.

Jeanne granskade sin storebror lite lätt, anade att det låg någonting mer under det där än bara någon han befriat.
"Och du var tvungen att flyga hem för det?" frågade hon med ett höjt ögonbryn mot honom utan att egentligen förvänta sig något svar. Men något speciellt var det där och ifall det var som hon trodde så var hon väldigt glad för hans skull. Riktade uppmärksamheten fram emot duellen igen och dröjde där kvar med blicken även när hon talade till honom. Hade fokus på striden men var samtidigt glad för distraktionen som samtalet erbjöd.
"Han är nog här när som helst." Svarade hon enkelt. Var glad för att ha broderns sällskap där, han var definitivt en av hennes favoritpersoner att umgås med och det var på något vis fint att han var märkbart orolig för att hon dykt upp här själv. "Jag är gravid, inte sjuk. Dessutom tänker jag inte missa det här." Påpekade hon med blicken åter på honom, här var det knappast mycket som kunde hända henne och om nu något skulle ske så var hon trots allt omgiven av sitt eget folk. Tvekade i någon bråkdels sekund innan hon med en liten nick till honom att helst följa med klev fram till Thessa. Ställde sig intill sin mor och tog bara tyst hennes hand i sin. Hon var själv orolig likt aldrig tidigare över sin pappa, och hon kunde knappt föreställa sig hur det då måste kännas för henne. Hon behövde ju inte gå längre än till sig själv, bara tanken på ifall Ivor skulle ha varit i samma situation fick det att snörpas ihop i halsen av oro.
Sienna hade hållit en lågmäld profil sedan gårdagen och egentligen även innan dess, och nu hade hon tagit sällskap av Giselle och Jerome ner till duellen men lämnade de båda åt sitt eget håll då hon fick se sin make en bit bort.
"Hur går det?" frågade hon genast då hon klev fram tills hans sida, hade missat den allra första biten av striden och tänkte nu inte missa en sekund mer av det. Såg snabbt runt över den folkmassa som samlats, fick se en Alatar längre bort som tycktes stå och tala för sig själv. Rynkade kort pannan men skakade av sig det igen, den gamle mannen var utomordentligt trevlig men lite märklig var han allt också. Men det hade väl säkert sina anledningar det med, han kunde väl inte heller ha levt ett lätt liv efter att ha förlorat son och svärdotter till Clavius galenskaper.
Det fortsatte vara sådär otroligt jämnt emellan Rowan och Raedan, och det skulle bli en betydligt större utmaning än vad han hade räknat med att besegra den andra kungen samtidigt som den här märkliga men välkomna närvaron gav honom kraft. Ett oaktsamt ögonblick och en missbedömning ifrån Rowans sida när deras svärd återigen möttes fick honom att tappa svärdet och mötas av ett hånfullt skratt ifrån den tidigare tysta motståndaren.
"Och du ska föreställa karln som stal Clavius tron?" fnös han med samma hånfulla känsla över det och en hårdhänt knuff fick Rowan att backa ett par steg och tvingas dra efter andan. När han åter såg upp på Raedan så var det genom Camenags ögon och mer av en morrning än något faktiska ord kom ut. På något vis, och han hade ingen aning om hur, hade han intagit drakens kropp. Förvirrad själv och med en ännu mer chockad blick ifrån den andre kungen som nu istället stod emot en betydligt mer fysiskt imponerande motståndare än den han haft framför sig sekunder tidigare. Men relativt fort återfick han fattningen och gick då åter till anfall, men denna gången stod det väldigt mycket mer tydligt vem som hade övertaget av de båda. Trots den totala ovanan att hantera denna kroppen som sin egen så dröjde det inte lång stund förrän han begravde ena klon i Raedans bröst och han blev stilla och död under honom. Rowan backade undan ett steg, utan minsta aning om hur han ens hamnat i drakens kropp eller hur han skulle komma tillbaka till sin egen. Tack och lov dök Alatar upp, såg granskande på honom innan han uttalade några ord på ett språk som Rowan inte förstod och lyfte sin vandringskäpp. I samma stund som käppen slog i marken igen så stod Rowan på sina egna ben igen. Ändå var det med en uppskärrad blick han såg upp på sin farfar.
"Vad i hela friden hände?" Om någon visste så borde det väl vara honom.

Giselle följde striden med stort intresse men lite lätt distraherad. Hon hade vägrat se någon annan möjlighet än att strida i slaget föregående dag, även om det var allt annat än lämpligt nu när hennes födsel bara var någon månad bort. Men hon hade bara inte klarat att sitta kvar i lägret och inte göra något mer konkret - hon var en krigare, hon måste få göra sitt för att hjälpa till. Det hade i ärlighetens namn varit mer utmattande än hon trott i hennes tillstånd och hon hade haft en märklig oroskänsla i kroppen sedan dess. Enkelt beskrivet en känsla av att något var på tok, och idag hade den växt till mer och mer av en faktisk svag smärta i magtrakten. Men spänningen med duellen fick henne nästan att glömma allt det, där hon stod med ena handen om Jeromes arm och den andra vilandes på sidan. Med Rowans förvandling till draken och allt, förvandlingen fick nästan som ett sus att gå igenom folkmassan av åsynen av Camenags imponerande kroppshydda. Nu var inte hon någon direkt nära vän till kungen, men hon var så gott som säker på att det måste vara något nytt. Särskilt att döma av hans egen min när han väl återgått till sin egen form. En plötslig, huggande smärta i magtrakten drog henne drastiskt tillbaka tankarna till sitt eget igen och hon kunde inte hindra en låg flämtning att slippa ut. Något var på tok. Hennes första tanke var att det var födseln som skulle sätta igång, men det var trots allt lite väl tidigt för det. Hon visste inte riktigt vad hon hoppades på - att föda för tidigt var en stor risk, så mycket visste hon. Men samtidigt kunde smärtan knappast heller vara något positivt om den inte innebar födsel. Hennes grepp om Jeromes arm hårdnade något.
"Någonting är på gång." Konstaterade hon lågmält åt honom.

Nog för att Erlands ord hade lindrat en aning och Thessa vågade pusta ut. Men oron fanns ändå där. Hjärtat klappade hårt i bröstet och det snörpte i halsen på henne samtidigt som blicken följde efter Rowans steg.
Hon lade först inte märke till Jeanne, och sedan Aidens närvaro, när de klev bredvid hennes sida. När Jeanne hade fattat Thessas hand i sin såg Thessa åt Jeannes håll. Vågade le litet, ville ge skenet av att det var okej. De måste vara starka för Rowan skull.
Ögonblicket senare, när Rowan förvandlats till en drake flämtade folkmassan som såg på. Aiden var en av de. I ren chock hade han tagit ett steg närmare för att se på besten, eller ja, sin far. Men Thessa hade lugnt tagit handen om Aidens arm för att leda honom tillbaka till sin plats.
Aiden kollade frågande på sin mor. Visste Thessa om att Rowan kunde förvandla sig till en drake? Nej. Hon anade dock att Alatar hade med det att göra. När han kommit förbi slottet, för flera år sedan. Alatar var trots allt magiker. Och farfar till Rowan. Thessa var inte säker, men så såg hon hur Alatar visade sig på stridsfältet. Han tog bort trollformeln och Rowan var tillbaka som sig själv. Thessa var så chockad att hon visste inte vad hon skulle säga eller tro. Hade knappt lagt märke till den högen av resterna av Raedan. Raedan var besegrad.
Aiden var besviken på Thessas brist på svar och försökte envist komma på hur det kunde komma sig att Rowan hade sådan magi och aldrig tidigare hade Aiden vetat om det eller ens åskådat det.
Aiden spelade upp scenariot i huvudet igen. När Rowan blivit till drake. Och strax innan. Hur våldsamt de hade slagits mot varandra.
Raedan hade sagt något. Men vad? Aiden hade sett honom röra på läpparna, men Aiden stod för långt bort för att höra vad orden var.
Han dröjde sig inte länge kvar i tankarna. Striden var över. Han såg förbi Thessa på sin syster. Ville fråga henne ifall hon också visste om något över deras pappas magi, men ångrade sig. Det var inte viktigt att veta just nu. Istället tänkte han på Gwen.
Samtidigt som han ville fira sin pappas seger, så fanns Gwen där i tankarna. Hon hade förlorat sin far. ”Säg till pappa att jag.. jag är stolt över honom.”, sa Aiden åt Jeanne samtidigt som han hade vänt sig om för att gå därifrån. Han såg ursäktade på sin syster och försvann från publiksamlingen för att leta reda på Oriagates prinsessa.
Erland såg forskande på Sienna när han hade hittat henne igen. Men bara för ögonblicket, för att komma fram till att hon var oskadd. ”Rowan slåss bra.”, svarade Erland henne enkelt och kramade om hennes hand i sin. ”Kom, vi måste gratta honom för segern.”, föreslog Erland och behöll greppet om hennes hand när de gick åt Rowans håll.
Jerome hade hållit sig i bakgrunden mer. Det kändes inte riktigt som hans fight, det här kriget. Han hade inte huvudet i det. Mestadels bestod tankarna av Giselle och hennes mående. Han gillade inte att hon stred i hennes tillstånd, men samtidigt så visste han att han inte hade något att säga för att stoppa henne. Hon skulle göra vad hon ville. Och det var väl en av anledningarna varför han älskade henne så mycket.
Men kriget var också mellan Vrale och Oriagate. Trots att Jerome spenderat mest tid i Vrale, så hade han aldrig helt känt sig om en av folket i dess land. Dels var han den som mest höll till havet och vattnet. Men faktum var att han var son till Philip och Adriana och från Acria. Han skulle aldrig uttala sig om prins av landet, även om han var det. Känslan var att han lade sig i, i en strid som inte var hans. Istället gjorde han allt i sin makt för att Giselle skulle ha det så bra som möjligt. Om det så innebar att han skulle slåss för hennes land.
Duellen mellan Rowan och Raedan såg Jerome på med en likgiltig min. Vad kunde han säga om det? De båda kungarna slogs bra. Och när Rowan blev till drake flämtade även Jerome med. Han såg mot Giselle och sedan tillbaka på fighten. Bara för att upptäcka att Rowan vunnit och Raedan var besegrad. ”Hm.” Det fanns inget att säga.
Han såg mot Giselle då greppet om hans arm hårdnade. Han anade att hon var orolig. ”Var har du ont? Vad händer?” Han upptäckte Erland en bit ifrån de, men han ville inte dra in honom, och oroa honom med, ifall det inte var något. Blicken for på Giselle igen. ”Jag hjälper dig.”

Alatar såg med en forskande blick på sitt barnbarn där han såg med en nästintill rädd blick på honom. Nej, rädd var fel ord - minen var mer genuint chockad vilket kanske inte var så konstigt med tanke på vad som nyss skett. Han var så gott som säker på att han inte hade vetat om själv vad för krafter han bar på inombords.
"Du må ha förlorat din drake, men det gör dig inte mindre till drakryttare pojk. Du behöver bara anpassa dig." Han förstod nog själv hur mystiskt det måste låta men i ärlighetens namn hade han väl aldrig varit den bästa på att tala klarspråk. Han suckade lite lätt.
"Du har mer i dig än vad du tror. Men det är något du kommer få lära dig mer om framöver, just nu har du en seger att fira." Hans ord fick Rowans tankar att sluta snurra något åtminstone, dras tillbaka till att han faktiskt hade besegrat Raedan. Kriget var över. Det om något var en ofantlig lättnad även om förvirringen rådde stor i hans skalle just nu - rösterna och närvaron av både hans far och Camenag och så hela förvandlingen. Men Alatar hade väl rätt. Det var något som kunde vänta tills morgondagen.
"Tack. Och jag hoppas att du vill hjälpa mig reda ut det här senare." Svarade han och farfadern log genast.
"Självklart." Efter en snabb blick mot resterna av Raedan så letade han istället med blicken efter familjen, och vilade den snart på sin fru och Jeanne, styrde stegen ditåt efter att ha försökt torka undan det blod som runnit ner över ena ögat.
Segern var deras men ändå kunde inte Jeanne riktigt glädjas på den nivå som hon borde ännu. En lätt huvudvärk lade en lätt dimma över hennes tankar som hon hade lite svårt att tränga igenom ordentligt, och hon suckade för sig själv över att det här också tycktes bli ett av graviditetens alla nackdelar. Visst såg hon mycket fram emot barnet men i stunder som dessa så kunde hon bli otroligt trött på att vara havande. Hennes första misstankar till det hade väckts just av illamåendet hon ständigt fick, vilket inte heller hade blivit mycket bättre under tiden som gått utan tvärtom tycktes hon bara märka av fler och fler av dessa krämpor.
Gwendolyn hade egentligen bara tänkt hålla sig i skymundan i Aidens tält men hade kvickt insett att det inte fungerade. Istället hade hon börjat vandra igenom lägret, oroad över utkomsten av det. Hon var så otroligt kluven. Samtidigt som hon i sitt hjärta visste att detta var den rätta sidan, den som förtjänade att vinna, så var det ändå hennes far det handlade om. Även om hon aldrig riktigt sett honom som en riktig far var det ändå otroligt olustigt att tänka tanken att de var där ute och slogs för sina liv just nu.
Giselle såg upp på sin älskade Jerome och skakade först lite på huvudet, kanske en ganska meningslöst gest med tanke på att hon egentligen inte avfärdade något av det han sade. Återigen släppte hon ifrån sig en något häftigare utandning än normalt av ännu en våg av smärta i magen.
"Jag tror det är värkar." Sade hon med en viss oro i tonen och såg upp på honom, alltför väl medveten om att det egentligen var för tidigt för barnets ankomst. En månad för tidigt. Var det trots allt hennes deltagande i striden som hade ställt till det för barnet? Tanken skrämde henne med tanke på allt som kunde gå fel bara vid en vanlig förlossning och hon kunde ju bara tänka sig att allt förvärrades nu.

”Jeanne… Jeanne Bertherlam…” En kuslig stämma kallade på Jeanne.
”Jeanne, min kära, hur är det fatt?” Thessa la en varm hand om Jeannes rygg när hon anande att Jeanne verkade ha ont. Kanske var det graviditeten? Eller något annat som bekymrade henne?
Thessa närmade sig Rowan och Alatar. Hon log lättat när hon kommit tillräckligt nära för att kunna sträcka sig efter sin man och dra in honom i sin famn. ”Tack och lov, du gjorde det, min kärlek. Jag är så stolt över dig.”, viskade Thessa samtidigt som hon omfamnade Rowan.
”Jeanne, du måste hjälpa mig. Du är mitt enda hopp. Min stjärna i mörkret.” Rösten gjorde sig påmind hos Jeanne igen.
”Det är jag- din morfar. Clavius. Sssch.. Inte vara rädd, mitt barn. Lyssna på vad jag har att säga.” Clavius stämma tystnade för några sekunder.
”Du måste hjälpa mig att ta mig tillbaka från de döda. Du måste utföra trollformeln, Jeanne. Och jag ska hjälpa dig.”
Thessa verkade inte höra rösten. Hon hade bara ögon och öron för Rowan just nu. Inte Erland, Aiden, eller någon av de andra från publiksamlingen verkade heller höra på. De var upptagna med sitt.
Jerome rynkade pannan en aning av oro och tog båda händer om Giselles armar, som om hon var nära på att kollapsa där och då.
”Värkar? Men det är ju..”, Han avbröt sig själv. Det spelade ingen roll att det var för tidigt, Giselle behövde inte bli påmind om det. Hon hade tydligt ont. Och något behövdes göras. Nu.
”Kom, du måste lägga dig ner.” Han tog ena armen om hennes rygg för att börja leda henne tillbaka till lägret. I Erlands tält kunde hon få vara ifred. ”Erland! Sienna!” Jerome ropade efter dem. Han trodde att det skulle lugna Giselle, hjälpa, ifall hennes föräldrar var med.
Erland hade väntat på att få gratulera sin vän för segern. Han stod och såg på då Thessa uttryckte sin glädje för sin make, då Erland hörde sitt namn och vred på huvudet för att se över axeln och upptäcka Jerome. Utan att få en förklaring skyndade han åt deras håll. Han hade sett Giselle i Jeromes armar. Och hon verkade ha ont.
”Giselle!” Erland gick bredvid hennes steg. ”Barnet.”, sa Jerome, som om det förklarade allt. Men det var tillräckligt för att Erland skulle stötta Giselle med och leda henne till hans tält. ”Sienna!”, ropade Erland efter sin hustru.

”Ers höghet.”, en av tjänarna harklade sig. Mannen stod bara en bit ifrån kungaparet av Vrale. På slagfältet.
Thessa vände sig förvånat om för att se efter vem som ville henne något. Hon möttes av tjänares likgiltiga min när han räckte över henne ett kuvert. ”Du har fått en kallelse, ers höghet.” Thessa tog emot kuvertet och såg en aning förvånad ut ännu. Hon sprättade upp det med fingret och läste för att sedan se en aning fundersam och orolig ut. Hon rynkade pannan en aning samtidigt som hon vände sig till Rowan igen. ”Straker. Straker vill att jag kommer till Garkhauth. De behöver min hjälp.” Hon blickade åt Jeannes håll samtidigt som hon funderade lite till och såg på Rowan igen. ”Det gäller vår magi. Magin i Garkhauth. Jag vill att Jeanne följer med.” Thessa kände sig kluven. Hon ville stanna med Rowan för att fira vinsten. Det var en enorm lättnad att de vunnit kriget och Vrale kunde vila lugnt, återigen. Men samtidigt så behövde hennes folk i Garkhauth henne.
Så länge som Thessa varit drottning i Vrale så hade hon aldrig glömt vem hon var och varifrån hon kom. I Garkhauth fanns en del av hennes familj och vänner. Och dem ville hon också värna om.
”Jag är säker på att det inte tar lång tid. Men vi måste ge oss av med detsamma.” Thessa vände sig till tjänaren igen. ”Gör redo vagnen, vi ger oss av direkt.” Tjänaren bugade och försvann därifrån för att genomföra sin drottnings order. ”Jeanne, det är dags att du får lära känna var du också kommer ifrån.” Thessa sträckte sig efter sin dotters hand för att fatta den.