~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]

Erik - Skogen i Öst:
Han krökte sitt ena ögonbryn, som för att säga 'jaså'. Han ville trycka på mer, veta mer om henne men nu kändes det inte som läge att fråga något mer. Så han sökte bland tankarna efter någon fånigt enkel fråga, något simpelt och inte allt för personligt.
"Vilken är din favoritfärg?" sade han med helt gravallvar i både röst och uttryck. Även om han på insidan ville skratta åt det hela för det var ju verkligen urlöjlig fråga som inte egentligen hade någon mening alls. Men den kändes trots allt det passande, för han visste ju inte vilken färg som var hennes favorit - och var inte det en sådan sak som man borde veta om varandra? Favoritfärg, favoritmat, favoritplats, etcetera etcetera. Var det inte så?

Arya - Skogen i Öst
”Vilken är din favoritfärg?”
Arya kunde inte hålla sig, masken föll bort på en halv sekund och hon gav upp ett lätt skratt. Det var inte en fråga hon hade väntat sig, men samtidigt var den helt perfekt. Eriks fråga lättade upp stämningen mellan dem igen och Arya älskade var gång han fick henne att skratta. Hon njöt av att uttrycka den lyckliga känslan. Men, Erik hade sett mycket allvarlig ut och frågat med en röst som tydde på samma sak. Arya spelade därför med och så snart det korta skrattet var över såg hon dödsallvarlig ut i ansiktet. Inte kall på samma vis som tidigare, men mycket seriös fast med glimten i ögat.
”Grön.” svarade hon som om hon gav order till en general, ”vilken är din?”

Erik - Skogen i Öst:
Han fick verkligen kämpa för att hålla masken, men han klarade det - med nöd och näppe dock. Han låtsades fundera på frågan väldigt länge. Hummade frustrerat och drog lite i det blonda skägget för att verkligen sälja in hur hårt han funderade. Till slut, när han inte orkade dra ut på det hela längre, ryckte han på axlarna - dock fortfarande helt allvarlig. Som om det handlade om något ofantligt viktigt.
"Isblå, som kristallerna uppe i grottan, i toppen av Vita Berget." sade han som om han lade fram en stridsplan för hela rådet. Men jösses va han fick kämpa för att inte bryta ut i ett mullrande asgarv var enda sekund, för varje stavelse han yttrade. Men det var härligt. Roligt. Lättare. Arya såg mycket gladare ut och det värmde honom - och höll honom tillräckligt jordnära för att lyckas hålla masken.

Arya - Skogen i Öst
Hon klarade knappt av att förbli allvarlig då Erik låtsades fundera länge och tungt på hennes fråga. Hela tiden drog det i hennes mungipor och hon försökte bita sig i tungan för att hålla den bubblande känslan i magen i styr.
”Isblå, som kristallerna uppe i grottan, i toppen av Vita Berget.”
”Uppfattat.” sade hon och nickade en gång, mycket högtidligt och seriöst, som om hon tagit emot avgörande information om ett kommande krig. Hon höll hans blick hela tiden hon talade, men så snart hon slutat började det rycka i mungiporna igen. Snart sträckte sig glädjen hela vägen upp till ögonen och allvaretföll helt bort. Den ny upptäckta glädjeyttringen bubblade upp inom Arya igen och snart brast hon ut i ett nytt lyckligt skratt som inte gick att hejda eller kontrollera. Det genuina, klingande ljudet var fortfarande ovant för henne, men det gick fortare och fortare att lära känna det. Arya tyckte om sitt eget skratt kom hon fram till.

Erik - Skogen i Öst:
När Arya brast ut i skratt gjorde även Erik det. Han skrattade tills benen vek sig och han föll ner på knä. Greppande sin egna mage där han slutligen låg dubbelvikt med vibrerande skratt som skakade hela honom. Det var så enkelt att skratta med Arya att det nästan, men bara nästan, var löjligt. Det fick hela hans kropp att vibrera och ljudet som lämnade honom var mullrande och dovt men hjärtligt glädjefyllt. Det var så himla härligt att få skratta, på riktigt. Verkligen bara släppa alla spärrar och ligga i en hög på marken. Hur många känslor hade de inte upplevt tillsammans nu? Det var få kvar kändes det som. Aryas skratt beblandades kraftlöst med hans egna och tillsammans lät det fantastiskt. Men det var just Aryas bekymmerslös läten som fick honom att känna den där känslan innanför bröstet. Det liksom stramade och kittlade, varmt och härligt. Hennes skratt var det finaste han någonsin hade hört, denna gång lät det till och med mer fritt än förra gången.

Arya - Skogen i Öst
Erik skrattade han också. Då hans ben vek sig och han föll ner på marken gjorde Arya det också. Hon gick först ner på alla fyra vid hans sida men klarade inte av att hålla sig uppe utan föll snart ner helt med en hand vid magen bredvid sin älskade. Att skratta var härligt, fantastiskt härligt, men att skratta tillsammans med Erik var till och med bättre. Hon hade förut hört att delad glädje var dubbel glädje, men i det här fallet var den trippel, eller till och med fyrfalldig. Det var helt fantastiskt och hon ville aldrig att det skulle sluta.

Men, efter en tid lyckades de båda lugna ner sig något. Arya fick lättare att andas och kunde nu ta sig upp från marken igen om hon ville. Men, det gjorde hon inte. Istället tog hon sig närmare Erik vid sin sida, med ett stort leende över hela ansiktet, och halvt om halvt klättrade upp på honom där han låg på marken. Hon lade sin haka ovanpå sina båda händer, strax under hans nyckelben och sträckte ut hela sin lilla kropp ovanpå hans. Hennes fötter nådde inte hela vägen ner till hans, men hon sträckte ut sig ända från hans smalben upp till där hon hade sin haka. Hon studerade hans ansikte ett litet tag, fortfarande med ett brett leende över hela ansiktet. Hans skägg kittlade henne lite i näsan. Hon gav upp ett lätt skratt igen.
”Du behöver klippa skägget lite.”

Erik - Skogen i Öst:
Känslan av Arya ovanpå honom var fantastisk - hon var lätt men varm. Hennes händer mot hans hud, tröjlös som han var. Hans nävar slingrade sig upp och lade sig bekvämt vilande ovanpå hennes svank. Det var ljuvligt. En utav de mest bekväma positionerna han någonsin befunnit sig i. Helt jävla underbart. Han sneglade ner lite på henne när hon talade till honom, sedan log och och lade ner huvudet igen. Tittade upp mot himlen som började ljusna. snart skulle solen stiga över himlavalvet och skänka ljus.
"Vet, ska göra det. Be Freja, hon är bra på att trimma." sade han stillsamt, "eller, du aksnke är bra på det?" frågade han vidare och strök med sin högra tumme upp och ned ovanpå det tunna tyget som skilde hans hud från hennes. Fåglarna hade börjat vakna till liv runtomkring dem i skogen. Vinden fick gräset att svaja mjukt vilket kittlade lite mot revbenen. Han drog ett djupt andetag och slöt ögonen för att bara få känna, höra och uppleva - utan intryck från hans egna ögon. I samma sekund så kunde han känna henne än mer. Det lätt dunkande hjärtat som befann sig strax nedanför hans egna bröstkorg. Varje tipp av de små fingrarna, hennes tår mot byxornas hud. Varje liten rörelse hon gjorde kunde han känna. Bara en sådan simpel sak som att hon andades gav honom nästan rysningar av välbehag.


Briañna - Eriks sovrum, Palatset i Norr:
Hon hade slumrat till en liten stund. Inte länge, solen hade fortfarande inte stigit trots att himlen nu började ljusna. Hennes hand var varm, omsluten. Hon lyfte lätt på huvudet för att se Rok sova tungt på den tjocka mattan nedanför sängen. Hon log. Stillsamt. Hennes lilla hand var mer än begravd i det bastanta näven med grova uppskavda knogar och ärrad hud parat med de nästan korvliknande fingrarna. Bastant. Grov. Fantastisk näve. Rok... Känner du, som jag? En liten pust slank ut mellan de smala läpparna. Roks ögon flackade under ögonlocken. Hon stillade sina andetag och studerade de grova dragen som klädde det runda huvudet. Det korta håret. Det krulliga skägget med röda toner. Den sneda näsan, de små ögonen. Han var allt annat än vacker. Långt därifrån. Riktigt långt därifrån. En brute, en riktig brute. tänkte hon för sig själv och även om det skavde lite inom henne att använda den beteckningen - som ju inte var en vidare fin en - så gjorde hon det. För den var sann.

Kanske är det priset man betalar? Det måste komma en kostnad när man gör saker som kanske inte är riktigt bra, eller okej? Påverkar det ens fysiologi på något sätt kanske? Eller är det mer folket som påverkar den? Jag menar, får man bara höra negativa saker hela tiden blir man ju negativt inställd... Kanske påverkar det delvis ens fysiologi också... Tankarna snurrar i hennes huvud men hur hon än vänder och vrider på det så kommer hon ingenstans - hon anländer alltid vid samma slutsats. Att Rok är fantastisk, en fantastisk brute som är mer än bara den beteckningen även om den passar in på honom också. Ännu en pust undkommer henne. Rok rör sig lite i sömnen men hans näve håller ett mjukt men stadigt grepp om hennes trots det. Som om just den delen av hans kropp är låst, frusen i tiden på något sätt. Som om du absolut inte vill släppa min hand... Tanken fick henne att le och hon flexade sina fingrar lite, bara för att se vad som händer. Näven som omfamnar den lossnar lite för en sekund men omsluter sedan hennes hand lika mjukt igen och Rok grymtar lite nere från golvet.
"Önskar jag kunde radera allt hemskt som hänt dig..." viskar Briañna så lågt hon bara kan och stryker med sin omslutna tumme handflatan på den mysiga näven. Hans ögonlock slogs upp, deras blickar möttes och hon log.
"God morgon." viskade hon.

Arya - Skogen i Öst
Arya höjde på ett ögonbryn åt det Erik sagt.
”På att klippa skägg?” sade hon lite roat, ”Njae, har aldrig försökt...”
Hon lät en av sina händer dra sig upp mot hans ansikte men, stannade ganska långt ner och drog försiktigt med tummen över hans ljusa skäggstrån. Det var behagligt att ligga där på marken ovanpå Erik. Han var varm och förvånansvärt bekväm att vara på. Hennes andra hand låg strax under hans nyckelben, precis vid-. Arya log. Hon flyttade på sin hand och lade ner huvudet på sidan så att hennes öra hamnade på hans hjärta. Hon blundade och lyssnade till hur det slog. Det var helt fantastiskt att höra hans rytmiska slag så nära, känna hans liv så nära hennes egna. Arya var tyst under en lång stund, med ögonen slutna och örat vilandes mot hans bröstkorg. Hjärtslagen och hans andetag var som en sång för henne, en mycket vacker sång som lugnade henne och som fick tankarna att flyta iväg till drömmar...

Erik - Skogen i Öst:
Han kände hur hon blev något tyngre i samma veva som hans egna kropp slappnade av. Hans tumme stannade långsamt upp, andetagen blev något djupare och när han kunde höra att hennes blev djupare anlände den sista vågen av avslappning vilket lät honom flyta iväg i en rofylld sömn. Skogens mark under honom, Arya över honom och de lätt kvittrande fåglarna sjöng en glad vaggvisa för dem innan allt blev tyst och mörkt. Men på ett skönt sätt. Även om han hade velat vara vaken och njuta av stunden så var han helt slutkörd.


Briañna - Eriks sovrum, Palatset i Norr:
Rok log mot henne, det var ett stramt leende men hans ögon var glada trots att de fortfarande såg grusiga ut från sömnen. Hans hand höll fortfarande ett mjukt grepp om hennes. Det var skönt.
"Bri, morgon." sade han och det riktigt rosslade i hans hals. Dells från hans mörka rost och dels från hans nyvakna tillstånd. Briañna log, hur ofta sover du så rofyllt att halsen blir alldeles rosslig..?
"Sovit gott?" frågade hon, han nickade med ett grovt hummande. Hon fnittrade lite mjukt och försökte krama hans hand så gott hon kunde. Vilket inte var det lättaste när hela hennes lilla hand var begrav i hans bastanta näve.

Den blå manteln av spunnen bomull hängde tung över hennes axlar där hon stod vid fönstret i Eriks rum. Utanför steg solen långsamt upp på himlavalvet. Det var en underbar syn. Himlen var molnfri och alldeles klar. Över markerna rullade ett tjock lager av dimma fram som mer såg ut som markbundna moln än något annat. Vita Berget stod lika ståtligt som alltid långt bort i fjärran, omringad av mindre berg. Alla täckta av ett konstant överdrag utav snö. En lätt suck smet ut mellan hennes leende läppar. Hon kramade sig själv. Rok stod likt ett berg för sig självt bakom henne.
"Saknar honom." sade hon mot fönsterglaset, "undrar vad han gör just nu..." Orden formades i hennes mun innan tankarna hade hunnit samla sig. De bara liksom trillade ut. Briañna lade huvudet på sned och stirrade mot det ståtliga berget. Berget Erik älskade att resa till. Vart hon än vände sin blick i hemlandet så påmindes hon av honom. Hennes älskade bror.

Men saknaden gjorde inte allt för ont, vissa stunder skavde den såklart något förjordat inom henne, men största delen av tiden var den mest en dov känsla som liksom omslöt henne. Man kan ju tro att saknad ska komma likt en lavin - ett swoosch och så är man begravd. Men det stämmer inte riktigt. Det är mer som ett konstant snöfall. Mjukt och stillsamt, långsamt övertagande och täckande.
"Han har bra." sade Rok bakom henne vilket ryckte henne ur de djupa tankarna. Hon log, ett halvt leende.
"Det tror jag med. Önskar bara jag kunde prata med honom, träffa honom. Se honom igen." Orden var tunga, för hon visste ju inte. Skulle hon någonsin få se sin bror igen? Roks näve lade sig mjukt på hennes axel, hon lade sin hand ovanpå den.
"Blir bra." sade han och det kändes för Briañna som om han verkligen menade de orden. Att allt liksom skulle bli bra, ordna upp sig. Stjärnorna skulle falla i linje och månen penetrera nattens mörker - hon skulle få se honom igen och Erik skulle må bra. Hon skulle må bra. Allt skulle bli bra. Det måste det bli.


Freja - Byn i Öst:
Hon hade varit vaken ett tag nu. Solen hade stigit för ett tag sedan - hur länge sedan visste hon inte, men ett tag. Några timmar kanske. Freja vände och vred på sig i sängen. Wilheim sov tungt vid hennes sida på rygg. Hon vände sig mot honom, stirrade på hans profil. Försökte fokusera tankarna på något annat. Men det var nästan omöjligt. Över ett dygn hade Erik och Arya varit borta nu. Ett helt jävla dygn.
"Tsk..." suckade hon och satte sig upp i sängen.
"Älskade du, sluta." mumlade Wilheim bredvid henne. Han var tydligen vaken.
"Trodde du sov."
"Svårt att sova när du kränger runt så."
"Tsk. De har varit borta i ett dygn nu. Vart fan är de?" Freja stirrade ut genom fönstret. På andra sidan var det grönt och fint, ljus och härligt. Ljuden från byn strömmade in emellanåt.

"De kommer." sade Wilheim, lika lugn som alltid. Stabil på ett sätt Freja inte var när det handlade om Erik. Freja slängde med huvudet så att det blonda håret i en tjock fläta åkte från ena sidan av kroppen till den andra. Hon kunde inte vara still.
"Gå ut och gör något då." muttrade Wilheim, "men sluta vrid och vänd sådär. Du stressar ju upp mig." Freja höjde sitt ena ögonbryn, så han kunde bli stressad han med?
"Trodde inte du brydde dig om dem så mycket."
"Gör jag inte, blir stressad över dig. För dig." muttrade Wilheim medan han vände sig med ansiktet från henne. Hon skakade sitt huvud, placerade en kyss på hans nacke och lämnade sedan hyddan bakom sig. På jakt efter något att göra.

Kung Saubhari - Hamathya Mahal, Kungliga Palatset I Söder
Han slog upp ögonen samtidigt som solens första strålar syntes på himlen. Det var sällan han vaknade så sent att solen hunnit börja lysa in genom fönstrena, vanligtvis var han uppe långt mycket tidigare. Kungen av Söder drog undan det tunna tyget, som snott in sig i hans ben från knäna och neråt, som han och hans hustru delade på som täcke. Han rörde mycket på sig i sömnen på grund av alla de drömmar som alltid besökte hans flytande sinne. Annat var det med Kehlani, hon låg alltid nästan helt stilla när hon sov och drömde sällan så mycket och så tydliga drömmar som sin make. De hade inte samma släktgåva, hon var en renodlad Charbatisk kvinna medan han en fullblodig Garudiman. Trots att de två urgamla familjerna under en lång tid genom historien beblandat sig med varandra med jämna mellanrum förblev släktgåvorna tydligt uppdelade. Var du född Garudi, var din gåva också Garudi. Var du född Charbati var din gåva också Charbati, oavsett inblandning från andra familjer eller släktkrafter. Släktgåvorna var något som bara de allra äldsta och finaste familjerna i Söder hade. De var ett tecken på deras renodlade Söderländska blod och starka förbindelse till varandra. Enligt sägnen var de familjer med gåvor Söders grundare och krafterna förde dem samman - både inom varje familj var för sig och tillsammans som Garudiernas regerande stammar. Starkaste krafter hade de två främsta familjerna, Garudi och Charbati, men deras magi var också den som var svårast att kontrollera. För kungen, som besatt Garudis krafter, var det viktigt att aldrig använda sina förmågor på felaktiga sätt, eller bli för högmodig. Han själv hade sett i sin egen faster vilka konsekvenser det kunde få om man missbrukade sin gåva.

Saubhari reste sig upp och satte sig på kanten av den enorma sängen. Han gned sig lätt med handen i ena ögat och drog undan den del av det långa håret som fastnat i ansiktet under natten. Kehlani sov fortfarande djupt bakom honom, hennes fridfulla ansikte fick det att dra lite i kungens mungipor. Hans hustru var fortfarande mycket vacker, trots att åldern börjat göra sig allt mer synlig i hennes utseende. När de båda var yngre hade hon varit berömd för sin skönhet över hela landet. Det hade till och med gått så långt en gång att hon, i sina tidiga år som ung drottning, blivit bortrövad av en förrädisk hertig på en resa genom landet. Hertigen hade under en lång tid planerat att sätta sig upp mot kungen, stjäla hans krona och ta hans hustru till sin egen brud. Men trots att han samlat på sig ett stort antal anhängare och på grymma vis tvingat soldater att bli en del av hans armé hade han underskattat kungens vrede gravt. Som ung och nybliven kung av Söder, utan arvinge, fanns det ingenting Saubhari skattat högre än sin älskade hustru. Hon var hans värld och att lägga händerna på henne, eller bara så mycket som se på henne med begär var i hans ögon något av det värsta man kunde göra. Bara två dagar efter kidnappningen hade den unge kungen begett sig till hertigens slott tillsammans med sin kusin, som nästan var som en bror, Hertig Barahma Garudi Charbati och utsätt dennes gemål, Ståthållare och Hertiginnan Ranya Charbati, till att styra riket i hans frånvaro. Kungen och hans kusin hade tillsammans slaktat nästan hela förrädarens truppsamling och hans hov. Män, kvinnor och äldre barn hade alla kallblodigt mördats för brottet deras hertig begått. Enbart äldste sonen till förrädaren skonades, för att hans familj skulle kunna skämmas och hånas för deras stora förlust mot kungens hämnd fulla styrka. Långt senare, då drottningen för länge sedan räddats och fött en tronarvinge som hunnit växa upp till man, försökte förrädarsonen hämnas sin fader. Men, kungen hade då sänt en mycket ung krigarkvinna till att dräpa den nya förrädaren och föra tillbaka hans huvud i en säck. Den unga kvinnan, som egentligen var så gott som en flicka, hade utfört sin uppgift på mindre än de sju dagar hon haft på sig. Då hon kommit tillbaka, nedstänkt i blod, hade hon fört sig med sådan utstrålning och sådant självförtroende att det var uppenbart, åtminstone för kungen, att hon var född till att tillhöra den regerande familjen. Hon, då hon blev lite äldre och giftasmogen, skulle bli den perfekta kvinnan till hans arvinge och son. Utan att så mycket som blinka hade hon också följt sin kungs order och lyft upp hertigens huvud i sin hand, synlig för alla runt omkring att se och varnas av. Den som försökte sätta sig upp mot kungen av Söder, fick ångra sig.

Den nu mycket äldre men fortfarande starka kungen av Söder reste sig från sängen och gick för att dra på sig sina majestätiska sidenkläder. Hans bara, gyllene överkropp var inte längre lika tjusig som den varit i hans ungdom, men trots det hade han fortfarande definierade mag- bröst- och armmuskler som han ständigt jobbade hårt för att behålla. Just denna dag fanns det inte tid till det dock. Med tanke på allt kaos som uppkommit den senaste tiden fanns det knappt tid till någonting längre.

Han stod vid spegeln som fanns i sovgemaket. Han var klädd i mörkgröna och svarta kungakläder med gyllene broderier på och enbart det långa håret var kvar att sätta upp i en ståtlig frisyr på huvudet. Trots att han nu var en gammal man hade varken skägget eller det tjocka, långa håret hunnit bli helt vitt eller grått ännu. Visst hade stora delar av det bytt färg vid det här laget, men mycket av den nattsvarta färgen fanns fortfarande kvar. Han sänkte sina händer från huvudet, den ståtliga frisyren var nu klar och för en sekund såg han med sina klargröna ögon på sig själv i spegeln. Saubhari var inte någon fåfäng eller narcissistisk man, inte alls, men till och med han var medveten om sina fortfarande attraktiva drag och, trots åldern, mycket stiliga yttre. Kungen av Söder var 152 år gammal, men såg fortfarande åtminstone 40 år yngre ut. Men det spelade ingen roll hur gammal han blev, eller hur han såg ut, han var alltid och skulle alltid vara samma man. Samma man som i sin vrede aldrig tvekade att kallblodigt dräpa för sitt rike och de han älskade. Samma man som fruktades, som bara dårar var dumma nog att förarga. Samma man som skulle föra sin älskade lilla dotter hem, på samma vis som sin fru om så måste, och som skulle få barbaren som tagit henne ifrån honom att ångra att han någonsin lagt sina vidriga händer på henne.

Kungen av Söder vände sig bort från spegeln igen och var påväg att gå mot dörren ut ur gemaket då hans drottnings röst ljöd bakom honom.
”Hari?” hennes röst var sömndrucken, hon hade sovit ända fram tills nu.
”Kehlli.” svarade han henne, gick tillbaka till sängen, böjde sig och placerade en kyss på hennes kind, ”älskade.”
Drottningen stönade morgontrött samtidigt som han rätade på ryggen och vände sig om igen för att gå ut ur rummet.