Prs tippest & JustAFriend

Timme efter timme flög förbi. Eller nej förresten, inte flög. Mer ålade sig fram. Med isdobbar.
Alla tankar var så fruktansvärt utmattande. Han var ju redan just det sedan igår, utmattad. När Eric kom in, på eftermiddagen, rörde han sig inte.
"Elliot!", han rystade om sin lillebror. Elliot slog upp ögonen.
"Vad?", svarade han halvt borta.
"När åt du sist?", frågade brodern med den mest bekymrade blick Elliot någonsin sett. Eller det var inte sant, Eric hade gett honom bekymrade blickar många gånger. Många fler än Elliot skulle erkänna.
"Igår", mumlade han till svar och slöt ögonen.
Efter ett väldans övertygande och 'somna inte!' tvingade Elliot i sig ett päron. Även om han hatade sig själv för det så var det skönt med lite omväxling från äpplena. Och skönt att ha något annat att fokusera på när tankarna flög iväg till någon annan... Han distraherade sig alltså med att koncentrera sig på att inte spy. Fräscht Elliot. Fräscht.

Hans hår luktade inget annat än standard-schampo typ. Kanske var det meningen att killars hår skulle lukta så egentligen. Vad hade Elliots hår luktat som innan han lånade Sebs schampo? Fan, nej. Inte Elliot. Tänk. Inte.
Seb tittade sig själv i spegeln och tog ett djupt andetag innan han sprutade på parfym och torkade håret så att han kunde lägga i hårvax. Och sedan gick han till sitt rum och drog på sig en vit, kabelstickad tröja med något diskret märke på och ett par marinblå kostymbyxor. Det skulle nog duga. Inte för att han brydde sig så mycket om sin mammas åsikt men han orkade inte få någon snäsig kommentar om att han såg ohyfsad ut. Han ville inte bråka med sin mamma nu. Han orkade inte. Om han bråkade med sin mamma skulle han i och för sig kunna distrahera sig ännu mer men ändå - han orkade inte. Dessutom verkade hans mamma redan vara stressad på grund av jobbet så han ville inte vara rövhålssonen som förvärrade stressen.

Och sen gick han ner och de tre familjemedlemmarna satte sig i bilen och körde iväg mot något matställe som Elliots mamma nog aldrig skulle köra honom och hans syskon till. Om hans mamma ens kunde köra överhuvudtaget. Skulle inte förvånat honom om hon körde även fast hon inte fick. Människan verkade ju vara helt dum i huvudet. Fan, Seb skulle ju skyddat Elliot från henne. Jävlar vad bra det gick. Skickade honom rätt in i hennes hus. Toppen.
Brunchen gick långsamt. Prat prat prat om Brandons jävla collegeavhopp och vad han skulle göra sen och att det minsann inte var okej att göra så. Brandon som förklarade sig med att han inte orkade med pressen och bla bla bla. Seb inflikade några ord här och där men mestadels av tiden satt han och tittade på mobilen under bordet. Gick in på Elliots Instagram. Knappt några bilder kvar. Vilket innebar att han levde, väl? Om han var död kunde han inte ta bort några bilder.

"Elliot, jag förstår att något har hänt. Du kan alltid prata med mig vet du? Och allt kommer bli bra", Eric blickade bekymrat ner på den yngre brodern som låg gömd med huvudet under täcket.
"Mm..", mumlade Elliot till svar. Gud vad han hatade sig själv. Så obeskrivligt mycket. Och Eric bara kastade ur sig lögner. Inget skulle någonsin bli bra igen. Inget. Aldrig.
"Jag kommer upp med mer mat sen, du måste äta", Eric gav upp. Det tjänade inget till att tjata. Elliot skulle aldrig berätta. Eller äta. Det var i alla fall hans egen plan. Han mådde illa. Så fruktansvärt illa.

Helgen sniglade sig förbi. Seb spenderade de flesta timmarna på sitt rum. Antingen i sängen, tittandes på Netflix, eller framför skrivbordet och försökte få någon som helst inspiration till att måla något som inte var ett grönt öga. Det var omöjligt. Så fort han såg pappret ligga framför sig så drogs han fingrar till de gröna färgerna och han påbörjade ett öga. Elliots öga. Och när han insåg vad han höll på med så kastade han ner de gröna färgerna i soptunnan bara för att ta upp de igen efter några minuter. Sedan reste han sig upp från stolen och kastade sig i sängen. Tog i med allt han hade för att stå emot viljan att skicka en snap till Elliot. För att se om han var okej. För att be om förlåtelse. Men den jävla stoltheten sa till honom att han inte gjort något fel. Att det var Elliot som fått honom att känna sig värdelös, så det var inte konstigt att han reagerade på det sättet. Men Seb visste att det inte var sant.

Men nu var det måndag morgon. Seb hade dragit på sig en grå Levi's tröja och ett par svarta jeans. Sprutade på parfym. Fixade håret. Gjorde allt som han brukade. Åt en macka innan han sprang ut ur huset för att slänga sig på cykeln för att komma i tid till skolan.
Skolan.
Elliot.
Åh nej.
Seb som hade försökt glömma bort den äldre under helgen. Det var omöjligt. Och nu skulle han behöva se honom också. Ifall han levde.
Ifall han levde.
Fan fan fan.
Ångesten kröp sig på under cykelturen och när han gick in i skolbyggnaden tittade han sig noga runt omkring för att försöka hitta Elliot. Snälla, snälla, snälla...

Efter en helg av ångest, tårar och för många tankar var den fruktade måndagen där. Han bokstavligen drog upp ur sängen av Eric. 'Du får inte stanna hemma bra för att du vill'. Om han bara visste. Elliot tvingade ner en och en halv smörgås medans Eric tittade på. Fullt medveten om att allt skulle komma upp inom en timme på skoltoaletterna. Livet var allt glamoröst.

Ingen Sebastian i sikte. Tack gode gud. Elliot visste inte om han var redo att möta den andre. Troligtvis inte. Efter en liten stunds pysslande i skåpet begav han sig till toaletterna. För att spy. Fan vad äcklig han var. Och det var just så och bara så han kände sig. Äcklig. Usch. Blä. Fy.
Kanske, kanske skymtade han en viss speciell person gå in genom dörrarna. Också ganska troligt att han var fel. Väldigt troligt faktiskt. Han hade nämligen trott precis alla som passerat den morgonen var Sebastian så han var inte direkt någon att lita på. Vilket ju just den tidigare nämnda sagt. 'Jag kan inte lita på dig'. Orden brände fortfarande. Som ett sår, ett kommande ärr som höll på att läka. Fast inte på huden, utan i själen. Ouch.
Han smet in på toaletterna.

Där var han. Seb fick syn på Elliot och kunde delvis andas ut. Han levde, han hade inte dödat honom, herregud han levde faktiskt. Seb hade varit så jävla hård och okänslig under lördagsmorgonen så det skulle ju inte förvånat honom om rektorn kallade till samling i aulan och... Fan Seb, tänk inte på det. Elliot är inte död. Fullt levande. På väg mot toaletterna, dessutom. Men du ska inte dit. Du skulle bara våga vända stegen ditåt. Nej nej nej. Absolut inte.
Du är inte bra för Elliot. Håll dig undan. Du får inte såra honom fler gånger. Aldrig. För då kommer han dö. Seb lyssnade på sig själv och gick till sitt skåp istället. Tog engelskaboken och drämde sedan igen skåpdörren lite för högljutt. Fan, han kunde inte kontrollera sig själv eller sina känslor. Snälla, söta rara, dra inte blickar till dig. Inte idag.

Det kom upp. Som planerat alltså. Och sedan en våg av skuldkänslor, där nere på golvet. Tankar tankar. Fy fy fy vad äcklig han var. Efter några tårar och övertygande om att han minsann inte kunde sitta kvar där hela dagen reste han sig slutligen upp. Tvättade händerna. Sköljde munnen. Såg sig själv i spegeln, vilket var ett misstag. En bra hårdag hade han, i övrigt var allt kaos. Insidan. Utsidan. Två nya ärr. Axeln infekterad. Påsar under ögonen. Smalare än smalast. En vinröd tröja. Vinröd som en viss halsduk. Jeans och sneakers. Han såg trött ut. Så. Jävla. Trött. Trots att han sovit större delen av helgen. Helt utmattad.
Väl ute i korridoren såg han honom. Blicken vändes direkt skamset ner i golvet. Han gick tillbaks till sitt skåp. Isolerade sig från omvärlden. Torkade tårarna som letat sig ut.

Elliot kom ut ur skoltoaletten. Seb hade sina misstankar om vad han hade gjort men han visste ju inte egentligen och hade ingen rätt att döma. Han kunde inte fråga heller. Han fick inte fråga. Det skulle inte gå bara.
Seb började gå mot engelskasalen. Slängde små ’diskreta’ blickar över axeln. Fan, varför var han så jäkla obsessed med Elliot? Visst, killen såg ut som ett jävla konstverk men ändå. Det fanns många som såg ut som konstverk. Typ. (Men ingen annan såg ut som ett mästerverk.)

I klassrummet blev han i princip tvingad till att sätta sig bredvid Fred. Seb tvingade inte fram ett leende. Han nickade inte ens som hälsning. Han bara dunsade ner i bänken och drämde ner väskan på golvet bredvid sig. Gav inte Fred en blick. Tittade inte på någon. Önskade att han hade tagit på sig en hoodie så att han skulle kunna dra luvan över huvudet och täcka sig.

Första lektionen var samhällskunskap. Redovisningen skrevs klart. Elliot fylldes plötsligt av ilska. (nä, vadå humör svängningar?) Oklar anledning men det gick betydligt bättre att skriva. Orden flöt ihop och bildade meningar. Bra meningar. Bestämda meningar. Kanske för bestämda, tydliga. Han ville hursomhelst bara dra där ifrån och just då brydde han sig inte om nån jävla ordförandetitel. Om han skulle bli utslängd skulle han bli det. Isåfall var det för att han visat vem han var och då spelade det ännu mindre roll för ingen brydde sig. N. Nåväl, det skulle dröja ett par dagar, eller veckor innan redovisningen så det skulle finnas tid att tänka, ändra, lugna ner sig. Hur nu det var möjligt. Varför skulle han gå och bli kär i Sebastian? Varför kunde han inte bara hålla tyst? Bespara den yngre allt lidande? Kanske för att Sebastian var den vackraste, mest underbara människa Elliot någonsin träffat. Den första han känt sig trygg med. Den första han litat på, på riktigt. Ja, det fanns i oförsig många anledningar, men ändå. Sebastian ville inte ha honom där. Klarade inte av att lyssna mer på Elliots alldeles för ärliga och ogenomtänkta utsäganden. Varfär var det så jäkla svårt att bara gå vidare?

Lektionen innan lunch skulle han ägna åt att göra reklam för balen. De(elevrådet ihopparade två och två)hade fått tajta scheman. Alla elever skulle få informationen, och trots lektionsbyten mm räknade de med att bara några få skulle få den fler gånger. Elliot ville förhandla sig till ett schema med klassrum utan en viss Sebastian i men det var ju i stort sett omöjligt eftersom han inte lärt sig den andres schema. Än. Det var helt enkelt bara att hoppas, Elliot kände nämligen att han inte skulle klarat av att möta den yngre, inte nu.

I sista klassrummet satt han. Elliot tog ett djupt andetag. Gråt inte. Gråt inte. Gråt inte.
Han lät sin elevrådsordskollega ha ordet mestadels. Hon kunde allt utantill, precis som Elliot och det räckte med att han bara gjorde små inflikningar och nickningar då och då. Han försökte fästa blicken överallt utom dit den automatiskt drogs. När de var klara med klädkoder, sista anmälningsdatum och allt som hörde till tackade de läraren. Elliot mötte snabbt Sebastians blick innan han raskt tittade ner igen och gick ut genom dörren, ut i den nästintill folktomma korridoren. Lunchrast nu då. Mat. Blä. Han gick ut, ut i kylan dit ingen ville gå. Satte sig på gräsmattan, lite skymundan. Där han fick vara ifred. Utan ljud. Utan mat. Dessvärre inte utan tankar. Och utan Sebastian.Var det en negativ sak? Elliot visste inte längre.

Seb hade glömt sina hörlurar i skåpet och blev tvungen att lyssna på lärarens eviga babblande. Det verkade aldrig ta slut. Det blev även värre med Freds irriterande viskningar och korkade observationer var trettionde sekund. Herregud, Seb trodde typ inte att han skulle komma ut levande från klassrummet. Han skulle dö av a) irritation eller b) uttråkande eller c) en blandning av de båda.

Lektionen slutade långt om länge. Hastigt lämnade Seb bänken och slängde väskan över axeln innan han i princip sprang ut ur klassrummet för att undvika Fred. Fred, som verkade tro att de var vänner. Typ nära. Vilket Seb kanske skulle blivit smickrad av om han var en rimlig person för det var ju inte sådär jättevanligt att vara omtyckt av sportkillar om man inte själv var sportkille eller en assnygg tjej. Fast Seb var ju Seb och Fred var ju Fred och de var nog inte menade att vara vänner alls. Så Seb undvek det.
Men Fred kom ikapp Seb utanför klassrummet och skulle direkt fråga om den satans kalendern som Seb grovt ångrade att han varit med på att göra.
"Fråga Elliot", svarade Seb obrytt och ryckte på axlarna. "Jag vet inte." Sedan gick han vidare och försökte ignorera den stickande känslan på tungan som uppstått när han sagt Elliots namn. Fan fan fan. Han hade lyckats utrota tankarna på den äldre under engelskalektionen men självfallet skulle något påminna honom. Klart som fan att Seb inte skulle slippa allt jobbigt så lätt.

Och det skulle bli värre. Fan, vad hade han förväntat sig? Under historialektionen, precis innan lunch, kom Elliot in. Och någon annan som Seb inte visste namnet på. Vanligtvis skulle Seb vara tacksam för att något avbröt babblandet men nu var allt annorlunda. Nu hade han både träffat Elliot och typ avslutat all bekantskap med honom. Vilket sved. Som fan.
Bal. Fokusera på orden. Inte på lockarna. Inte fräknarna. Inte hur smal den äldre såg ut där han stod framför klassen. Ingenting. Titta bort Seb. Snälla. Men de mörka ögonen kunde inte. Han stirrade. Som fan. Och när de gick ut ur klassrummet så följde Seb Elliot med blicken. Och han ville gråta. Kände tårarna bränna bakom ögonlocken och klumpen i halsen.
Skulle det alltid vara så? Skulle de aldrig prata med varandra igen?