PRS Lupple & Medi

Hon nickade och såg på honom medans de tog sig ner till bilen.
"Åh jag trodde vi skulle bara gå på stan en stund." Hon satte sig i bilen och spände fast sig och såg på Dorian.
"Jag har inget emot att vara hos er." Hon lade händerna i knät.

" Du får inte överanstränga dig, att gå på stan är typ att överanstränga sig eftersom du har varit sängliggande ett tag." Flinade Dorian och startade lite musik på lägre volym.
" Skönt och höra." Sa han och log svagt. "Jag tror ingen har något emot att ha dig hemma hos oss heller så det är ju perfekt." Sa han och log gladare mot henne medan han åkte.
Han visste precis vad han skulle visa henne.

De åkte en stund för att komma fram till hans hus men istället för att svänga av vid huset fortsatte han rakt och svängde sedan av i en skogsstig.
"Något jag älskar." Sa han och log uppspelt. Han fortsatte köra en bit på skogsvägen och flinade. "Blunda nu." Sa han och stannade till bilen. Så hon skulle hinna blunda.
Det fanns nämligen en glänta här, med vatten fantastiskt fint vatten, lite klippor och det var magiskt att se.

"Jag ska inte överanstränga mig. Hade inte tänkt att försöka göra det." Hon fnittrade mjukt och lutade sig tillbaka i bilstolen och slöt ögonen.
"Så får jag fråga en sak? " Hon öppnade ögonen och såg på honom.
"Efter balen... Låter du mig åka hem då?" Hon blundade igen när hon blev tillsagt och log smått.

Dorian flinade lätt över hennes första kommentar och nickade som svar på den andre men sa inget på hennes tredje fråga. Vad skulle han säga? Han såg på henne, såg att hon blundade och åkte den sista biten, stannade till och gick snabbt runt till hennes dörr, hjälpte henne ut och ledde henne en bit så hon skulle se allting.
"Du får öppna ögonen nu." Sa han och studerade utsikten och sedan henne, ville se hur hon reagerade.

När han hjälpte henne ut vände hon huvudet ner och öppnade ögonen för att se var hon satte fötterna och blundade igen. De gick en liten bit och hon öppnade ögonen.
"Dorian det är underbart." Hon satte handen för munnen och såg på vattnet som föll från en liten höjd och det gröna var nästan magiskt.
"Hur har ingen hittat det här?"

Dorian flinade till och ryckte på axlarna.
"Det är väl gömt och det ligger på vår mark." Sa han och log glatt innan han satte sig ned på gräsmattan och kände med handen i vattnet.
Han hade hittat det för många många års sen och aldrig visat det för någon utom familjen.
" Detta är något jag älskar. Det är så vackert, så magiskt typ. Jag har väldigt många såna platser." Log han och tog upp handen igen och drog med den efter gräset.

Hon slog sig ned vid hans sida och såg på honom.
"Jag kan förstå det. Det här är otroligt vackert." Hon lade handen mot hjärtat.
"Jag önskar att jag hade kameran men jag får ta in allt nu. Det är något jag alltid glömmer att göra." Hon log och såg en räv längre bort.

Han lyssnade intensivt på hennes hjärtslag men de lät normala och han flinade.
" Nästa gång får du fota." Sa han lugnt och kände rävens närvaro. Han försökte blockera den ur sitt sinne, ur alla sina sinnen för att inte göra något förhastat och han hoppades att räven inte skulle reagera på honom som dem flesta djuren brukade göra. De såg fara.

Willow nickade och lade sig ner i gräset och plockade ett strå och satte det mellan läpparna och lät solen kyssa hennes ansikte.
"Det ska jag." Hon sträckte på sig och slöt ögonen men somnade inte.
"Så när vi kommer hem kan du måla av mig, i trädgården kanske?" Hon vred på huvudet och kisade med ögonen för att se honom bättre.

"Ja det låter som en fantastisk bakgrund." Sa han och flinade lätt.
"Men jag tror du kommer vinna över bakgrunden." Sa han och flinade lite mot henne, men menade det han sa.
Han satt kvar och bara kände av solen. Han pillade förstrött med ringen och slöt ögonen lite. Han både älskad och hatade sin ring. Det gav honom möjlighet att befinna sig ute på dagtid men det var ansträngande. Det tog mycket krafter och han hade inte varit ute i direkt solljus på ett tag och han började bli riktigt törstig.
Han la ansiktet i sina händer och försökte fokusera på något annat men det var näst intill omöjligt.