Flowers in the dark [PRS]

Det är tragiskt att det blivit så kyligt den senaste tiden. Hayley uppskattar förvisso vintern, det är en av hennes favoritårstider, men hon har fallit lite för sommaren. Att kunna sitta ute på terassen med en lätt kjol och ett linne är betydligt skönare än att trä flera tröjor över huvudet. Sen kan det nog ha något med att vintern påminner henne om förhållandet hon och Yaosu byggt upp. Flera dygn hade de spenderat med varandra, inne och ute. Lika mysigt varje gång. Att bli påmind om allt det där gör henne aningen deppig, att fundera på bättre tider är faktiskt rätt jobbigt. Särskilt när allt suger. Aningen bättre än det varit för några månader sedan, men fortfarande långt ifrån lika bra som det varit för cirka ett år sedan. Enda anledningen till att saker och ting varit så ljus då var trots allt den tre år äldre mannen.
”Känns det okej?” Frågar hennes bästa vän när de kommer in genom dörren. De har varit på en shoppingrunda såhär till jul, alla julklappar är fixade och kan läggas ner vid den stora granen i vardagsrummet. Vackert pyntad av alla i huset. Den nittonåriga flickan pustar ut, ställer ner alla kassar hon bär på och tar av sig sin rock, tillsammans med mössan, halsduken och vantarna. Likadana som hon haft under året innan. Däremot har hon ett flertal nya klädesplagg med sig hem, hon har inte orkat köpa nya kläder efter attacken och mycket har inte passat bra sen hon blev av med magen. Hon borde kanske ha sparat alla kläder hon haft innan hon blivit gravid, men det var ganska deprimerande att kolla på dem när hon absolut inte kunde få plats.
”Jadå.. det var jättemysigt,” hon kramar om Joshua hårt, innan hon glider vidare mot den den stora delen av rummet där hundvalparna håller hus. Snart ska de till sina egna hem, så hon behöver ta vara på tiden med dem allihop. Nu kommer Ms Lewis att behålla en, men ändå. Hon öppnar den lilla grinden, och flera lurvbollar börjar flocka sig runt hennes fötter. De är i en väldigt lekfull period. Gullepluttarna.

Hon får brevet av Ms Lewis när hon kommer ner från våningen över, den har visst legat och väntat på henne hela dagen. De två nittonåringarna och Joshuas pojkvän hade väl varit borta sen tidigt. Det är rätt svårt att läsa allt som står när hundvalparna vill leka hela tiden, men hon sjunker in i texten tillslut. Lika bra. När hon läst klart, och ögonen blivit lite väl glansiga, börjar hon skriva sitt egna svar.

Yaosu,

Om det hjälper något så ser jag dig i allting också, vart jag än går i New York påminner det mig om dig. Jobbigt när jag egentligen borde glömma bort den där perioden av mitt liv, men på någon nivå vill väl jag inte det. Både undermedvetet och medvetet. Med Central park påminner mig extra mycket om dig, och alla små rundor vi brukade ta. Det är jobbigt, även om det är en väldigt bekräftande känsla.

Jag tror inte att mycket kommer kunna återgå till hur de var förr, men i slutändan tror jag att det kommer bli okej. Oavsett om mycket tyder på motsatsen just nu. Kanske inte bra, kanske inte perfekt, men det kommer att bli okej. Om jag inte intalar mig detta känns det inte som att det finns någon anledning att fortsätta, och jag tror du också behöver tänka positivt. Det kommer nog att ta ett tag, precis som du sa, men förhoppningsvis kan vi kämpa tillsammans. Även på distans, om det är något du vill?

Nu håller jag med om att dina lögner förvärrade mycket, och att det riskerade väldigt mångas liv.. men det var inte du som hade kniven, eller gav orden. Det var även jag som tog beslutet, ingen annan. Och det är ingenting jag beskyller dig för. Om jag inte agerat på det sätt jag gjort hade jag inte sårat lika många som jag nu gjort. Det är mitt fel, jag kan inte specificera vad som hänt genom ett brev, känns inte rätt. Men någon gång när vi träffas kan vi prata om det.

Kommer aldrig sluta sakna dig heller Yaosu, inte heller Chuchu. Önska jag kunde ge er båda två varsin kram. Självklart ska jag hälsa allihop, vet att de saknar dig massvis. God jul på dig också!

När hon skrivit klart sitter hon där med hundvalparna ett bra tag, låter dem trösta henne. Men tillslut måste hon tvinga sig själv att komma upp på fötter. Endast för att hämta sin kamera på övervåningen, plus en tomteluva. Gnagandes i sin underläpp skuttar hon över stängslet igen. Sen ser hon till att placera hennes egna tomteluva på Harus lurviga huvud, bara för att ta en bild på den bedårande filuren. Kanske det kan glädja Yaosu lite, vem vet.

Julen kom och gick som i ett enda slag, en dag var den där och andra dagen helt väck. Yaosu hade inte lagt speciellt mycket fokus på högtiden, främst då han inte hade någon att fira den med men även då han inte kände något behov av det. Hemma i Kina hade de aldrig lagt något större krut på just julen, där var det mer nyår som var viktigt. Alltså det kinesiska nyåret.
Hursomhelst hade tjugoettåringen, som för övrigt nyligen fyllt tjugotvå, lagt extremt mycket uppmärksamhet på den stackars räven istället. Det var ett utmärkt tidsfördriv och den lilla krabaten var faktiskt väldigt trevlig också. Först hade den mest legat och blängt på honom från under soffan, med sina stora, gulaktiga ögon. Men efter att några veckor passerat, letade den sig så sakteliga fram mer och mer från sitt undangömda skrymsle. Tjugotvååringen fann också att det var betydligt lättare att skaffa sig tillit från den nyfunne kamraten när både strosade omkring på fyra ben. Vargar och rävar är inte lika på något plan, men det var ganska uppenbart att det lilla knytet förstod honom tusen gånger bättre när tänderna kunde blottas och öronen skjuta fram och tillbaka.
Det var ett mysigt litet projekt, eller vad man nu skulle kalla det för. Dagen till ära hade räven krupit upp bredvid Yaosu i soffan, där de nu satt och glodde på TV:n. Utan Netflix hade livet förmodligen varit ännu mer grått än det för tillfället var. På samma sätt hade det varit förskräckligt ensamt om varken Chuchu eller räven hållit honom sällskap dagarna i ända. På tal om Chuchu så låg hon ihoprullad i den långbenta människans knä, på sin tron. Om räven någonsin skulle lyckas ta sig dit var faktiskt ganska tveksamt.

Livet kändes av någon anledning ganska ljust för stunden, sådär i början på det nya året. Det var lite ironiskt med tanke på hur korta dagarna var, men han kunde liksom inte förneka det heller. Alla brev han fått från Hayley dittills var uppsatta på kylskåpet, tillsammans med bilden på valparna. Kanske det skulle komma ännu en bild med nästa brev, om det nu kom något alltså. Yaosu vågade inte riktigt få upp förhoppningarna, trots att hon stadgat om och om igen att just breven var som en liten ljuspunkt. Fast det kunde väl ändras inom loppet av några dagar? Allt som krävdes var att känslorna hon fortfarande hade för tjugoettåringen tynade bort och föll i glömska. Försvinna insåg han själv att de troligen aldrig skulle göra, men att glömma och radera är ju inte samma sak. Särskilt inte om man verkligen, verkligen vill att de ska försvinna.
Räven hade i alla fall blivit given ett namn: Loki. De var ganska bra vänner vid det laget och Loki hade snappat upp vad som gällde i huset. Benet hade även läkt, vilket var goda nyheter. Detta betydde dock inte att filuren tänkte flytta ut, för det verkade det inte som om han ville. Nej, det var tydligen bättre att ligga vid elementet och steka dagarna i ända. Ibland roade han sig också med att bita sönder en kudde eller två, något som nästan verkade få Chuchu att himla med ögonen. Inbillning? Förmodligen, de kom faktiskt bra överens med varandra och den lilla vovven hade tagit på sig rollen som storasyster.

Dagen när nästa brev anlände hade tjugotvååringen suttit inomhus hela dagen. Det var förfärligt kallt därute, mindre än tjugo grader till och med. Fullmånen hade passerat för några dagar sedan, turligt nog. Hade den varit på ingång nu hade han väl frusit ihjäl - trots pälsen. Visst var den tjock och fin nu på vintern, men när temperaturerna klättrade ner mot minus trettio var det på gränsen. Bättre att hålla sig inomhus.
Ugglan knackade på fönstret några gånger innan Yaosu lyckades vakna upp från sin lilla dvala. Han öppnade hastigt och släppte in den, tillsammans med snö och en gren eller två. Efter att han sedan knutit loss brevet såg han till att ge den både vatten och en god måltid, bestående av flera slags nötter och några döda larver. Miss Yu hade varit så snäll att skicka med lite extra fågelmat för den bruna ugglans skull. Stackarn, som var tvungen att flyga i all denna köld.
Med tänderna gnagandes i underläppen satte Yaosu sig ner i en av fåtöljerna för att lösa igenom brevet. Ögonen följde noga varje ord och läste vissa gång på gång, och bilden satt han och stirrade på ännu längre. Väldigt gulligt, bilden alltså.

Hayley,

Så länge du inte vill glömma det medvetet kan jag inte riktigt sägs någonting om den saken, förutom att det glädjer mig. Det känns liksom skönt att du inte hatar mig så pass mycket att du inte vill se mig i någonting, även om det är lika själviskt som allt annat jag brukar slänga ur mig. Jag är självisk, men det vet du redan. Speciellt vid det här laget, jag upprepar det ju i varje brev. Kommer nog att sakna de där promenaderna tills vi kan gå på en igen, även om det bara är för att minnas hur saker och ting brukade vara. Kanske är jag sentimental, men det skulle vara som du nämnde, bekräftande.

Okej är bättre än dåligt, eller hur? Det är en skala som går från bra till dålig, där okej då skulle vara i mitten mellan dessa punkter, typ som ett medelvärde. Om det blir okej i slutändan så måste jag säga att det skulle vara en vinst, särskilt om man har i åtanke allting som hänt. Det har ju varit lika mycket blod och tårar som i en såndär fjantig vampyrroman för tonåringar, inte för att jag någonsin läst en..lögn, jag är tyvärr så pinsam. Men det verkade aldrig hindra dig från att älska mig och jag hoppas verkligen att det inte hindrar dig från att vilja kämpa med mig. För om du är redo att göra det tillsammans, är jag hundra gånger så redo. Tro mig, det är inte en överdrift.

Såhär på efterhand känns det däremot som om det så gott som var jag som höll i kniven och sa de där orden. Om jag inte hade gått och hållit på allting hade ingenting av det här hänt, jag hade kunnat förhindra det genom att vara ärlig. Antar att jag trodde att jag skyddade dig från allt det där onda, hemska, genom att låtsas som om det aldrig existerade. Tyvärr gjorde det dock det och fan, det kom tillbaka och slog ner mig på ett sätt jag aldrig kunnat förutspå. Det betyder inte att jag inte förtjänade det, för det gör jag..men du förtjänar det inte, att tvingas genomgå så mycket smärta och sorg. Kommer nog aldrig kunna sluta säga det men..jag är så otroligt ledsen, Hayley. Tvivla aldrig på det eller att jag älskar dig, okej?

Tja, om du ska ge både mig och Chuchu en kram måste du nog ge en till Loki också. På tal om Loki, det är en rödräv som jag hittade ute i skogen. Han hade gjort illa benet och jag släpade hem honom i nackskinnet för några veckor sedan..först var han inte speciellt glad över att ha blivit kidnappad, men nu är han min lilla kompanjon. Hoppas du får träffa honom någon dag, han älskar att gosa och lyckas alltid lätta upp stämningen.

Hur var din jul förresten? Fick ni mycket snö? Här finns det massor! Och gott nytt år i efterskott, hoppas det här året blir bättre på så många olika plan. Saknar dig precis som alltid.

我爱你

Yaosu

Morgonen efter att brevet anlänt och ugglan därmed fått vila ut sig, sände Yaosu iväg fågeln igen. Den hade fått rejält med både mat och vatten, samt lite allmänt gos. Nu var det bara att hoppas att den inte råkade fastna i en snöstorm eller så - han hade, inte så oväntat nog, fattat tycke för den. Snart skulle väl stugan förvandlas till ett zoo. Han skakade lätt på huvudet åt sig själv efter att ha stängt fönstret, för att därefter sätta upp det nya brevet och fotot på kylskåpet. På så sätt kunde han beundra dem varje dag.

Tiden går långsamt framåt. För de flesta går det väl lika snabbt som vanligt, men med tanke på att Hayley har absolut ingenting att fylla sin dag med. Joshua och Samuel är och pluggar dagarna ut i enda, Ms Lewis och jobbar. Hon har förvisso sällskap av den mellersta Huaze brodern, men det kan vara irriterande att bara utstå en timme med honom. Hon har fyllt sina dagar en del framför teven, kollat på en hel drös med komediserier. Psykologen har envisats med att hon bara ska se på filmer och serier som kan göra henne glad, därmed ingenting sorgligt. Hon har även fyllt den med en del stickning, och målning. Lite kreativ behöver hon få vara, men det är lätt att bli uttråkad. Kanske hon borde ta tag i allting och börja studera, skaffa ett jobb på ett kafé eller något. Hennes nedstämdhet och det försämrande måendet gör det betydligt svårare. Att bara gå ut är jobbigt, så hon har absolut ingen aning om vad hon ska göra med sig själv. Lyckligtvis finns det en hel del mysiga djur i huset. Tre katter och två hundar. Alla hundvalpar förutom en har fått nya hem, vilket är rätt skönt faktiskt. Det var svårt att hålla koll på allihop.

Med en stor, efterlängtad suck ställer hon sig upp från sin plats vid fönstret i vardagsrummet. Ett knackande ljud hörs från köket, och eftersom att hon är någorlunda nyfiken.. och lätt irriterad, tvingar hon sig att gå dit. Hon överraskas av den bruna ugglan, som står och knackar med näbben mot fönstret. Stackarn måste vara hemskt utmattad, behövt flyga långt i kylan. Hayley får tillslut upp fönstret, och ugglan flyger in för att sätta sig på hennes axel. Så välkommen så. När den gjort sig bekväm där på börjar hon hälla upp lite mat som den kan gnaga på, för att sedan hälla upp vatten i en annan skål.
”Tack för brevet..” Mumlar nittonåringen, och griper tag om brevet för att sätta sig ner vid köksbordet. Där ställer hon ner skålarna till ugglan, som genast börjar slänga i sig av maten och vattnet. Det ger henne tiden att börja läsa brevet, det är skönt att få tänka på något annat. Antagligen är det något hon behöver under de här tiderna, precis som hon påstått ett flertal gånger. Finns tyvärr inte så mycket som sticker ut i vardagen.

Yaosu,

Är rätt självisk och sentimental jag också, men det är vi båda två. Det är okej, eller hur? Jag tycker iallafall det. Du bör veta att jag inte hatar dig, inte längre åtminstone. Har nog berättat det några gånger vid det här laget, men det är sant.

Okej är definitivt bättre än dåligt, men förhoppningsvis blir det bra i slutändan för oss båda två. Det är helt enkelt något vi bör jobba för, och tycker inte att du ska ge upp. Du förtjänar något bra, trots det som har hänt. Säg inte att du läst de böckerna… fy, har blivit tillräckligt skräckslagen av filmerna att jag inte funnit lusten eller tiden att läsa dem. Att du är lite fjantig står aldrig i vägen, jag tror inte det kommer stå i vägen för någon. Vill gärna kämpa med dig.

Jag kommer inte att protestera om att du gjorde fel, men tycker definitivt inte att du ska klandra dig själv för attacken. Du gjorde fel ja, men det var någon annan som skadade mig och henne, det är de som bär ansvaret för det. Tror nog att du ville skydda mig, absolut.. men riktigt så blev det inte. Du behöver nog försöka förlåta dig själv, åtminstone försöka att inte vara så hård mot dig själv. Vet att du är ledsen, jag kan inte säga att jag förlåter dig helt och hållet, men jag förstår dig. Du vet att jag älskar dig också.

Har du adopterat en liten räv? Jösses, hade nästan glömt hur gullig du kan vara, men det är bra att du fått en till kompanjon. Måste vara ensamt, hoppas jag får träffa honom någon dag jag också!

Vi hade en väldigt fin jul, det var mysigt med massvis med snö. Hur var din?

Snöoväderna blev fler och fler allt eftersom veckorna passerade. De vita flingorna riktigt yrde utanför fönsterna och Yaosu var mer än glad över att den senaste fullmånen var över. Det hade förvisso blivit bättre med tiden, men han hade fortfarande ingen riktig pejl på vad det egentligen var han sysslade med under specifikt de nätterna. Han kom ihåg en hel del och visste att det inte var en bra idé att vandra iväg alldeles för långt, däremot var det inte mycket mer än så. Som var positivt alltså. Under gårdagens morgon hade tjugotvååringen vaknat upp i en snödriva, täckt av en massa rivsår som förmodligen kom från en ekorre eller liknande. Snön hade virvlar omkring lika våldsamt som den gjorde nu och han hade inte haft den blekaste om var han befann sig. Inte heller hade han vetat vad som var upp och ner, än mindre höger och vänster. Hjärnan var alltid lika seg efter att ha varit kortsluten under de där timmarna. I slutändan hade det gått bra och det hade visat sig att han bara var ett tiotal meter från stugan, men tänk om något likande hände och han råkade vandra iväg åt fel håll? Helt omöjligt var det faktiskt inte. Kanske det helt enkelt började bli dags att kedja fast sig själv som en vettig människa, eller kanske bygga ett litet skjul att låsa in sig själv i? Båda lösningarna fungerade.

Yaosu stirrade ut genom fönstret bredvid köksbordet och ryste till. Nej, fy fan rent utsagt, ut ville han absolut inte igen. Och det behövde han inte heller. Han hade ju faktiskt två små liv att ta hand om - båda två var lika viktiga. Loki hade blivit betydligt mer tam den senaste tiden och sov nu tillsammans med tjugotvååringen och Chuchu i den stora sängen. Men en räv är alltid, och kommer alltid förbli, en räv. Åtminstone i grund och botten. Det lät alltid som om den lilla filluren skrattade halvt hysteriskt när han var glad eller allmänt exalterad, rörelserna var alltid oförutsägbara och han älskade att bita sin nya kamrat i fingrarna. Chuchu hade han dock respekt för, hon var tydligen extremt läskig.
Ett litet knackande läte från fönstret väckte den halvt slumrande, unge mannen till liv med ett ryck. Jösses, det där hade verkligen kommit från ingenstans. Yaosu ruskade lite på sig och öppnade fönstret, så att den bruna ugglan kunde flyga in utan problem. Den slog sig nästan vant ner på en av stolsryggarna och sträckte ut benet, men bara efter att den fått en skål med vatten och en massa nötter. Lite rättvist skulle det ju vara.
”Tack, du kan stanna här inatt..och imorgon för den delen, det ser inte ut att klarna upp på ett tag”, mumlade tjugotvååringen, vara ögon var klistrade på brevet. Pratade han med ugglan? Jadå, han pratade faktiskt ungefär likadant med både Chuchu och Loki cokså för den sakens skull. Inte alls lite smått galet.

Hayley,

Det är helt okej att vara sentimental, det där väl ändå bara mänskligt? Helt ärligt vill jag försöka ta tillvara på den lilla mängd jag har kvar, även om jag fortfarande slår Zihao med hästlängder. Jag förstår inte hur du inte kan hata mig, speciellt inte när jag hatar mig själv så pass mycket som jag gör. Dock betyder det verkligen inte att det inte värmer om hjärtat, för det gör det. Kan man kalla det för någon form av framsteg? Kanske jag bara är optimistisk?

Hursomhelst, tycker att du förtjänar bra mycket bättre i livet än vad jag gör, vid det här laget har jag gjort så mycket dumt att jag redan fått en särskild plats bokad i helvetet. Det vet jag att du inte har, tvärtom. Du förtjänar att leva ett liv som inte är mindre än underbart och fantastiskt, varesig det nu visar sig om jag är med i det eller ej. I slutändan spelar det ingen roll så länge du blir lycklig.
Tror du inte det förresten? Att det inte kan stå ivägen för någon? Du har nog rätt, det är väl egentligen inte en så dålig egenskap. Och förresten så tyckte jag filmerna var ett utmärkt tidsfördriv, finns inte mycket annat att göra häruppe som det är nu.

De bär inte på någon skuld, inte på någonstans alls faktiskt. Visste att jag skulle åka fast förr eller senare, men nu berodde det ju på en helt annan incident. Du vet redan att jag inte är en bra människa och det tycker jag personligen inte heller att jag är. Det kanske är lika bra att erkänna att de där männen inte är vid livet längre och det har de inte varit på ett bra tag. Ingen har kunnat hitta dem heller..eller jo, men bara några slamsor. Förmodligen var det fel åtgärd att vidta, men har en känsla av att allt mitt ihoppackade vrede lyckades smita där och då. Och med avseende på att jag verkligen är helt skruvad i bollen, borde det alltid finnas en del av dig som aldrig förlåter mig. Det borde inte ens finnas en tvekan om den saken, även fast jag älskar dig mer än allt annat. Men Hayley, vem kan egentligen älska ett monster som mig?

Jo, mot den ljusare sidan av det här brevet - jag har adopterat en räv. Han har blivit väldigt tam på sistone och vi har börjat sova i samma säng. Visst biter han mig lite då och då, men det är bara att bita tillbaka. Tror han skulle gilla dig, du som också är lite sådär lagom bitsk. Hur mår hundvalparna förresten? Antar att de har blivit ganska stora nu?

Min jul var händelselös, märkte inte ens att den kom och än mindre gick. Kommer däremot fira det kinesiska nyåret och funderar smått på att åka tillbaka hem. Vet inte hur länge jag kommer klara av att stanna här, har börjat höra mina egna tankar lika klart och tydligt som en annans röst, obehagligt är det. Hoppas att du har haft ett fint nyår och att alla därhemma tar väl hand om dig.

我爱你

Yaosu

Det kom att dröja närmare fyra dygn innan brevet kom iväg, då stormen inte verkade vilja ge med sig förrän dess.

Uttråkad, det är vad Hayley varit varje minut av varje dag de senaste månaderna. Närmare fem månader. Enda sedan hon förlorade sin kontakt med den tidigare pojkvännen och även sin kontroll. Hon har åtminstone fått lite mer koll på läget, hon är inte längre inlåst på psykiatrin. Detta däremot ledde till att hon haft oerhört mycket tid för sig själv. Hon hade fyllt sin dag med teve, yoga, målning och terapi. Ett flertal gånger hade hon träffat Erik och Jessica, två personer hon kommit nära under sin tid på psykiatrin.. men ändå var det breven från den tre år äldre mannen, som hon inte kan släppa från sina tankar, som lyfter upp hennes dagar. Med vädret tar det längre tid för breven att anlända, och hon tycker verkligen synd om den stackars ugglan. I början hade hon ett par gånger trott att Yaosu inte skulle svara på breven, men de har fått en stadig kontakt och det är inte längre något hon oroar sig över. Det kommer när det kommer helt enkelt. Dagarna går lite snabbare nu, detta tack vare att hon fått ett jobb. I ett trevligt litet kafé undangömt i en liten, välkomnande gata i New Yorks innerstad. När hon varit gravid hade det varit betydligt svårare att få tag på ett jobb, nu hade det inte varit så svårt när hon väl börjat försöka.

Hon får nästa brev efter en relativt lång dag på kaféet, det är Joshua som lämnar det till henne när hon kommit tillbaka till huset. Hon blir genast lite glad, lätt skuttande hjärta. Så himla dumt, hon vet det själv.. men hon blir glad, spelar ingen roll om han sårat henne djupt. Hon har förbigått det just nu, och sliter upp brevet. Detta efter hon tagit en välförtjänt dusch, och satt sig vid den lilla hörnan bredvid de stora fönsterna i hennes rum. Med sin lurviga, lena morgonrock på sjunker hon ner i texten. Fingrarna stryker sig försiktigt över den fina handstilen, gud vad hon saknat den. Hayley hade tagit med sig en penna och rent papper, så att hon kan skriva på direkten. Bra det, hon har nämligen inte riktigt orken att gå upp och fixa det nu. Nej, hon är alldeles för bekväm där hon sitter nerlutad mot massa kuddar.

Yaosu,

Om jag ska vara fullkomligt ärlig vet jag inte hur jag inte hatar dig heller. En del av mig kan inte förstå det själv, blev trots allt väldigt sårad och arg. Men en del av mig har nog förlåtit dig efter allt, tillit känner jag inte längre, vilket nog är förståeligt. Men jag kan nog aldrig hata dig, du är underbar på alla sätt och vis, bortsett från det här med att dela med sig och vara ärlig… och det här med kriminaliteten. Du ska inte hata dig själv Yaosu, alla gör misstag och jag tror inte att du gjort så många bortsett från de här. Det är bara att lära sig av dem, eller hur?

Du, jag har gjort förskräckligt mycket dumt jag också. Jag är långt ifrån en ängel. Men jag känner mig, och jag känner dig någorlunda bra, tycker vi båda förtjänar bättre i livet. Än vad vi fått än så länge, det vill säga. Vill gärna ha med dig i mitt liv, kanske inte på samma sätt som jag ville innan, men jag vill ha med dig oavsett.
Filmer om tonårigt vampyrdrama är nästan alltid svindåliga, det finns väldigt mycket bättre filmer än så! Kan du inte åka skidor eller något? Skulle gärna göra det med dig, om det nu skulle gå på något sätt.

Jag tänker inte protestera, du har gjort en del dåliga saker.. det här med de männen var hemskt, men jag ser dig inte som en ond människa. Du har varit så förskräckligt god mot mig och många andra, intala inte dig själv om att du är helt och hållet dålig. Det är du verkligen inte. Vet inte om jag kommer kunna förlåta dig helt och hållet, men kommer alltid att älska dig. Det är jag säker på, för du är långt ifrån ett monster. Sluta säga så.

Åh jag skulle göra allt för att bli vän med en liten räv! Hoppas han ger dig bra sällskap, så att du inte känner dig ensam. Du har ju ioförsig Haru, men en till är alltid bra. Hundvalparna har flyttat ut nu, bara en liten flicka kvar. Förskräckligt gullig är hon. Hon biter oss också, så du är inte ensam om ömma tår.

Vart menar du med tillbaka hem? Kina eller till hit i New York? Vill gärna träffa dig igen, alla skulle vara välkomna dig med öppna armar. Luke tog förresten kontakten efter incidenten, att presentera dig skulle nog ge ett bättre intryck än när jag presenterade Zihao.

Älskar dig,

Hayley.

För en gångs skull var det inga moln på himlen och därmed inget snöfall. Däremot betydde inte det att det inte var kallt därute, för det var det minsann. Termometern stod på minus trettio grader, så tjugotvååringen tänkte inte sätta fot utomhus. Några minusgrader var okej, kanske till och med bort mot tio till femton minus, men trettio? Nej, där gick gränsen för honom och förmodligen de flesta människor.
Yaosu drog täcket tätare omkring sig och gömde ansiktet i kudden. Även om solens strålar var få och inte särskilt starka, lyckades de ändå irritera hans stackars ögon. Och som grädden på moset skuttade Loki omkring i rummet som en total galning, någonting som störde både honom själv och stackars Chuchu. Hon var liksom van vid att få sussa i frid, men inte nu längre. Den lilla räven var en riktig naturkraft som det inte verkade finnas något som helst stopp på. Visserligen kunde han vara riktigt gosig ibland, även om detta skedde enbart på hans villkor.
”Loki”, stönade den unge mannen och drog upp täcket över ansiktet. ”Gå och lägg dig, snälla”, fortsatte han i en lätt gnällig ton, innan han sänkte det silkeslena tyget för att kika mot den lilla krabaten. Det där benet hade i alla fall läkt på bra och vikten hade gått upp till en hälsosam nivå. Han ville inte ens tänka på vad som skulle ha hänt med stackarn om han inte hittat honom.
Räven skuttade upp på Yaosus bröstkorg med ett pipande läte, för att därefter slicka honom i ansiktet. Usch, blöta kyssar var inte någonting han föredrog att vakna upp till, inte så länge de inte tillhörde en viss Hayley. Nu gjorde de naturligtvis inte det och tja, detta resulterade i att tjugotvååringen snart knuffade bort det lilla molnet av rött och vitt fluff.
”Usch, din andedräkt luktar avlopp”, muttrade Yaosu äcklat och gjorde en grimas. Ansiktsuttrycket mjuknade dock relativt snart och Loki befann sig snart i sin nye husses famn, där han blev omfamnad mot sin vilja. Nej, det var inte synd om honom, inte ett endaste dugg. Lite gos fick han allt stå ut med.
”Men jag älskar dig ändå, med dina små mjuka öron, dina konstiga skrattande läten yviga svans.” Med de orden släppte han sedan Loki, som hastigt flydde ut från sovrummet. Som sagt, allting skulle ske på rävens villkor, annars gick det inte för sig.

Tekitteln som stod på gasspisen började tjuta, en indikation på att vattnet kokat upp. Yaosu hade tagit på sig ett par tofflor och en mjuk, fluffig morgonrock. Det var egentligen en ganska perfekt start på morgonen, med en kopp varmt te, fint väder och lite tid framför Netflix med de små kompanjonerna.
Chuchu satt nedanför matbordet och tuggade i sig av kycklingen som hennes husse gjort i ordning. Tydligen var det väldigt gott och hon verkade ha förlorat allt bordsskick, då bitarna flög lite här som var över golvet. Men det gjorde ingenting, eftersom Loki snabbt slickade upp efter henne. Han var lite av en dammsugare, betydligt bättre än de där små dosorna som gled omkring över golven. Inte lika sanitär, men definitivt mer noggrann och effektiv.
Tjugotvååringen hann inte slå ner sig i soffan innan ett välbekant knackande hördes från fönstret rakt ovanför soffryggen. Det var längesen han sett den bruna ugglan och helt ärlig hade han varit en smula rädd över att den tre år flickan slutligen bestämt sig för att sluta svara. Självisk som alltid, jajamensan.

Hayley,

Tillit känner jag inte för mig själv heller och kommer nog aldrig göra helt. Det är lite sorgligt, eftersom jag känner ren tillit för dig, men jag förstår mer än väl varför du inte kan gengälda den känslan. Jag har hållit för mycket från dig för att det ens skulle vara möjligt. Men som du säger, det är bara att lära sig av det hela och tro mig, jag lär mig av mina misstag. Däremot måste jag protestera lite, då jag gjort betydligt fler misstag än de du syftar på. Inte misstag som på något sätt skulle kunna sätta dig i fara, utan misstag som endast påverkar mig. Kanske jag bara behöver lite mer tid när det kommer till att just lära? Hursomhelst känns det trevligt att du inte hatar mig, det gör saker och ting lättare - typ som att sträva mot att förbättra sig och bli en bättre person.

Du kanske är långt ifrån en ängel i dina ögon, men i mina är du nog ändå det. Jag vet att jag är klyschig och att det låter överdrivet, men det är verkligen så jag känner. Kan inte påstå att jag förtjänar bättre i livet efter allt jag gjort, däremot är det där en helt annan historia när det kommer till dig. Du förtjänar världen och allting vackert i den. Du förtjänar att känna lycka, trygghet och upphetsning. Hoppas du får göra det någon gång, utan att allting blir pannkaka i slutändan.
Skulle kunna åka skidor men vem vet vad som kan gömma sig under snön? Jag är en paranoid person och sådana risker är jag alldeles för feg för att ta, ironiskt, eller hur?

Det är otroligt svårt att sluta tänka så eftersom det var jag och ingen annan som uppbådade till allt det där hemska. Kommer ihåg känslorna, bilderna och allting däremellan. Jag vill naturligtvis inte ha dessa minnen, men kan inte heller radera dem och det är just därför som det är så pass svårt att sluta se på mig själv i det ljuset. Du har alltid varit för bra för mig, Hayley. Anledningen till att jag var så god mot dig var för att du på något sätt fångade mig. Jag vet inte hur eller vad det var som drog in mig, det ligger väl i hela din aura. Den första gången jag lade mina ögon på dig så klickade någonting och jag beslutade mig för att du var den enda. Klyschigt igen? Förlåt, det är verkligen inte menat att uppfattas på det sättet.

Gav ni bort resten av hundvalparna? Vad tyckte de andra om det egentligen? Slår vad om att Zihao började grina och inte pratade med någon på en vecka eller två, den dumbommen. Chuchu har alltid varit ett underbart sällskap, men det blir ännu mysigare med Loki hör. De har helt olika personligheter och energier, det är väldigt roande att bevittna deras små interaktioner sinsemellan. Har du gett den lilla tjejen ett namn förresten? Jag gav Loki ett namn nästan på direkten, av någon anledning gör det typ allting tusen gånger enklare.

Hem som i Kina, tror aldrig att jag kommer våga sätta min fot i New York igen. Jag är en riktig fegis, jag vet, men det finns så många hemska minnen jag inte vill tvingas uppleva. Många bra minnen också, såklart, men jag är alldeles för bräcklig just nu. Vill träffa dig också, mer än du någonsin kan föreställa dig.
Hur gick det? Med din bror alltså? Du pratade inte mycket om honom medan vi bodde tillsammans, så inser att er relation alltid varit lite krånglig. Vad gjorde Zihao då? Reste ragg och sprang iväg på tårna som ett vilt djur? Eller var han anständig för en gångs skull? Och som en sista fråga, hur känns det att Luke återupptog kontakten?

Älskar dig och saknar dig mer och mer för varje dag som passerar.

我爱你

Yaosu

Ugglan fick återhämta sig under några dagar inne i stugan, alldeles förskräckt över Lokis energiska fasoner och Chuchus dödsblickar. Den var nog ändå ganska glad över att den inte bodde där för jämnan.

Det tog ett tag för Hayley att få komma hem från jobbet. Hon behövde jobba övertid, och olyckligtvis obetald för den timmen. Kaféet hade kryllat med människor sådär på lördagseftermiddagen, och det hade tagit längre tid att städa undan efter allihop. Kanske för att det var första gången hon stängde själv, men det är väl helt enkelt något som kommer bli lättare och lättare med tiden. Hon hade tagit tunnelbanan tillbaka till Mr Huazes hem, där hon fortfarande stannar. Luke må ha försökt ta upp kontakten med henen igen, men hennes föräldrar har hon inte hört någonting ifrån. Tvillingbrodern vill nog inte såra henne, men hon vet att han berättat för dem bägge två om vad som hänt. Ändå står deras ryggar fortfarande vända mot henne. Att flytta därifrån kan hon inte, en lägenhet i New York kostar en förmögenhet, vilket hon inte har. Kanske det skulle gå om hon flyttade med Joshua och Zihao. De verkar däremot inte ha några planer på att lämna boet.. och helt ärligt skulle hon nog inte klara av det någon längre tid. De två är alldeles för på varandra hela tiden, och att huset de nu bor i är tillräckligt stort underlättar en del. Då tvingas hon inte höra dem, eller bli påmind om vad de håller på med. Hon saknar faktiskt att bo sådär hos Yaosu. Främst för sällskapet, men också för att det ändå gav henne lite mer privatliv. Huset de bor i är tillräckligt stort för att ge henne det, men det är trots allt väldigt många människor som bor under samma tak. Och djur. Hur som helst, hon kom tillslut hem. Möttes av små skällande läten och ett par tassar slåendes mot golvet. Den lurviga lilla hundvalpen kommer springandes mot henne, och hon skyndar sig med att stänga dörren efter sig. Så att den lilla drummeln inte springer ut och gömmer sig.
”Hej gumman,” skrattar hon och bär upp den fläckade hunden i sin famn. ”Jösses, du börjar bli tyngre och tyngr..” Hon stannar upp mitt i meningen då flickan börjar slicka henne i ansiktet. Det kittlas något förskräckligt, och hon har absolut inte någonting emot det. Med henne i famnen kravlar hon av sig den snötäckta kappan för att hänga upp den, och ställer sina kängor på stolhyllan. Halsduken och mössan glider av, och hon börjar röra sig direkt till vardagsrummet.
”Du har fått ännu ett brev!” Hörs det från trappan, och Joshua skuttar ner över de fyra sista trappstegen.
”Hej på dig också,” Hayley höjer blicken mot sin bästa vän, som släpper ner brevet i ansiktet på vovven. ”Vill du ta henne? Så att hon inte biter sönder det,” den lilla valpens små tänder kliar torts allt, hon biter på praktiskt taget allting. Några gånger har hon bitit sönder kuddarna uppe i hennes rum när hon tagit med henne. Hayleys favoritkuddar.

Efter en del om och men tar Joshua med sig Chloe, och nittonåringen kan fokusera på brevet i händerna istället. Hon gnager sig i underläppen samtidigt som hon noga läser igenom det. Hon blir så glad varje gång hon ser Yaosus handstil, och hans namn längst ner på brevet. Patetiskt, det vet hon. Efter allt som hänt borde hon inte bli så överlycklig, men hon kan inte hindra sig själv. Det här har hon inte medgett för Joshua än dock, han skulle nog inte förstå det. Inte än iallafall.

Yaosu,

Det kanske kommer ta tid för dig att förlåta dig själv, och känna tillit för dig själv igen, men du är värd det. Att få en ny, ren början. Ge bara inte upp, vill inte se dig ruttna bort för att du inte kan förlåta dig själv. Tycker inte att du ska bestämma dig för att du inte kommer känna tillit för dig själv nu, du kommer lära dig att leva med misstagen, det vet jag. Ta all den tiden du behöver för att just lära, ge bara inte upp på dig själv nu. Du har gått igenom för mycket för att göra det.

Har vant mig vid att du är lite klyschig ibland, men det är gulligt. Jag tycker åtminstone att du förtjänar bättre i livet, du behöver inte instämma. Du förtjänar också världen och allting vackert i den, så småningom får du förhoppningsvis just det. Vad skulle du säga om att åka skidor med mig? Skulle gärna åka lite, känns som att det skulle gå betydligt bättre att åka skidor vart du nu är än här i New York. Förstår förstås om du inte vill ha sällskap just nu…. Men att komme härifrån ett tag skulle vara skönt, om du vill ha mitt sällskap.

Jag håller med, den första gången jag lade ögonen på dig så klickade allt för mig också, du var den enda för mig också. Jag kan inte riktigt släppa det, trots att det kanske gör mig lika klyschig som dig. Jösses. Men det är sanningen!

Vi gav dem inte bort till några dåliga hem, Ms Lewis la mycket tid att se till så att hundvalparna fick trevliga, kärleksfulla hem. Jag tror inte att någon här skulle orka att ha sex stycken hundvalpar att ta hand om. Två hundar och Tre katter räcker gott och väl. Hundvalparna är lyckliga. Zihao blev nog rätt upprörd, men han hade nog en rätt känslomässig koppling till dem allihop. Den lilla vovven heter Chloe, hon och Haru är alltid väldigt roliga. Vill gärna träffa Loki någon gång!

Kan förstå det, New York kan nog trigga många minnen för dig, önska bara jag kunde träffa dig igen. Innan du flyttar tillbaka till Kina. Eller så hänger jag på, har alltid velat vara utomlands. Har ingen som helst erfarenhet när det kommer till att resa dock, men det är väl förväntat.
Zihao var relativt anständig, tror bara att Luke inte är van vid någon som honom. Finns inte särskilt många personer med sådana personligheter i vår lilla by. Att Joshua och Zihao var ett par var också lite svårt för honom att greppa, men han lär sig. Känns väldigt bra att ha någon kontakt med familjen igen, har varit ett bra tag. Har aldrig varit nära honom, men kanske det går att ändra på.

Älskar dig också, kram..

Hayley.

Närmare en och en halv månad hade hunnit passera sedan det sista brevet och otroligt mycket hade hänt under de sex veckorna. Så snart stormarna som härjade utomhus lagt sig hade tjugotvååringen packat ihop de viktigaste grejerna, låst alla dörrar och fönster för att därefter köra till närmaste flygplats. Genom att dra i specifika trådar hade han lyckats norpa åt sig ett privatplan som tillät både Chuchu och Loki som passagerare, inte en chans att han tänkt åka tillbaka till hemlandet utan dem. Egentligen hade det kanske varit bäst för den lilla räven att återvända till skogen och sitt naturliga liv, men han skulle förmodligen inte klarat sig särskilt länge. Speciellt inte efter att ha levt ett liv av lyx och curling i flertalet månader, plus att han inte verkade misstycka. Nåväl, han hade inte uppskattat flygresan men värre än så var det inte. Så snart de satt fot på hemmaplan hade han blivit allmänt över-exalterad och ränt omkring över risfälten gång på gång.
Familjen Huaze höll till på flera olika ställen i landet, men de hade sitt äldsta arvegods i Jiangsu provinsen. Det kunde inte beskrivas som ett eller två hus, utan snarare en liten by. Grusvägen som sträckte sig genom risfälten slingrade sig upp för ett redigt berg, där grönskan blommade och träd kantade varje liten stig. Längsmed vägen fanns det flertalet små byggnader där de anställda bodde, tillsammans med ett tehus, en liten restaurang och några tempel. Vackert var nog ordet som passade in bäst, än mer när man nådde ännu högre upp till det lilla vattenfallet.
Yaosu hade växt upp på godset, som var det enda stället på jorden han någonsin kunnat kalla för hemma. På riktigt alltså, inte bara som ett temporärt hem. Och det kändes ännu mer som ett hem nu när ingen av föräldrarna befann sig på egendomens marker. Modern befann sig på annat håll i Kina och fadern bodde fortfarande kvar i USA. Det enda som saknades var Zihao och Weimin, men de skulle väl komma och hälsa på förr eller senare? Jodå, Zihao skulle åtminstone göra det, då han jämnt och ständigt gnällde över hur mycket han saknade hemlandet.
Tjugotvååringen hade slagit sig ner ovanpå en stor sten, en bit ut i grönskan. Byggnaden han höll till i var fortfarande synlig, men ett ganska stort antal träd dolde stora delar av den. Stämningen var fridfull - Loki jagade en insekt några meter bort och Chuchu hade valt att följa efter Miss Yu, som blivit väldigt glad över sällskapet. I händerna höll han brevet som Hayley skickat och ett fjantigt leende hade börjat kittla på läpparna. Det hade egentligen anlänt för en dag sedan, men allting hade varit så stökigt att han valt att vänta med att läsa det. Nu hade han däremot gjort det och var helt klart glad över att han väntat. Orden flöt på så mycket bättre när omgivningen var stillsam och tankarna tysta.

Eftersom Yaosu var på hemmaplan hade han börjat klä sig som han gjort under tidigare år. Hanfun han bar dagen till ära var ljus i tonerna, med antikt vitt blandat med ljusblåa sektioner. Möjligen att den var aningen varm, men annars var den extremt komfortabel. Jösses, han måste ha sett ut som en galning, med tanke på att det inte direkt var vanligt att bära sådana plagg dagligen. Kanske för några hundra år sedan, men inte i nutiden.
Han plockade fram både penna och papper, tillsammans med en liten träskiva att ha som underlag. Den här gången tänkte han berätta för den tre år yngre flickan vart han befann sig. Inte för att han förväntade sig ett besök eller så, utan bara för att få ut det i världen. Hon hade ju frågat innan vart det var han höll till, även om hon inte fått något konkret svar på den frågan. Nu skulle hon dock få det, bättre sent än aldrig.

Hayley,

Jag har gått igenom mycket, men egentligen har jag ingenting att klaga på. I slutändan var det jag som gjorde bort mig och det måste jag stå för, även om jag naturligtvis lär mig av alla misstag. Du däremot, du har tvingats genomgå så mycket tyngre, personligare saker och jag tror aldrig jag kommer kunna sluta be om förlåtelse. Allt jag ville var att göra livet enklare för dig, men det blev ju tvärtom, ironiskt nog. Mina avsikter var däremot alltid goda, tror redan att du vet det och om inte så säger jag det igen. Skriver, jag skriver det igen.

Att åka skidor med dig är någonting jag mer än gärna skulle göra, tyvärr blir det lite svårt att åka på gräs och grus. Ja, det där var en stor hint om du undrar. Flyttade tillbaka till Kina för några veckor sedan. Det kan komma snö här också men det är väldigt ovanligt och just nu är allting grönt och härligt. Så med andra ord, om du vill komma bort från New York och all dess hysteri, är du alltid välkommen hit. Säg bara till så lovar jag att ordna allting, om inte Zihao gör det först. Han skulle nog gärna hälsa på här hemma nu när mamma inte är här. Du får gärna meddela honom hur det ligger till och jag hoppas innerligt att du kan tänka dig att besöka mig någon gång i framtiden.

Egentligen är det kanske inte så dåligt att vara klyschig, inte så länge det har förmågan att göra en lycklig - och det har min ”klyschighet” utan tvekan varit ett medel för. Kan därför inte annat än hålla med. Allting klickade på en sekund och därefter var det totalt kört, varesig det är en dålig eller bra sak. Personligen tycker jag att det är bra, men det är bara min åsikt.

Jo, ni har ganska många djur i huset vid det här laget. Sex hundvalpar är en handfull, slår vad om att ingen skulle orka med ett sådant arbete. De är säkert jättelyckliga i sina nya hem, även om Zihao kanske inte vill erkänna detta. Han är lite som en ankunge fast bakochfram, han fäster sig vid ungarna och inte tvärtom. Helt ärligt är jag nog lite likadan, så det är väl bara bra att jag inte varit där för just den upplevelsen.

Förstår det, familjen är liksom alltid familjen. Till och med min käre moder hör till den kategorin, trots att hon kanske inte borde få göra det efter allt som hänt. Och med tanke på hur den där lilla byn verkar vara blir jag inte förvånad, homosexualitet måste vara ett väldigt känsligt ämne. Ännu värre när det kommer en kinesisk man som beter sig som ett vilt djur och klampar in. Joshua är ju i alla fall en trevlig själ med många bra egenskaper. De gör ett väldigt udda men fint litet par. Ungefär som du och jag..förlåt, du kanske inte vill tänka i de banorna så ska inte utveckla det där. Har dock som sagt svårt att släppa idén av oss och tja, det kommer nog dröja en lång tid innan de tankarna tynar bort. Förmodligen kommer de aldrig göra det och det gör ont eftersom jag inte är annat än desperat över att ha dig i mitt liv. Den tanken gör betydligt ondare och helt ärligt får jag lite svårt att andas när den slingrar sig fram.

Älskar dig mer,
我爱你,

Yaosu

Det har blivit sämre. Betydligt sämre. Under ett tag hade Hayley sysselsatt sig själv, och faktiskt inte dött av tristess som hon förväntat sig. Hon hade fått ett jobb, kommit ut varje dag och haft struktur under sina dagar. Som läkaren rekommenderat. Plus regelbunden kontakt med psykologen, och de två vännerna hon fått under sin tid på psykiatrin. En hel del mys med många gosiga lurvmoln. Men ändå hade allting tagit en drastisk sväng. Tänka sig att hon trott att hon skulle må bra, att saker och ting skulle bli bättre. Så fel hon haft. Depressionen hon haft efter allt som hänt i och med attacken hade för en liten stund gömt sig. Hon hade mått bra. Sen kom nedstämdheten tillbaka. Hon kände sig kvävd, med alla krav både från familjen hon bor hos och från läkarna. Kanske det är medicinen som behöver trappas upp igen, men livet med meningen verkar vara ett frågetecken igen. Vanligtvis när hon får brev från den tre år äldre mannen brukar hon bli överlycklig, men nu är det bara ett trött litet leende som rotar sig fram över läpparna. Bättre än inget, men inte alls lika bra som det varit. Inte för att hon slutat se fram emot breven, nej det gör hon varje dag.. mer för att hon inte orkar med någonting för närvarande. Ögonen kan inte göra mycket mer än att skumma igenom brevet. Orden kommer in i huvudet, och flyger sedan bort lika snabbt som de anlänt. Hayley drar händerna över ansiktet ett par gånger, innan hon drar bort foten från Chloes mun. Hon har växt en hel del de senaste veckorna, men hon gillar fortfarande att gnaga på ens fötter. Efter några om och men tvingar hon sig själv upp från sin plats vid fönsterkanten, och rör sig ner över trappan. Steg efter steg, väldigt segt. Hon har nog varit inne i sitt rum i drygt ett dygn. Joshua brukar tvinga ut henne lite om hon inte har jobb, men han verkar nog inte riktigt veta vad han ska göra nu. Det är helt klart en svacka, och vad den beror på vet ingen av dem. Tillslut kommer hon ner, och drar till sig ett papper och penna. Hon har nog suttit där med brevet i drygt en timme utan att röra på varken sig eller den. Nu tänker hon däremot försöka skriva, få igång hjärnan lite. Den har inte behövt göra någonting på ett bra tag.

Yaosu,

Tänker inte protestera angående det där.. men vi båda har varit med om mycket, var inte för hård mot dig själv. Det är det enda jag kan säga angående det där. Jag vet att du ville hjälpa mig, på dina konstiga sätt. Hade fortfarande inte haft någon jobberfarenhet om det inte varit för dig trots allt, bara en av många saker jag är tacksam för.

Flyttade du till Kina? Bara sådär? Ville gärna träffa dig igen, vet inte riktigt hur det ska bli med det nu. Skulle gärna komma bort från New York helt ärligt, saker och ting är inte så bra just nu. Mer än så behöver jag nog inte säga, du har alltid varit väldigt förstående när det kommer till det. Om du seriöst vill ha mig, och inte bara bjuder in mig för vänlighetens skull, skulle jag definitivt tacka ja. Jag meddelar honom med en gång, han saknar dig massor. Inte lika mycket som jag såklart, men massor.

Du skulle ha älskat hundvalparna, det var väldigt svårt att inte fastna för hårt för dem. Men vi har lilla Chloe, som växt en hel del. Jag skulle gärna ha tillbaka de sex hundvalparna igen dock, de höll en upptagen. Mycket att göra. Tänk dig att gå ut och gå med allihop, det var jobbigt…

Det är inte alltid man stöter på någon som är så oförstående för homosexualitet nu för tiden, framförallt inte någon som är i vår ålder. Men han var inte oartig, inte alls, bara lite förvirrad. Han vänjer sig. Jo, Zihao och Joshua är ett underligt par, men de är ju perfekta för varandra. Som du och jag, det instämmer jag om. Är fortfarande jobbigt att tänka på det, men det går liksom inte att undvika hela tiden. Du kommer nog ha mig i ditt liv, bara inte på det sättet vi hade innan. Tror jag iallafall.

Älskar dig!

Efter brevet har blivit klart lägger Hayley fram det på matbordet, så att hon inte ska glömma bort att skicka iväg det. Den lilla ugglan behöver nog mer tid att läka, vila ut sig. Så det får bli en annan dag. I ögonvrån får hon syn på den långa drummeln hon lärt sig att stå ut med, Zihao.
”Du,” hejdar hon och slår sig ner på soffan istället. Den ett år äldre kommer säkert bli överlycklig av nyheten. ”Din storebror har flyttat tillbaka till Kina, fick nyss reda på det.”

Det dröjde några långa sekunder innan Zihao uppfattade vad det egentligen var som Hayley sagt. De svarta ögonen var klistrade på TV:n framför honom och han tuggade högljutt på en näve med chips - någonting som med största sannolikhet var ytterst irriterande för alla runt omkring. Lyckligtvis var vardagsrummet tomt med undantag av honom själv och Hayley, men det betydde inte att hon inte kunde störa sig på det högljudda tuggandet.
”Va? Förlåt, jag lyssnade inte”, svarade tjugoåringen till en början och stoppade in ytterligare några chips i munnen. Därefter blev ögonen genast stora och påsen med snacks ramlade pladask på golvet, så att allt innehåll flög hejvilt. Han vände sig mot Hayley och greppade tag om hennes händer, med ögon som nu blivit stora som tefat.
”Är Yaosu hemma igen?” Frågade han upphetsat och började nästintill studsa upp och ner på de mjuka soffkuddarna. ”Och om Yaosu är där måste det betyda att mamma inte är det”, fortsatte han och släppte de betydligt mindre händerna. Merlin, hon hade ju händer som var mindre än Joshuas nästan. ”Har velat åka hem så länge nu och nu när mamma och pappa inte är där och förstör så kan jag äntligen göra det.” Tjugoåringen satt och ylade i högan sky samtidigt som han vandrade omkring i cirklar runt soffan. Om det var någon som visste hur man blev alldeles för exalterad så var det Huaze Zihao. Plus att han saknade Yaosu något alldeles förfärligt, allt det där andra var ju bara en bonus.
”Packa väskorna, Hayley, det här kommer bli ett Hayley-Zihao äventyr”, konstaterade han bestämt och plockade upp en av de nätta händerna igen, bara för att börja dra henne upp från soffan. ”Du behöver ett miljöombyte och jag behöver äta riktig mat, det blir liksom en win-win.” Även om den äldre kanske framkom som lite väl på, menade han det verkligen. Av någon anledning ville han åka med just henne, och självfallet även Joshua. Det kändes dock så självklart att han inte ens behövde säga det.

På andra sidan jordklotet, i princip i vilket fall, satt hade Yaosu glidit ner i en av de varma källorna som gömde sig mellan träden, på den västra sidan av berget. Kläderna låg ihopvikta på kanten av det ångande vattnet och skorna stod vid sidan av den lilla högen. Att det ens fanns heta källor i en så vacker omgivning var ingenting annat än ett mirakel. Varma källor, vacker natur, traditionella byggnader och bäckar. Varför hade han ens gått med på att flytta till USA? Det hade varit världens fånigaste beslut, förutom faktumet att det var där han träffat Hayley. Annars hade det inte varit annat än en total jävla katastrof, rent utsagt.
Tjugotvååringen rös till och lutade sig tillbaka mot den steniga ytan. Hur han kunde tyda till när kroppen befann sig i behagligt hett vatten var en bra fråga, men det hade väl någonting med alla minnen att göra. Typ som de där fyra männen han bokstavligen slitit nacken av, eller de två lakejerna som attackerat Hayley. Han slöt ögonlocken och vinklade ansiktet uppåt mot den klarblå himlen. Det sista brevet hade gjort honom både glad och nerstämd på samma gång. Glad då det genuint verkade som om hon ville träffa honom, nedstämd eftersom hon specifikt klargjort att hon förmodligen inte ville ha honom i sitt liv på samma sätt som innan. Naturligtvis ville han uppehålla kontakten med den tre år yngre flickan i vilket fall, men det skulle ändå bli svårt med tanke på att känslorna fortfarande fanns kvar. Och de var starka också. Nu var det väl bara och vänta och se vad som hände i framtiden, om han skulle få besök eller ej. Önska kan man ju alltid göra och det gjorde han också.