Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Jeanne såg sig först om då hon hörde den där rösten, förväntade sig nästan att någon av de andra också skulle hört men insåg lika fort att det kanske varit en dum tanke redan från början. Hon försökte skaka av sig den obehagliga känslan som förföljde henne, inbilla sig att det bara var några graviditetshormoner som spökade. Men hon visste att så inte var fallet, och orden kom åt henne mer än hon ville erkänna. Hennes morfar... Ärligt talat hade hon alltid varit väldigt nyfiken på den delen av släkten, den där hennes egen magi kom mer ifrån. Visst hade hon väl ärvt lite ifrån Rowan men det var kopplingen till de döda som var mer hennes grej, och det hon var mer nyfiken på. Clavius hade väl aldrig riktigt varit ett favorit samtalsämne hemma och med rimliga skäl, men hon var nyfiken. Hon hade svårt att se hur någon människa kunde vara genuint ond, det måste ligga något mer bakom allting än det. Men trollformeln? Vad var det? Men hennes föräldrars konversation drog hennes tankar något undan ifrån rösten i hennes huvud. Det och det brev hennes mor fick. Det kunde väl knappast vara en slump att hon fick ett rop på hjälp dit som hon tog med Jeanne till, direkt efter Clavius ord? Var det verkligen menat?
"Åk ni. Jag har mer än nog att reda upp här." Rowan skakade på huvudet för att avfärda minsta spår av dåligt samvete hos hans fru, hon behövde inte oroa sig för det. Om de nu behövde henne skulle hon självklart resa dit, han varken ville eller tänkte försöka stoppa henne.
"Bara ni tar det försiktigt." Tillade han och Jeanne verkade ha återgått lite mer till verkligheten igen. Såg leendes emellan båda föräldrarna.
"Jag ser fram emot att följa med, mor." Svarade hon leendes.
Sienna hade fastnat i ett sällskap en bara liten bit ifrån Erland och de andra, och hennes uppmärksamhet drogs till dem först då hon hörde maken kalla hennes namn. Det räckte med en blick mot de tre familjemedlemmarna för att förstå vad som hände och för att oron inom henne skulle stiga. Det var för tidigt. Några snabba minnesbilder kom för hennes ögon från hennes egen första barnafödsel, och hon hoppades innerligt att det skulle sluta bättre för hennes dotter. Ville inte att minsta ont skulle hända dem. Hon nickade först på avstånd till Erland för att bekräfta att hon hört och var på väg, började sedan gå ditåt men tog omvägen att gå förbi helartälten. Hon själv var visserligen en helare, men de fanns de där som var betydligt skickligare än hon själv på barnafödslar. Hon själv hade trots allt inte mer erfarenhet än sina egna och den gång hon varit med då Aiden fötts. Både den och hennes första egna inblandade med sorg.
"Jag har värkar, inte förlamning.." Muttrade Giselle i en halvhjärtad protest då båda karlarna hjälpte henne mot tältet, även om hon fick erkänna att hon var lite glad över att få den supporten. Men hon kunde väl ha lite lätt humör i vanliga fall och det blev inte direkt bättre av smärtan. Väl inne i tältet var det en otrolig lättnad att få lägga sig ned på sängen, även om smärtan inte direkt blivit lugnare på vägen. Såg upp då hennes mamma och Rielle kom in i tältet - den något äldre, plumsiga kvinnan var en skicklig helare och nog en av de som varit med på flest barnafödslar i hela Eimport. Sienna klev fram till sin make medan Rielle istället kom fram till Giselle.
"Nå, hur går det nu med dig, lilla vännen?" Det var högst oklart ifall hon faktiskt ställde det som en fråga eller mer retoriskt. Med varsamma händer kände hon över Giselles mage.
"Det är en månad för tidigt, det kan väl inte vara bra, inte sant?" frågade Giselle och den tidigare något irriterade tonen i hennes röst var som bortblåst och ersatt av bara oro. Rielle dröjde med svaret något innan hon tog bort händerna ifrån magen.
"Det är såklart inte optimalt. Din kropp har inte hunnit förbereda sig för födseln ordentligt, och det kan ge lite fler risker. Men det är ingenting som säger att det inte kan gå väl ändå, bebisen vill ut när den vill ut och det ser definitivt ut att bli ikväll." Svarade hon med en mjuk ton. Hon var ärlig, något Giselle uppskattade. Även om hon fortfarande var orolig och rädd så kunde hon ändå lita på att Rielle sade såsom det var. "Vad tror du nu om att byta om till något bättre passande för att föda och en bättre undersökning?" påpekade hon och Giselle nickade för att sedan med möda vrida benen över sängkanten igen. Nu var hon visserligen klädd i en enkel tunika och byxor, men de sistnämnda skulle hon ju behöva göra sig av med.

Thessa hade under färden till Garkhauth inte sagt så mycket. Hon var försjunken i tankar. I brevet hade Straker förklarat för Thessa att de ville ha händerna på Sandro’s Talisman. Ett föremål som Thessa inte tänkt på länge, länge. Thessa kände såklart till historien bakom talismanen. Alla som bodde, eller hade bott i Garkhauth, kände till den. Det fanns en gnutta stolthet hos drottningen av Vrale, att veta att hennes mamma varit den som låst undan talismanen. Eftersom Thessas mor, Lamentia, varit en av de mest starka necromancers i hela Garkhauth. Hennes magi var nära att kunna mätas med Sandros.
För folket i Garkhauth var Sandro’s Talisman en skatt. Och spår, lämnat efter Garkhauths första tid. Ett historiskt objekt.
Det sades att Sandro, Garkhauths förfader och grundare, använde talismanen för att skapa magi, en magi så stor att för en novis, skulle kunna förgöra en.
Sandro använde talismanen för att bygga och skapa staden, den som idag är Garkhauth. Han kallade på de döda för att staden på så sätt skulle slå rot. De döda blev anhängare till Sandro och tillsammans vek de sina liv åt magin. Sandro utsågs kung av de odöda. Snart skulle resten av landet Vrale, och sedan resten av världen, känna till deras magi.
Straker ville ha tag på talismanen för att stärka magin i staden. De var redo att ta emot den, hävdade han.
Thessa såg slottet, taken och katedralen torna upp framför de genom fönstret i vagnen. När den sedan stod still såg hon mot Jeanne. ”Det här är också ditt folk, Jeanne.” Thessa önskade inte något svar av dottern, men hon ville försöka understryka att folket i staden inte ville henne något ont. Även om många av de för ögat, kunde se otäcka ut. Här fanns det benrangel och spöken och varelser med halvt ruttnade kroppar som klamrade sig fast vid den gnutta livskraft som fanns kvar i de.. Men också människor och magiker. Det var ovanligt att stöta på någon av invånarna här någon annanstans. De lämnade oftast aldrig staden.
Och kusligare nu var det, när det mörknade och staden badade i månljuset.
Thessa gick först ut ur vagnen och möttes av Straker som stod vid porten. Han hade händerna knäppta bakom ryggen och såg på då Thessa närmade sig honom.
”Du får ursäkta den lilla välkomst-kommittén, Thessa. Jag är säker på att du förstår vikten av diskretion i detta uppdrag.” Thessa log över att se sin vän. Han var sig lik. Hon log och slog armarna om den gamle mannen. Förvånat omfamnade han henne tillbaka och rättade till stridshjälmen på huvudet som gömde hans kalufs, när Thessa släppte taget om honom igen.
”Jag är glad att se dig igen, min vän. Jag har saknat dig. Och Garkhauth.”, erkände Thessa och kramade om Strakers hand. Brydde sig inte om etiketter, att han var borgmästare och att hon var drottning. Straker var hennes vän, sådana formella aktiviteter behövdes inte.
Thessa släppte taget om Strakers hand och vände sig om för att gå tillbaka och möta Jeanne. Hon kanske skulle ha det besvärligt att kliva ur vagnen, i hennes tillstånd. Thessa erbjöd Jeanne sin hand.
”Straker, jag vill att du träffar min dotter. Jeanne.” Hon såg över axeln på Straker som verkade skina upp över att få syn på prinsessan av Vrale. ”Hon är sin mor upp i dagen! Välkommen Jeanne.”
Thessa fortsatte att le. ”Jag önskar att Jeanne också får ta del av magin.” Hon vände sig om för att se på Straker. Han nickade långsamt och höjde överraskat på ögonbrynen när det gick upp för honom att Jeanne besatt samma magi som både Thessa och honom själv. ”Javisst, Thessa.”
Thessa tog Jeannes arm i sin och ledde henne mot ingången.
”Jeanne! Hör på mig.”, Clavius gjorde sig påmind igen hos Jeanne. Han lät mer hetsig och desperat nu, sedan första gången han först uttryckt sig hos prinsessan. ”..du ska befria mig. Jag ska hjälpa dig. Säg att du väntar i katedralen. Där ska du utföra trollformeln.” Han tystnade igen för några sekunder. ”Ta bark från ett av träden inne i Garkhauth. Du kommer att behöva använda det.” Rösten upphörde.
”Nå, går vi väl in då. Välkommen båda två.”, sa Straker och log varmt åt de innan han knuffade på portarna för att få de att svänga inåt staden.

Erland hade backat undan när Rielle visade sig i tältet. Han förstod med ens att Giselle var i goda, trygga händer. Även om oron fanns där i bakhuvudet. Han kunde inte låta bli att minnas tillbaka på när Erland och Sienna hade förlorat deras förstfödde. Men lika fort var han tillbaka till verkligheten. Det gällde att finnas till där för Giselle. Genast kände sig Erland mer bestämd och rätade på sig.
Jerome hade däremot svårt att lämna Giselles sida. Han ville vara säker på att hon var okej. Och dessutom kände han inte till den här helerskan. Nog för att hon förmodligen visste vad hon gjorde och sa. Men han gillade inte att Rielle jobbade så nära på Giselle. Kanske det egentligen bara påminde honom att han själv ville vara den som var nära och kunde hjälpa sin älskade.
Jerome mjuknade en aning och såg på Rielle. ”Hjälp henne.”, bad han och såg tillbaka på Giselle. ”Säg vad jag ska göra, Giselle. Jag är här.” Han fattade tag om hennes hand och såg mot hennes ansikte.

Jeanne hade varit lite i sin egen värld under tiden de hade rest till Garkauth. Kanske var det efter den där rösten av hennes morfar, kanske en av alla graviditetens nackdelar. Hon visste inte riktigt vilket. Samtidigt så såg hon också fram emot att få komma fram till den stad hennes mor växt upp i och få se mer av hennes bakgrund. Det var en del hon aldrig vetat så mycket om och verkligen ville se mer av. Samtidigt så kände hon sig något tärd av resandet i sitt tillstånd. Tog tacksamt emot sin moders hjälp ut ur vagnen och landade blicken på denna Straker.
"Tack så mycket." Log hon vänligt tillbaka emot mannen, det var roligt att stöta på nya människor så familjära med hennes mor. Så dök hans röst upp igen och gjorde henne än mer förvirrad än tidigare - befria? Han var ju död, var det att återuppstå hon talade om? Visst hade hon en del av sin mors magi, men hon hade aldrig fått någon att återuppstå på riktigt. Mer bara låtit dess själ komma upp till ytan för en kort stund. Aldrig till hundra procent. Bark från något träd dessutom, vad skulle nu det vara bra för? Men med tanke på denna staden så kanske det var något särskilt med träden, vad visste hon. Hela staden var ju speciell på sitt lilla sätt, och hon var inte riktigt helt säker på vad hon tyckte ännu. Hon skulle nog inte kunna trivas med att bo här för i ärlighetens namn låg det en viss obehaglig känsla över den. Men å andra sidan så var hon van vid Vrales huvudstads glada gator ständigt fyllda med folk, försäljare och allt vad där fanns. Det här var något helt annat. Hon försökte skaka av sig den där känslan av att nästan vara som i trans i hopp om att kunna få ställa lite fler frågor kring detta till sin mor, men Clavius ord ville inte lämna hennes tankar.
"Så det var här du växte upp?" frågade hon mjukt, även om det ju var en dum fråga som hon redan visste svaret på.

Giselle såg upp på sin älskade då han tog hennes hand, fick fram ett litet leende mot honom trots smärtan. Trots oron som låg likt ett moln över hennes tankar så fanns där också en viss glädje över att snart få träffa sitt barn.
"Hjälp mig ur byxorna." Bad hon honom och med ett visst stöd i sin hand drog hon sig upp på benen igen, normalt sett klumpig med magen i vägen men nu mer än vanligt tack vare smärtan. Men med inte alldeles för stor möda så hade hon snart fått av sig allt onödigt och med en svag suck fått lägga sig ned på sängen igen. Såg bort emot föräldrarna och viftade lätt med handen mot sin far.
"Seså, vänd dig om eller något. Jag tänker inte ha dig till att stå där och glo på mig om nån ska rota runt i mitt underliv." påpekade hon, brukade väl inte direkt vara den som var pryd av sig men någonstans fick väl gränsen gå. Undslapp sig ett lågmält stön då en något kraftigare värk en tidigare gjorde sig känd.
"Förhoppningsvis är det inte lång stund tills du kan börja krysta." Försäkrade Rielle henne lugnande.

Thessa klev in i Garkhauths gator och slogs av en välbekant syn. Garkhauth var sig likt. Det var tyst och stilla. Det första ljud hon lade märke till var vinden som ven genom gatorna, genom öppningarna i byggnaderna. För en utomstående skulle mycket av byggnaderna här se ut som ruckel, eller något som inte verkade byggt klart. Byggnaderna var av sten och såg mycket gamla ut. Men med närmare syn var de skuggan av något en gång ståtligt. Slottet och katedralen var de som sträckte sig högt, högt mot månens sken och gav känslan av något mäktigt från det förflutna.
Här verkade vädret för det mesta mulet och mörkt. De få gånger solens strålar träffade staden höll invånarna sig undan. Egentligen till ingen nytta, bara en dålig vana.
Som en klyscha, de dödas stad, fanns här även massor av gravar. När Straker och de andra gick mot stadshuset, passerade de flera av gravplatserna. Thessa kunde i ögonvrån se hur personerna där på kyrkogården följde dem med deras tomma blickar.
”Ja. Det är jag.”, svarade Thessa och tog tag om Jeannes hand. ”Var inte rädd. De vill oss inget ont.”, sa hon och sträckte på sig en aning.
Det var ett gammalt liv, kändes det som. Här hade Thessa levt som barn. Här hade hon vuxit upp. Här hade hon också mått väldigt dåligt med Clavius. Och Malmcolm. Thessa hade känt sig liten och meningslös. Med hjälp av andra, hade hon sedan tagit sig ur mörkret. Tankarna ledde till Galthran. Hon hoppades på att få träffa honom igen.
Thessa visste att hennes mamma hade varit den med inflytande och makt i Garkahuth. Och sedan även hennes far, fast den av ondo. På den tiden, hade hon inte förstått det helt, men med senare tid, när svar på hennes frågor nådde henne, skulle hon förstå mer. Invånarna i de dödas stad hade stor respekt för Lamentia, Thessas mor, och därmed hennes släkt. Thessa var inte rädd, men tacksam, att hon fått återvända hit med ett varmt mottagande.
”Jeanne! Nu! Ödsla ingen tid, tös. Jag kan göra det svårt för dig.” Clavius pausade. ”Jag vet nog vad du håller mest kärt i livet..”
Straker stannade vid stadshuset och drog i den tunga dörren för att öppna till byggnaden. Thessa klev in. Det var mörkt därinne. ”Ursäkta, jag bad om att vi skulle få jobba ifred. Ingen har gjort det i ordning för oss. Låt mig hitta något att tända med.”
Straker plockade en fackla från väggen och utförde en trollformel för att fatta eld på den. Thessa log litet. ”Det gör inget, Straker. Jag hjälper dig.” Hon gick fram till en annan fackla på väggen och höjde handen för att tända den med. Strax skulle allt ljus vara tänt och rummet lystes upp av ett varmt sken.
Här syntes en talarstol och bakom en upphöjning av sittplatser för rådet. Strakers var en av platserna. Väggarna var prydda av nötta vapenflaggor och baner.
En bit framför talarstolen fanns ett bord. På det låg skrinet med artefakten i.
Thessa drog efter andan. Hon hade inte varit beredd på att det skulle vara så stort för henne. Det här var kanske det närmsta hon skulle komma sin mor. ”Är det..?”, sa Thessa, fastän hon visste svaret.
Straker klev ner från en stege efter att rättat till en tavla som hängde snett. Det var ett porträtt av någon i huva som mest dolde nunan. Sandor. Käkbenet stack fram och avslöjade honom.
”Ja.”, pustade Straker besvärat, tydligen andfådd efter stegen. Han gick fram till bordet och kliade sig på pannan för att sedan rätta till hjälmen igen. ”Det är du som kan öppna den, Thessa.” Thessa bytte en blick med Straker och gick närmare.
Ett steg närmare så stannade Thessa upp. Hon visste vad som fanns inne i kistan, men innehållet var så dyrbart. Trots att hon visste vilken slags förmåga artefaktet bar med sig, ville hon inte riskera att utsätta någon i fara. Särskilt inte Jeanne.
"Jeanne.", sa Thessa utan att slita blicken från den lilla kistan. "..Ta en promenad. Det här tar inte länge. Jag hittar dig sedan.", sa Thessa och vred först då på huvudet för att se mot sin dotter.

Erland såg kvickt på då Giselle ojade sig. Han förstod på hennes ord att där gick gränsen. Och den tänkte han inte överskrida. Han nickade tafatt. ”Jag är utanför.”, sa han lugnt och kände en lättnad att han kunde få sätta tankarna i något annat. De var trots allt kvar i lägret och, förhoppningsvis, slutet av kriget. Det skulle bli en rejäl överraskning om fienden skulle försöka med något annat nu, nu när kungen deras var död. Erland kastade en sista blick på sin dotter innan han lämnade tältet och gick ut för att stanna strax utanför.
Jerome satte sig ner på knä samtidigt som han behöll händerna om Giselles hand. ”Det går bra.”, försäkrade han, även om han inte var helt säker på det. Men hoppades att hans stöttande ord skulle få Giselle att känna sig bättre. Det verkade besvärligt och ont för henne. Något Jerome inte alls gillade.

Det var så mycket att fokusera på samtidigt här. Så mycket att vara nyfiken på. Staden som var något så nytt för henne, där det fanns så mycket historia från Thessas familj. Eftersom de ändå levde i Eimport så blev det ju självklart mer fokus på deras pappas del av släkten, även om den enda kontakten de hade där ju var Alatar. Den enda som var kvar av dem. Men de levde ändå nära dem på något vis, men med Thessas släkt kändes det annorlunda. Livet här kändes så annorlunda, något helt annat än där hemma. Kanske rentav ogästvänligt - men samtidigt kändes det någonstans i hjärtat också hemma, vilket fick henne att känna sig lite mer välkommen. Och så var det den där rösten i Jeannes huvud, Clavius. Morfar. Det var inte mycket hon hört om honom genom åren, och det väckte såklart hennes nyfikenhet än mer. Här där kopplingen till de döda kändes som starkast dessutom. Först som en vågad lockelse, och tankarna hade börjat snurra kring vad det var meningen att hon skulle göra. Men så övergick det till hot? Rädslan grep om hennes hjärta för hon visste mycket väl vad han syftade på. Hennes mors röst avbröt tankarna och blev en välkommen befrielse ifrån rummet - hon var otroligt nyfiken på vad som såg ut som något sorts rådsrum och amuletten inte minst. Vad rummet hade använts till, vad som hade hänt. Men fokuset hade ständigt dragits till Clavius ord och bedjan och hon fick väl fokusera mer på det andra senare. Hon nickade.
"Vi ses om en stund." Hon lovade sig själv att senare fråga sin mor om vad som egentligen hade hänt här - hon skämdes nästan lite över att hon hade så dålig koll. Vad hade hänt med styret? Varför kändes allt så... Nedgånget? Hade det alltid varit så? Hon försökte skaka av sig tankarna för stunden. Katedralen, han hade talat om en katedral och bark från ett av träden.. Det var inte svårt att lista ut vilken byggnad han menade, och hon styrde genast stegen ditåt. Kanske i något långsammare mak än vad det hade gjort för några månader sedan, även om hon inte var enormt stor så kändes det som om hon gjorde allting lite klumpigare som gravid.
Hon hade spanat ut sitt offer till träd på vägen dit, och det kändes minst sagt märkligt att göra något sådant. Hon klev fram och drog varsamt av en bit av barken, lät den slinka ner i fickan för att fortsätta styra stegen emot katedralen.


Giselle var visserligen sin pappas flicka på många vis, men i en sån här situation kände hon sig helt enkelt mer bekväm med endast Jerome där till support. Hon kramade hårt om Jeromes hand då ännu en kraftig värk kom.
"Försök att inte krysta ännu, din kropp måste också hänga med innan lillen kan komma ut." Sade Rielle efter en kvick undersökning och Giselle tyckte sig nästan kunna ana en svag oro liggande under den lugnande tonen från den gamla läkekvinnan. Kanske var det bara hennes sinne som spelade henne ett spratt, men att det här satt igång så mycket för tidigt kändes inte helt bra. Hade det varit fel att ge sig ut i striden? Men samtidigt kände hon sig själv. Hon skulle inte ha klarat av att sitta kvar bakom styrkorna.
Det kändes som en hel evighet innan hon äntligen fick sätta igång och krysta, och hennes egen tidsuppfattning hängde inte med tillräckligt bra för att hon skulle våga sig på att gissa hur lång tid som egentligen hade gått. Men inte heller krystningarna verkade nånsin ta slut, så fort hon trodde att det inte kunde bli värre så kom det någon mer smärtsam.

Clavius iakttog. I en annan värld följde han Jeannes steg. När det gick upp för honom att hon tagit sitt förnuft till fånga, och följa hans råd, drog han efter andan. ”Bra. Bra..”, rasslade hans röst i en hes viskning. En aning exalterad på tanken att det närmade sig hans återkomst. Han pausade.
Där, i mellanrummet mellan det döda och de levande, växte det iver i honom.
När Jeanne sedan klev in i katedralen drog han ett djupt andetag, likt vinden som susade förbi.
”Där. Där på altaret. Kvickt nu, Jeanne, krossa barken där. Sssch, låt de inte de andra höra dig…!” Clavius syftade på folket i staden. Nog visste folket i Garkhauth varför Thessa kommit dit igen. Varför Straker försökt hålla det hemligt. Magin var nära. Och alla ville ha den. Så länge som folket hade tränat för att ta emot den. Så länge som de suktat efter ett fulländat liv.
Men folket i Garkhauth skulle inte använda den för att göra ont. Det visste Clavius. Nej, i hans ögon hade folket ruttnat, blivit förblindade av Strakers ledande ömma ord. Att det enda viktiga var att de blev fulländade levande döda och hedrade sig själva och Sandor. Hedrade sin kraft och magi.
Om de utomstående visste något om folket i Garkhauth så var det just det. De existerande bara för varandra. Ett dött folk som bara levde i en glimt av det som andra kallade för liv. Många i Garkhauth var födda för att bli och vara soldater. Många var födda för att bli och vara magiker. Det var det enda de visste om. Det blev en drog för dem. De blev extremt slukade av sina förmågor och krävde mer. De blev extremt skickliga på det de redan kunde. Och nu fanns möjligheten till mer av det som redan var deras inom räckhåll. Det var farligt ifall magin skulle hamna i händerna på någon okunnig. Men det var en välsignelse för de som visste och kunde.
Vidrigt. Clavius kunde inte förstå varför de ville använda magin för sig själva. Han skulle använda makten för att utnyttja den. Använda den som ett vapen. Det var något han höll undan för Jeanne.
Rösten avtog återigen. Han iakttog henne med en vaksam blick, gömd bakom slöjan av en annan skuggvärld.
”Från jord kommen, ska jag från jord återuppstå igen.”.

Jeannes sinne kändes dimmigt och hon undrade för sig själv ifall det bara var resan som tog ut sin rätt på henne eller ifall det kunde ha mer med Clavius att göra - hon hade en känsla av att det kunde dra mer åt det senare förslaget. Men hela den här närvaron utav honom var något skrämmande men ändå så väckte det en otroligt stor nyfikenhet hos henne. Hon hade alltid känt sig nära de döda men aldrig på det här viset. Väl inne i katedralen stannade hon först till av den något mäktiga synen framför henne, men orden som ekade i hennes huvud förmådde henne att istället fokusera framåt och vila blicken på altaret. Någon liten varningsklocka ringde av att hon skulle behöva smyga men bara bortanför dimmorna. Nästan som en retsam tanke, som smet undan så fort hon försökte greppa taget om den. Hon försökte skaka av sig känslan och tog sig istället så tyst som möjligt fram till altaret, såg sig vaksamt omkring i hopp om att ingen skulle ha hört eller sett henne ta sig hit. Hon var ju dessutom så gott som en främling här och hon kunde inte tänka sig att det skulle bli väl mottaget att hon snokade omkring här. Särskilt inte efter de misstänksamma blickar hon redan fått på vägen in i staden. Hon stannade än en gång till men denna gången framför altaret.
Drog ett djupt andetag för att samla sig innan hon tog upp barkbiten hon rivit av ur fickan, smulade den försiktigt till ett fint pulver i handen och strödde det över altaret.

”AAAAAAAAHHHH….!!!”
Det var inte menat som skrämsel. Men det utav uttryckt glädje. Clavius var fri. Han hade alternativet nu att återvända till jordelivet igen. Om han bara tog steget.
Men Clavius hejdade sig. När rätt tillfälle visade sig så skulle han visa sig. Tills dess höll han sig kvar i skuggan. Lekte med tanken på vad det första var han skulle göra. Clavius skulle ta Garkauths medaljong. Och sedan skulle han göra sig av med Rowans släkte för gott. Något han höll ytterst hemligt för Jeanne.
Clavius samlade sig samtidigt som hjärtat bultade snabbt och hårt i bröstet på honom igen. Han försökte lugna sig. För både sin och Jeannes skull. Han hade inte råd att tappa henne nu. Han ville inte riskera att hon skulle säga något till Thessa, eller någon annan som kunde komplicera Clavius återkomst.
Jeanne var en av Rowans. Hon skulle aldrig få veta vad han bar på för planer.
Clavius hade använt Jeanne som en pjäs. Och hon hade spelat rollen perfekt.
”Jeanne.”, sa han, tilllbaka som sitt lugna jag igen. ”Jag tackar dig.” Några sekunder av tystnad passerade. ”..Du har visat dina sanna krafter idag. Var stolt. Du har magin. Låt den guida dig.”, började han. Visste mycket väl att han tidigare hotat henne för att utföra formeln för att bringa honom tillbaka. Clavius skulle behöva läka det sår han orsakat henne. ”Här. Ett tecken på min tacksamhet.” En öppning i altaret visade sig och bordet krackelerade. I öppningen visade sig något blankt. Ett klot. Det var inte större än en handflata.
”Klotet av odödlighet.” Clavius pausade. Det var så självklart för honom var det var för något. Men Jeanne skulle kanske inte uppleva det så. Han drog ett nytt andetag för att förklara. ”Klotet hjälper dig. Det finns någon som hör dig. Du kan kalla på de döda och de kommer att svara dig.”
Klotet av odödlighet var något som de flesta av invånarna i Garkhauth hade. Ett tecken på att de var en av de odöda. Med tiden skulle deras magi utvecklas och avanceras, så klotet, inte längre, skulle komma till nytta. Men för någon med mindre erfarenhet kunde den komma till användning.
”Gå nu. Din mor väntar på dig. Sssch, säg inget. Jag visar mig när det är dags.”

Efter att ha funderat alldeles för mycket fram och tillbaka hade det slutat med att Jeanne inte hade berättat någonting för Thessa om det som hänt i Garkauth med Clavius. Först hade det känts fel, och hon anade nästan att det var en känsla som Clavius lämnat efter sig. Hela besöket där hade hon känt sig som i något sorts töcken, och hon undrade många gånger för sig själv vad hon egentligen hade gjort där. Det hade varit mycket funderingar på vägen tillbaka till Eimport, huvudet bara snurrade. Medaljongen, Clavius, klotet hon fått. Hela upplevelsen. Det var en del att bearbeta.
Men nu var de äntligen tillbaka igen, och det skulle bli otroligt skönt att komma hem igen. Hem till Ivor igen, nästan omedvetet lade hon handen över magen vid tanken. Det var inte alltför långt kvar nu, och tanken var svindlande. Spännande, hon kunde knappt vänta på att få träffa den lille krabaten. Då vagnen äntligen rullade in på Eimports gator igen vände hon blicken emot sin mor bredvid sig.
"Tror du det kommer vara lugnt nu? Efter kriget och allt?" Det var alltid oroligt en tid efteråt förstås, i rädsla för hämnd ifrån någons sida. Men med en död kung skulle de Oriagate knappast försöka sig på någonting. Ändå kunde hon inte skaka av sig den obehagliga känslan av att något var på gång.

Rowan log litet för sig själv då han nåddes av beskedet att Thessa och Jeanne var på ingång till slottet igen. Det var ensamt utan Thessa där. Visst, i ett slott likt detta var han långt ifrån ensam och det var inte så att han gick och rullade tummarna hela dagarna. Det fanns gott om saker att ägna sig åt, särskilt efter kriget. Men det betydde inte att han inte skulle sakna henne. Han skickade vidare tjänaren till att lämna samma bud åt Ivor, om dem nu inte redan gjort det, innan han själv gick ner mot slottsgården för att möta upp dem.

Det hade varit en omtumlande resa att återvända till Garkhauth. Så mycket som Thessa hade glömt från den tiden hon bott och levt där. Men det var också en del minnen hon blivit påmind om. Hennes första hem. Minnen, från när hon varit liten. Vännerna och familjen. Det var bitterljuvt att bege sig av därifrån igen.
Thessa längtade efter Rowan. Och hon var tacksam över att få ha hjälpt folket i Garkhauth. Nu kunde de få magin. Så länge som de hade väntat på den.
Men hennes hem var i Eimport. Med sin familj.
Thessa var glad att Jeanne varit med henne, trots att Jeanne bara fått en glimt av den bakgrund som Thessa kom ifrån. Det fanns mycket mer som Thessa hade velat visa. Och berätta. När det var tids nog så skulle Jeanne få veta mer om var hennes släkt kom ifrån.
Nu satt de i vagnen igen som rullade in på Eimports ståtliga gator. Ett lugn spred sig hos Thessa. Hon tordes fara iväg i tankarna. Det fanns mycket att smälta efter kriget. För ett ögonblick mindes hon kung Philip och hans fula ord och med ens vaknade upp ur tankarna. I samma stund som hennes dotter tagit till orda. Thessa blinkade förvirrat för att samla sig och drog efter luft för att svara Jeanne.
”Jag hoppas det.”, svarade hon i en viskning och greppade tag i Jeannes hand för att krama om den. Thessa lät dröja med blicken på Jeannes ansikte. ”Vi är hemma nu. Leta rätt på Ivor, jag ska prata med din far.” Thessa drog lite matt på mungiporna i ett leende i samma stund som vagnen stannade så att de båda kunde kliva ut.

Thessa stötte Jeanne så att hon kunde stiga ur vagnen. ”Rowan!” Thessa såg upp mot honom och släppte taget om Jeanne för att istället omfamna sin make. ”Jag är glad att se dig, men vi kan inte vänta. Var är Alatar? Jag måste prata med honom genast. Jag tror han vill veta det här.” Thessa vilade händerna om Rowans armar och drog sig undan för att möta Rowans blick.

”Mamma.” Aiden visade sig på slottsgården. Han hade hört att hans mor och syster hade anlänt i Eimport igen. Thessa släppte Rowan för att vända sig åt Aidens håll. ”Aiden.” Aiden fnös lite när han fick syn på Jeanne. ”Fick du med dig någon souvenir från Garkhauth?”, sa han dels skämtsamt, dels retsamt. Aiden erkände det inte, men lite avundsjuk var han över att Thessa valt att ta med Jeanne över honom.

Jerome lade sig tillrätta i bädden för att få en bättre blick över Giselle och deras nyfödda barn.
När de hade kommit tillbaka till Eimport hade Jerome övertalat Giselle att följa med honom och ta med lille till skeppet. Jerome var så stolt att han kunde spricka. Hans familj var underbar. Han visste inte att han kunde älska så mycket. Så mycket som han älskade Giselle och den lilla.
De hade visat upp bebisen för Jeromes vänner på skeppet för att sedan gå till sängs och där somnade de, vaggades till sömns av vågorna.
”Ligg still. Jag vill memorera den här bilden. Precis såhär.” Han drog lekfullt med fingertoppen över Giselles arm.