Prs tippest & JustAFriend

Elliot la sig ner på gräsmattan. Lät lockarna komma i kontakt med de gröna stråna. Blickade upp mot trädkronorna med löv i alla möjliga varma nyanser. Löv som skymde sikten för himlen. Det skulle troligtvis komma regn. Kanske inte nu, men definitivt senare.
Trots hans försök att tränga bort tankarna från Sebastian var de snart där och trakasserade hjärncellerna igen. Högg med yxa. För nu vad det inte lätta, bubblande tankar längre. De gjorde mest ont. För att han mer eller mindre blivit lämnad. För att 'bli lämnad' var Elliots största rädsla. Och för att skuldkänslorna sköljde över honom gång på gång. Ville Sebastian aldrig mer prata med honom. Herregud, Elliots hjärta brast bara vid tanken. Kunde han inte bara hållit sin dumma mun stängd. Fortsatt ligga där tätt intill den andre och bara... Fy, sluta tänk så Elliot. Sebastian vill inte vara med dig. Låt honom vara.

Han gick mot skolgården. Det enda stället på skolan förutom toaletterna där han förhoppningsvis fick vara ensam med sina tankar och sin jävla lunch.
På vägen dit, i korridorerna, stoppades han dock. Förjävligt, särskilt en dag som han gick igenom. Fast kanske skulle hela hans liv vara som den dagen och då skulle det ju inte vara så jäkla märkvärdigt. Hursomhelst så var det tre freshman-tjejer som stoppade honom. Som han i huvudet kallade för sin fanclub men det skulle han ju aldrig säga högt. Fan, aldrig någonsin.
"Har de pratat om balen i din klass?" frågade en av dem. Efter ett glatt hej och ett svagare fnitter. Och direkt drogs tankarna från fancluben till Elliot. Jävlar vad bra. Toppen.
"Mm", mumlade Seb och fortsatte gå. Grep tag om remmarna på ryggsäcken. Tittade snabbt på alla tre. Två blonda och en mörkhårig. Ganska korta allihop. De blonda lite kurvigare medan den mörkhåriga var spinkigare. Inte för att det spelade någon roll. Men Seb brukade ofta observera folk på det viset. Kanske var det hans konstnärshjärna som drog igång men kanske var han bara så ytlig.
Nåväl. De babblade på mer och Seb hummade till som svar då och då innan de nådde fram till skolgården. Där en viss elevrådsordförande låg i gräset. Fan, skulle han ta skolgården ifrån Seb nu också?
Nej, Seb vägrade gå med på det. Så han gick ut på skolgården, med fancluben bakom sig, och slog sig ner. Långt ifrån Elliot. Men markerade ändå att skolgården var fan inte Elliots. Nej, den var Sebs.

Elliot hörde röster en bit bort. Eller snarare fniss och tjatter. Han lyfte på huvudet och sneglade bortåt. Sebastian och tre tjejer. Med ens kändes allt ännu värre. Den yngre hade alltså gått vidare. Redan. Toppen.
Bara det Elliot tänkte talade väl för sig. 'Gått vidare'. De hade ju inte ens varit tillsammans. Men någonting hade de ju haft. Det faktumet kunde väl inte ens Sebastian ignorera. Nåväl, nu satt han en bra bit bort på gräsmattan. Elliot låg ju i stort sett i ett buskage. Inte riktigt, men ett något undangömt hörn i alla fall. Förhoppningsvis störde det inte Sebastian och de tre tjejernas trevliga lilla pratstund alltför mycket. Pffttt.
Elliot vände sig om på sidan, med ryggen mot de andra. Lät tårarna falla.

"Ska du gå på balen?" mörkhåriga tjejen. Seb tog en tugga av sin smörgås och sneglade åt Elliots håll. Möttes utav den äldres ryggtavla. Okej. Titta bort nu. Seb mötte den mörkhåriga tjejens blick. Kom inte ihåg vad hon hade sagt så han nickade bara lite kort och hummade lätt till.
"Med vem då?" frågade samma tjej. Seb rynkade lite förvirrat på pannan men orkade inte fråga vad hon sagt från allra första början så han tog en tugga av sin smörgås och ryckte lätt på axlarna.
"Vet inte", svarade han när han hade tuggat undan. Tjejerna såg förhoppningsfulla ut. Inte för att Seb hade tillräckligt mycket fokus på dem för att upptäcka det. Hans blick flackade fram och tillbaka mellan Elliots rygg där borta på skolgården och smörgåsen han höll framför sig. Och tankarna surrade runt i huvudet och han spelade upp scenerna från sovrummet om och om igen. Hur kunde han säga allt detdär? Visst var det så han kände men... Fan.
"Du kanske kan gå med oss?" frågade en av de blonda och bet sig osäkert i läppen.
"Kanske det", svarade han flyktigt och drog upp mobilen för att undvika att titta bort på den underbara jävla ryggen.

Gud vad svag. Och dum. Och patetiskt. Usch.
Elliot låg alltså och grät för att en sextonåring sagt att han inte vetat vad han skulle göra när Elliot sagt att han borde tagit sitt liv. Herregud. Skäms.
Men det var ju liksom inte vilken sextonåring som helst. Det var ju en med en perfekt välstylad frisyr. Med mörka, djupa ögon och ett leende som fick det att bubbla inombords. Med den bekvämaste bröstkorgen och de mjukaste läppar... Sebastian.
Åh, ge dig Elliot.
Han torkade av tårarna på tröjärmen. La märke till hur han börjat hacka tänder, men gjorde ingenting åt det. Slet loss några tuvor gräs. Försökte återigen ta sig samman. Herrejösses vilket psykbryt han var.

Tjejernas pladder blev lite som white noise i bakgrunden. Notis efter notis dök upp. Någon konstnär hade lagt upp något i sin händelse för första gången på länge. En av de udda killarna han umgåtts med i stan tidigare startade en live-video. Fortfarande var ingen av notiserna intressanta nog för att hindra Sebs mörka ögon från att dras till en viss ryggtavla. Fan.
”Jag måste dra nu”, sa han och tryckte ner mobilen i fickan. Då han såg hur tjejerna började resa sig så skakade han smått på huvudet. ”Ensam. Själv.” Han la ner resten av sin macka i väskan innan han slängde den över axeln och reste sig upp. Lämnade skolgården, kom in i korridoren. Allt påminde om Elliot. Någon affisch om balen sved i ögonen vara för att Seb kunde vara ganska säker på att Elliot varit med och planerat den. Helvete. Han skulle inte klara av fler timmar så. Inte med huvudet fullt med lockad, gröna ögon, fräknar. Inte när han fuckat upp allt så. Så han lämnade skolbyggnaden och låste upp sin cykel innan han cyklade in mot stan.

Elliots ryggtavla var fortfarande allt han kunde tänka på.

Efter en stund försvann ljuden där borta. När Elliot säkerställt att både tjejerna och Sebastian gått därifrån reste han sig upp. Han hade nämligen inte klarat det när de fortfarande var där. Han borstade av några grässtrån som envist hängt sig fast på byxorna och gick sedan in mot skolbyggnaden.
Hur hade de ens hamnat här? Allt var Elliots fel. Han hade inte tänkt sig för. Inte alls. Och nu försökte de typ undvika varandra, eller? Ughhh. Fan.

Eftermiddagen segade sig förbi. Lektion efter lektion. För första gången på länge längtade han nästan hem. Till väggen. Han stod inte ut. Behövde rista in några streck.

Parkerade cykeln vid första bästa cykelställs. Hade egentligen inga planer men stan var det rimligaste stället han kunde rymma till - risken fanns ju att Brandon var hemma.
Så han gick in i butik efter butik. Köpte en canvastvla. Mycket större än de han målat på förut. Impulsköp. Bortskämd som han var hade han ju råd med sådana köp.
Och efter en timme i stan mötte han dem. ”Gänget” eller vad man skulle säga. De han hade umgåtts med tidigare. Innan han träffade Elliot och fick för sig att bli en bättre person. Innan hans föräldrar började bry sig om honom mer.
Fast nu spelade inte det någon jävla roll för nu skulle han aldrig prata med Elliot igen och hans föräldrar skulle fokusera på Brandon så fort han började tjäna pengar.

Vägen hem kändes längre än någonsin. Skolgård. Asfalt. Nerförsbacke. Buske. Bro(ughhh). Träd. Mer asfalt. Cykel(återigen ughhh). Sten. Brevlåda. Det han förväntades kalla sitt hem. Det som inte kändes som ett hem. Den enda platsen han någonsin känt sig 100% trygg på var ju i Sebastians famn. Och den skulle han inte ha tillgång till. Någonsin igen. För den yngre ville inte ha honom där.
Världen blev suddig igen. Elliot undrade hur många tårar tårkanalerna klarade av att utsättas för innan de blev utslitna. Exploderade de då? Det kändes logiskt. Typ.
Nåväl, han hade ingen vidare lust att gå in genom ytterdörren. Tvingas möta allas blickar. Istället svävade tankarna upp till fönstret till hans sovrum. Fönstret med ett tak under. Fönstret med perfekt klätterväg upp. Han smög in på sidan av huset. Inspirerad av Sebastian. Fan.

”Cigg?” en av de äldre killarna, med flertalet piercingar och snaggat hår, tittade på Seb som nickade och tog emot. Han rökte inte. Inte egentligen. Men han hade ju provat en del gånger och... Han ville ju inte dö helt men en cigg kunde ju döda honom lite och just då ville han gärna dö lite. Inte så som Elliot ville dö. Helt och hållet. Fan, Elliot. Kunde han sluta poppa upp hela tiden? Seb kunde se honom överallt. Det sög som in i helvete.
Det var inte nice att röka. Var det egentligen meningen? Kanske. Seb förstod inte grejen egentligen. Men han ville bara döda sina lungor. Lite. Inte för att han behövde försvara sitt val egentligen.

Och timmarna gick, samtalen rullade in i samma takt som smsen från Brandon. De som började lugna och sedan blev allt mer skrikiga. Inte för att det påverkade Seb. Seb, som när hela gänget drog sig hemåt, drog till bildsalen.
För första gången sedan han mött Elliot där. Kanske var det dumt med tanke på att han inte ville tänka på den äldre men han var inte redo att åka hem ännu och han hade ingen annanstans att gå.