Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Det var med ren glädje Rowan kramade om Thessa igen, visserligen hade hon inte varit borta särskilt länge men ändå alltför länge enligt honom. Visst, de hade varit gifta länge nu men det tycktes inte spela minsta lilla roll. Han saknade henne alltid lika mycket ändå. Det var galet nu, hur fort tiden hade gått - det kändes inte alls länge sedan de hade väntat Aiden, och nu gick Jeanne och skulle föda deras barnbarn när som helst. Tiden tycktes springa iväg alldeles för fort.
"Thessa, Jeanne. Har det gått bra?" frågade han och log lite bredare av hennes ivriga fråga.
"Jag träffade honom nyss i biblioteket, han är säkert kvar där ännu." Log han, kunde gott tänka sig att hans farfar skulle vilja höra om den där medaljongen. Visst var Rowan själv ändå en duglig magiker, men han visste hur han skulle göra och inte särskilt mycket mer. Med Alatar var det dock annorlunda. Han var dels mycket skickligare än Rowan, dels var han nog en av de mest pålästa männen kring allt som handlade om magi. Magin hade blivit hans liv på något vis.

Jeanne log tacksamt för moderns hjälp ut därifrån, hälsade glatt på sin far med en kram innan uppmärksamheten riktades mer åt Aiden istället.
"Tror du att jag hade delat den med dig i så fall?" Retades hon tillbaks åt sin storebror åt frågan, dock med ett stort leende på läpparna. Såg förbi honom och över gårdsplanen på jakt efter sin make. "Har du sett till Ivor? Eller har du lyckats skrämma helt slag på stackarn nu?" skämtade hon med brodern, medan leendet svalnade något av en smärta i magen. Visst hade resan hem tagit på krafterna och magen värkte något, men hon antog att det bara var resan och att hon behövde vila lite. Men den något tilltagande smärtan började hon dock så smått ana att någonting annat kunde vara i görningen.

Giselle hade varit medtagen efter födseln men också lyckligare än någonsin. Hennes kropp skulle ändå hämta sig med tiden, hon fick bara ta det lugnt ett litet tag. Dessutom var det så otroligt fint att se Jeromes kärlek till den lille pojken, de nu två män som hon älskade mer än något annat här i världen. Hon lutade huvudet emot Jeromes bröstkorg, kände sig så otroligt trygg där intill honom.
"Jag ska ingenstans." Log hon, med blicken kvar på den lilla bebisen i sin famn. Hur kunde en sån liten krabat vara så otroligt vacker och söt? Hur kunde man ens älska någon man känt så kort tid, så otroligt mycket?

”Det har gått bra.”, svarade Thessa Rowan och bytte en blick med honom för att se efter Aiden.
Thessa hade velat berätta mer om Garkhauth och Straker för Rowan. Men det var viktigt att få det här överstökat. Thessa skulle bara hjälpa sitt folk, inte behålla kraften som sin.
”Jag behöver Alatars hjälp.”, sa hon istället för att förklara mer. Hon lutade sig fram för vila sin panna mot Rowans i en slags gest för att visa sin kärlek för honom. Därefter backade hon ett steg för att gå därifrån, men stannade tvärt då hon upptäckte Jeanne. Hon verkade ha ont.
”Jeanne!” Thessa skyndade sig fram och ställde sig framför för att se efter vad som pågick. ”Är det barnet?”
Aiden gick dit för att se efter sin syster. ”Vad hände?”, sa han förvånat och en aning oroligt. Han vände blicken till sin mor. ”Jag tar det här, mamma. Prata med Alatar. Vi ska hämta Ivor och blir det något mer så hämtar jag dig, okej?”,
Thessa såg från Aiden och tillbaka på Jeanne. Övervägde att stanna kvar ändå. Hennes barn var det viktigaste hon hade i sitt liv och ville aldrig att något ont skulle hända de. Men Aidens ord var övertygande och hon litade på honom.
”Jag hittar dig sedan, Jeanne.” Thessa böjde sig fram för att kyssa Jeannes panna och strök vänligt med pekfingret över Aidens kind. Hon var så glad över att Aiden och Jeanne hade en sådan fin relation mellan varandra.

Thessa lämnade slottsgården och gick mot biblioteket. ”Alatar? Alatar, jag behöver din hjälp. Är du här?” Hon knackade på den öppna dörren till det stora biblioteket och steg in bland bokhyllorna.

Jerome andades ut ett skratt och lutade sig närmare för att kyssa Giselles läppar. ”Du är verkligen jättefin. Han är jättefin.” Jerome tittade ner på bebisen i deras famn. ”Vad ska han heta då?”, frågade han och strök med fingrarna över hennes arm igen.
”Vi borde inte dröja kvar för länge här. Jag vill inte ha Erland på fel sida. Dina föräldrar vill nog också träffa… ja, du vet.” Han såg ner på barnet igen och log fånigt brett. Jerome kunde inte låta bli att le när den lille såg på honom så.

Rowan tyckte sig kunna ana att det låg något mer bakom, men han kanske bara inbillade sig. Dessutom drogs också hans uppmärksamhet kvickt över till Jeanne och Aiden istället och han följde istället bort dit. Det högg verkligen i pappahjärtat att se henne ha ont, utan att kunna göra något större för att hjälpa henne - att se sina barn i smärta var något av det värsta som fanns. Han skulle göra vad som helst för att kunna ta över hennes smärta. Men samtidigt värmde det så att se hur Aiden handlade, fick istället stoltheten att byggas upp inombords. Han skulle bli en bra kung en vacker dag.

Jeanne ville avfärda sin mors oro direkt, men det vore nog att ljuga. Någonting var det, det måste vara födseln som var på gång. Redan. Egentligen var det väl ganska så punktligt, men det kändes ändå tidigt, som om tiden fram tills nu hade bara försvunnit.
"Det är säkert bara resan, mamma." Log hon emot henne, visste att hon ville iväg till Alatar och ville inte hålla kvar henne här för det. Dessutom kunde det ju lika gärna vara falskt alarm.
"Hur går det?" frågade hennes far i en mjuk stämma och hon var på vippen att svara men kom av sig något av en ny våg av smärta. Visst, inte så kraftigt ännu, men det kunde inte vara något annat än en värk. Hon suckade lågt.
"Någon vill uppenbarligen ut." Svarade hon istället med ett litet skratt. Det var minst sagt många känslor i kroppen nu, och kanske mest en glädje över att det nu var så kännbart kort tid kvar innan de skulle få träffa den lilla krabaten i hennes mage. Men såklart fanns en liten nervositet inför förlossningen där också.
"Kom, så får vi in dig." Rowan lade armen om henne för att hjälpa henne inåt.

Alatar sprack upp i ett litet leende då han hörde Thessas röst kalla på honom, och klev genast ditåt för att möta upp henne. Han hade tyckt gott om henne redan från första början, och kärleken hon och Rowan hade sinsemellan gick inte att ta miste på. Det var en fröjd att se dem ihop. Han var väldigt glad att han blivit motbevisad ifrån sin första lilla misstänksamhet när han hört talas om att det var Clavius dotter som han tagit till sin maka.
"Ja, jag är här. Nå, hur har det gått för er i Garkauth?" Det var spännande saker som hände med att de äntligen hittat medaljongen, och han såg mycket fram emot att se hur deras magi skulle kunna utvecklas med hjälp av den.

Giselle besvarade hans lilla kyss och skrattade lågt till, det gick inte att ta miste på hans glädje och den var otroligt gullig. Inte för att hon nog var särskilt mycket bättre själv, antagligen bara lite lugnare med den. Men det kom säkert av den lilla känslan av utmattning som låg kvar efter förlossningen. Hon såg ner på den lilla sonen i sin famn och dröjde med svaret på frågan, de hade visserligen diskuterat lite namn innan, men inte velat bestämma något innan de faktiskt träffade den.
"Han är en liten Bron." Log hon efter en kort stund och såg upp på honom igen.
"Han har precis blivit morfar, han är nog tillräckligt uppmjukad för att tåla lite extra en stund nu." Retades hon med honom, trodde knappast att hennes far skulle bli irriterad på det i första taget. Men i annat fall, vem skulle inte smälta av att se både hur söt lille Bron var eller hur stolt och glad Jerome verkade?
"Men du har rätt, vi borde kanske bege oss tillbaka." Sade hon i något mer allvarsam ton och satte sig varsamt upp i sängen istället.

”Jeanne! Där är du ju.” Ivor hade missat när Jeanne hade känt smärtan.
Under tiden som Jeanne varit bortrest hade Ivor varit i slottet. Läst mycket, pratat mycket med sin far och haft kontakt med dvärgarna. Även om Ivor inte längre bodde i Bel Baduhr hade han en god kontakt med sin familj och vänner därifrån.
På så sätt hade det inte känts helt ensamt när Jeanne inte var i hans närhet. Det såklart, Ivor var inte den, som behövde henne nära sig för det mesta. Men de var nygifta och Jeanne väntade deras barn. Det var stort. Och han älskade de båda, trots att barnet inte ännu var fött.
Ivor granskade Jeanne närmare och sökte med blicken för att se efter hur hon hade det. Men istället för att fråga ställde han sig närmare i en omfamning och tryckte sig mjukt emot henne. ”Jag har saknat dig.”, sa han i en utandning och släppte taget om henne för att möta Jeannes blick igen.
”Kom, vi går in, jag hjälper dig. Tack Aiden.” Ivor bytte en blick med Aiden för att visa att Ivor kunde ta över nu. Aiden kollade på Jeanne för att försäkra sig om att hon var okej innan han flyttade sig åt sidan så att Ivor kunde stötta Jeanne istället.

”Alatar.”, sa Thessa när hon fick syn på honom och log varmt åt hans håll. Hon tog hans händer i sina. ”Jag behövde träffa dig.”, svarade hon honom i brist på att komma på ett svar som kunde förklara allting hon kände och tänkte om hela situationen. Det hade gått för kort tid för Thessa att processa resan till Garkauth. Det hade varit så många intryck och minnen som bubblat upp till ytan igen.
Hon släppte taget om hans händer och sökte med blicken i hans efter svar, eller iallafall något som hon kunde fortsätta tråden på.
”Kom, jag vill sitta ner.” Thessa visade med handen åt stolarna vid ett mindre bord i biblioteket. Hon gick före och slog sig ner.
Thessa sänkte blicken och drog ett djupt andetag. Så höjde hon blicken och såg bestämt på Alatar. ”Jag är rädd att jag inte klarar det, Alatar. Mitt uppdrag. Och jag vill inte svika mitt folk.”, sa hon utan att blinka.
Och så tystnade hon igen och sänkte blicken för att kika runt i rummet. ”Och jag vill inte svika min make.”, fortsatte hon med en sänkt röst. ”Det är dags, Alatar. Och jag vill att du hjälper mig. Någonting måste göras. Det är inte lugnt för att kriget är över. Det är inte lugnt för att jag har sagt att jag ska hjälpa. Det måste göras.. jag tror..-”, hon avbröt sig själv när hon insåg att hon talade oklart.
”Jag vill att vi återupplivar kung Airdan.”

Jerome sträckte på sig för att kyssa Giselles kind. ”Då går vi.”, instämde han och flyttade på sig så att han lutade sig på sina armbågar. Han betraktade Giselle och flinade sådär fånigt igen. ”Du är väldigt vacker i det här ljuset.” Han gav ifrån sig ett litet fniss och plockade upp skjortan som låg knölig bredvid honom. Han drog på sig den och letade rätt på byxorna för att få på sig de med.
”Bron. Bron..” Han smakade på namnet och närmade sig den lille för att stryka bebisen över hans hjässa. Den lille gnydde. ”Jag har dig.”, sa han lugnt och plockade upp Bron i sina armar.
Jerome tog sig upp på fötterna. ”Det är fin dag idag med. De kanske inte är hemma, i det här fina vädret?” Jerome vände sig till Giselle igen. Han syftade på hennes familj. Utan att känna till att hans egen familj inte var särskilt långt därifrån.

Alatars nyfikenhet växte samtidigt som han följde henne bort till sittplatserna, slog sig där ner på den ena stolen och lutade sig något fram. Han kunde inte sätta fingret på vad det var med henne, kunde det vara nervositet eller rentav osäkerhet? Han visste inte riktigt, men han fick känslan att det handlade om mer än bara besöket i Garkauth. Åtminstone mer än vad han trodde att besöket hade innehållit.
"Nå, vad är det du har på hjärtat?" frågade han samtidigt som han puttade upp glasögonen något på näsan, väntade tålmodigt ut hennes förklaring och blev sedan tyst under en liten stund. Att återuppliva Aridan... Tanken gav honom hopp, men ett hopp han inte riktigt vågade lita på riktigt ännu. Men med medaljongens kraft så borde det, i teorin, att gå. Vågade han verkligen tro på att det kunde vara möjligt? Efter en lite väl lång stund tog han till orda igen.
"Jag kunde inte önska mig något hellre än att få min son åter. Men kan vi vara säkra på att det fungerar? Hans vila är rofylld, och jag vill inte störa den för att sedan misslyckas." Han visste att det mer var en fars sorg som talade, rädd för att riva upp sår eller hoppas för mycket. Det borde fungera. Han tystnade igen.
"Det borde gå att lyckas med, särskilt med gemensamma krafter." Det kändes mer som om han tänkte högt än faktiskt talade, såg upp på henne sedan.
"Men säg mig en sak. Varför nu?" frågade han, visst hade hon redan förklarat till viss del men han ville ändå försäkra sig mer. Kriget hade ändå börjat lugna sig, men kanske var det också en bättre tid för känslor än mitt i rasande strider.

Födseln gick fort, förvånansvärt fort med tanke på att hon var en förstföderska. Men nu äntligen, äntligen så låg den lilla dottern här i hennes famn. Hon var fortfarande något utmattad efter förlossningen, men hon hade haft en kort stund att samla sig och hon kände sig lyckligare än någonsin. Den lilla varelsen i hennes famn var det vackraste hon någonsin sett, och det kändes fortfarande ofattbart att det var hennes och Ivors barn. Deras lilla dotter. Hon såg leendes upp på sin make.
"Håll henne lite." Bad hon mjukt, fick inte nog av den lilla men ville att han skulle få hålla henne.

Det var med svung i stegen och ett nästan lite löjligt stort leende på läpparna som Rowan fann Thessa och Alatar uppe i biblioteket.
"Hej." Hälsade han först mjukt när han kom fram och lade en hand på Thessas axel.
"Gissa vem som precis blivit mormor. Till en liten flicka." Log han stort, nästan omåttligt stolt över den lilla flicka som Jeanne hade fött. Det kändes dock ganska overkligt att helt plötsligt ha blivit morfar, även om det ju varit väntat ett antal månader nu.

Giselle kunde inte låta bli att skratta till lite lätt av komplimangen, han var då för gullig av sig.
"Tack." Log hon, ett leende som blev bredare av att se de två ihop. De två hon älskade mest av allt i denna värld, och som var så fantastiskt fina ihop. Att se hans kärlek till lilla Bron var magiskt. Hon drog sig upp ur sängen och fick på sig nog med kläder för att ta sig ut, slängde en blick uppåt däck som om det skulle ge henne någon känsla av vädret.
"I sådana fall får vi bara vänta där så länge." De fick väl bara hoppas att de var hemma.

Thessas hjärta slogs hårt i bröstet på henne. Hon visste att det här var viktigt. Det här var något som måste göras. Alatars ord hade gett henne mer hopp, men samtidigt vågade hon inte hoppas alltför mycket. Han hade rätt. Airdan fanns inte längre bland de. Och han vilade rofyllt. Thessa, om någon, visste vad det innebar. Flera gånger hade hon sett de döda kommit tillbaka till livet. Konsekvenserna kunde ibland vara oförutsägbara. En del så fruktansvärda, när någon, mot sin vilja, tvingats andas igen.
Thessa hade haft äran att haft kontakt med den tidigare kungen i Vrale. Hon hade sett då Rowan och Airdan mötts igen. Det hade varit hennes bröllopsgåva till sin make. Och ett fint återseende hade det varit.
På den stunden hade hon fått ett nytt sken av den avlidna kungen. Han var godhjärtad, klok och erfaren. Var det någon som kunde bringa lugn till Thessa och Rowans kungarike så var det kung Airdan.
”Det måste vara han. Det måste vara kung Airdan, Alatar.” Thessa sträckte sig efter Alatars hand. Hon tordes möta hans blick igen, försökte dölja sin rädsla. Det var så mycket och många Thessa var rädd om, så mycket och så många som hon höll kära. Och det måste skyddas. ”För det finns inte mer tid.”, sa hon i ett andetag och släppte taget om Alatars hand. Precis i samma stund som Rowan visade sig inne i biblioteket.
Thessa for upp ur stolen av Rowans nyhet. ”Va! Jeanne, är hon okej? Jag måste, Rowan..-” Omtumlad av de goda orden kramade hon glatt om Rowan och vände sig ursäktande till Alatar. Istället för att säga något gav hon honom en blick att de kunde fortsätta samtalet vid ett senare tillfälle om han så önskade. Thessa hade iallafall fått säga det hon ville ha sagt. Det hade lättat och hon kände sig bättre till mods.
Hon lämnade biblioteket och försvann iväg för att se efter hennes dotter och den nyfödde.

”Jeanne..!” Ivor visste inte vad han skulle säga för att förklara den enorma lyckan han kände. Ivor sträckte armarna åt bebisens håll för att ta emot det lilla barnet i sina armar. Han höll henne nära kroppen och granskade barnet noggrant. Älskade henne redan så mycket. ”Hon är fantastisk.”, sa han i ett andetag utan att släppa blicken från deras dotter. Försiktigt strök han med baksidan av pekfingret över den lilles kind som lade sig tillrätta i Ivors famn. Först då höjde han blicken och såg mot Jeanne. ”Du är helt fantastisk.” Han böjde sig fram för att kyssa Jeannes panna. ”Hon kommer bli lika vacker som sin mamma.”, fnittrade Ivor och såg ner på barnet i sina armar igen. ”Vad ska hon heta?”

”Kom, Bron, se vad fint vårat skepp är. En dag kommer du också att ha ett eget skepp.”, förklarade Jerome med en busig stämma till sin son samtidigt som Jerome tog sig upp på däck. Det var strålande väder idag igen. Högt i den blå himlen flög fiskmåsarna och gav ifrån sig skri.
Skeppet var fortfarande i hamn. Därifrån hade de en bra blick över Eimport. ”Se, här finns allt en kan önska. Och jag ska göra mitt bästa för att du ska ha det bästa.” Jerome vände sig om för att se efter Giselle. ”Jag vill att vi åker ut ikväll, Giselle. Låt mig visa er ett av mina favoritställen. Det är inte långt bort. Mina mannar kan ta oss dit på nolltid.”

Rowan log ett leende emot Alatar som adjö innan han skyndade efter Thessa, det var en så främmande men välkommen känsla att vara på väg för att möta sitt barnbarn för första gången. Det enda som var jämförbart med det var nog när barnen fötts, även om det ju självklart varit annorlunda när det handlat om ens eget barn. Men det var ändå jämförbart på något vis, samma längtan och förtjusan till att få se vem det lilla nyblivna livet skulle växa fram till att bli.
"Allt verkar ha gått bra, det gick fort för att vara hennes första." förklarade Rowan på vägen, fortfarande med det stora leendet kvar om läpparna.

Jeanne följde de två med blicken med ett stort leende om läpparna, fortfarande sliten från förlossningen men den här tröttheten var nästan mindre än vad hon räknat med efter det här. Kärleken till den lille som tycktes ha översvämmat henne så fort hon kom ut, tycktes dämpa det kroppsliga något. Dessutom var det så fantastiskt fint att se de två ihop, de som var de allra viktigaste i hennes liv. Dem hon älskade över allt annat här i världen. Leendet växte och övergick till ett litet skratt utav sin makes ord.
"Eller som sin far." Svarade hon mjukt, det var så otroligt fint att se honom bli så förtjust redan. Dröjde något med svaret på hans fråga, såg med kärlek i blicken på den lilla. Vad passade hon egentligen som? De hade visserligen diskuterat namn innan, men hon hade inte velat bestämma sig helt förrän hon var på plats. Inte förrän allting hade gått bra.
"Vad tror du om Ravna?" föreslog hon efter den lilla pausen, det var ett av de namn som varit uppe på tapeten i deras tidigare diskussioner och det hon kände passade bäst utav dem. Väcktes ur sina tankar av en knackning på dörren.
"Kom in." säkerligen var det hennes föräldrar som nu hunnit dit, och mycket riktigt så var det också de två så välbekanta figurerna som klev in.

Giselle kunde inte låta bli att skratta lätt åt den uppenbara stolthet som Jerome tycktes känna över det lilla barnet, men hon anade också att det kanske var någon sorts stolthet över skeppet och det liv han levde där. Inte för att hon kunde säga emot, det var ett väldigt fritt liv även om det kanske kunde vara lite väl kringflackande också.
"Du tycker inte att han är lite ung för att bli kapten redan?" retades hon lätt med honom, gick intill honom för att lägga en arm omkring hans midja samtidigt som de började gå emot bryggan.
"Du vet att jag aldrig skulle säga nej till ett sådant erbjudande." Log hon till svar åt hans fråga, det lät onekligen som en fantastisk idé att komma ut lite.

”Ravna? Jag tycker det är ett jättefint namn.”, sa Ivor och tittade länge på barnet i sin famn. Han lyfte upp blicken och såg på Jeanne igen. Han log vänligt och iakttog Jeanne för att se efter ifall hon verkade ha det bra innan han återgick till att se på lillen igen.
I samma stund visade sig Thessa och Rowan i deras rum.
”Åh, Jeanne! Ivor.” Thessa kunde inte tygla sig själv, det var alldeles för spännande att de fått ett tillskott i deras familj och Jeannes första barn dessutom. Det var en stor händelse.
Thessa klev fram för att sjunka ner vid sidan om Jeanne och kika över Ivors axel på det lilla barnet. ”Åh..”, började Thessa och vilade huvudet på sne när hon fick syn på underverket.
”Hon är så fin. Hon är så, så fin..”, viskade hon och lutade sig närmare för att se.
Glömde bort allt det onda, kriget som varit, samtalet med Alatar och Philip.
Det här var det enda viktiga nu. En våg av kärlek sköljde över Thessa och hon gav ifrån sig en snyftning. En lättnad nästan, så uppfriskande att få känna så mycket kärlek på samma gång.
”Jeanne. Älskade barn. Hon är bedårande.” Thessa vände sig till Jeanne och greppade tag om hennes hand för att krama om den. ”Jag förstår att du är trött. Du ska bara vila och återhämta dig. Vi ska se till att du har det så bra som möjligt.”
Ivor nickade när han fick syn på Thessa och Rowan. ”Ravna. Det är hennes namn.”, förklarade Ivor för Thessa och Rowan när han fick syn på de. De hade inte frågat, men det kändes att det passade att dela med sig av nyheten, nu när de var samlade.
Ivor såg på Ravna i sin famn.
”Ers höghet, Thessa, varför är du orolig? Jag ser att du är bekymrad över något.”
Ivor hade märkt att när Thessa visat sig i dörröppningen verkade hon vara försjunken i tankar. Visserligen nu dolt av kärleken för det nyfödda barnet. Men något fanns där.
”Inget du ska oroa dig över, Ivor. Jag tar hand om det. Okej?” Hon bytte en blick med sin svärson som nickade till svar.
Han hade sina aningar. Tiden efter kriget hade gett spår efter sig hos de inblandade. Alla hanterade det olika.

”För ung? Aldrig! Han har redan tagit kommandot över mig! Hurra för Bron! Du kan bli precis vad du vill och jag ska hjälpa dig att nå dina drömmar!” Jerome höjde upp barnet i sina armar mot skyn i ett ögonblick för att sedan vila honom nära sitt bröst.
Jerome gav ifrån sig ett skratt och gick sedan ikapp Giselle.
”Bra.”, svarade han Giselles gillande av idén och gav henne en kindpuss som uttryck av sin glädje.
De hade gått på gatorna i Eimport ett tag för att kunna skymta taket på Erland och Siennas hus. ”Va.. Är det.. Är det där pappas vagn? Vad gör han här?”, sa Jerome oförstående då han fick syn på vagnen med hästarna parkerad utanför Erland och Siennas portar. Han såg mot Giselle som om hon hade någon förklaring till detta.

Det var med ett bultande hjärta Alatar såg på sonens grav framför sig. Det kändes på något vis både så fel, men också så rätt att göra det här. Han ville inte störa sonens vila, och ville inte heller riva upp alla dessa ärr hos dem som fortfarande levde. Hos honom själv och Rowan, och kanske hade det varit ett bra val att inte berätta om deras planer för barnbarnet. Men om det fungerade så som de hoppades så skulle det definitivt vara värt det, gudarna skulle veta att han skulle offra vad som helst för att återfå sin son i livet. Att behöva begrava ens eget barn var inget han önskade på någon, och särskilt inte på det vis som det skett. Åren hjälpte inte ens sorgen, bara dämpade den. Tystade ner den. Han suckade lågt för att sedan vända huvudet emot Thessa där bredvid sig i gravkammaren.
"Är du redo?" frågade han, de hade gått igenom ritualen gång på gång men ändå kände han sig inte helt redo. Han anade dock att det nog snarare var något känslomässigt snarare än huruvida han verkligen hade koll på vad dem skulle göra eller ej.

Drew klev in i det folkfyllda värdshuset, kände sig nästan genast på lite bättre humör av den glada stämningen därinne. Trots att eftermiddagen knappt ens gått över till kväll så verkade några redan ha hunnit få i sig ett par glas för mycket. Han banade sig väg fram till disken för att byta ett par ord med värden, och så hade han strax istället ett ölkrus i handen när han vände sig om för att leta upp någon bra sittplats. Sin bror lyckades han inte få se någonstans, så till sist slog han sig ner i ett tomt bås för att vänta ut honom.

Det fanns väl ingen annan som kunde hjälpa de? Nu när de stod här, i mellanrummet med konsekvenserna efter kriget i Oriagate, och det goda, när Jeanne och Giselle precis välsignat Eimport med sina nyfödda.
Airdan var den rätta kungen av Eimport och framför allt- Vrale. Thessa hade vetat det sedan hon bara var barnet. Innan hon satt sin fot i kungariket. Och nu var hon där, drottning av landet.
Tidigare skulle hon bli snurrig av tanken, finna något fel i det. Att hon var regent- avkomman efter Clavius. Clavius som bara var monster, och ondska rakt igenom.
Idag var tankarna som mörka moln. De försvann iväg med vinden och solskenet tog över. Thessa blev inte lika berörd av de. Det var längesedan. Hon hade så mycket i Eimport att vara tacksam för. Bland andra Rowan. Hennes älskade make. Jeanne och Aiden, deras älskade barn. Deras vänner- Erland och Sienna och deras barn. Hon var älskad här.
Men visst var det så- Airdan, bara han kunde hjälpa de? Han som styrt riket, varit och fortfarande var, älskad av folket. Han visste säkerligen vad som behövdes göras för att stoppa ondskan, eller framför allt, bringa glädje och kärlek till riket igen. Ta bort skuggorna och dimman.
”Ja.”, svarade Thessa Alatar, förvånansvärt lugnt. Hon hade bestämt sig för att hjälpa till, även om hon visste att det skulle ta på krafterna. Men allt det var det värt. För Vrales framtid. För deras barn. Barnen lämnade aldrig Thessas tankar riktigt helt och hållet.
Hon visste att hennes folk, de från Garkhauth, också fanns där med henne. Även om de fysiskt inte var där. De kände kraften, de kände magin. Hennes mamma, Lamentia, var också där. Även om Thessa inte kunde förklara det, se henne, eller höra henne. Närheten och värmen som det gav, var bevis nog. De skulle hjälpa henne.
Hon kramade sina händer och närmade sig graven. Hon kände sorgen närma sig, men Thessa höll emot. Ett annat tillfälle skulle hon sörja, men det var inte idag. Idag krävdes istället mod.
Thessa såg upp på trollkarlen bredvid sig. Airdans far. Hon kunde bara ana vad han kände. Men för sin egen skull, att undvika sorgen, lät hon sig istället fokusera på denna kunniga magiker. Hon visste nog inte någon annan som var mer kraftfull än honom. Jovisst, Lamentia, Straker säkerligen med. Men det var annat. Alatar verkade kunna mycket mer. Och säkerligen mer än vad ögat såg. En nyfikenhet och längtan efter att upptäcka mer om honom gnistrade till hos Thessa. Så att hon tordes le en aning genom att litet dra på mungiporna i ett leende.
Hon förstod att det var dags och skiftade därför fokus till graven återigen.
”Ostende te iterum”. Hon förde handflatorna mot varandra i en klapp och slöt ögonen, som för att fokusera på magin. Hon kände den flöda.
Ett grönt sken, som en aura, lyste kring Thessa. ”Alatar! Nu!”, sa hon och knep ihop ögonen för att fokusera. ”Ostende te iterum!”, ropade hon återigen och kände vinden svepa runt henne så att de mörka håret piskade henne i ansiktet och nacken.


Finnigan klev in i värdshuset. Han var svettig och smutsig i ansiktet och över kläderna efter träningen idag. Han hade inte brytt sig om att byta om. Så mycket som han hade fokuserat på träningen, längtade han nu efter ett lugn och trodde att han skulle finna det borta från slottet, kanske i värdshuset. Med Drew.
Han gick direkt för att beställa något att dricka och svepte det första glaset för att direkt beställa ett till. När han kvickt fick ännu en dryck vände han på sig för att skanna omgivningen. Finnigan skulle möta sin bror här. Först såg han inte honom- de var flera som väsnades högt i skratt och diskussioner. Men så fick han syn på Drew, där i ett bås. Ett lättat leende spred sig på hans läppar. Finnigan började röra sig med ölen i sin hand, mot Drew och slog sig ner mitt emot honom.
”Där är du.”, sa han och torkade sig om pannan samtidigt som han pustade ut. Han tystnade för att granska sin bror. Finnigan var nog medveten om hur han såg ut och visste att detta var ett ovanligt tillfälle att visa sig i detta tillstånd. Det var en del som inte längre var lika likt hos Finnigan. Dels var han fullkomligt kär och dels var han oerhört trött på Philip. Det var omöjligt att göra sin pappa nöjd. Iallafall hade han känt det länge. Och Finnigan var oerhört trött på det.
Finnigan ville se efter ifall Drew eventuellt kände detsamma om deras pappa.
Men Finnigan verkade bara se Drew som han tidigare sett honom- han var helt enkelt sig lik.