Rollspel: Det utvalda

-När jag hade galopperat lite i den långa ridturen i skogen,
började jag höra hovarna högre och tillslut gände jag hon hon började tycka det va jobbigt att galoppera och ville skritta hem igen, men...hörde jag verkligen henne?

-Såja gumman vi skrittar hem nu, sa jag och försökte undvika alla stockar och stenar som var i vägen.

-Tack, sa hon och började omedelbart att trava.

-Men, kan du höra vad jag säger, kan du prata? frågade jag samtidigt som jag försökte hålla mig kvar i sadeln.

-Ja, eller det är du som kan prata med oss. Ingen annan kan det.

-Men, någon måste väll ändå kunna det, jag menar om jag kan borde väll någon annan kunna. Eller?

Hoppas Aily inte märker mig. Aily reser sig upp. Det där låter som Alex. Och han säger ALDRIG sånt högt.

Jag stirade åter igen på mina föter. Och så började jag sväva igen. Den här gången slog jag huvudet i taket. Aj!!! Jag försökte komma ner men det gick inte. Tur att jag var inne på mitt rum för det vorde just snyggt att börja sväva framför någon i familjen. Nu tänkte jag så intensivt på att jag ville komma ner så att jag blev förvånad att mitt huvud inte exploderade. Och hellt plötsligt ramlade jag ner från luvten. Aj!!!! Visst man hadde någon gång önskat att man kunnde flyga men inte att man skulle behöva slå huvudet i taket! Och nu hadde jag gjort illa foten. Skit vad ont den gjorde! Jag sat mej i sängen och studerade foten. Hoppas den inte är stukad.

William


Jag satte mig ner och lutade huvudet i händerna. Allt var jobbigt, med personerna som andra inte kunde se. Jag var galen. Det var uppenbart att jag inte var normal, men någon anledning måste det ju finnas till att jag såg människorna. Människorna som bad mig om hjälp, och som jag var tvungen att säga nej till. Jag var galen och onormal. Det fanns ingen annan lösning på varför jag såg de. De var bara hallucinationer.
Jag tog motvilligt upp historieboken och började läsa. Men hur mycket jag än koncentrerade mig kunde jag inte få ut något av texten som stod i boken.
Jag stängde den med en högljudd smäll och vände mig om. Jag hoppade ofrivilligt till när jag såg en tavla hänga fritt i luften och ovanpå kanten balanserade ett glas fyllt med vatten.
Det var en av personerna, helt klart. Eller ja, det var mitt sinne som lurade mig.
Jag reste mig upp och skulle precis ta glaset när tavlan slutade sväva. Den brakade i golvet och likaså gjorde glaset som gick sönder. Glasbitar flög i alla riktningar och vattnet bildade en stor pöl runt tavlan.
"William, var det du?" ropade mamma. "Vad var det som lät?"
"Ingenting!" ropade jag tillbaka och började torka upp vattnet.

Jag måste dröma eller något. Tänkte jag. Men det gjorde för ont i både huvudet och foten för att det skulle vara en dröm! Jag är hemma. Sa mamma som kommit hem. Hon knakade på min dörr. Ja vad är det?! Sa jag som var iriterad på grund av den värkande foten. Jag ville bara säga hej. Sa mamma som hadde öppnat dörren. Vad har hänt med din fot?! Frågade hon oroligt. Jag... Snublade. Sa jag. Får jag titta på den? Frågade hon. Ja ja. Sa jag min mamma jobbade nämligen som sjuksyster. Hum den är inte stukad det kommer nog inte göra ont i morgon. Men nu måste jag laga mat. Tillade hon. Okej. Sa jag. Efter 10 minuter började jag sväva igen! Fan också kan dom här svävar krafterna inte låta mej vara?!?! Tänkte jag för mej själv. Jag måste vara galen eller nåt! Jag ramlade ner i sängen.

(ska vi köra att de vaknar upp i skogen nästa natt, eller? Asså, typ när alla har skrivit klart om vad som ska hända den dagen vi håller på med nu)

(ja det tycker jag)

(är det okej för er andra?)

(jag vet inte dom får kommentera om dom tycker det är okej eller inte)

(jag tänkte det )