Ensam för alltid. Kanske.

Gärna *längtar*

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge!
Kapitel 10:

Amanda gillade inte det här. Hon började tänka på självmord. Hon hade hört talas om såna som gjort det och hade smått tänkt tanken själv. Fast vad skulle hennes familj, släkt och vänner säga? Det var väl bäst att leva livet ändå. Fast det inte var till någon nytta alls.
Jesper då. Hur bara kunde han säga till sin mamma?! Fuck! Tänker Amanda. Jesper var ju en idiot!
Amanda ville bara gå och lägga sig nu, när inga läxor stoppade henne. Nästa dag skulle hon låtsas vara sjuk.
-Amanda, ropade hennes mamma.
-Va?
-Jag tycker att du ber Jesper om ursäkt imorogon.
-För vad?
-Du vet nog.
-Men ärligt, jag har inte gjort något!
-Kanske inte,men det verkar han tycka. Säg iallafall.
Amanda svarade inte.
-Kanske det, ut.
Hennes mamma gick osäkert ut.

Amanda hade så mycket tankar om livet och döden. Så mycket att inget annat fick rum där. Hennes högsta dröm var att bli artist, sångare, men om livet tog slut för snabbt. Vem skulle då bli den berömde i framtiden? Amanda bestämde sig för att sova på saken och göra annat nu.

Amand vandrade till skolan. Skulle hon säga förlåt till Jesper? Kanske det var bäst...

Mer?