Allixandra Dumont - Hemligheternas Kammare

Men guu, tack!
Tror att du kommer älska nästa kapitel

bra! längtar tills nästa kapitel

Kapitel 9
~Slytherin Visar Sin Sanna Natur~

De vandrar från Växthus 2 mot stora salen för att äta lunch när deras väg spärras av tre gestalter. 
- "Nemen, vad har vi här? Potter, vesslan och en smutsskalle! Jag förstår inte att skolan släpper in patrask som er!" Ronald, Harry och Hermione ser på Draco som står mellan Crabbe och Goyle, två stycken enorma killar, mitt i deras väg. 
- "Ta tillbaka det, Malfoy." Harrys röst är hård och hans ögon gnistrar av ilska när han ser hur sårad Hermione blir över att bli kallad smutsskalle, trots att han inte vet vad det betyder.
- "Nemen Potter, så oförskämt av dig. (Han vänder sin blick till Hermione) Smuts-skalle." Säger han långsamt och ser in i hennes bruna ögon med sina silvergrå. 
- "Det där ska du få betala för Malfoy! (Ronald drar sin stav ur sin rock) Ät sniglar!" Skriker han men innan han märker att staven någon gång under dagen brutits slår förtrollningen tillbaka. Ronald flyger bakåt och ett grönt sken sprider sig från hans trollstav där den är bruten. 

Jag lämnar växthuset efter ett snabbt samtal med professor Sprout, hon ville veta vad jag lärt mig det första året på min förra skola och förvånande som det var så hade jag lärt mig allt de gått igenom och lite till så professorn var nöjd och lät mig gå till mina klasskamrater. När jag rundar kröken ser jag Ronald flyga bakåt när ett grönt sken träffar honom, Draco och två andra, från Slytherin att döma av färgerna på deras emblem på deras rockar, skrattar åt stackars Ronald som ligger på marken. 

Jag springer dit och sätter mig på knä vid Ronald som rullat runt med ansiktet ner mot marken och hivat upp sig på armarna i en halvt liggande position. 
- "Ron, Ron är du okej?!" Harrys ögon är stora när han ser på en av sina två bästa vänner.
- "Ron är du ok-" innan jag hunnit avsluta min mening spottar Ronald ut en enorm lila spindel, slem väller ut ur hans mun. En till snigel hivas ut ur hans mun, hans ansikte likblekt, nästan med en grön nyans. 
- "Vi tar honom till Hagrid, han vet vad vi ska göra!" Hermiones röst är bestämd, jag och Harry lyfter upp Ronald från marken och går mot Hagrid, ledda av Hermione i en ryslig fart och med Draco och hans lakejers skratt ekandes bakom oss.

- "Jag är ledsen, (Hagrid kommer in med en stor hink och räcker till Ronald där han och Harry sitter på en träbänk i Hagrids hus, han ser på mig och Hermione som sitter i den blå fåtöljen och jag på en enorm träpall) det enda vi kan göra är att vänta tills det slutar är jag rädd." Hagrid suckar och sätter sig i sin röda fåtölj. Jag ser på Hagrid, förundrad över hur jag kunde vara rädd för honom första gången jag träffade honom, hans massiva storlek helt enkelt, men jag borde vara van efter min förra rektor. Hon är också halvjätte, även om hon vägrar att inse det.

- "Vem var det Ron skulle förhäxa egentligen?" 
- "Malfoy..." mumlar Harry argsint och hans ögon blir mörka av ilska.
- "Men varför?" Hagrid ställer ännu en fråga,
- "Han kallade Hermione en, umh, jag vet inte riktigt vad det betyder..." Svarar Harry och ser på Hermione som hoppar ner från fåtöljen och kramar sin bröstkorg medan tårarna strilar ner för hennes små kinder.

- "Han kallade mig smutsskalle," Harry ser förvirrat på Hagrid som drar efter andan och sedan på Hermione igen.
- "Det gjorde han väl inte..." Hagrid har en blick av förfäran över sitt ansikte, Harry ser på Hermione oförstående. 
- "Det betyder, smutsigt blod, det är ett väldigt fult ord för någon med icke magiska föräldrar, någon som är mugglar född. Någon, som mig..." Hermiones tårfläckade ansikte är vänt mot mig och hennes tårfyllda ögon stirrar rakt in i mina. Jag skäms helt plötsligt över att vara renblodig, det har aldrig hänt mig tidgare. 

Jag reser mig från min fåtölj och går fram till Hermione, 
- "Du är en av de smartaste häxorna jag någonsin mött, (jag lägger mina armar om hennes darrande lilla kropp) du är smart, du är snäll och du är en av de bästa vännerna jag har. Bry dig inte om vad hans smutsiga lilla ovårdade mun säger Hermione." Jag släpper taget om hennes kropp och ser med mjuka ögon och leende läppar på leendet hon ger mig trots tårarna som vilar i hennes ögonvrår. 
- "Tack Alli..." Vi ler mot varandra ännu en gång och Ronald spyr upp ännu en äcklig snigel, men de har nu minskat i storlek. 

Stora Salen är knökad med elever, Ronald har gått upp till Madame Pomfrey medan vi andra tre går för att äta lunch. Inte för att lunch lockar mig särskilt mycket efter att ha sett Ron spy upp sniglar den senaste halvtimmen... Men ajg kan väl följa med dem ändå. 
- "Vad har vi efter detta?" 
- "Harry, du borde veta att vi har försvar mot svartkonster! Du tittade ju på schemat för bara fem sekunder sedan." suckar Hermione fram och jag skrattar lite lätt åt deras väldigt speciella relation. Hermione, Harry och Ron är alla tre väldigt omaka, men det kanske är därför de passar så bra tillsammans. 

Harry och Hermione äter lunch som om de aldrig ätit förut men jag bara petar i min mat, jag har hemlängtan, hem till Frankrike, jag saknar min mamma, mina vänner, min egna säng... Ja, jag saknar allt. Sen hjälpte inte snigelsynen mig att bli hungrigare.
- "Alli, ska du inte äta? Du åt nästan inget till frukost heller, mår du bra?" Jag rycker upp mitt huvud ur mina dagdrömmar när Harry säger något till mig som jag inte uppfattar.
- "Huh, va? Sa du något Harry?" Ett förvirrat och generat uttryck i mitt ansikte, jag ger honom ett tight leende och ser honom i ögonen.
- "Jag sa, ska du inte äta för du åt knappt något till frukost heller... Så, ska du inte äta?" 
- "Jag är inte hungrig, sniglarna sitter fast i mina tankar. Haha, så typiskt." 
- "Tack Alli, nu kan inte jag äta upp, jag som hade lyckats glömma det där." Både jag och Harry bryter ut i ett hejdlöst skratt över Hermiones äcklade uttryck, halva salen vänder sig mot oss innan de skakar på sina huvud och fortsätter med sina samtal och sin lunch. 

ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅGH Sluuuuuuuuuuuta skriva så bra!

Awesome ♥

bra! ♥

Haha, men tack så mycket för att du tycker jag skriver bra Jag gör mitt bästa ^^



Aw, TACK! ♥



Tack ♥


TACK till er alla tre för att ni kommenterar och läser!

S.K.R.I.V.N.U.S.K.R.I.V.N.U.S.K.R.I.V...NUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU!!!

Eftersom att jag inte kommer att vara hemma från Tisdag kväll till Söndag kväll så tänkte jag att jag ger er ett lite längre och ännu mer spännande kapitel som kompensering Jag hoppas att ni tycker om det, kommentera gärna ifall ni gillar det

Ett speciellt tack till Harry-Potter-Bokslukaren för att du kommenterade så att jag kunde lägga upp nästa kapitel (Jag vill nämligen ha alla kapitel i separata inlägg)


Kapitel 10 
~Början På Något Oförklarligt~ 

De kala korridorväggarna omvandlar alla elevers fotsteg till ekon och deras tjattrande röster studsar runt genom de avlånga hallarna. Höstens sol skiner in genom de öppna valven och stängda fönstren. Mina skor klickar mot det stenbelagda golvet, Hermiones fnitter skuttar mellan väggarna, golvet och taket, Harrys hesa skratt följer i dess vaka medan jag är tyst. Jag har inte lyssnat på dem, mina tankar är fästa vid nästa lektion, som enligt vår rektor ska ledas av Gyllenroy Lockman. Jag är nog den enda tjejen som inte vill ha honom som professor. 

Hermione knuffar mig i sidan, 
- "Vad händer inne i din hjärna just nu Alli?" 
- "Umh... Jag funderade på, alltså, jag är nog den enda tjejen som inte ser fram emot att ha Mr Lockman som professor... (Hermione stirrar på mig och Harry ger mig ett strålande leende) Alltså, det är något med honom som viskar orm till mig, jag får rysningar av hans leende, det känns så falskt. Som om det inte alls är hans leende vi ser. Jag kan inte sätta fingret på det riktigt." Jag ger henne en ursäktande blick över mitt flummiga svar på hennes fråga.
- "Jo det gjorde du precis Alli, jag håller med dig." säger Harry som hört vad jag sagt, Hermione sätter näsan i vädret när vi gnäller på mannen hon längtat efter att möta igen efter resan till Diagongränden. Min blick möter Harrys och vi rycker båda bekymmerslöst på axlarna.

- ”Tystnad, tystnad tack! (Klassen lugnar sig och ser på mannen längst fram i klassrummet) Jag är er nya professor i försvar mot svartkonster, ni har säkert hört talas om mig.” Mr Lockman ger klassen ett leende som skickar kårar längs min rygg, det är ett brett leende men det ser ansträngt ut. Flickorna i klassen smälter för honom, till och med Hermione.
- ”Jag är Gyllenroy Lockman, jag kommer visa för er vad för sorts varelser ni kan möta och hur ni ska skydda er mot dem. (Han smäller med sin trollstav mot en bur under ett rött skynke och buren börjar röra sig, klassen drar efter andan) Men ni ska veta, att inget ont kommer hända er så länge som jag är här. Nu, jag måste be er att inte skrika, det kan provocera dem!” Ropar Mr Lockman och drar bort skynket.

- ”Pixignomer?” skrattar en pojke ute när skynket lämnar buren och avslöjar de små varelserna,
- ”Nyfångade Pixignomer Mr Finnigan. Nu, låt oss se, hur ni hanterar dem!” Mr Lockman öppnar buren och de blå pixignomerna med sina svarta ögon och djävulska leenden flyger ut i rummet. Elever börjar skrika och slå vilt med sina armar. Sedan börjar de fly ut ur salen. Mr Lockman tar fram sin trollstav men den blir stulen utav en av pixignomerna. Han ser på Hermione, Harry och mig,
- ”Jag låter er ta hand om resten, ni kan väl bara stoppa in dem i buren.” Säger han med ett falsk, ansträngt leende och lämnar klassrummet, han flyr in på sitt kontor efter att ha bråkat med en av gnomerna om ett av sina många självporträtt.

Jag, Harry och Hermione ser omkring oss, pixignomerna har fått tag på Neville och hängt honom i takkronan. Han hänger där och dinglar ca 7 meter ovanför salens hårda golv. En pixignom drar Hermione i håret,
- ”Hermione, va stilla!” Jag plockar upp min tunga bok och slår bort pixignomen,
- ”Vad gör vi nu?!” utbrister Harry och ser på Hermione som drar fram sin trollstav, hon riktar den upp mot taket,
- ”Immobulus!” Pixignomerna stannar upp, vi ser upp på Neville där han hänger i taket.
- ”Varför är det alltid jag?” suckar han fram, jag kan knappt hålla mig från att skratta, jag ser att Harry har samma problem.

Vi vandrar ner genom korridoren. Solen håller på att landa bakom bergen som finns bortom den svarta sjön, Ronald är fortfarande i sjukhusflygeln.
- ”Jag borde gå och titta till Ron, jag möter upp er i Stora Salen om en liten stund.” Säger Harry och ler mot oss, vi nickar och han svänger höger medan vi fortsätter ner, doften av mat når våra näsborrar och vi vet att det serveras middag i Stora Salen just nu. Hermione och jag krokar arm med varandra medan vi går genom korridoren.
- ”Jag tycker om Hogwarts, det är välkomnande och jag trivs faktiskt otroligt bra här.” Säger jag till henne och hon ger mig ett starkt och glatt leende tillbaka. Men det leende försvinner snabbt från hennes läppar när vi ser vilka som kommer gåendes mot oss.

- ”...såg ni hur hon hoppade till? Hahaha!” Det är Draco och hans två lakejer som kommer gåendes mot oss, de ser oss och går rakt mot oss.
- ”Nemen, är det inte Gryffindors egna lilla besserwisser? Vad har ni hittat på? Förmodligen förgiftat skolan med ditt smutsiga blod.” Säger Draco till Hermione ned ett elakt glin över sina läppar, jag kan se att Hermione blir otroligt sårad från hans bryska ord men jag kan också se att Draco inte alls står helt bakom sina ord. Som om han känner sig osäker på sig själv.
- ”Draco, sluta.” Säger jag och ser med trotsiga ögon på honom, han ser tillbaka på mig och en fråga tar form i hans ögon.
- Allixandra Dumont, eller hur? (Jag nickar) Vad gör en renblodig häxa som du, med en smutsskalle som hon?” frågar han irriterat men jag skakar bara på mitt huvud och svarar honom så lugnt jag kan,
- ”Det enda som är smutsigt här, Draco, är din mun. Kom nu Hermione, vi går, han är inte värd tiden.” Hermione kramar min arm och vi tränger oss förbi de tre killarna.
- ”Smutsskalle! Blodsförrädare!” Skriker Draco efter oss, men vi bara fortsätter att gå mot Stora Salen.

Jag kan inte hjälpa det, det är något med Draco, något som inte stämmer. Som om han är jätte osäker eller till och med rädd, men rädd för vad? Han är renblodig och vad jag har förstått är hela hans familj renblodig, vad har han att vara rädd för? Mina tankar snurrar runt medan vi går och sätter oss vid vårt bord, på samma plats vi brukar sitta.
- ”Hmm, Ron och Harry är inte här. Ska vi börja äta ändå? De kanske kommer snart?” Jag ser upp på Hermione, ser mig omkring i salen innan jag nickar och ger henne ett leende. Maten uppenbarar sig framför oss. Jag börjar äta av min ångande varma pumpagratäng med vitlök, ost, stora pumpa klyftor, grädde, peppar och små droppar av soja. Det smakar ljuvligt.

- ”Hej på er! Sitter ni och läser?” Jag och Hermione ser upp från våra läroböcker i försvar mot svartkonster, fortfarande tuggandes på vår mat och möts av en leende Ronald som ser ut att vara utsvulten. Han sätter sig bredvid Hermione och börjar äta på kycklingklubborna som uppenbarat sig framför honom.
- ”Vart är Harry? Han gick ju upp till dig, vart är han?” Ronald ser på mig med en frågande blick och munnen full av varm kyckling.
- ”Jag har inte sett honom sen jag gick till sjukhusflygeln. Jag trodde han var med er?” Både jag och Hermione skakar på våra huvud och ser sedan på varandra. Det kändes som om vi tänkte samma tanke för vi plockar ihop våra böcker och rester oss från bordet.
- ”Ron, kom igen nu, vi måste hitta honom.” Gnäller Hermione på Ronald som försöker tugga i sig det sista på sin kycklingklubba.
- ”Ja, ja, ja-g komme, ska ba ät-a upp de hä...” Mumlar han mellan tuggorna. Hermione dunkar en utav sina böcker i hans axel, Ronald släpper kycklingklubban och reser sig från bänken. Vi börjar alla tre att gå mot platsen vi såg Harry sist.

Han stannar upp, han hör något, ett hissande ljud. Han sätter sin hand mot den kalla stenväggen och lutar sitt öra mot den.
- ”Dagss, att, döda. Dagsss att död, död...” Det är en mörk hissande röst, han börjar följa den. Den färdas ner för korridoren, fortfarande hissandes orden ”dags att döda”. Hans skor landar hårt på stengolvet, det ekar genom korridoren när han ökar på sina steg.
- ”Dagss, att döda, döda, döda!” Han stannar upp när han nästan går in i sina vänner.

Vi ser honom komma runt hörnet,
- ”Harry! Vart har du varit?” Frågar Hermione, men Harrys blick vilar inte på oss, den följer väggen och sedan upp mot taket.
- ”Hörde ni det där?” Frågar han oss, vi ser undrande på honom,
- ”Hörde vad? Harry vad pratar du om?” Jag ser oroligt på honom, han verkar uppskrämd.
- ”Det rör sig, jag tror att det kommer döda!” Harry springer förbi oss ner för korridoren. Vi springer efter honom, kämpandes för att hålla samma tempo som honom.

Vi kommer ut i en ny korridor, golvet är täckt av vatten.
- ”Missnöjda Myrtel kanske har svämmat över toaletterna igen.” Fnittrar Ronald fram och skakar på sitt huvud. Vi följer efter Harry, vatten plaskar om våra fötter och jag kan se en spegelbild av väggen. Det står något skrivet. Jag ser upp på väggen och hugger tag i Hermiones arm medan jag med min andra hand pekar upp mot väggen.
- ”'HEMLIGHETERNAS KAMMARE HAR ÖPPNATS. ARVTAGARENS FIENDER, TAG ER I AKT. ' Det är skrivet i blod...” Mumlar Hermione till resten av oss, då ser jag katten som hänger på väggen.
- ”Åh nej, det är Mr Filch´s katt, Mrs Norris...” Helt plötsligt fylls korridoren av elever. Alla stannar och stirrar på väggen, men även på oss fyra. Den första som talar är Draco,
- ” 'Arvtagarens fiender, tag er i akt..' Det betyder er, smutsskalle.” Han stirrar på Hermione som verkar både äcklad och rädd på samma gång. Självklart ska det vara Draco som öppnar sin mun först... tänker jag och kramar Hermiones hand.

- ”Vad är det som pågar här? Bred väg! (Mr Filch uppenbarar sig och ser på Harry) Potter, vad håller du- (Då ser han Mrs Norris hängandes i svansen) M-mrs Norris, du har mördat min katt! (Harry skakar skrämt på sitt huvud) Jag kommer döda dig, jag kommer döda dig!” Skriker Mr Filch och hugger tag i Harrys krage.
- ”Argus!” Alla vänder sig om och ser på professor Dumbledore som står tillsammans med alla andra professorer.
- ”Argus, lugna dig. (Dumbledore ser på väggen och Mrs Norris) Alla prefekter, leder sina elever tillbaka till sina sällskapsrum. Alla utom, ni fyra.” Dumbledore pekar på mig, Harry, Hermione och Ronald. De suckar djupt och stannar kvar hos professorerna, jag förstår inte riktigt varför de suckar.

Du verkar basera på filmerna och inte på böckerna men........A.W.E.S.O.M.E!