Förbjuden Romans ~ Uppföljaren (Professor/Elev)

Tihi, JAAAA
Härligt att du blir så glad!

Kanske borde lägga upp nästa kapitel? ^^

Jaaaaaaaaaa lägg ut nästa kapitel, jag vill veta vad det är för boook!!!!

Hej på er ljuvlisar!

Nu har ni väl väntat länge nog på att få veta vad det är för bok som Severus håller i
Eller, vad säger ni?

Jag tycker det iaf så nu kommer kapitel två, hoppas ni ska tycka om det



~Kapitel 2~


”Här.” säger han och räcker lugnt boken till mig, jag lägger boken jag redan håller i bredvid mig i soffan och tar emot boken Severus räcker mig. Jag ser på den, dess omslag är mjukt mot mina fingrar och boken doftar av gammalt pergament.
”Santino Nicoluhs Samlade Verk.” läser jag ut högt med mjuk röst.
”Jag tror du kan gilla denna, han är lite mörk och dyster av sig men han har passion för sitt skrivande.” Säger Severus och ger mig ett litet Severus-leende.
”Tack Severus, men det heter författande, inte skrivande.” Mumlar jag distraherat medan jag öppnar boken, men jag hör att han skrockar lite lätt där han står vid min sida. Jag ser på honom,
"Förlåt, gammal vana..." fnittrar jag fram med rosenröda kinder.

Severus sätter sig i fåtöljen mitt emot soffan och ser på mig men jag uppskattar boken ännu en gång. Jag bläddrar försiktigt genom den, dess blad är gula och ömtåliga efter flera år av slitage, damm och tidens gång. Efter någon minut hittar jag en dikt som fångar min uppmärksamhet genast. Jag ser på Severus, han reser sig från fåtöljen och går mot soffan, han sätter sig bredvid mig och jag lutar mig försiktigt mot hans bröstkorg. Jag börjar läsa med lugn och sansad röst, jag låter orden sväva ut ur mig.

”Hennes hår var ljust som guld, Hennes ögon svarta som vingarna av en korp, Solen skiner på henne, Som en gloria lyser hennes hår, Hennes skratt fyller luften, En mörk cirkel, Den täcker ljuset och skänker mörker över världen, Hennes ljusa stämma vrids, ett dovt muller hörs vid horisonten, Hennes kropp faller till marken, Brusten, Bruten, Han strider mot hennes kalla kropp, Lyfter henne från marken, Hennes hjärta helt igen, Hennes hår skiner ännu en gång, Hans ord smeker över hennes brustna kropp, Helar allt i dess väg, De är En...” Jag ser upp på Severus som ser ner på mig.

Våra blickar blandas magiskt med varandra och jag går vilse i hans ljuvliga ögon,
”Du har en fantastisk röst Penelope.” säger han efter en stund och ger mig ett till Severus-leende. Jag uppskattar varje litet leende, varje blick, varje ord han dedikerar till mig.
”Skönheten ligger i betraktarens ögon, i detta fall öron.” säger jag och jag kan inte hjälpa det, jag fnittrar lite till. Jag drar ett djupt andetag och mina näsborrar fylls från doften av honom. En doft jag inte ens med en miljon ord som hjälp skulle kunna beskriva. Den är ljuvlig helt enkelt. Jag ser på mannen som sitter bredvid mig, min blick följer varje kontur av hans vackra ansikte.

Severus ler, men blir snabbt allvarlig.
”Du förstår, att detta kommer bli komplicerat?” Jag ser på honom med allvarliga ögon.
”Jag förstår det men jag vill, det är värt det, du är värd det Severus. När skolåret är slut vill jag bo hos dig Severus. Jag känner mig säker med dig...” Viskar jag försiktigt, jag är fortfarande så nervös när jag är nära honom. Jag är till och med rädd. Att när som helst så kommer jag att vakna upp i min säng, uppe i min sovsal, att detta aldrig har hänt. Som om allt bara var en enda stor magisk dröm, en dröm som egentligen aldrig skulle kunna bli sann. Jag suckar lite innan ett leende sprider sig över mina läppar. Men jag är här just nu...

Severus ler ner mot mig.
”Det är mörkt ute, du borde gå tillbaka till Ravenclaw. Jag följer dig, om någon frågar så har du och jag pratat om din situation... Med dina föräldrar...” säger Severus med sin mörka röst och han verkar så ursäktande vid nämnandet av mina bortgångna föräldrar så jag gör mitt bästa för att låsas som om jag inte vill springa iväg gråtandes vid blotta tanken av dem. Jag nickar bara helt enkelt. Att höra honom tala om mina föräldrar vrider om mitt hjärta. Jag reser mig upp från soffan och jag kan känna hur mina ögon håller på att fyllas med tårar men jag kämpar mot dem, låter dem inte rinna. Severus behöver inte se mig gråta mer...

Vi går ut ur det gömda rummet och genom hans kontor, ut i korridoren. Severus följer mig hela vägen, under tystnad. När vi står utanför Ravenclaws elevhem stannar vi. Jag ser på honom med mjuka, försiktiga ögon. Mitt hjärta bultar så hårt innanför mitt bröst att det känns som om det ska hoppa ut ur min bröstkorg.
”Tack Severus...” viskar jag så tyst och försiktigt jag bara kan för att ingen ska höra och kramar boken mot min bröstkorg.
”Tack själv Penelope...” säger han mjukt, hans ögon säger allt det han inte kan säga med ord och jag ler mot honom innan jag går in till mitt elevhem.

jäääääääääääääääääääääättttttttttttttttttttteeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeee bbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrraaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Omg! Du har dödat mig IGEN!!
Superbra

VA BRAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!



Haha, men det är lugnt, återupplivar dig till nästa kapitel
Härligt att höra!

När kommer nästa kapitel?

Grymt bra! De flesta ff som handlar om liknande saker blir i längden oftast långtråkiga och enformiga. Men du lyckats verkligen få en bra variation och att man som läsare blir nyfiken att läsa mer.

Jag har skrivit klart till kapitel 8 och jobbar just nu på kapitel nio så skulle gissa på att jag ger er det ikväll, imorgon eller i övermorgon

Awwww, tack så hemskt mycket!!!



nej men guu, tack så himla mycket fina du! Jag behövde verkligen höra det där och du ska bara veta vad jag har planerat, kommer hända en j***a massa

ÅH du skriver fantastikt!♥