The ones that love us never really leave us ~ (SV) (Marodörerna)

Det här är ju bara awesome! Du är så sjukt duktig och bra och skriver fantastiskt och allt det där ♥ Perfekt

Jättebra skrivet pieceofchocolate!!!!

GAAAH!! Jag vill veta vad det står i brevet!!!!!!!! Skriv mer innan jag döööor!!!!

pieceofchocolate Kommer det upp ett nytt kapitel snart? Älskar din ff ♥

Tack! ♥ ♥

Ja, nu!

Kapitel 9
Vikten av vänner
September 1976

…det var aldrig min mening att det skulle bli såhär. Förlåt mig. Jag skulle stått kvar på din sida. Tack för att du stod upp för mig ändå.
Jag förstår om du inte vill komma tillbaka. Jag vet att vi är olika. Du och jag. Du och mamma och pappa. Men du ska veta att jag älskar dig.
Din bror,
Regulus

Sirius suckade och slängde brevet på sin säng. Han vände sig om i sängen och drog upp täcket så långt att bara ögonen stack fram. Han orkade inte tänka på sin familj nu, och speciellt inte på Regulus. Sirius hade kunnat förlåta honom nu. Han skulle aldrig flytta hem igen, men han skulle kunna förlåta honom. Men Regulus hot gjorde att Sirius blev mer förbannad än någonsin.
Han hörde plötsligt hur dörren till sovsalen försiktigt öppnades.
’’Sover du?’’
’’Nej’’, sa Sirius och satte sig upp i sängen igen. ’’Jag är vaken. Är det lunch?’’
’’Ja’’, sa Remus. ’’Är du hungrig?’’ Han nickade. ’’Orkar du gå med ner till Stora Salen? Jag tror James var fullt beredd att be husalferna komma hit med en hel buffé till dig annars.’’
Sirius log.
’’Nej, jag vill hänga med’’, sa han snabbt och reste sig upp. Han började rota runt i klädhögen bredvid sängen efter sin skolklädnad. ’’Missade jag något på lektionen?’’
’’Nej. McGonagall bara pratade om vad vi ska lära oss i år och så vidare. Vi satte inte igång med någonting.’’
Sirius nickade.
’’Skönt. Hade varit segt att komma efter redan första dagen.’’
Han fortsatte kasta runt pyjamasar och strumpor.
’’Är du okej, Tramptass?’’ frågade Remus under tiden. ’’Tagghorn sa inte vad som hade hänt, han sa bara att du… inte mådde så bra.’’
’’Jag mådde inte så bra. Det är bättre nu.’’
Remus kollade skeptiskt på honom under den ljusbruna luggen.
’’Okej. Säg till om du vill prata om vad som hände med Regulus. Eller något annat, för den delen.’’ Sirius log tacksamt.
’’Det ska jag. Tack.’’
Han hittade sin klädnad och drog på sig den över sin skjorta, innan han gick bort till spegeln och snabbt fixade till håret. När Sirius vände sig om igen mötte han sin väns blick, som fortfarande var oroad. Det var nästan gulligt att se honom så bekymrad. Han brydde sig verkligen.
’’Månis, jag är okej. Jag lovar.’’ Han gick fram och kramade om sin vän.
’’Bra. Säg till om du ångrar dig.’’
De släppte varandra och Sirius nickade. Sen bytte han ämne.
’’Är du hungrig?’’
’’Som en varg.’’
Sirius skrattade åt Remus sätt att uttrycka sig.
’’Härligt. Kom.’’ Han gick i förväg och höll upp dörren.

De första dagarna gick ganska snabbt. Sirius lyckades nästan helt glömma torsdagens händelser, James quidditchträningar satte igång, Peter hade redan problem med skolarbetet och fullmånehelgen kom allt närmare, vilket ledde till att mörka ringar sakta men säkert uppenbarade sig i Remus unga ansikte. Två dagar innan, på måndagen, var det Lily och hans tur att patrullera i korridorerna igen.
’’Är du säker på att du orkar, Remus? Du ser trött ut. Jag kan göra det själv om du inte vill…’’
’’Nej, allt är okej. Ska vi gå?’’
Lily nickade osäkert och de började gå längs med korridoren.
’’Hur har första terminen varit hittills?’’
’’Helt okej. Vi har ju inte fått en enda läxa, eller så. Du då?’’
’’Samma här.’’
De gick tysta en liten stund. Ingen var uppe i korridorerna, det var helt tomt.
’’Du måste inte svara’’, sa han efter ett tag. ’’Men hur var det på lovet? Jag menar… med din syster, och så.’’
Lily svarade inte direkt.
’’Jag såg henne knappt på hela sommaren. Hon låste in sig på rummet så fort jag kom i närheten. Hon åt upp sin mat så snabbt hon kunde så hon kunde gå upp och slippa se mig vid matbordet. Hon stannade hemma uppe på sitt rum istället för att göra allt som vi brukar göra på loven, med familjen – åka till mormor, ha filmkväll, du vet.’’
’’Det låter...’’
’’Förjävligt. Det var det.’’
’’Hon kommer inse sitt misstag snart. Hon kommer att komma tillbaka.’’
’’Tro mig. Det kommer hon inte.’’
’’Hur kan du vara så säker?’’
’’Därför att jag redan har hoppats i mer än fem år.’’
Han blev tyst.
’’Jag förstår. Vissa människor inser inte vad de har förrän det är försent. Din syster kommer vakna en dag och se att hon hade en - rent ut sagt fantastisk - syster vid sin sida så länge. Och hon kommer ångra varenda gång som hon stötte bort dig.’’ Hon mötte hans blick.
’’Tack, Remus.’’
Han log bara till svar. De stannade till när de nått slutet av korridoren och kollade upp mot varandra. Hon såg ut som om hon ville säga något, men tvekade.
’’Vad är det, Lily?’’ frågade han trevande.
’’Du vet, du kan berätta för mig. Om det är någonting.’’
Han höjde på ögonbrynet.
’’Vad menar du?’’
’’Vad som helst’’, sa hon och vek undan från hans blick.
’’Okej’’, sa han efter att ha tänkt efter i några sekunder i ett försök att analysera hennes plötsliga uttalande. ’’Tack. Jag uppskattar det. Verkligen.’’
’’Jag kan bevara en hemlighet.’’ Hon försökte få ögonkontakt med honom igen, men det kändes som om hennes gröna ögon såg igenom honom och han fortsatte att kolla ner i marken. ’’Bara… bara så att du vet.’’
Han log mot henne till svar och hon log tillbaka.
’’Jag med. Bara så att du vet.’’

De vände om och påbörjade sin vandring tillbaka till Gryffindortornet i tystnad.

Blev så glad när jag såg att det kommit ett nytt kapitel, och kapitlet var
JÄTTEBRA!!
Det här är den bästa ff om Marodörerna som jag läst på länge ♥

Jättebra!!

Jättebra kapitel!

Jättebra skrivet pieceofchocolate, jag älskar det! Ååh, Regulus brev var bara så himla gulligt♥ Hoppas verkligen att Sirius förlåter honom, även om jag vet att han inte gjorde det i böckerna... Längtar jättemycket efter nästa kap, du är verkligen superb på att skriva!!!

Kan fortfarande inte fatta att du lyckades få in både Wolfstar och Rily i ett enda kapitel

Tack allihop! ♥ Det värmer verkligen!

(Har bestämt mig för att låta Remus och Lily stanna som inget annat än bra och otroligt gulliga vänner av uppenbara skäl!)

Kapitel 10
Fullmåne och choklad
September 1976

’’Det gick snabbt.’’
Remus stängde dörren bakom sig.
’’Vi hade bara fyra korridorer idag. Har ni redan gått och lagt er?’’
’’Vi är dödströtta allihop.’’
Remus satte sig på sängen och började knäppa upp sin skjorta för att byta om till pyjamas.
’’Du och Evans verkar ha blivit tighta.’’
Frågan kom från James. Han ställde den inte som en fråga, men Remus märkte tydligt att han förväntade sig ett svar.
’’Vi patrullerar, Tagghorn.’’
’’Så det är så ungdomarna kallar det nu för tiden.’’
Remus och Sirius skrattade. James däremot, såg fortfarande dödsallvarlig ut.
’’Är du lite svartsjuk?’’ frågade Remus med ett nästan omärkbart leende.
’’Hade inte du varit det?’’
Remus tänkte efter.
’’Kanske’’, sa han ärligt. ’’Men jag kan lova dig, du behöver inte vara det minsta orolig. Lily och jag är bara vänner.’’
’’Det säger alla i början.’’
’’James, även om det var något så skulle jag aldrig göra så mot dig.’’
’’Jag vet’’, sa James medan han började rota efter något i sin sängbordslåda.
’’Så vad…?’’
’’Skit i det.’’ Han viftade bort Remus och drog upp en bit pergament ur lådan. Han pekade på den med staven och mumlade; ’’Jag svär högtidligt att jag har något rackartyg i kikaren.’’
Remus och Sirius utbytte en blick. Sirius skakade på huvudet i en gest som sa att Remus inte skulle oroa sig. Remus ryckte på axlarna och drog sin pyjamaströja över huvudet. Han såg sig omkring och insåg först nu att någon saknades.
’’Var är Slingersvans?’’
’’Bra fråga’’, sa Sirius och kollade runt i rummet, som om även han först nu insett att den fjärde marodören var försvunnen. ’’Vi trodde du och Lily skulle hitta honom.’’
Remus höjde ett ögonbryn.
’’Det ser ut som om han irrar runt på andra våning. Han har väl gått vilse igen’’, sa James utan att lyfta blicken från marodörkartan. Han kollade sedan upp på sina vänner. ’’Inte jag’’, sa han snabbt.
’’Inte jag’’, upprepade Sirius lika snabbt. De båda kollade sedan på Remus, som suckade när han insåg att han förlorat.
’’Men kom igen! Sirius, det är din tur. Jag gick förra gången.’’
’’Men jag sa ’inte jag’,’’ sa Sirius menande, som om det var det som avgjorde saken. Remus suckade.
’’Okej då. Men om jag hamnar i trubbel, är det på ert samvete. James, ge hit kartan.’’

Kvällen därpå var det återigen dags att patrullera.
’’Du ser fortfarande inte ut att må helt bra’’, sa Lily ängsligt. ’’Du tror inte att du borde…?’’
Remus viftade bara bort hennes frågor.
’’Allt är jättebra. Oroa dig inte.’’ De fortsatte sin patrullering i tystnad.
’’Förlåt, Remus, men jag måste bara fråga dig en sak… är det okej?’’
I några sekunder trodde han att hans hjärta skulle stanna. Visste hon om hans sjukdom?
’’Absolut. Du kan fråga mig vad som helst.’’
Det dröjde ett tag. Det verkade som om orden fastnade i halsen på henne.
’’Har James fortfarande känslor för mig?’’
Frågan kom som en chock. Vad skulle han svara? ’Ja’, var svaret. ’Ja, självklart, han har alltid haft, har fortfarande och kommer alltid att ha någon typ av känslor för dig.’
’’Varför frågar du honom inte själv?’’ log Remus.
Lilys ansikte fick samma nyans som håret.
’’Alltså… jag… glöm det.’’
Remus svarade inte men behöll sitt leende, och hon tillade; ’’Jag gillar honom inte på det sättet, Remus. Jag lovar.’’
’’Är du säker?’’
Hon såg villrådig ut.
’’Nej’’, sa hon till sist, motvilligt men ärligt. ’’Nej, jag är inte säker.’’ Hon kunde för några ögonblick skymta ett korn av triumf i Remus blick, innan han svarade;
’’Jag vet.’’
’’Men fortfarande. Han har gjort så hemska saker. Han är en mobbare. En översittare.’’
’’Han var en mobbare’’, försvarade Remus honom. ’’Jag vet att det inte är längesedan. Men folk förändras mycket. Speciellt i den här åldern. Jag har märkt jättemycket skillnad bara sen de sista veckorna innan sommarlovet. James har förändrats.’’
’’Jag antar det’’, suckade Lily.
Kort paus.
’’Nå ja’’, sa hon med näsan i vädret. ’’Han får allt bevisa det lite innan han får mig att ändra uppfattning om honom.’’ Remus log.
’’Visst. Ska vi vända?’’

Det blev en ganska lugn fullmånesnatt, men Remus var lika utpumpad som vanligt efteråt och landade i sjukhusflygeln. Samma helg var det besök till Hogsmeade, och han insisterade på att de skulle åka utan honom.
’’Jag mår fint här! Jag har massor av bra böcker med mig. Åk ni!’’
Han slumrade till, och vaknade inte förrän klockan fem på eftermiddagen av att någon kom för att besöka honom.
’’Mr Lupin, ni har besök. Är ni säker på att ni orkar ta emot?’’
Remus nickade och Madam Pomfrey skyndade iväg igen. Några sekunder senare var hon tillbaka, med Lily med sig. Han blev förvånad, ingen hade någonsin kommit och hälsat på honom i sjukhusflygeln, bortsett från Sirius, James och Peter.
’’Lily…!’’
’’Hallå du, Remus’’, sa hon med ett leende. ’’Får man slå sig ner?’’
’’Absolut’’, sa han, fortfarande chockad. Hon gick fram till sängen och slog sig ned på stolen bredvid. Hon ställde en kasse på bordet. ’’Jag tog med choklad till dig. Godisbaronens egen, med maräng.’’
Han log. Hon hade kommit ihåg hans favorit.
’’Vad snällt av dig, Lily! Tack.’’
Hon log tillbaka som svar.
’’Hur är det med dig?’’
’’Jo, det är bra. Eller bättre nu… jag… jag svimmade igår kväll. Feber, antagligen.’’
Hon nickade. Det blev en kort paus.
’’Jag har väntat ett tag nu’’, sa hon plötsligt.
’’På vad?’’
’’Får jag fråga dig först, Remus; Hade du någonsin tänkt berätta för mig?’’
Hans hjärta sjönk som en sten i bröstet. Hon visste. Det var slut på sena kvällssamtal och skrattattacker under patrulleringar i korridorerna. Det var slut på pluggeftermiddagar i biblioteket. Det var slutet på Lily Evans och Remus Lupins vänskap.
’’Så, du vet’’, sa han dystert.
’’Ja.’’
’’Hur länge?’’
’’Har varit säker ett tag. Har misstänkt det… i några år.’’
’’Varför sa du inget?’’
’’Jag väntade på att du skulle berätta själv’’, sa hon med en ton av besvikelse.
’’Förlåt mig, Lily.’’
’’Hade du tänkt berätta? Någonsin?’’ upprepade hon.
’’Jag vet inte’’, sa han ärligt. ’’Det är ingen som vet, förutom James, Sirius och Peter. De klurade ut det själva.’’
’’Jag tror allt jag klurade ut det innan dem’’, sa Lily, och Remus kunde ana en stolthet i hennes röst. ’’Varför berättade du inte bara för mig själv?’’
’’Jag… jag var rädd, Lily.’’
’’För vad? Du vet att jag inte skulle avslöja det för någon.’’
Han skämdes när han såg henne i ögonen. Han hade kallat henne sin vän. Han hade sagt att hon kunde anförtro sig honom alla sina hemligheter – men själv inte kunnat yttra sig om sin egen.
’’Du, James, Sirius och Peter är de enda jag någonsin har kunnat kalla för vänner’’, sa han långsamt. ’’Jag är rädd att andra ska bli äcklade när de får reda på det. Att de inte kommer vilja ha med mig att göra. Att de kommer försvinna.’’
Hon greppade hans hand.
’’Jag ska ingenstans i alla fall.’’
Han log och hann precis öppna munnen för att säga något när dörren slogs upp igen och någon annan kom in.
’’Åh.’’ James stannade upp. Hans blick vandrade från Remus till Lily, som fortfarande hade Remus hand i sina. Hon släppte den snabbt.
’’Jag skulle precis gå’’, sa hon. ’’Krya på dig, Remus.’’ Hon reste sig upp, vände på klacken och gick ut från sjukhusflygeln. James följde henne med blicken och vände sig sedan mot sin vän.
’’Vad var det där om?’’
’’Hon vet’’, sa Remus.
Han kände sig mest lättad, egentligen. Inget mer smygande. Inga fler lögner. Och hon verkade dessutom ha accepterat det.
James, däremot, såg ut som om han nyss fått en örfil.
’’Vänta, va? Nu hänger jag inte med riktigt. Vad är det hon vet, och varför höll hon dig i handen?’’
’’Hon vet’’, började Remus, ’’att jag är en varulv. Och hon höll mig inte i handen som något annat än en vän.’’
’’Varför berättade du för henne?’’
’’Jag berättade inte för henne. Hon har vetat länge. Hon ville bara inte fråga mig utan väntade på att jag skulle säga det.’’
’’Okej’’, sa James misstroget. ’’Jag tog med choklad.’’ Han ställde ner en kasse från Godisbaronen på bordet, identisk med den som redan stod där.
’’Tack, Tagghorn’’, log Remus.
’’…men jag ser att någon annan redan gjort det.’’ Han kastade en menande blick på Lilys kasse.
’’Ja, Lily, hon…’’
James dunsade ner på stolen där Lily nyss hade suttit.
’’Månis, det är lugnt. Jag förstår.’’
Remus skakade på huvudet. Lite för snabbt, för det började svartna för ögonen och han blev yr.
’’Nej, James, jag förstår hur det här verkar, men lyssna… det kommer bli ni två. Jag lovar. Hon och jag är verkligen bara vänner.’’
James skrattade.
’’Okej, okej.’’ Han verkade inte ett dugg sur längre. Sedan lös han upp och tillade med ett leende; ’’Vadå, har hon sagt nåt? Om mig?'’
’’Nej’’, ljög Remus. ’’Nej, det har hon inte.’’
’’Jag ser att du ljuger’’, log James. ’’Men vet du vad, det gör ingenting.’’ Han ställde sig upp och gav Remus en kyss på pannan. ’’Jag lovade att komma tillbaka till sovsalen snart, vi ska käka, men vi kommer hit sen, okej?’’
Remus nickade bara och på några sekunder var James ute ur sjukhusflygeln.