Livet efter livets slut (THG)

Håller med! ♥

Förlåt att jag inte har skrivit. Men har varit hos släktingar och har inte haft möjlighet att skriva

Det är ok!

När kommer det mer? Vill ha en fortsättning snart! :]

Kapitel 13
På fem dagar har antalet tävlande minskat från 28 till 8. Alla dem där sminkade idioterna från huvudstaden ska komma och intervjua hennes närmaste. Jag är den enda som ska bli intervjuad av Ellies närmaste. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om henne. Jag vill inte verka känslig och börja gråta vilket jag säkert kommer göra. Borgmästaren kommer och hämtar mig och tar mig till rättens hus. Jag måste sätta mig i samma rum som när jag sa farväl till både Katniss och Ellie. Det är faktiskt exakt samma rum.
- Hej min lilla förtjusande dam! Säger någon på bred huvudstadsdialekt. Jag rycker till när Effie Trinket lägger en hand på min axel. Hon sätter sig på en av fåtöljerna som är mittemot mig.
- Så lilla vän, nu är det dags för intervjun för Ellsie Wealtrey! Säger Effie samtidigt som hon ler mot mig.
- Ellie Weltry! Rättar jag henne.
Hon ser på mig irriterat och börjar ställa lite frågor.
- Så, vad är det bästa med Ellie? Frågar Effie samtidigt som någon bakom henne filmar.
- Att hon alltid går att lita på. Och att hon alltid förstår mig. Hör jag mig själv svara.
- Jaha, Hur känns det för dig att ha två nära personer som har eller kommer dö. Det känns som om att oddsen inte är på din sida. Säger effie samtidigt som hon ler ett leende som verkar vara fyllt av skadeglädje.
När jag hör den kommentaren börjar jag gråta. Jag går ut genom dörren samtidigt som jag skriker. - Din jävla idiot!!

TACK FÖR ATT DU LÄST!

Braaaaa!!!

Taaaack!!!
Arivle

Ebba Lovegood du är bäst på att skriva
Önskar jag kunde skriva som du

Bara för att ni är så snälla får ni ett nytt kapitel.
Tack så jättemycket Silvrigasylvia!!!

Kapitel 14
Jag slänger igen dörren bakom mig och springer ut i den kalla kvällsluften. Väldigt kallt för att vara Augusti. Jag springer dem 5 minuter som krävs för att komma tillbaka till barnhemmet. Andy sitter i sin säng och lägger någon slags patians med sig själv. När han ser mig stå gråtandes mitt i rummet ställer han sig upp och sätter beskyddande en hand på min axel.
- Vad är det? Säger han samtidigt som han mjukt stöter till mig i riktning mot sängen. Vi sätter oss ner på sängen och jag berättar om den där intervjun. Om Effies dumma fråga. Han sitter ner och lyssnar och avbryter inte en enda gång. När jag pratat klart säger han bara ett enkelt, Oj. Innan han lutar sig fram för att kyssa mig. Jag besvarar snabbt kyssen innan mina kinder börjar bli röda. Han märker min rodnad och säger, - jag var bara tvungen! Han skrattar. Jag märker att jag också börjar skratta. Snart börjar vi gapskratta över ingen anledning alls. Men det känns skönt att kunna skratta igen iallafall.

TAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAACK FÖR ALLA FINA KOMMENTARER!!!

PS. DU skriver jättebra Silvrigasylvia!