~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]

Erik - Gränsen mellan Öst & Söder:
Erik tittade på Arya, han hade hunnit ta sig upp och var bekvämt sittande på Friggas rygg när hon kom tillbaka. Han såg på medan hon plockade frukterna och kunde inte annat än le åt hur hon sträckte sig efter de gula bollarna. Han hade god lust att rida fram och lyfta upp henne på Frigga istället så att hennes huvud skulle vara bland grenarna men det hade betytt att han mist den mysiga utsikten av henne. Och han visste inte hur hon skulle kunna hantera den blå magin som strömmade mellan de båda just i den stunden heller.

Arya red fram till honom med sjalen full utav frukt,
"Har du allt du behöver? Inget glömt eller så?" frågade hon och Erik önskade at than kunde vara till mindre bekymmer men i sitt nuvarande tillstånd skulle han inte orka plocka ihop sina saker och klättra upp och ner för Frigga.
"Jag behöver mina kläder, och mina vapen..." sade han och Frigga började ta sig mot lägret i stillsam skritt, "jag behöver din hjälp att samla dem..." mumlade han försiktigt och lite generat, en man från norr som inte ens kan plocka ihop sina egna vapen... Vilken skam...


Briañna - Palatset Letiania, Norr:
När hon äntligen nådde fram till lönndörren bankade hennes hjärta av skräck, hennes blick var suddig och delvis täckt utav hallucinationer och vanföreställningar. Panik rusade genom hennes kropp och minsta gnutta självmedvetande hade försvunnit från hennes kropp. Hon puttade upp dörren efter att ha dragit i den hängande kedjan i taket.
“Måste ut, måste ut, måste ut…” pustade hon om och om igen medan hon klämde sig genom öppningen så fort hon kunde. Hon nästan föll ut i biblioteket, sparkade hastigt igen lönndörren och möttes utav en skräckfylld bild.

Golvet var täckt utav slingrande ormar, blod rann från taket ner längs väggarna och tänkte bokhyllorna som stod mot dem. Runt henne stod halv ruttnande människor, vissa med inälvorna hängandes från deras buk och huden dinglande från deras haka istället för att täcka deras ansikten som nu var köttiga skallar. Briañna skrek till och sprang genom biblioteket. Hon fick händerna täckta utav blod då hon greppade handtaget till dörren och hon föll bakåt. Ormarna slingrade sig över hennes kropp och hon skrek för allt vad hennes lungor kunde förmå. Paniken ökade på hennes puls och innan hon visste ordet av det hyperventilerade hon så hastigt att luften knappt han sugas upp utav hennes frenetiskt arbetande lungor, hon svimmade av.


Freja & Wilheim - på väg mot Öst genom Söder:
Det hade gått nästan en halvtimme sedan de suttit upp och fortsatte resan mot Öst, nu i sällskap utav Garudier. Generaler dessutom. Freja kunde inte annat än hoppas att detta inte skulle bita dem i där bak i slutändan. Hon och Wilheim hade förblivit tysta sedan de diskuterat beslutet på Fornnordiska. Men det kändes ensamt att inte kunna prata med honom. Lika bra att vara ärlig, inte någon annan som kan höra min tankar i alla fall. Jag har fallit för honom helt och hållet nu. Den lilla förälskelsen hon tidigare känt för honom, från en lång distans, hade vuxit sig starkare och känslor utvecklades hastigt från henne. Hon visste inte hur det hade skett eller hur hon ens kunde ha tid med något sådant, men kärlek hade ingen lag. Det förstod hon nu.

Han hade sett henne snegla på honom några gånger under den senaste halvtimmen och han hade ju uppenbart sneglat på henne några gånger. Hon red där bredvid honom, kvinnan som han trodde inte fanns i det universumet. Hon var allt det han sökte, och lite till. Men nu var han fast med tre generaler från den Garudiska armen och en obekväm tystnad som brett ut sig mellan dem under en lång stund, kanske var hon sur? Han visste inte men han ville prata med henne.

“Hawwe jo tinke wy sille fine se?”
( “Tror du att vi kommer hitta dem?” ) frågade Freja lite trevande med blicken framåt, Wilheim hade ryckt till och hon tyckte sig se ett litet leende i hans mungipor.
“Ik wit it net, mar ik hoopje dat wy hast net meitsje.”
( “Jag vet inte, men jag hoppas nästan att vi inte gör det.” ) svarade Wilheim lågmält med blicken framåt, Freja glodde surmulet på honom. Hur kunde han säga en sådan sak?
"Wat bedoelst? Wêrom? "
( “Vad menar du? Varför?” )
"Is it net foar de hân?"
( “Är inte det uppenbart?” ) svarade Wilheim med en viss irritation i sin mörka röst och hytte med hakan mot deras följeslagare.
"True ... Mar, ik wol te finen him. Alles wat. "
( “Sant… Men, jag vill finna honom. Oavsett.” ) konstaterade Freja och i samma sekund slog det honom att Wilheim hade en helt annan idé kring varför de skulle finna Erik än vad Freja hade.

Arya - Gränsen mellan Öst och Söder
Arya hängde den fruktfulla sjalen över Dayas rygg och såg till att den inte gled ner innan hon följde efter Erik till lägret. Samtidigt som hon samlade ihop Eriks saker hittade hon också ett av sina egna örhängen som måste fallit av henne när hon sov. Arya kunde inte låta bli att finna det märkligt att hon inte märkt att det var borta då dess tyngd och storlek var väldigt påtaglig. Arya hängde tillbaka örhänget i örat och plockade upp det sista klädesplagget innan hon återvände till Erik och Frigga. Hon satt på Daya och vände sig mot Erik.
"Är du säker på att du mår okej? Jag vill inte att du rider om det är svårt på något som helst sätt för dig."

Erik - Gränsen mellan Öst & Söder:
Han tog emot sina saker från Arya, kläderna lade han i Friggas sidoväska medan han drog på hölstren och satte vapnen i dem. De var tunga men han kände sig som sig själv med dem på ryggen.
"Är du säker på att du mår okej? Jag vill inte att du rider om det är svårt på något som helst sätt för dig." sade Arya och han berördes utav hennes omtanke men han skulle aldrig riskera hennes säkerhet för sitt egna välmående, oavsett vad.
"Arya, jag mår bra. Och oavsett om jag inte hade gjort det hade vi ändå behövt röra på oss. Så länge vi rör på oss tar vi oss längre fram och de tar sig inte närmre lika fort..." Det var Eriks subtila sätt att försöka säga till Arya att han verkligen ville rida men att han i sitt nuvarande tillstånd behövde färdas långsamt. Men han kunde inte förmå sig att säga det rakt ut. Han kände sig skamsen över sin klenhet, att Arya fick se honom i ett sådant fjuttigt tillstånd, det var skamfullt och pinsamt. Något som en man av Norr inte borde tillåta. Men, han hade inget val, han hade varit oförberedd och nu fick han betala priset för att han släppt ner sin gard.


Briañna - Palatset Letiania, Norr:
Hon vaknade upp i sitt egna sovrum med täcket över sig och en fuktig trasa på sin panna. Den kändes sval och skön mot hennes heta skinn.
“Vad, vad hände…” mumlade hon och såg sig förvirrat omkring.
“Sch, du är sjuk prinsessa Briañna. Vila.” Briañna rätade på sig och skrek till då en halvt förruttnad hand sträcktes mot henne. Tjänaren ryggade skrämt tillbaka och stirrade på prinsessan,
“FÖRSVINN!” vrålade hon, “Lämna mig ensam!” skrek hon med Leeas ord ekande i huvudet. Tjänarinnan försvann ursäktande och dörren stängdes.

Briañna såg sig omkring, rummet såg normalt ut. Hon andades ut och kröp ner under täcket igen.
“Undrar vart han är just nu…” muttrade hon och vände sig om i sängen. Hon var slutkörd och skakade.
“Om jag bara kunde, sova, en liten stund… Tills, tills biverkningarna släpper…” mumlade hon och drog täcket upp till hakan. Det tog inte många sekunder innan hon gled in i ett sovande tillstånd, där mardrömmar av den mörka slingrande sorten med en blodröd kant väntade på att få sluka hennes medvetna.


Drottningen Ariana - Palatset Letiania, Norr:
“Nå? Hur mår hon?” Tjänarinnan som lämnat Briañnas rum bugade inför drottningen och med böjt huvud berättade hon om prinsessans tillstånd.
“Kära nån, mitt stackars barn… Har hon feber?”
“Jag skulle tro det, hennes hud är väldigt het men jag kan inte se några andra tecken på sjukdom ers höghet.” svarade tjänarinnan med lågmäld röst. Ariana suckade, hon visste att något var fel med hennes lilla dotter men hon trodde knappast att barnet var sjukt, nej, här var det något mörkare i görningen. Hon hade sett de lila blodådrorna på hennes hals när Briañna fördes till sitt rum buren av en soldat. Det var alltid ett tecken på mörk magi.
“Ni kan gå, lilla vän. Jag stationerar en soldat här utanför som håller henne under uppsyn.” Tjänarinnan bugade och lämnade drottningen med ett mjukt leende.

“Rok, kom.” sade Ariana när tjänarinnan var utom hörhåll och en stor krigare iklädd enbart ett par skinnbyxor och en snett draperad sjal från höft till axel ställde sig villigt vid dörren.
“Vakta dörren, om minsta förändring sker, kalla på mig. Kontrollera rummet med jämna mellanrum och låt ingen förutom mig och den tjänarinnan komma in.” Arianas röst var lika sockersöt som alltid men hennes ord var annorlunda. Hon kunde bara inte riskera att någon kanske lyssnade på deras samtal, hon var lika försiktig som alltid.
“Min kära dotter mår inte bra förstår du.” avslutade hon med, men hennes blick var isande kall. Rok nickade och placerade sig bredbent vid dörren. Ariana lämnade tornet som hennes dotters rum fanns i och tog sig till biblioteket för att försöka lista ut vad hennes dotter utsatts för, omedveten om att Briañna själv hade utsatt sig för den mörka magin för att rädda sin bror, omedvetet från sin mors klor.

Arya - Gränsen mellan Öst och Söder
Arya nickade förstående mot Erik. Sedan smackade hon åt Daya och sällskapet bar i lugn takt av igen. Förhoppningsvis skulle deras mål att komma till Öst snart vara avklarat, men hur deras liv skulle bli när de kom fram var ännu oklart. Och hur de skulle bemötas av Östs invånare, Osianerna, var ännu osäkrare. Arya hade hört historier om Östlandets folk. Att de var mycket annorlunda än både Norr och Söder, att de talade ett helt annat språk, tillbad andra gudar och brukade en annan magi, Den Gula Magin. Konsten att kunna styra över naturens alla delar. Arya var inte särskilt utbildad på området, men hon visste att Den Gula magin var nära besläktad med Den Gröna. Båda kunde styra över växter och trä men om de olika magierna fungerade på samma sätt när det kom till själva brukningen hade Arya ingen aning om. Hon hade även hört att precis som Letoyaner och Garudier avskydde varandra, avskydde Garudier och Osianer varandra. Ända skillnaden var att mellan Garudier och Osianer fanns det ingen tydlig anledning till varför. Garudier och Letoyaner hade för länge sedan legat i krig, men det hade in Garudier och Osianer. Som Arya förstått det bara hatade de två folken varandra utan någon som helst anledning. Innerligt önskade Arya att hennes kunskaper var felaktiga och att Osianerna skulle visa sig vänliga mot dem om de stötte på några i Öst. Men det fanns inget annat hon kunde göra än att vänta och se.

Erik - Påväg mot Öst:
Erik red jämsides med Arya, han försökte att inte tänka på vad som skulle hända i framtiden. Osianerna var inget nådigt folk, det visste han. Men som Letoyan hade han bättre chanser med dem än Arya. Han ville inte tänka på det så han försökte hålla sig till mer nutida saker. som att inte låta Arya se smärtan han befann sig i. dock hjälpte Frigga honom något otroligt. Men att färdas fortare än skritt fanns inte på kartan. Han ville galoppera, ta sig fram så fort som möjligt men det skulle inte gå.

Erik suckade,
"Nedrans, fördömda..." muttrade han för sig själv och knöt sina näver medan hans blick föll.
"As allinne ik hie west sterker ... More taret op alles mooglik en better, krekt better. As mem en heit altyd sein ... dat ik moatte better, grutter, sterker ... As allinne ik hie der west ..!"
( "Om jag bara hade varit starkare... Mer beredd på allt möjligt och bättre, bara bättre. Som mor och far alltid sa... Att jag måste bli bättre, större, starkare... Om jag bara hade varit det..!" ) muttrade Erik vresigt på sitt modersmål, han ville inte Arya skulle höra honom, han var arg på sig själv och ilskan hade en bubblande effekt inom honom. Han försökte intala sig att det var på grund utav biverkningarna, vilket det var, men han kunde inte lugna smärtan inom sig - minnena från hans ungdom då han var sämre än sina bröder på alla sätt som var möjligt. Hur han hade varit en skam till en början. Nävarna knöts så hårt att knogarna blev benvita och ådrorna poppade uppåt på utsidan utav händerna.

Arya - Påväg mot Öst
"As allinne ik hie west sterker ... More taret op alles mooglik en better, krekt better. As mem en heit altyd sein ... dat ik moatte better, grutter, sterker ... As allinne ik hie der west ..!"
Arya vände hastigt på huvudet när hon hörde Erik tala. Hon förstod inte ett ord utav vad han sade. Språket han använde var ett hon aldrig tidigare hört. Han verkade dessutom arg, eller i varje fall på dåligt humör. Det hördes inte bara på tonen han talade i utan syntes även på hur hårt han höll i tyglarna.
"Erikk?" Frågade Arya försiktigt, "Vad är det? Och vad sa du för något?"

Erik - Påväg mot Öst:
"Erikk? Vad är det? Och vad sa du för något?" Han ryckte till och släppte sitt hårda grepp om tyglarna. Men han hann inte riktigt få bukt med sitt ansiktsuttryck innan han tittade på Arya.
"Åh, inget." sade han och vred blicken framåt för att hinna få dem mer lugna och avlägsna tankarna på gamla minnen. Han ville inte berätta för Arya, varför skulle han berätta hur skamfullt hans unga liv hade varit? Mannen hon kände var någon helt annan. Han förstod att hon förmodligen någon gång skulle få veta det hela, men hur skulle hon ta det? Han oroades över hela situationen. Kanske kunde han berätta för henne? Någon gång? Kanske, skulle det sluta hemsöka honom så ifall han delade det med henne? Erik skakade på huvudet, tankarna hade farit genom hans huvud på ett fåtal sekunder och han tyckte inte om dem.

Arya - Påväg mot Öst
Arya rynkade pannan. Något hade uppenbarligen upprört Erik på något sätt och hon förstod att han ljög när han förnekade det. Men efter det som hänt tidigare på morgonen när han varit så accepterande mot henne då hon uppenbarligen talat osanning ville hon inte pressa honom.
"Erikk, du kan berätta vad som helst för mig, tro mig, jag förstår och vill gärna veta mer om dig, men om du inte vill det så förstår jag det också." Arya suckade det kändes som att hon inte riktigt fick fram det hon ville säga. Men hon kunde inte hitta något bättre sätt att formulera sig på därför valde hon istället att försöka byta ämne istället.
"Vad för språk talade du?"

Erik - Påväg mot Öst:
Erik tittade på Arya medan hon talade, han förstod inte riktigt exakt vad hon försökte säga men han pustade ut av att höra att det var okej att han inte berättade. Han försökte fokusera på den pulserande blå magin som pulserade mellan honom och Frigga för att försöka tygla så mycket av biverkningarna som möjligt när Arya frågade vilket språk han talade,
"Fornnordiska, mitt modersmål." sade han kort och gott. Hans energi var låg och han kände hur det var nästan på gränsen till mer än han klarade av att hålla sig på Frigga, kämpa mot biverkningarna, rida, hålla tankar och känslor i styr och försöka föra konversation med Arya. Han kände sig lätt illamående.

Arya - Påväg mot Öst
Arya nickade. Eriks svar gjorde henne väldigt nyfiken, vad var fornnordiska för ett språk? Men det kändes lite som att Erik inte ville prata mer om det. Så Arya höll tyst under resten av ridturen och fokuserade på omgivningen istället.

Parvati - Tjänarnas del i Kungliga Slottet i Söder
"Men det måste väl finnas något vi kan göra! Bara något!" Sade Parvati desperat till sin bror, "Ravi Arya är vår vän!"
"Jag vet Parva, men det finns inget mer vi kan göra. Du har redan blivit bestraffad för att du försökte tala med deras majestäter och jag kan inte komma på något annat sätt att hejda Priyanka."
Ravi och Parvati satt mitt emot varandra på golvet i deras rum i tjänarnas del av Hamathya Mahal. Enda sedan morgonen hade Parvati febrilt försöka finna ett sätt att hindra Priyanka eller varna Arya från vad som var påväg. Eftersom prinsessan inte längre befann sig på slottet hade Parvati inte längre några dagliga uppgifter som måste göras. Hennes fängelsetjänster skulle inte börja förens följande morgon och eftersom hon inte längre var tillåten att besöka tronsalen fanns det inget annat som upptog hennes tid. När Ravi avslutat sina sysslor för dagen hade han begett sig till sitt och sin systers rum för att tvätta sig och äta middag. Men väl där hade han funnit Parvati liggandes på golvet och stirra upp i taket. När han frågat sin syster vad hon höll på med hade hon svarat;
"Jag har hört att bästa sättet att fokusera på något är att hålla sig stilla, blunda och försöka tänka så mycket man kan på saken, men jag vill inte blunda för då är jag rädd att somna."
Ravi, som aldrig slutade fascineras över alla sin systers tokerier, hade omedelbart dragit upp Parvati från golvet och frågat vad det var hon försökte göra. När svaret, att försöka komma på ett sätt att rädda Arya på, kommit fram hade Ravi suckat och de båda syskon satt sig ner på golvet igen. Ravi hade därefter försökt förklara på alla möjliga sätt för sin envisa syster att det inte fanns något de kunde göra. Men Parvati vägrade att acceptera att ända sättet att handskas med situationen var att vänta och hoppas att Arya, med Eriks hjälp, skulle klara av att oförberett handskas med Priyanka, Ranveer och Leela.
"Men skulle vi inte kunna skriva ett brev eller något? Bara något för att varna henne!?" Sade Parvati.
Ravi skakade på huvudet.
"Och hur skulle vi skicka det brevet? Vi har inga fåglar som skulle kunna hitta henne, brevet skulle kunna hamna var som helst!"
"Men vi kan väl använda någon av trädgårds duvorna? Dem är ju till för att vi tjänare ska kunna skicka brev!"
Ravi skakade på huvudet igen.
"Nej, dem är till bara för att skickas mellan olika delar av slottet, inte ut i regnskogen!"
"Men-" Sade Parvati, "Men vi måste väl ändå försöka!"
Ravi suckade och reste sig upp från golvet.
"Parvati, det kommer inte att fungera, bara inse det, vi kan inte göra något för att hjälpa Arya, tyvärr." När Parvati inte svarade fortsatte Ravi, "Jag ska gå och äta middag nu, snälla gör inget dumt."
Sedan lämnade han Parvati ensam på golvet igen. Men en idé hade dykt upp i huvudet på Parvati. Hon hade inte brytt sig om att lyssna till sin broders ord utan tänkta att idén att använda sig av slottets brevduvor var genialisk. Snabbt reste sig Parvati upp från golvet och letade upp papper och penna för att skriva ett hastigt brev och skicka till Arya. Brevet blev mycket slarvigt skrivet och Parvatis spretiga handstil gjorde det inte lättare att läsa, men det fick duga. Därefter rusade hon så snabbt hon kunde till brevduvornas burar i den kungliga trädgården och valde ut en duva att skicka brevet med. Parvati knöt fast sitt meddelande runt duvans ben och skickade sedan ut den i riktning mot den Östra regnskogen. Hon bad också en tyst bön för sig själv att brevet skulle nå fram till Arya i tid.


Till Ashiwarya,
Detta brevet är en varning till dig. Priyanka och Ranveer Padukone och Leela Nayar har sänts ut av deras majestäter kungen och drottningen av Söder för att finna dig och föra dig tillbaka till kungliga palatset. Men som både du och jag förstår har Priyanka mer än bara att hämta tillbaka dig i sinnet. Hon volonterade frivilligt till uppdraget med sådan säkerhet att jag bara vet att hon har något i kikarn. Tidigare har hon bara varit oförskämd, använts sig av rykten och andra saker för att förstöra för dig, men nu är jag säker på att hon planerar något mycket större. Hon ser detta som sin chans att förgöra dig, på blodigt allvar denna gången. Jag tror inte att hon kommer bry sig om ifall den prins Erik eller någon annan försöker stoppa henne. Jag har försökt att tala med deras majestäter och Priyanka, men de trodde mig inte. Så snälla Arya, var försiktig och ta dig så långt bort som möjligt.

Hälsningar, din vän och tjänarinna Parvati Kshatriya

Priyanka - Regnskogen mot Öst
Solen hade börjat gå ner bakom trädtopparna och mörkret hade börjat få ett stadigt tag om Söders regnskog. Efter en lång dag av hårt ridande med endast några få pauser beslöt sig Priyanka, tillsammans med Ranveer, att det var dags att slå läger för natten. De red en liten bit till tills de fann vad Priyanka ansåg som en lämplig lägerplats. Ett lite större, snårfritt område med höga träd som fungerade som skydd mot regn. En liten bäck rann även inte så långt bort därifrån. Priyanka stannade upp och gjorde tecken för de andra att stanna.
"Vi slår läger här för inatt och går upp tidigt imorgon bitti och fortsätter sökandet, var och en ordnar sin egen sovplats." Priyanka steg av sin svarta häst och gick för att binda den till ett träd nära bäcken, men så hejdade hon sig och vände sig mot sin syster.
"Leela, du får ansvar för att tända en brasa och hålla den vid liv hela natten." Ordern var mycket kall och bestämd, "Du håller också vakt ikväll och ser till att vi andra vaknar upp i tid imorgon bitti."
Leela spärrade upp ögonen.
"Hela natten!?" Utbrast hon förskräckt, "Men Priyanka, byts vi inte av?"
Priyanka fnös och skakade på huvudet.
"Nej inte inatt." Svarade hon, "Inatt skall bara du vara vaken."
Sedan vände hon sig om igen och gick för att binda hästen. Leela stod kvar en kort sekund och stirrade på sin systers rygg. Detta var hennes straff för att hon dragit med sig Letoyanerna utan att första tala med Priyanka om det. Ingen sömn under hela natten! Med ett ansiktsuttryck surare än än citron började Leela ilsket lasta av sin häst vad som skulle behövas för att tända en brasa, men lät sovmattan ligga kvar bland packningen då den inte skulle komma till användning den kvällen.