Den andre Lily - 3:e generationen

Omfg aså lycka! Kommer hem från en piss skolda å sir dehä.. Bästa ♥3

Tack fina ni för er respons ♥ Önskar er allesammans gonatt med ett nytt avsnitt, berätta gärna vad ni tycker! Puss och kram

Kapitel 8

Dagarna gick snabbt på Hogwarts. Lily hade nu hunnit ha alla ämnen och hon gick inte vilse längre varje dag. Hon hade lärt sig hur man lättast smyger förbi Peeves (mycket tackvare James) och hon hade också vant sig vid att folk stirrade mycket på henne, mycket pågrund av den hon var.
Hon gillade trolldryckskonst, mycket för att professor Slughorn fullkomligt älskade henne. Hon gillade också förvandlingskonst. McGonagall var sträng, men mycket snäll och en riktigt bra lärare.
Dagarna gick och allt kändes iprincip som det borde göra, lektionerna var roliga och lärorika (inte trolldomshistoria), hon hade fått många bra kompisar i elevhemmet och på helgerna kollade hon på quidditchmatcherna, vilket verkligen var höjdpunkterna på veckorna. Explosioner i sällskapsrummet betraktades som något helt normalt, eftersom James och Olivers största hobby var att tillsammans med några äldre elever spränga upp saker (eller som de kallade det, repetition på trollformler).
En fredagkväll satt Julia och Lily i sällskapsrummet och spelade trollkarlsschack. De diskuterade saker som hade hänt under veckan, hur några Slytherinelever tänt eld på klassrummet när de försökte förvandla en tändsticka till nålar och McGonagall hade blivit rasande och dragit en massa poäng från Slytherin. Eller som när de haft kvastflygning och hur alla hade blivit ganska bra, förutom Melker som bara hade blivit bra på att falla.
Plötsligt öppnades porträtthålet och James klev in samtidigt som han bar på Eline, hon verkade medvetslös. Lily anade direkt att någonting var fel och hon steg upp och gick mot James. Hon var inte den enda. Oliver, James bästa vän, och Sara som var både Elines och James vän, hade också direkt kommit fram till dem. Lily märkte att James var i panik och nu hade nästan alla som suttit i sällskapsrummet kommit fram.
’’Vad har hänt?’’ frågade Oliver oroligt.
’’Jag hittade henne i biblioteket, jag fick inte liv i henne och någon måste hjälpa mig att bära henne till sjukhusflygeln’’ sa James snabbt. Det syntes tårar i ögonen på honom och Lily tänkte att hon nog aldrig sett honom så panikslagen som han var nu.
Lily, Oliver, James och Sara hjälptes alla åt att få upp Eline till sjukhusflygeln och när de kom fram fick Madam Pomfrey snabbt syn på dem.
’’Kära hjärtanes, vad har ni nu hittat på?’’ utbrast Madam Pomfrey. James som nu bet sig i läppen för att inte gråta fick kort fram:
’’Jag hittade henne medvetslös i biblioteket, jag vet inte vad som har hänt eller hur det gick till men bara att hon måste komma hit’’. De fick henne till en sjukhussäng och Madam Pomfrey började omedelbart undersöka henne. Efter några sekunder var det som att hon insett att de var där och hon sa väldigt strängt:
’’Ut direkt. Allihopa, jag måste undersöka här nu!’’. James protesterade direkt och efter högljudda protester fick James stanna med Sara, Oliver och Lily skickades ut direkt.
De satte sig vid bänkarna utanför och det var först då de egentligen insåg vad som hade hänt. De väntade länge på något, att James skulle komma ut med Eline och att allt skulle vara bra.
Efter vad som känts som minst en timme öppnades dörren och James kom ut, rödgråten.

Jättebra!

Sååå bra!

Hejj, jag har faktiskt varit jätteduktig de senaste dagarna och skrivit massor, nu har ni fått tre kapitel på tre dar och kanske ett imorgon också om ni vill ha ett! Hoppas ni gillar det här kapitlet, puss och kram!

Kapitel 9

Oliver, Sara och Lily ställde sig upp och gick mot James. Sara kramade om James som annars alltid var så oerhört obrydd och tuff men som nu totalt brytit ihop.
’’Hon har blivit träffad i ryggen med någon slags besvärjelse, antagligen Lamslå, men hon verkar vara förgiftad med någon slags sömnvätska och nu...’’ James avbröt och snyftade oavbrutet. Lily kramade om honom. Det gjorde hon inte ofta, men nu var ett sånt läge då det passade sig.

’’Vad nu? Vad menar du?’’ snyftade Sara.
’’Hon ligger i koma’’ fick James fram. Oliver satt sig ner på bänken och begravde ansiktet i händerna och Sara började storgråta. James hade ännu inte släppt taget om Lily, och även Lily började gråta. Eline var som den storasyster hon aldrig fått och hon var iprincip en del av familjen.

Senare den dagen hade iprincip hela skolan fått veta att James Potters älskade flickvän låg i koma. Lily hörde helt sjuka versioner vid maten idag, de sjukaste versionerna hörde hon från Hufflepuff bordet, de var helt säkra på att James hade gjort det själv och fått det att se ut som en olycka. Som om det skulle gå. Eller jovisst, imisstag kanske för James var trots allt ofantligt klumpig, men inte ens han är så klumpig.

Till Lilys förtvivlan var James och Oliver fullständigt övertygade om att det var Albus som hade gjort det. De trodde det för att de visste att Albus inte gillade Eline (för att hon var jättevacker, smart, snäll och värst av allt, James flickvän) och för att de hade hört honom säga att han önskade att James skulle få känna på hur det var att vara ensam. Lily kände sina bröder, hon var nästan helt säker på att Albus aldrig skulle göra något sådant. Visst, han var en slytherinelev och så, men hon visste att det inte gjorde honom till en dålig människa. Albus och James bråkar med varandra varje vaken sekund när de är hemma, och i skolan kollar de knappt åt varandras håll. James har alltid ansett att Albus är en skam för familjen.

Lily försökte sova. Hur hon än försökte kunde hon inte sluta tänka på Eline, hon spelade upp bilder i huvudet på James som bar in Lily, medvetslös. Tillslut bestämde hon sig för att hon helt enkelt inte kunde sova och hon tog med sitt täcke och tassade stilla ut genom sovsalen. Alla andra sov gott.

Lily gick ner för trapporna för att sätta sig i soffan framför brasan, som nästan brunnit ut. Hon stannade till för hon såg att det redan satt någon i soffan.
’’James?’’ viskade Lily. Figuren som satt i soffan vände sig om, och mycket riktigt, det var James. James satt och stirrade in i elden. Hans ögon var rödgråtna, hans hår stod åt fler håll än det fanns väderstreck och tårarna hade torkat på hans kinder och lämnat ett spår efter sig.
’’Kan du inte heller sova?’’ frågade James utan att släppa blicken från brasan.
’’Näe. Inte du heller, ser jag’’ sa Lily och satte sig bredvid honom.
’’Jag kan bara inte fatta att han skulle gå så långt för att förstöra för mig. Jävla Albus’’ sa James. Lily tittade på sin bror. Han såg så annorlunda ut utan sina runda glasögon och utan charmen som alltid strålade runt honom. Han såg ynklig ut.
’’Det kan inte ha varit Albus. Det lovar jag. Han skulle aldrig göra något sådant, inte mot dig’’ sa Lily. För första gången tittade James på henne. I vanliga fall skulle han ha fnyst och förklarat för henne hur han hade rätt och skulle inte sluta förens Lily hade gett med sig. Men nu gav han bara Lily en stor kram och pussade henne i pannan.
’’Vi hade fan ingen tur med Albus, men tur att vi fick dig’’ sa James. Lily boxade till honom i magen. Hon avskydde när James sa sådär om Albus.

Efter en stund somnade Lily framför brasan. Hon visste inte om det förens följande morgon, men James hade burit upp henne till hennes sovsal någongång sent, han ville nog inte att hon skulle behöva vakna upp i sällskapsrummet.

Superbra!

Trevlig läsning och trevlig helg! Puss och kram, kommentera gärna vad ni tyckte!

Kapitel 10

Nästa morgon vaknade Lily i sin säng med ett häftigt ryck. Hon vaknade av en mardröm.
’’Är allt okej Lily?’’ frågade Julia, hennes bästa vän som också tydligen hade vaknat.
’’Ja, bara en mardröm’’ sa Lily.
’’Okej. Jag somnar om, om det är något får du väcka mej’’ sa Julia. Lily tänkte på Eline. Hon var verkligen en solstråle som alltid var så vänlig mot alla i gryffindor. Hon var ju prefekt och hjälpte alla med allting, det var som ett stort tomrum nu när hon var borta.
Vid frukosten satt Lily vid Gryffindorbordet och läste ett brev som Ginny skickat. James hade igår berättat om incidenten med Eline och Ginny hade försökt lugna ner dem genom att berätta att madam Pomfrey var ytterst skicklig på vad hon gjorde och skulle få Eline bra på nolltid. Lily kunde dock märka en viss oro i sin mammas skrivande, för såklart undrade både hon och pappa vem det var som kunde ha attackerat Eline. De hade båda två, precis som Lily direkt uteslutit Albus och rått James att omedelbart sluta spekulera kring sådana påhitt.
Då vände sig Lily om pågrund av ett högt ljud som kom från entréhallen. Hon kände direkt igen rösterna, sina två bröder. Alla andra som satt i salen hade nu spänt börjat iaktta scenen som pågick.
’’Vad är ditt jävla problem Albus? Tro inte att jag inte vet att det var du som förhäxade Eline. Tror du inte att jag hörde dig tala om hur mycket du ville bli av med henne?’’ skrek James mot Albus. James var säkert ett och ett halft huvud längre än sin yngre bror vilket fick honom att se ganska skräckinjagande ut.
’’Jag säger ju att det inte var jag! Tror du inte jag har bättre för mig än att förhäxa din flickvän?!’’ svarade Albus. Lily skämdes ögonen ur sig. Som att familjen Potter inte fick tillräckligt med uppmärksamhet redan, var de tvungna att göra det framför alla?
Professor McGonagall var tydligen av samma åsikt som Lily och hade snabbt hunnit fram till pojkarna.
Hon drog dem med sig båda två utanför den stora salen och Lily kunde bara anta vad McGonagall skulle säga till dem.
Timmarna den dagen kändes väldigt slöa. Hon hade först dubbeltimme i trolldomshistoria och efter lunch hade hon astronomi och trollformellära. När sista timmen äntligen slutade ville Lily hälsa på Eline. Hon gick själv igenom slottet igenom värsta strömmen av Ravenclawelever och hon märkte hur mycket de viskade om henne. Kanske inte precis om henne, men om hennes bror och Eline och hennes bröders bråk vid lunchen. Lily försökte bara ignorera det, och till slut nådde hon upp till sjukhusflygeln. Hon möttes direkt av en mycket sträng granskande blick av madam Pomfrey, men som direkt kände igen henne och visade henne till Elines säng.
Lily märkte att hon inte var den enda som valt att hälsa på henne, James satt redan där och han höll Eline i handen.
’’Hon ser ut att bara sova’’ sa Lily och kände sig jättedum.
’’McGonagall var mycket sträng på punkten att jag inte skulle få hota min väldigt självklart skyldiga bror något mer. Jag är ändå helt säker på att det är han, och jag tänker fan inte sluta förens jag har bevisat vem det är’’ muttrade James. Lily svarade inte helt direkt.
’’Jag tror bara du måste släppa det där. Påriktigt. Du fattar väl att din egna bror inte skulle göra så mot dej...’’ svarade Lily.
’’Så säger alla. Men vi lär väl se det sen, när jag har bevisat att det är han’’ sa James. Lily beslöt sig för att gå, hon visste precis vart hon skulle gå.
Hon skulle gå till Slytherins sällskapsrum, hon var tvungen att tala med Albus. Hon visste inte precis vart det var, men hon träffade Sir Nicholas på vägen. Han var alltid så trevlig och kunde alltid vägvisa en om man behövde det.
’’Ta den trappan när den lagt sig åt norr. Gå förbi tre dörrar och sedan åt vänster och ner för trapporna och så borde du komma fram!’’ förklarade Sir Nicholas. Lily tackade och gick vidare.
När hon kom fram till fängelsehålorna insåg hon att hon inte hade någon som helst aning hur man kom in, men som tur gick en Slytherinelev förbi just då.
’’Öhm, skulle du kunna be Albus komma ut en sväng?’’ frågade Lily. Slytherineleven som var något år äldre än henne fnös vid åsynen av henne. En minut senare kom Albus ut.
’’Albus, vi måste tala.’’

SOm vänta... Börjar så där fundera.. Nä...
Men alltså du. Hur kommer de sej att du kan skriv så förbannat bra? Du har en naturbegåvning och jag vill å kuna skriv som du. och jag har inga tummar kvar. faan

Toppen!

Såååååååååå AMAZHANG!!!!!!!!