BxB PRS countess & Emma07

Han var så otroligt gullig, och alla hans svar egentligen fick Jordi att lyckligt skratta till. Han var otroligt härlig i allt, den sortens person som han aldrig skulle kunna få nog utav. Hade han alltså gillat honom i hela ett och ett halvt år? Hur hade Jordi kunnat missa det så länge?
"Jag vet inte riktigt när jag precis började gilla dig, det tog väl ett litet tag innan jag insåg det själv." log han snett, han hade varit - eller var - den första Jordi känt så för, och att inse att han ens kände så för en man hade tagit sin tid. Att sen också sluta förneka det hade tagit ännu mer tid. Den där blicken var helt oemåtståndlig, och leendes flyttade han sig lite närmare för att prövande kyssa honom.

Det gick ett rus genom Olivers kropp när han kände Jordis läppar mot sina. Han besvarade kyssen med passion, slöt ögonen för en kort stund och la sin fria hand mot hans nacke. Han glömde var de var, allt som hände omkring dem och att Jordis mamma befann sig i ett av rummen bredvid. Han levde för det ögonblicket, för känslan, och det var motvilligt som han till slut avbröt kyssen och öppnade ögonen. Kände hur en djup rodnad spred sig över kinderna, men han höll kvar Jordi med blicken.
”Jag…”, började han. Orden var lätta och tysta. Han flämtande efter luft medan de stod där ett tag, helt stilla. ”Du tar andan ur mig..”.

Jordi kände sig som om han befann sig i himmelriket där han stod och kysste honom, hade kunnat stå där i all evighet kändes det som och bara njuta av den här perfekta stunden. Oliver tände så mycket inom honom som han inte visste fanns - han hade ju varit ett par med Jessica rätt länge, men det var mest på grund av tryck utifrån och för syns skull och han gillade henne inte ens. Oliver däremot... Han visste knappt ens hur han skulle beskriva det han kände för honom. Då han avslutade kyssen kände han sig smått besviken, men bara åsynen av hur han rodnade och inte minst orden fick honom att le brett och lyckligt.
"Du är helt perfekt, vet du det?" nästan viskade han fram med det breda leendet kvar. Han hade i bakgrunden hört hur dörren öppnats och röster därifrån, men knappt registrerat det - istället ryckte han till då det knackade på dörren och moderns röst hördes igen.
"Maten är färdig och resten har kommit", ropade hon in på spanska, antagligen av ren vana då dem normalt brukade tänka på att prata engelska hemma då han hade någon vän här. Han suckade och slog ner blicken lite, fick tvinga sig att dra sig undan ifrån honom för att gå emot dörren.

Orden fick Oliver att le brett. Innan Jordi hade han aldrig varit så romantisk av sig och kärlek vid första ögonkastet hade bara varit någonting som man såg på film. För ja, även om Oliver var den enda i skolan som var öppen med sin läggning var inte Jordi den första killen han träffat, men aldrig tidigare hade han haft så starka känslor för en annan person. Ingen annan fick hans hjärta att banka lika snabbt som Jordi, han fylldes av glädje varje gång Jordi gick förbi honom i korridoren och han kände alltid ett starkt behov av att få röra vid honom. Om inte det var kärlek visste han inte vad han skulle kalla det.
Oliver gjorde en ansats att kyssa honom igen, men avbröts av att det plötsligt knackade på dörren. En lätt besvikelse sköljde över honom när han hörde moderns röst på andra sidan och förstod att maten var färdig. Han kände hur Jordis hand sakta gled ur hans, men ville inte att deras stund tillsammans skulle vara över – inte riktigt än. Så när Jordi började röra sig mot utgången skyndade han sig fram och ställde sig mellan honom och dörren. Tog ett lätt grepp om hans tröja och gav honom en ny kyss.
”Bäst att vi inte låter dem vänta”, sa han efteråt och gav ifrån sig ett belåtet flin. Flyttade sig därefter åt sidan så att Jordi kunde låsa upp.

Jordi log genast stort, kanske mer åt ett flin, då han blev stoppad - och självklart besvarade han också genast kyssen, kunde inte heller låta bli att lägga handen om hans nacke för några sekunder. Han kände sig sprudlande lycklig - bara att få vara här med honom var ju fantastiskt, bara att ständigt få ha honom som en del av utsikten var ju roligt. Men att hans känslor var besvarade var på något vis fortfarande svårt att fatta, samtidigt som han var ännu lyckligare över det.
Det var overkligt, men fantastiskt, minst sagt. Han verkade befinna sig i en dröm han aldrig ville vakna ifrån. Han hade för en kort stund lyckats förvilla sig i tankar, och kanske drömmar om honom, men drogs tillbaka till verkligheten då han pratade och nickade leendes.
"Du har rätt." flinade han, gav honom en sista längtansfull blick för att låsa upp och ta med honom ut emot köket där maten redan stod framme. Även hans bror - som numera flyttat hemifrån men kom hem då och då på middag, som nu - och far var på plats, han misstänkte att hans pappa hämtat upp brorsan efter jobbet och kommit direkt till maten. Hans mor å andra sidan kom precis till bordet med den sista kastrullen.
"Hej. Det här är Oliver, en vän från skolan." presenterade han honom leendes, lite nervös ändå - tänk om de skulle misstänka något? Hans bror - Michel - var lite upptagen i ett samtal med mamman så nöjde sig med att hälsa enkelt, medans han far däremot log vänligt.
"Trevligt, jag heter Jose. Jag kan inte komma ihåg att jag sett dig här förut, har ni lärt känna varandra nyss?" frågade han nyfiket, hans far var väl rätt nyfiket lagd.
"Vi går i olika klasser, men har ett arbete ihop så han hängde med hem för att plugga." förklarade Jordi, hoppades att hans nervositet inte skulle synas.

Trots att han kände sig nervös klistrade Oliver på sitt bästa leende när de klev i i köket. Han hälsade artigt på var och en i familjen och satte sig ner på den tomma stolen bredvid Jordi. La genast märke till likheterna mellan bröderna och kunde även se flera av Jordis ansiktsdrag hos fadern.
”Det ser verkligen gott ut. Jag har nog aldrig ätit något liknande förut”, sa han och tittade på maten med en uppriktigt intresserad blick. Det liknande inget av det som hans mor brukade laga där hemma. Han rätade lätt på ryggen och slängde en diskret blick mot Jordi innan han flyttade uppmärksamheten till fadern igen. Vanligtvis hade Oliver inga problem med att stå i centrum – lät aldrig sina osäkerheter ta överhand – men att se in i faderns ögon gjorde honom en aning spänd.

Att han berömde maten var definitivt ett stort steg i rätt riktning, för sånt gick då alltid hem hos Jordis mamma iallafall som genast tackade med ett leende.
"Arroz con pollo är rätt vanlig hemma i alla möjliga varianter. Men du borde testa hormiga culona nån gång, det är stekta myror." förklarade Jordi med ett flin, han var ganska intresserad av språk och kultur överlag så sånt här var nåt han gärna förklarade mer om. Myror var nåt som man åt en hel del i hans hemland, så när han först kommit hit hade han inte riktigt förstått varför folk tyckte det var så konstigt när han själv var uppvuxen med det. Han började äta ganska snart liksom de andra, man var väl mer avslappnade kring hur civiliserat det var kring måltiden.
"Så vad vill du utbilda dig till? Eller vill du satsa mer på karriär eller familj och barn?" frågade hans pappa nyfiket, han brukade vara både nyfiken och frågvis - något Jordi fått en del utav - vilket gjorde Jordi ännu mer nervös för tillfället. Visserligen var dem ju trevliga, men om han valde att berätta mer om sin läggning hade han då starka misstankar om att middagen antagligen skulle bli desto mer stel. Han visste att det var en stor risk, men kunde ändå inte riktigt låta bli att snabbt ta Olivers hand och krama den.

Oliver lyssnade när Jordi berättade om maten, nickade på rätt ställen, och istället för att avvisa tanken på att äta stekta myrorna såg han nästan mer intresserad ut. Han ville veta allt om Jordi, ville veta vad han tyckte om, och om det innebar att han behövde äta insekter så var han beredd att prova.
”Säg bara till nästa gång ni äter det så kommer jag direkt”, sa han lättsamt och tog emot en stor skål med mat efter att den skickats runt bordet och nu var framme vid hans plats – var noga med att inte lägga på mer än de andra på tallriken. När fadern sedan frågade om hans framtidsplaner kände Oliver plötsligt hur Jordis hand kramade hans egen. Han slängde en diskret blick mot honom och mötte hans blick. En lätt rodnad spred sig över hans kinder och han vek försiktigt undan med blicken. Jordi gjorde honom fortfarande nervös, vilket var illa då han behövde kunna bete sig ordentligt nu när allas uppmärksamhet vilade på honom.
”Ärligt talat har jag inte hunnit planera så mycket inför framtiden..”, svarade han till slut med ett leende. Tog en klunk vatten innan han fortsatte. ”... men jag har alltid velat flytta till storstaden. Det känns som att jag passar bättre där”. Den lilla staden som de nu levde i hade alltid känts liten för Oliver. Han ville ha fler möjligheter, storstadspuls och innan Jordi kom in i bilden såg han storstaden som en ökad chans att faktiskt hitta en partner. Där skulle han inte längre vara den enda som kommit ut.

Hans reaktion - nej, allt med honom - fick hela Jordis insida att verka vara gjord av kolsyra, fick honom att vilja sätta sig närmare. Det krävdes sannerligen en hel del självkontroll för att försöka låta bli att visa nåt tecken på sina egentliga känslor. Inte för några fler än Oliver åtminstone. Det var otroligt mycket härligare än han trott att Oliver visste om hans läggning. Han var den förste som fått reda på det - Jordi hade trots allt försökt dölja det även för sig själv länge innan det här. Men att han delade hemligheten med någon annan som tagit det bra, var en sån lättnad. Att man slapp bära på det på egen hand. Samtidigt beundrade han Olivers mod ännu mer, förstod inte hur han haft modet att komma ut och dessutom vara den enda på skolan - själv visste inte Jordi hur i hela friden han själv skulle våga det. Men å andra sidan så kom dem också ifrån två väldigt olika kulturer.
"Jaså? Jordi pratar också om hur han vill iväg, men jag vet inte hur bra vår lantpojke passar i storstan." log pappan, inte på något taskigt vis egentligen.
"Det vet jag väl inte förräns jag provat iallafall." sade Jordi, han hade varit rätt kluven - han ville iväg till storstan, ville känna sig mer fri än här. Antagligen var hans läggning en del i det, även om han inte insett det förräns nu. Men han älskade också sin familj och att lämna den var svårt - i Colombia levde man mer nära varann, och det kändes som om han gick ifrån den kulturen lite om han flyttade längre ifrån dem.

Oliver kunde inte hindra ett leende när han fick reda på att Jordi övervägt att flytta till storstaden. I huvudet målade han upp en bild av dem tillsammans – sida vid sida – på stans gator. Där skulle de inte behöva dölja sina känslor längre för ingen skulle känna igen dem. Men sen påmindes han om Jessica, och leendet som fanns på hans läppar dog sakta ut igen. Hon och Jordi var trots allt fortfarande ett par och kanske var det så att Jordi såg en framtid med henne? Oliver visste att han förr eller senare skulle behöva fråga, kanske till och med tvinga Jordi att välja mellan dem, men för stunden ville han inte förstöra det som dem byggt upp. Samtidigt var han nog rädd för att höra svaret. För vad skulle han göra om Jordi valde Jessica framför honom? Skulle han ens klara det nu när han äntligen fått sina känslor besvarade?
”Det är värt att testa. Om storstan inte passar kan man alltid flytta hem igen”, sa han och gav Jordi ett nytt muntert leende, trots att tankarna om Jessica fortfarande snurrade omkring i hans huvud.