Flowers in the dark [PRS]

Situationen skulle ha varit så hemskt rolig om Hayley inte känt sig så förnedrad. Inte pågrund av reaktionen, inte alls.. vid det här laget har hon vant sig lite vid den. Joshua reagerade i princip på exakt samma sätt, medan föräldrarna blivit hemskt arga och kallat henne för djävulens avkomma innan de slängt ut henne. Om det varit på tv hade hon definitivt skrattat. Men den där blicken som glider från hennes ansikte, ner mot magen, känns aningen påträngande. Med en liten grimas skiftar hon obekvämt i stolen. De har liksom precis träffat varandra, och Isaac borde definitivt ha varit den nästa hon skulle ha berättat för.. men jösses, hon behövde verkligen jobbet och kunde inte jobba hos någon som inte vet vad som pågår. De arbetsintervjuer hon varit på när de märkt hennes lilla bulle eller hon berättat det för, där hade d avslutat intervjun strax där efter.
”Jag är gravid,” upprepar hon, med ett litet skratt. En rätt gullig reaktion ändå, hur han behövde upprepa orden, hur munnen faller ner mot golvet. Det hade faktiskt tagit en stund för hon själv att förstå det själv, eller fått reda på det. Det hade inte varit förrän illamåendet kommit som hon börjat ana det hela. Tyvärr. Gnagandes i underläppen kikar hon ner mot Chuchu, som faktiskt kanske tröstar henne lite grann. Får henen att inte tänka på det hela alldeles för mycket. ”Sju veckor ungefär.” Hon minns inte precis vad läkaren sagt, hon hade lagt dövörat till. Allt Hayley vet var att hon kommit på det sent. Med en nick låter hon de kristallblå ögonen glida tillbaka till Yaosu. Hon pustar ut, och axlarna sjunker långsamt. Hon hade verkligen inte förväntat sig att den äldre fortfarande skulle vilja anställa henne. ”Självklart ska jag göra jobbet så gott jag kan.” Hon ska göra sitt bästa. Absolut bästa, bli den absolut bästa assistenten någonsin. Kanske lite för höga krav, men ändå.
Rakt på sak. Okej, det är väl lättare på det sättet. Att bli känslomässigt bunden skulle ändå inte göra någonting bättre, överhuvudtaget. Att bo där skulle underlätta en hel del, både för att komma till jobbet och till sjukhuset. Boendet hos Mr Huaze var rätt långt borta från innerstaden, tar mycket längre tid och energi från hennes sida. Så kanske det faktiskt skulle vara bäst så. Trots att Ms Lewis är en sjuksköterska, och hon skulle hjälpa så mycket.. Åh, gud vilket svårt val.
”Absolut, är fortfarande lite kluven men de kan vi gå igenom.” Svarar hon med samma glada lilla leende, innan hon begraver ansiktet i sin kopp med te.

Visst var Hayley ung men han tyckte absolut inte att det var något att skämmas över. Nu visste han i och för sig inte om hon gjorde det, men hon verkade i alla fall finna hela situationen hon befann sig i lite jobbig. Det hade varit förfärligt okänsligt av honom att låta ögonen glida sådär mellan magen och ansiktet, eller hur? Han var liksom inte riktigt van att hantera grejer som cirkulerade kring känslor och så, hela den dimensionen var nästan munfull outforskad för honom.
”Sju veckor? Det måste vara jobbigt”, mumlade Yaosu och fäste blicken på fönstret igen. Inte stirra, inte glo. Han kupade händerna runt den varma koppen och kände hur axlarna sjönk ihop en gnutta. Varför i all världens namn kunde han inte sluta fundera över vems barnet var? Varför var det en av sakerna han fixerat sig på? Löjligt, och då var det minst sagt. En av händerna gled upp mot pannan och fingrarna masserade lätt de dunkande tinningarna. Hon var bara arton år och redan gravid? Det kändes inte riktigt rätt. Ungdomar och deras brist på vett, för hade de haft några aktiva hjärnceller hade de förmodligen använt sig av skydd.
Med ögonen fastklistrade på den stora rutan tog han några klunkar av teet igen, innan han fyllde på koppen igen. Så länge hon klarade av arbetsuppgifterna och försökte sitt bästa skulle han naturligtvis ge henne jobbet, den saken var det ingen tvekan om. Tjugoettåringen försökte vara så rättvis det bara gick, även om detta ibland slutade med..tja, inte så trevliga scenarion.
”Okej, vi kan vänta med boendet ett tag, det behöver du inte tänka på för stunden”, konstaterade han kort och drog bort de två papperna. ”Däremot behöver du fylla i det andra pappret som hanterar försäkringen, för din egen skull”, fortsatte han och lade tillbaka de vita bladen i högen. Typ nittiofem procent av alla avtal som befann sig i högen bestod av information och ingenting annat. Skulle hon ens orka läsa igenom allt? Om han nu skulle vara helt ärlig hade han aldrig läst igenom dem själv, så han tvivlade starkt på den saken. Men de fanns i alla fall där om hon nu faktiskt skulle ha den beslutsamheten. Han blinkade några gånger och vilade därefter blicken på den unga flickan. Hennes leende fick hjärtat att knyta sig därinne i bröstkorgen och han hade inte den blekaste om varför det reagerade på just det sättet.
”Ja..” började Yaosu och bläddrade igenom högen tills han drog fram ytterligare ett papper. ”Så vi släpper aldrig in Zihao utan att konsultera mig först”, fortsatte han, fullständigt seriös. ”Sen diskar vi alltid undan efter oss och ser till att det är rent. Alla golv ska dammsugas minst en gång varje dag och..hittar du den här någonstans..” Tjugoettåringen höll upp guldkedjan med några fingrar innan han han fortsatte. ”Så rör vi den inte. Och är mitt rum låst försöker vi inte gå in i det”, avslutade han, återigen seriös till hundra procent. Det stela ansiktsuttrycket rann genast av när han avslutat den där sista meningen och leendet återvände till läpparna. Inte alls konstig, nejdå.

Jobbigt, jo det är en underskattning. Men Hayley kan inte direkt börja klaga nu, de kommande månaderna kommer bli rena helvete, så hon ska inte börja klaga nu. Eller jo, hon tänker använda den ursäkten när hon vill. Hon kånkar faktiskt på en annan människa varje dag, varje minut, varje sekund. Men förhoppningsvis kommer hon göra ett riktigt fint par väldigt glada. Nej, behålla barnet kommer hon inte att göra. Hur som helst, det enda positiva med att kånka på magen kommer vara den fantastiska ursäkten.. och att hon kommer göra några glada.. Herregud hon har absolut ingen aning om vad det är hennes hjärna funderar på. Ögonbrynen rynkar ihop sig medan de ljusa ögonen granskar ansiktet framför henne. Var inte hans blick dömande? Lite som alla äldre tanter tänkt när de kollat på henne? Ung och korkad? Nu har hon ingen aning om det är det Yaosu faktiskt tänker, men det känns som det. Vilket leder till att hon vill slänga det kalla vattnet i ansiktet på honom. För han har verkligen ingen aning om vad som hände, eller vad som lätt upp till det.
”Vad tänker du?” Frågar hon istället. Som att hon kommer få ett ärligt svar. Antagligen bara en massa bullshit. Helt ärligt hade hennes uppfattning av den äldre förändrats på bara en sekund. Han hade varit så vänlig, försökt försäkra henne om att allt var okej och att hon fortfarande skulle få jobbet. Men jösses, de där dömande blickarna kommer hon nog inte kunna vänja sig vid. Någonsin. Så himla lätt att urskilja dem från andra. Hon tänker däremot inte backa ur från jobbet, hon behöver det verkligen. Bebisen behöver det verkligen. Förhoppningsvis kommer de där tankarna om tjugoettåringen att förändras snart också. Tillbaka till det där positiva och lite fnittriga sättet. Vi får se. Gnagandes i underläppen tar hon emot formuläret, som nu ska handla om försäkring.
”Absolut,” hon nickar för sig själv och skummar igenom texten, bara för att sträcka sig efter en penna och börja fylla i det. Skulle hon be om en penna? Kanske hon borde ha gjort det, men ibland tänker hon inte riktigt så långt. Blicken som fäst sig på pappret flyttar sig tillbaka till Yaosu när han radar upp saker som de ska följa. Definitivt förståeliga saker.
”Släppar vi in någon överhuvudtaget utan att konsultera dig först?” Bara för att vara säker, det är väl en bra fråga? Ja. Sen kikar hon ner mot kedjan som den äldre har runt halsen. Där den fastnar, inte endast för att granska på halsbandet, utan även nyckelbenen och halsen. Ser nästan ut att glittra i solskenet från fönstret. Lite som en vampyr.

Hade han sagt någonting fel? Eller var det kanske den där blicken han gett henne som fått stämningen att fallera? Helvete, det var inte så Yaosu tänkt att det skulle framstå. För han dömde henne verkligen inte. Istället kunde han inte sluta fundera över hur tufft det måste ha varit för henne..hur tufft det var för henne. De plockade ögonbrynen rynkade på sig en gnutta och huvudet föll på sned. Åh jo, stämningen hade verkligen ändrats som i ett endaste slag. Han var verkligen lika taktlös som sin yngre bror, eller hur? De var ju trots allt släkt när allt kom omkring, så det hade inte förvånat honom om det var fallet.
”Vad jag tänker?” Upprepade tjugoettåringen och blinkade långsamt. ”Jag tänker att det måste vara förskräckligt jobbigt att vara i den position du nu är i..hur jobbigt det måste vara att gå och kånka på en liten bebis medan du samtidigt oroar dig för ekonomin..”, svarade han tillslut utan att vika undan med blicken. ”Du är så ung, det måste helt enkelt kännas hemskt att helt plötsligt få så otroligt mycket ansvar på sig..” Han lutade sig över skrivbordet och placerade ansiktet betydligt närmare än vad det nyss varit. ”Jag dömer dig inte, Hayley”, avslutade han kort, utan att le. Förmågan att hålla ett rakt ansikte utan att låta känslorna bryta igen var han bra på. Det var nämligen så att hans stackars hjärta kände för henne och hennes situation, men det tänkte han minsann inte visa. Eller? Var det fel att visa medkänsla? Efter året som passerat var han inte helt säker, däremot förstod han nog ändå till en viss del att det var okej. I alla fall när det kom till människor med fina hjärtan - vilket han ansåg Hayley ha.
”Här.” Yaosu sköt pennan som han nyss placerat vid sidan av papperna mot henne. ”Du behöver signera här och..här”, fortsatte han och pekade mot två olika områden på pappret. ”Och det beror på”, konstaterade han fortsättningsvis och knep ihop läpparna. ”Om min mamma kommer släpper vi in henne utan protester, detsamma gäller min agent, pappa och Ms Lewis och Weimin.” Tjugoettåringen tystnade och betraktade henne så diskret han bara kunde. Hennes uppmärksamhet hade tillsynes glidit mot kedjan och området runt den. Generad? Kanske lite. Kinderna blev i vilket fall rosiga och han kände med ens hur hjärtat sjönk ner mot tårna.
”Jag fick den här när jag var liten.” Den unge mannen lossade tvekande på haken och drog det bort från halsen, så att den låg i en av handflatorna istället. ”När jag precis fyllt femton blev jag attackerad och..bestulen, antar jag”, fortsatte han långsamt och höll upp den i ljuset från fönstret. ”När min hud inte har kontakt med kedjan..” Rösten dog bort och fingrarna slöt sig om smycket samtidigt som de svarta ögonen borrade fast sig på Hayley. ”Lovar du att signera papperna även om jag berättar?”

Det hade varit rätt val att ställa den frågan. Hayley hade kanske analyserat det lite fel.. men hon har vant sig vid så dömande blickar att hon nästan ser dem hos alla, väldigt jobbigt faktiskt. Det är lite orättvist det där, hur hon kommer att bli dömd hela de kommande månaderna, medan Isaac inte behöver gå igenom det trots att de gjort samma misstag. Lyckligtvis verkar det inte riktigt som att mannen framför henne tänker samma låga tankar om henne som så många andra gjort. När ansiktet sedan kommer längre gentemot hennes egna börjar de redan rosiga kinderna att blossa lätt. Hon vet inte riktigt varför, vanligtvis brukar det inte riktigt synas i ansiktet på henne när hon blir generad. Hon brukar inte heller bli generad av närhet. När hon var yngre blev hon det, men nu har hon vant sig. Det har kommit med åren.
”Förlåt, tror väl att alla dömer mig vid det här laget,” hon rycker lätt på axlarna. Hon hade faktiskt behövt be om ursäkt, att bara ändra tonläge sådär och göra hela stämningen bitter av ingen anledning är inte direkt godkänt. Det var dumt gjort, men det hade ändå varit det intryck hon fått. Ögonkontakten kändes rätt intensiv, vilket gör henne lite orolig. Hon hade gjort bort sig, och det skulle vara förståeligt om Yaosu blev sur över att hon plötsligt låtit så anklagande. Eller ja, Hayley hade haft sina anledningar. Men ändå. Efter ögonkontakten kikar hon återigen ner på pappret, vart det är den äldre pekar så att hon inte signerar något fel. Plus tänker hon läsa igenom det klart och tydligt. Helt korkad är hon inte. Däremot blir hon lite upptagen där och då med tanke på det samtal de håller på med. Hans mamma, agent, hans pappa, Ms Lewis och Weimin. Inte så förskräckligt många människor att hålla koll på.
”Får jag släppa in Joshua?” Frågar hon tillslut, efter en stunds tanketid. Det var liksom bättre att vara helt säker än osäker. Mycket bättre faktiskt, så att hon inte gör någonting fel. Fortfarande gnagandes i underläppen granskar hon kedjan. Attackerad och bestulen.. hade det något att göra med varg fasonerna? Kanske, kanske inte. Hon har verkligen ingen aning. Hur skulle hon lova något sådant? Hayley ville dela med sig det enda som kunde vara avgörande för jobbet till Yaosu innan de började prata om arbete, men nu verkar han inte riktigt vilja göra detsamma. Än så länge uppskattar hon tjugoettåringens sällskap, och hon överväger det definitivt, men det är ett svårt beslut.
”Okej, jag lovar..”

”Be inte om ursäkt, jag förstår varför du reagerade som du gjorde”, försäkrade Yaosu genast och ruskade på huvudet. Han skulle aldrig döma någon av en sådan anledning. Visst var Hayley ung, men ändå tillräckligt gammal för att bestämma över sitt eget liv. Och unga människor var ju lite extra vilda, det var i alla fall vad föräldrarna bakat in i skallen på honom. För han hade aldrig fått uppleva hela jag-är-ung-och-dum fasen själv, utan mest lärt sig om den genom att kolla på TV och spetsa öronen så snart någon av bröderna skvallrade. Utöver det hade han inte direkt någon erfarenhet, vilket inte var underligt i hans fall. Föräldrarna hade hållit honom inlåst i flera år och innan dess hade de knappast låtit honom gå ut och leva sitt liv särskilt ofta.
”Jag har aldrig fått vara ung, så jag kan inte säga att jag förstår mig på allt det där, men som sagt så dömer jag dig absolut inte,” sade han och placerade armarna på bordet, så att han kunde vila hakan på händerna. Ögonlocken slöt sig en kort sekund och han gäspade stort. Jaha, det var alltså så pass komfortabel han kände sig runt den yngre flickan? Det här bådade minsann inte gott, inte gott alls.
”Visst, du får släppa in Joshua så länge han inte har med sig min enfaldiga bror”, sade Yaosu och slog med ens upp ögonlocken. Ögonen var sådär oskyldigt fästa på Hayley, stora och mörka som natten medan kedjan fortfarande var inkapslad i en av handflatorna, där naglarna sakta men säkert grävde ner sig i skinnet. Aj och återigen aj. Kroppen darrade, även om det nästan inte var märkbart.
”Jag vill inte att du ska jobba så nära någon du inte känner utan att känna till alla variabler”, mumlade han och rätade på sig. I samband med detta vek han ännu en gång undan med ögonen, som inte verkade kunna hålla sig stilla i mer än några sekunder. ”Du berättade att du var gravid så det är bara rättvist..men jag vill bara förtydliga att jag inte är som Zihao. Det är inte samma åkomma, utan mer ett ironiskt skämt..” muttrade Yaosu och lossade på greppet, så att naglarna inte skar in så förfärligt i den sköra huden. ”Vill du veta en sak? Du gör mig nervös”, erkände han och placerade lägligt pannan mot det svala träslaget, en perfekt taktik för att dölja de röda kinderna - för att inte tala om ett tecken på att han slutligen gett upp på sig själv. ”Vad är det här ens? Mitt hjärta håller på att rymma från bröstkorgen på mig och..åh förlåt mig, det här är oprofessionellt.” Bättre att vara ärlig, right? Det verkade vara någonting Hayley värderade ganska högt, efter vad han själv uppfattat.

Aldrig fått vara ung. Hayley kan på något sätt relatera till det där. Hennes oskyldighet togs ifrån henne alldeles för tidigt, och efter det har hennes tillit varit icke existerande. Nu är deras historier antagligen inte så lika varandra, men det finns någonting i det. Med ett litet, magert leende blickar hon upp mot Yaosu. Vilket terapeutiskt samtal det blivit, de bägge två talade om rätt djupa, besvärande saker för den andre. Mer än hon någonsin delat med någon människa överhuvudtaget förutom Joshua och möjligtvis Aeron. Det kändes konstigt. Nu kanske hon inte berättat så mycket om sin barndom för tjugoettåringen, men graviditeten räcker, än så länge.
”Tror inte jag fått vara så ung heller. Bara allmänt dum och korkad,” berättar hon och kupar händerna återigen om den varma koppen. Det är mer korrekt faktiskt. Korkad är hon definitivt, och hon må rent tekniskt sätt vara ung, men hon har inte känt sig fri sedan hon var nio, då allting började. Den där gäspningen som sipprar ut ur den äldre är smittsam, och leder till att hon själv börjar gäspa. Gulligt ändå. Eller? Ja, hon själv tycker då det. Efter att fått höra att hon får släppa in sin bästa vän spricker läpparna än en gång upp i ett leende. Nu kunde hon träffa vännen utanför, men det kändes rätt trevligt att kunna bjuda in honom dit. Leendet sjunker då lite när Yaosu verkar envisas med att låta sina naglar tryckas in i huden på sig själv, vilket får artonåringen att frustrerat gripa tag i dem, noga med att inte röra vid halsbandet. Uppenbarligen är inte det något han vill, som tidigare påstått.
”Inte som Zihao? Vad är det du menar då?” Var det för påträngande? Kanske, men det var värt att försöka fråga. Nu tänker hon inte tvinga på något svar, men det har gjort henne lite nyfiken, och orolig. Ajdå. De välplockade ögonbrynen rynkar ihop sig en aning till, medan hon förvirrat blinkar ett antal gånger, som att det ska få henne att greppa vad som blivit sagt. Nervös? Hayley har inte direkt någon rätt till att säga att folk borde vara ärliga med varandra, hon har trots allt inte berättat för Isaac än.. men utöver det är det något viktigt i hennes liv. Och hon tänker göra det, så snart det går.
”Varför gör jag dig nervös?”

Egentligen var det en ganska hemsk sak ändå, att aldrig få vara ung på riktigt. Barn skulle inte behöva ha någon vikt på sina axlar och bara kunna springa omkring och lära sig om livet enligt egen takt. Tyvärr var det inte så mångas uppväxt fungerade, och det i sig var sorgligt. Med tanke på det Hayley nyss sagt verkade det inte som om hon heller haft en vidare trevlig barndom. Det var absolut någonting Yaosu kunde relatera till. Nu hade han inte växt upp i varken fattigdom eller blivit misshandlad, åtminstone inte fysiskt. Men han hade varit totalt avskärmad från resten av omvärlden och blivit tvingad in på ett spår han egentligen inte ville följa. Mer som psykisk misshandel, med andra ord. Inget barn skulle behöva uppleva något liknande, så mycket visste han.
”Fast jag tror aldrig att du varit varken dum eller korkad”, sade tjugoettåringen tyst och skakade långsamt på huvudet. ”Bara ung”, fortsatte han och spärrade upp ögonen när de mindre händerna började greja vid de krampaktigt slutna fingrarna. Däremot rörde hon inte vid kedjan, vilket troligen var ett medvetet val. Tänderna satte genast igång med att gnaga i underläppen och blicken höjde sig i snigelfart, bokstavligen. Vad höll hon på med? Det spelade väl ingen roll om han hade ont pågrund av sig själv, eller? Han hade åtminstone aldrig trott det innan, men å andra sidan var han socialt förstörd efter alla år i ensamhet. Greppet lossnade sakta men säkert efter några sekunder, nästan så pass att han höll på att tappa smycket. Tacka de bra reflexerna, jösses.
”Du vet väl att Zihao blev biten av en varulv när han var åtta?” Frågade Yaosu och blickade ner mot den glittrande kedjan. ”Jag blev aldrig biten och har aldrig direkt lidit av min egen förbannelse, men jag antar att det där kan misstolkas av en annan”, fortsatte han och tog ett djupt andetag. ”Ingen av mina bröder skulle varit kapabla till att ta över företaget och i och med att jag var den enda arvingen, var det bara nödvändigt att gå på mig. Men eftersom Zihao är vad han är, tyckte de att det var otroligt smart att stjäla min mänskliga form. Bokstavligen”, förklarade han och ryckte på axlarna. ”Du kan gissa tre gånger vad de ersatte den med, plus att de lämnade den här..den kommer aldrig att försvinna, men halsbandet förhindrar dess verkan så länge guldet har kontakt med huden.” Tjugoettåringen reste sig upp och tassade runt skrivbordet, innan han satte sig på huk bredvid Hayleys fåtölj och snurrade runt på stället så att nacken vändes mot henne. Den lilla, svarta månskäran var inte stor men absolut synlig på nära håll. Fingrarna gled några gånger över den, medan kedjan fortfarande var inkapslad i den andra handen. Frågan hon ställde därnäst fick den där dumma rodnaden att återvända, för han satt med nacken vänd mot henne på golvet. Varför gjorde hon honom nervös? Bra fråga, men tyvärr kunde han inte svara på den. Främst eftersom han knappt förstod sig på vad känslor faktiskt var.
”Jag vet inte..kanske för att jag gillar tröjorna du har på dig?” Föreslog han och suckade irriterat åt sig själv. Pinsam, så otroligt pinsam. Han visste inte ens att han kunde vara så förbaskat..mänsklig, då han aldrig sett sig själv som mer av en staty.

Ja, Hayley är väl ung. Hon har haft turen att få gå i skolan, träffat andra ungdomar. Det måste nog verka som värsta lyxen i tjugoettåringens ögon. Och till viss del var det tur, hon har fått en bästa vän, men det sociala var inte så lätt de första åren. De två har uppenbarligen djupa ärr från barndomen, och om de kommer dela med sig av dem är osäkert, hon vet iallafall att hon inte är redo för det. Alls. Därför tänker hon inte svara någonting på det där. Hon kanske bara varit ung, inte det minsta dum eller korkad. Hon ser det inte på det viset, men de får väl helt enkelt ha olika synpunkter på det där. Uppmärksamheten är helt riktad mot händerna, och naglarna som skapat sår över handflatorna på honom. För Yaosu verkar det vara super konstigt att hon försökt hindra på det, men för henne kom det bara naturligt. Ett tag hade hon varit uppslukad av diverse skadebeteenden, men det verkar inte som att den äldre fått hjälpen att komma ifrån det.
”Skulle du vilja att jag gjorde illa mig själv?” Frågar hon i en långsam ton. Nu är det lätt att bli alldeles fylld med självhat, och tycka att man förtjänar det medan ingen annan gör det… men det är så ologiskt, visserligen har de sina anledningar till att tänka på det viset, någonting som fått dem att bli arga på sig själva. Anledning till att de förtjänar det, fastän de inte gör det. Kanske den frågan inte kommer hjälpa Yaosu, kanske han tycker att Hayley också ska göra illa sig själv om hon vill det. Men det är stor sannolikhet att det inte ligger till på det viset, och hon vill bara vrida och vända på det, se om det kan finnas någon lösning.
”De, vilka är de?” Det var en bra fråga, än en gång. För på? Kanske. Men vilka skulle ens göra något sådant mot andra? Jösses, vilka hemska människor det finns runt omkring dem. Att kasta sig på en femtonårig kille som inte ville ha någonting med företaget att göra. Det får nästan tårar att bubblas upp. Nästan. Gråta gör hon inte vanligtvis, men med graviditeten har det kommit mer och mer. Jösses. När den andre sätter sig på huk framför henne, och visar den lilla månskaran i huden, kan hon inte undgå att böra hata varenda en som gjort det. Trots att hon inte känner dem. Så himla onödigt, så himla, himla elakt. Tveksamt sträcker hon långsamt fram handen, och rör försiktigt den lilla bilden med pekfingret. Osäker på om det är acceptabelt eller inte, men det får hon helt enkelt reda på.
Nästa samtalsämne får iallafall leendet att dyka upp över läpparna igen. Tröjorna hon har på sig? Åh, än en gång kan hon inte sluta tycka det är väldigt gulligt av honom.
”Kanske borde byta tröjor om de gör dig nervös,” alltid en sådan problemlösare.

På något sätt lyckades Hayley alltid ställa frågor som faktiskt fick Yaosu att tänka till. Det var beundransvärt, särskilt då folk sällan brukade kunna göra just det. Och svaret på frågan var ju för övrigt nej, men samtidigt visste han inte riktigt varför det var det. Eller jo, han ville självfallet inte se någon han gillade ha ont, men det borde väl ändå vara deras val? Fast nej, det var inte så det funkade i verkligheten. Åh, han var verkligen som en grottmänniska när det kom till det där, värre än Zihaos bordsskick. Med andra ord var det förfärligt illa.
”Nej, det skulle jag inte”, svarade tjugoettåringen dröjande och rynkade på ögonbrynen. ”Men jag förstår liksom inte varför du inte vill att jag ska göra det mot mig själv..ingen har någonsin brytt sig förut”, förklarade han och sänkte blicken. Det var först nu han insåg att det kanske inte var så normalt som han själv fått för sig. Han hatade absolut inte sig själv, men ändå hade han trott att det var fullt normalt att göra illa sig själv när man var frustrerad eller liknande. Tydligen hade han haft väldigt fel.
”Åh, de är folk som verkligen inte gillade pappas företag”, förklarade Yaosu, som suttittyst en ganska bra stund vid det laget. ”De tyckte att hela idén med det helsvart en styggelse och typ en förolämpning mot den magiska världen”, fortsatte han och vände tillbaka de svarta ögonen mot artonåringen, återigen med ett sånt där oskyldigt leende på läpparna. ”Men det är okej, jag lider inte av det och kan bestämma över min kropp som jag själv vill.” Jo, det var bara att trampa på halsbandet eller ta det mellan tänderna så ebbade förbannelsens effekter ut. Han kunde i alla fall inte klaga över det hela, inte när han visste hur hemskt det skulle kunna varit.
När Hayleys fingrar rörde vid den lilla månskäran kröp en liten rysning upp längsmed ryggraden. Inte av obehag eller så, bara överraskning. Det var nämligen inte ofta någon rörde vid honom, förutom när de tog i hand eller liknande. Men att ha någons fingrar strykandes över nacken, det var en helt annorlunda upplevelse.
”Fast jag gillar dina tröjor”, envisades den äldre när hon talade om att byta tröjor. Ännu en gång spann han runt på stället och vilade hakan mot fåtöljens armstöd, medan Chuchu ivrigt gnagde på de bara tårna. Hon var väl hungrig igen, precis som hon alltid var. Yaosus aura var verkligen som natt och dag. Den ena sekunden kunde han framstå som kall och frånvarande, för att i den andra vara mer som en hundvalp. Det där sistnämnda hade han dock inte låtit träda fram särskilt mycket innan. Dumma Hayley, hon hade verkligen fått hans stackars hjärta att smälta samman. Och detta utan att han ens kände henne! Det hade typ räckt med några leenden och sedan var det tydligen kört. Han var så förlorad i stunden att guldkedjan gled ur fingrarna på honom och ramlade ner i golvet. H-e-l-v-e-t-e.
”Fan”, andades han och samlade sig genast. Händerna kände stressat runt på golvet men halsbandet verkade ha försvunnit i tomma intet. Tick tack. Det hade på något sätt lyckats glida in mitt under fåtöljen. Han måste ha råkat putta till det eller något. ”Fan.” Klumpigheten var nästan värd applåder.