Honeybun & Medi

Hon drog upp benen igen och sedan lade hon sig och såg på honom.
"Jasså? " hon kände på sin hals och såg sedan sig om.
"Så vad hände?" Hon såg sedan ner på sina händer där blåmärken runt hennes handleder var och hon såg upp.
"Kan jag få min mobil? Den ska ligga i min klänningsficka på det färgade tyget. Om ni inte tagit bort det." hon skrattade svagt och såg sorgsen ut.
"Det blev inte som jag tänkt mig."

Han såg en aning avvaktande på henne, osäker på hur han skulle hantera detta.
"Självklart," svarade han och gick fram till den lilla fåtöljen där klänningen och hennes övriga grejer låg. Han räckte henne mobilen.
"Du borde vila, klockan är mycket."

Hon tog emot den och nickade.
"Det borde jag men jag ska bara ringa och säga att jag..." hon såg ner. Hur skulle hon äga det? Förvisso var hennes föräldrar inte hemma så hon lade bort mobilen och sjönk ner igen.
"Tack William. Jag kommer nog känna mig piggare imorgon." Hon gav honom ett svagt leende innan hon slöt ögonen för att sedan somna lika fort,

Joshua vet inte när eller hur han tog sig hem. Men då han öppnade ögonen fann han sig ligga i sin säng. Det var ljust utanför fönstret. Först kunde han inte komma någonting, men ett förfärat ljud lämnade hans mun då han upptäckte hur nerblodade hans kläder var. Genast hoppade han ur sängen och snubblade fram till spegeln på vägen. Blod låg torkat över hans haka och hals, och det tog inte mycket för honom att räkna ut att det inte var hans eget. Försiktigt öppnade han munnen för att granska sina tänder. De såg normala ut konstaterade han även fast han visste att det inte riktigt var så det funkade. Ändå kunde han inte riktigt tro att det var sant. När skulle han vakna upp från den här mardrömmen?

Morgonen kom och Ada vaknade till med huvudet som bultade hårt. Hon hittade ett par mjuka byxor och snodde åt sig dem innan hon tassade ner till köket.
"Godmorgon." Viskade hon och ställde glaset på köksbänken och kliade svagt på plåstret som satt vid halsen.
"Kan jag få svar nu?" Frågade hon medan hon satte sig på en av stolarna.

"Joshua, är du där inne? Kommer du och äter frukost?"
Knackningen på dörren skrämde honom. Han såg på dörren i panik.
"Ja-a, jag kommer snart" svarade han snabbt. Han lyssnade intensivt och andades tillsist ut då han hörde fotstegen försvinna. Snabbt slet han av sina kläder för att istället ta på sig någonting rent. Därefter smög han sig ut, försiktigt för att inte bli upptäckt, in i närmaste badrum för att tvätta av sig.

William drack ur sin kopp. Han såg på Ada i tystnad.
"Du blev attackerad. Ingen såg vad som hände, men troligen av nåt djur," svarade han henne.

"Något djur? Varg är det mest troliga. Jag tror inte ett rådjur eller en kanin skulle äta på min hals." Hon såg på honom och visade sina blåa handleder.
"och varför var jag bakbunden?" Hon skakade på huvudet.
"Jag tror jag inte vill veta." Hon såg hungrigt på bröd som låg framme och hon såg sedan upp.
"Får man ta?" Frågade hon.

William lyfte på blicken då hans fru kom in i rummet.
"Det är bara att ta för dig hjärtat" hann hon svara innan William ens hann öppna munnen. Hans blick återvände till Adas hals och sedan hennes handleder.

Joshua gick med försiktiga steg nedför trappan. Han höll händerna hårt knytna för att stoppa sig själv från att skaka. Han stannade strax innan han nått fram till köket för att samla sig och hämta andan. Hur skulle han kunna bete sig normalt?
"God morgon Joshua," hälsade hans mamma då han steg in i köket. Joshua öppnade munnen för att svara, men stannade tvärt då han fick syn på vem förutom hans pappa som satt vid köksbordet. Bilder från gårdagen blixtrade genom hans huvud och återigen fick han den plötsliga instikten att fly därifrån.

Hon log och tog två skivor bröd och bredde på smör och tog tomat och började att äta.
"Så jag ska nog ta mig hem sen. Det har varit snällt att sova här men jag borde ta mig hem." Hon såg upp och satte biten i halsen och hostade.
"Du?" frågade hon och skakade på huvudet.
"Följer du efter mig?" Hon hostade till och skrattade svagt.

Joshua fick kämpa för att klämma fram ett leende.
"Jag var på väg att säga samma sak," svarade han med ett tillgjort skratt. Han rörde sig vidare in i köket, bort till kaffebryggaren som vanligt.
"Åh, känner ni varandra redan?" frågade hans mamma och såg på honom med ett leende.
Joshua skakade på huvudet. En rynka hade bildats mellan hans ögonbryn, han tänkte.
"Nej, eh," mumlade han och skakade på huvudet. "Vi bara stötte på varandra tidigare."