Vattenstaden Vidomina & Med

Hon rörde sig inte utan låg tyst och såg in i väggen. Hon kliade lite på handen då och då men skakade på huvudet.
"Ta det du då." sa hon och syftade på pillret. Hon suckade och lade ena armen om sig.

Dörrhandtaget till rummet trycktes ner ännu en gång och Caspian snorde runt.
"Jules! Jules! Vad är det som dröjer så? Jag.." En kvinna visade sig. Hon verkade vara i samma ålder som Jules. Hon hade tjockt blont hår som räckte henne till axlarna. Hennes blick och leende var varmt och kläderna, precis som Jules, skvallrade om att hon också jobbade på samma ställe. Hon stannade upp då hon fick syn på Caspian och sedan flickan. Hon kom av sig. "Caspian! Vem.. Vem är det här, och du store..!" Hon gick fram till sängen där Ruby låg.
"Mary.", sa Caspian och gick efter henne.
"Hur är det fatt? Hur är det med dig?" Hon såg genast orolig ut och böjde sig över flickan för att se närmare på henne. Hon strök bort håret från hennes ansikte och iakttog henne. Hon verkade leva iallafall. Men utmattningen var ett faktum. "Det här är inte okej. Vad håller Sherman på med? Var är han någonstans?" Mary vände sig mot Caspian.
I tystnad kastade Caspian en blick mot dörren till Shermans arbetsrum.
"SHERMAN!"

Hon hajade till och vände sig om nä kvinnan kom in. Tyst iakttog hon kvinnan med en sorgsen blick. Sa inget utan låg och såg på henne. När hon hade närmat sig drog hon sig tillbaka men hennes smekning av håret gjorde henne genast lugnare. Hon stack fram handen och visade den och drog sedan in den igen.

Mary slängde upp dörren och parkerade sig i dörröppningen.
"Sherman! Vad håller du på med?! Jules?! Är är det här du är? Ser du inte vad han har gjort?"
Jules ryckte till. Han hade pratat lågmält med Sherman och inte alls hängt med att Mary kommit in i undersökningsrummet intill. "Jag glömde tiden.", sa han skamset och sänkte blicken.
Mary fnös och såg på Sherman med en ilsken blick. "Du kan inte, du får inte, behandla henne sådär! Hon är en människa! Hon är en person!" Hon lät ursinnig.
Sherman reste sig och gick ovanligt snabbt fram till henne. "Du vet inte vem hon är eller vad hon kan göra.", sa han och mötte Marys blick.
"Tycker du att hon ser ut som ett hot?!"
Sherman muttrade något och sneglade åt Rubys håll där hon låg i sängen.
"Flickan är inte härifrån. Jag behöver undersöka henne."
"Men inte på det här sättet. Nu tar du henne lös och jag och Jules tar med henne hem till oss. Du får undersöka henne sedan, när hon har tillfrisknat. Flickan behöver mat och vila."
Caspian gick närmare deras håll. "Hon heter Ruby.", sa han lågt. Mary såg ilsket på Caspian, men lugnade sig, det var ju inte honom hon var arg på. Hon vände blicken tillbaka till Sherman. "Seså, sätt igång!"
Sherman muttrade något otydligt och gick in i undersökningsrummet igen för att se efter Ruby.

Hon såg på kvinnan med förvånad blick. Att hon var så arg för hennes skull lättade henne och fick henne att le svagt men det försvann lika snabbt. Hon drog ihop sig när Sherman kom till henne och hon svalde hårt.
"Nålen gör ont." Viskade hon tyst och svalde. Beredd på att han skulle rycka ut den hårt.
Tröttheten och hungern gjorde sig påmind men hon sa inget utan blicken sänktes för att inte möta någon

Mary gick efter Sherman och stannade en bit ifrån för att se på att han gjorde som hon sagt åt honom.
Jules kom efter och ställde sig bredvid Mary. Han såg på henne som om han väntade en förklaring, men när Mary bytte en blick med honom nickade han bara. Han förstod att hon hade rätt. Han hade inget att invända med. Ruby skulle följa med de. Punkt.

Sherman gick fram till maskinen och tryckte på en knapp för att sedan dra i spaken så att maskinen, dess läte slutade och alla lampor slocknade. Caspian vred på sig osäkert. Han kände sig kluven. Han gillade Jules och Mary mycket, men han hyste lika stor respekt för Sherman. Istället för att invända eller säga emot teg han och kramade sina händer i osäkerhet.
Sherman gick fram till Ruby och plockade upp hennes hand i sina för att titta närmare på nålen och tejpen. Han drog bort tejpen och lika snabbt drog han ur nålen från hennes hud. Han muttrade något oklart och gick till undersökningsbordet för att tvätta rent nålen och placera den på dess ställe vid de andra verktygen.

Mary blängde på Sherman och gick fram till Ruby så fort Sherman lämnat hennes sida. "Kom, låt mig hjälpa dig att sätta dig upp. Jules, du får bära henne." Mary böjde sig ner för att flytta filten om henne så att hon kunde greppa tag i hennes armar och sätta henne upprätt. Igen rörde hon bort hårslingor som fallit i hennes ansikte och granskade henne nogrannt. Mary skakade på huvudet och förbannade Sherman tyst i sina tankar.
När hon gav Jules en blick till gick han fram för att hjälpa Ruby i sin famn. "Här, behåll filten på, det ser alldeles för kallt ut det där." Mary rättade till filten om Ruby och Jules försökte le. "Jag hjälper dig.", sa han och sträckte sig efter henne.

Hon såg på Mary med en tacksam blick men såg upp på Sherman när han tog tag i hennes arm. Hon kände smärtan och hon satte handen för såret där nålen suttit.
"Du borde inte vara läkare." Viskade hon och tog sig upp med hjälp av Mary. Hon var blekare än normalt. Var det från chocken, sömnbrist eller något annat det visste hon inte.
"Tack." Viskade hon och såg upp på Jules med ett trött ansiktsuttryck.
"Jag vill inte sova här.." Viskade hon

"Jag är inte en läkare. Jag är en vetenskapsman.", sa han utan att slita blicken från sina instrument.
Mary andades in för att säga något. "När Ruby har tillfrisknat, då får du träffa henne igen." Sherman öppnade munnen för att svara. "Men..", började han, men Mary avbröt honom.
"När hon tillfrisknat.", sa hon igen och gav honom en menande blick.
Caspian svalde. "Jag kommer förbi senare. Jag kan hjälpa er, om ni vill alltså.", sa han och Jules nickade åt Capspians förslag.
Utan något fler ord plockade Jules upp Ruby i sina armar och bar henne ut från rummet. "Hejdå.", sa Caspian och slängde en sista blick mot Ruby där hon vilade i Jules famn.
Sherman suckade högt, men utan att slita sig från sina verktyg. Ingen av de sa något.

Mary ledde de ut i korridorerna, in i en hiss för att ta ner de till nedersta plan. När de kom ut från byggnaden väntade ett fordon på de. Hon öppnade dörren och klev in. Jules kom efter med Ruby. "Försiktigt, Jules. Jag kan köra.", sa Mary viskandes och gick till förarsätet för att starta motorn och så gav de sig av därifrån.

"Och det märks." Sa hon spydigt och lutade sig mot Jules kropp. Hon gäspade svagt och slöt ögonen.
Väl ute så öppnade hon ögonen.
"Snälla låt ingen komma. Jag vill inte det." Hon för handen mot ansiktet och gned sig i ansiktet.
"Orkar inte." Viskade hon.

Mary parkerade fordonet utanför deras hus. Ett hus som liknade husen ovanför vattenytan. Tak, väggar, fönster och dörrar. Två tvåningar. Det verkade stort för de två.
Mary gick för att öppna dörren till fordonet så att Jules kunde kliva ut med Ruby. "Försiktigt, Jules." Mary gick nära för att vara beredd att fånga Ruby ifall han skulle tappa henne. De gick uppför trapporna till dörren och Mary låste upp.
"Du är trygg nu, Ruby. Jules, lägg henne i soffan i vardagsrummet, jag sätter igång med maten genast. ge henne en till filt och något att dricka, du kanske borde undersöka henne också, tänk ifall vi missade något?" Mary såg för första gången, sedan utstormningen från Shermans rum, orolig ut. Jules nickade mot sin fru och gick med Ruby till vardagsrummet för att lägga ner henne i soffan och täcka henne med filten så att den omfamnade henne. "Sådär. Känns det okej, Ruby? Jag heter Jules, och kvinnan där, det är min fru- Mary. Vi jobbar också på forskningscentralen." Han satte sig ner på huk för att titta närmare på Ruby. "Är det okej att jag undersöker dig?"