A place called Acria [PRS wolfy och Emma07]

Airdan dröjde inte särdeles länge i badet, utan lät det bara ta den tid som behövdes innan han klev upp igen och torkade sig rejält innan kläderna åkte på igen. Kläderna var faktiskt rätt så nya, men ändå lite lätt slitna vilket var helt oundvikligt när han tillbringade stor del av sin tid ute på vägarna eller skogen. Det slet mycket fortare än man kunde tro. Det var en av de absolut första sakerna han fick lära sig när han hade flytt, att laga och sy i kläderna själv.
Ganska snart var han ute i det stora rummet igen, påklädd och torr, och vände blicken emot henne.
”Nå? Blev det nån förbättring tro?” Frågade han retsamt, men med ett leende emot henne.

Ett mindre slagsmål hade brutit ut på kvällen i puben rebellerna brukade hålla till i. Folk började bli rastlösa. Det var ungefär som om all förnuft åkt ut ur deras fördömda huvuden. De var beredda på att strunta i alla planer och bara hals över huvud bege sig av till huvudstaden, till slottet, för att döda kungen. Precis som om de inte hade ett kompani av listiga soldater att ta sig förbi först. Cordelia hade klarat sig undan utan större skador, bara en ytligt sår på armen. Hon hade varit med om värre. Airdan å andra sidan verkade inte ha haft turen på sin sida. Medan ledarna och de få som fortfarande hade lite vett kvar i huvudet försökte lugna ner stämningen, hade hon valt att smita iväg och gå efter Airdan som själv smygit iväg för en kort stund sedan. Hon skulle inte direkt vilja påstå att hon förföljde honom utan hon ville bara försäkra sig om att allt var väl. Varför skulle han annars välja att gå därifrån utan ett ord till någon - inte ens till henne?
"Hur kan du möjligtvis vara så snabb?" muttrade hon irriterat för sig själv då hon småsprang längs med en smal stig inne i skogen. Han hade onödigt långa ben enligt henne och hon tyckte att han tog onödigt långa steg också. Ett lågt morrande som definitivt borde och kunde få vilken människa som helst att springa iväg hördes plötsligt, och det väldigt, väldigt nära. Cordelia stannade upp och lyfte långsamt blicken upp mot den enorma varelsen som tornade upp sig framför henne. Häpet spärrade hon upp ögonen och särade lätt på läpparna.
"Omöjligt," viskade hon andlöst.

Airdan hade väl klarat sig okej i det slagsmål som hade brutit ut - han hade mest haft otur och inte sett kniven som hans motståndare dragit fram tills det var för sent. Såret verkade inte vara så farligt vad han kunde se, en reva i sidan. Men det var såklart svårt att avgöra själv hur djupt det var. I slutet av tumultet av bråket hade han passat på att smita iväg, helt enkelt för att kunna sköta såret ifred. Även ifrån Lia då han inte hade velat oroa henne - det var säkert ändå inte någon fara. Dessutom läkte han faktiskt bättre i närheten av Camenag. Inte onaturligt fort, men något fortare än ifall han var långt bort bara. Draken skulle inte heller vilja vara så långt ifrån honom när han kände att han var skadad.
Väl där hade han just tyckt att han fått rent såret okej när han hörde Camenag morra. Helvete. Det betydde bara en sak, någon hade kommit - vilket inte fick hända. Han måste ha blivit förföljd när han var distraherad av smärtan. Han lät höra en harang med svordomar medan han reste sig upp för att sen smita under Camenags huvud för att se vem det var.
Han stelnade genast till då han såg henne - fan, det var ju ännu värre. Någon annan hade kanske fått gå, han hade kanske kunnat låta det gå och bara låta personen sprida lite rykten om Camenag. Kanske. Men hon? Det gjorde det hundra gånger svårare.
”Dreh ni haalvut ek.” sade han till Camenag, inte för att det var så nödvändigt med orden - han visste att draken märkte den känslomässiga koppling han hade till henne, och skulle låta henne vara så länge hon inte var ett hot emot honom.
”Vad gör du här?” Började han vaksamt, hjärnan arbetade febrilt med hur han skulle hantera detta.

Cordelia hade ingen aning om hur man betedde sig i en drakes närhet. Att stirra den i ögonen var kanske inte rätt väg att gå när det kom till att ge ifrån sig ett gott intryck men det var precis det hon gjorde nu. Hon hade inte på länge känt sig lika omtumlad som hon gjorde nu. Ett virrvarr av olika känslor surrade runt inombords. Hon kände sig givetvis en smula rädd med tanke på att den här enorma gestalten skulle kunna bränna henne levande vilken sekund som helst om den kände för det, men främst kände hon sig imponerad och nyfiken. Lite sur också för att Airdan hållit det här från henne. Det hade varit betydligt enklare för henne att smälta nyheten om att han hade en drake som husdjur - vilket med andra ord betydde att han var en drakryttare - om han frivilligt berättat det för henne istället för att hon av misstag skulle springa på vidundret. Airdan verkade inte överlycklig över att se henne där så hon himlade lite med ögonen och korsade armarna över bröstkorgen.
"Du behöver jobba på att smita iväg osedd," anmärkte hon, kände sig smått förolämpad över hans fråga och att hon behövde förklara vad hon gjorde där, "jag ville se att du är okej."

Airdan var förvånad, men väldigt lättad över hennes reaktion. Nu hade han visserligen aldrig avslöjat Camenag för någon, men han kunde ju gott tänka sig att det kunde bli mer dramatiska reaktioner än så. Det vet ju trots allt ganska länge sen den senaste draken berest landet. I takt med att hon inte verkade reagera så illa som han hade förväntat sig slappnade han också av mer och mer.
”Jag hade tankarna åt annat håll.” Sade han, hade uppenbarligen varit slarvigare än normalt när han sprungit iväg därifrån eftersom han inte alls lagt märke till henne.
”Jag är helt okej, jag fick en liten skråma bara.” Fortsatte han och lade huvudet lite på sned, med ett litet leende spelande på läpparna.
”Han heter Camenag. Så fråga på.” Sade han, gissade att hon säkert hade en hel del frågor nu.

"Jag vet inte vad det är du vill att jag ska säga." Frågor kunde hon kanske medge att hon vid något skede skulle ha, men för stunden räckte det gott och väl med att bara smälta nyheten om att han var en drakryttare. Camenag, som vidundret tydligen kallades, blottade sina tänder. Cordelia visste inte hur man läste av drakar så hon begrep sig inte på vad den försökte förmedla. Var det ett leende? Inte särskilt vackert i såfall utan det skulle de nog behöva jobba på tillsammans. Alternativt var den nyfiken? Hon valde medvetet att strunta i möjligheten om att Camenag försökte skrämma henne, de skulle bli tvungna att komma överens med varandra nu ändå. För hon hade fattat tycke för Airdan och hade inga planer på att vända ryggen till efter den här nyheten.

Ärligt talat visste väl inte Airdan heller vad han ville hon skulle säga, mest bara säga något om det. Nu tolkade han visserligen hennes reaktion som något positiv, men han var inte helt hundra på det - han ville på nåt vis bara höra henne bekräfta det. Trots allt skulle väl Camenag kunna skrämma bort dem flesta om han väl ville. Hon verkade dock vara ganska godkänd än så länge - sen visste han att Camenag aldrig skulle röra henne. Airdan var alldeles för fäst vid henne för det. Dock var han inte helt säker, utan närmade sig för att nästan som en hund för att nosa på henne. Han backade sen något och puffade lätt till sin ryttare.
”Åh håll tyst.” Muttrade Airdan åt honom, behövde inte höra mer retsamt ifrån honom. Det var så svårt att förklara hur dem förstod varandra - dem bara gjorde det, det kom naturligt. Inte minst kroppsspråket, men det var som om sinnena va sammankopplade på ett underligt sätt. Sen så hade dem ju Dovazhul såklart, då Airdan va liten hade han lekt att han hittat på ett eget språk - han trodde också han gjort det - tills han många år senare insåg att det var drakspråket egentligen.
Han hade utan att tänka på det hållit kvar handen över såret efter att han gått hit, och tittade ner igen då han kände att det blött igenom lite igen.
”Fan då.” Sade han, hade trott han fått stopp på blödningen.

Cordelia höjde bara lätt på ögonbrynen då draken nosade på henne, undersökte vem hon var. Det var minsann inte varje dag man utsattes för det här. Camenag verkade nöjd för stunden och puffade istället till sin ryttare som bara muttrade till svar. Vad de viskade om sinsemellan flög henne helt och hållet över huvudet men hon hade aldrig lärt sig hur man kommunicerade med drakar. Hon hade till sitt försvar inte trott att hon någonsin skulle stå öga mot öga med en. Då Airdan svor till rynkade hon istället på ögonbrynen och sneglade mot hans hand som han höll över såret. Han verkade ha rätt bristfällig kunskap i att göra rent ett sår. Hon smackade lite med tungan åt honom.
"En liten skråma bara, va?" fnös hon och pekade bestämt mot ett fallet träd, tyckte att han kunde sätta sig ner på marken och luta sig mot den medan hon skötte om hans sår.

Trots att Airdan var betydligt mer avslappnad än när han först upptäckt henne, så var han ännu något osäker. Helt enkelt på vad han skulle säga eller göra riktigt, hur han skulle närma sig ämnet mer eftersom hon inte tycktes säga så mycket om det nu. Tänk om det bara var den första chocken hon var inne i och nästa steg skulle bli att hon berättade för massa folk? Fast det trodde han inte om henne, han litade faktiskt på henne för mycket för det.
Det här var ju ändå ”bara” den bättre hemligheten hon kunde ha upptäckt - den andra var ju desto värre, det skulle bli många gånger jobbigare att avslöja det. För trots att dem ändå var på samma sida i rebellerna var det ju långt ifrån säkert att hon skulle vara så förtjust i den nyheten. Han hade tänkt försöka småprata lite om det för att snoka i vad hon verkade tycka i ämnet, men han hade inte hittat rätt tillfälle ännu.
”Det vill bara blöda envist mycket.” Protesterade han, glad för att få något mer konkret att ägna tankarna åt än funderingarna. Han styrde stegen emot den fallna björken för att slå sig ner med ryggen emot barken.

Trädens blad rasslade svagt i vinden som hade ökat i styrka till kvällen. Kvällssolens strålar kastade ett svagt sken över henne då hon satt sig på knä intill Airdan för att pyssla om hans sår. Hon gjorde det under tystnad och med kvicka rörelser. Tillslut ryckte hon upp lite mossa från marken som hon använde till att förbinda såret på hans arm.
"Sådär," sa hon bara då hon var klar och tog sig upp på benen för att sträcka på sig. Hennes ansiktsdrag hade mjuknat en aning från tidigare för nu hade nyheten hunnit sjunka in lite och bearbetats av hennes hjärna. Cordelia sneglade på draken som övervakat situationen innan hon riktade blicken mot Airdan igen. Hon skulle precis höra sig för mer om hans ovanliga husdjur men kom av sig då hennes blick landade på hans vackra svärd. I och för sig var det inget ovanligt med att han gick runt med ett sådant, hon var också beväpnad. Ändå var det något med just det där svärdet som hon reagerade på. Hon nickade lätt mot det och la huvudet på sned.
"Var hittade du den där skönheten?"