Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Thessas ord bekräftade ungefär det Rowan tidigare hört. Visserligen hade han hört en del negativa rykten också, men dem flesta sådana rykten fick man ta med en nypa salt. Men att höra henne prata om det fick honom att förstå att hon saknade det mycket, vilket var något han kunde relatera till. Själv hade han också saknat sitt gamla liv så otroligt mycket.
”Det måste väl vara härligt på ett vis? Att döden inte blir så.. definitiv på samma vis?” Frågade han, själv hade han åtminstone älskat att inte ha behövt säga farväl till sina föräldrar så tidigt. Att ha kvar dem på nåt vis.
”Jag har egentligen inte hört mycket mer än det du berättat. Men du är den första jag träffat därifrån.” Fortsatte han och släppte ifrån sig en lätt suck.
”Man slutar aldrig riktigt sakna det ställe man växte upp på va?” Sade han, nästan lite för sig själv eller som ett konstaterande snarare än en fråga.
”Jag kanske ska låta dig sova istället.” Log han snett.

Thessa insåg att hon hade kanske hoppats på för mycket när hon frågat honom ifall han känt någon därifrån eller ens hört något om Garkhauth.
Hon förstod också att hon sagt för mycket. Om sig iallafall. Hon ville inte att det bara skulle handla om henne. Hon ville ju veta mer om honom. Det var så lätt att prata med honom. Han var en god lyssnare, så mycket förstod Thessa iallafall.
Men det var när han antytt att han skulle lämna henne ifred som det verkligen sjönk in hos henne- hon hade inte mått så här bra på evigheter. Det var förmodligen en blandning efter drakfärden och Rowans sällskap. Men sedan han klivit in i hennes kammare hade hon inte känt sig ensam. Och det var tack vare Rowan.
"Vänta..", sa hon och sträckte sin hand efter hans arm för att fatta tag i hans underarm.
Samma ögonblick då fingrarna hennes greppade tag om hans handled flämtade hon högt och hennes ögon och blick blev i samma stund dimmiga. Där syntes inga pupiller eller ens en antydan på något liv.
Hon gapade och ett metalliskt ihåligt hest ljud lämnade hennes läppar. "Berth..erlam. Berth..erlam.", väste rösten som inte alls verkade stämma in på Thessas annars ljusa stämma. Nej, det här var inte hon. Något annat, eller någon annan, talade genom henne.
Sedan gick det fort. Thessa slets från Rowan, som om någon hade knuffat henne hårt och hon dunsade mot väggen för att sedan falla ihop i en hög där intill. Det Rowan inte såg vad en tiondels sekund av bilden av Rowans ansikte. Men han var yngre. Som om det var ett minne. Något som hade hänt. Han var glad och skrattade. Där, med honom fanns ett par. Ansiktena var utsuddade, men kärleken fanns. Skratten. De sa inget. De behövde de inte. Där var Rowan trygg.
Lika fort som bilderna av Rowan visat sig försvann de och Thessa vaknade upp ur transen. Osäker på vad som hade hänt för att sedan känna den påtagliga smärtan i bakhuvudet. "Ahh..", jämrade hon sig där hon låg på golvet och tog sig för bakhuvudet. "..Vad..", började hon, men avbröt sig själv när hon försökte förstå.

Då hon fattade tag i honom blev han direkt väldigt nyfiken på vad hon hade att säga och släppte fram ett litet leende. Det leendet försvann dock med en gång hon pratade igen, för att inte prata om ögonen.
Hon kunde omöjligt veta. Han hade hört rykten om sånt här, om visioner, var det vad det här var? Att det var någon som talade igenom henne? Vem i så fall?
Vad det än var, så skrämde det honom. Rejält. Det var omöjligt för henne att veta hans namn, och onekligen skulle han få tusen frågor efter det här. Tusen frågor han inte kunde svara på. Inte för henne. Hur gärna han än ville, var det för farligt med tanke på vem hennes far var.
Först stod han som förstelnad, och det var först då hon verkade komma tillbaks till sig själv igen som också han bröt förstelningen. Han kunde inte stanna här - det kunde bara gå åt ett håll. Han behövde lite lugn, han behövde tänka - just nu snurrade tankarna vilt och han kände nästan paniken komma krypande, det här hade skrämt upp honom rejält. Han började gå därifrån, först utan att riktigt veta själv vart han styrde stegen. Men ändå var det på något vis medvetet innerst inne, innerst inne så förstod han att det var dags nu. Men det var först då han stod vid porten till gravkammaren som huvudet insåg det. Men här tvekade han, han visste ärligt talat inte ifall han skulle klara av det här. Han hade aldrig fått ta farväl, och under flykten fick han inte ens hinna sörja. Han hade skjutit upp allt, låst in alla känslor djupt inom honom. Trots att saknaden var enorm, det kändes som om den slukade honom så fort han vågade glutta lite på dörren.
Det var också när han stod där som han insåg att hennes... ja, vad det nu var hade förmått hans ögon att byta tillbaka till deras äkta, gyllene färg. Han brydde sig dock inte om att ändra tillbaka ännu, här var ändå ingen. Definitivt inte på insidan heller, om han nu skulle våga sig in.
Hi van dreh nii. Du kan klara det. Camenags stöttande ord ekade i hans inte och gav honom den där sista knuffen till att våga ta steget och öppna porten. Det var dags nu, det var dags att ta farväl.
Den relativt korta vägen till hans föräldrars gravar kändes evighetslång. Ändå var gången högtidlig med sina stenkistor och statyer av konungarna ståendes längs med. Hans föräldrar låg längst ner, och det var när han kom ner dit och såg hans far staty, de finmejslade ansiktsdetaljerna som han sjönk ner på golvet och det på nåt vis brast för honom. När man flytt ifrån alla känslor på det viset han gjort, koncentrerat sig till max på att få hämnas dem, så insåg man det inte riktigt. Man insåg inte att dem verkligen var borta för evigt, utan det var när han satt där som han verkligen insåg hur definitivt det här var.
”Pappa. Jag klarar inte det här.” Det var inte mycket mer än en viskning han fått fram.

Thessa vaknade upp och såg sig omkring i rummet. "Va.. vad?", sa hon och reste sig. Sakta med säkert kom hon ihåg Rowan. Hans ansikte. Han hade varit här, men nu syntes han inte till.
Smärtan från slaget i väggen gjorde sig påmind hos henne igen och Thessa tog sig för bakhuvudet och masserade på det onda.
"Thessa, ers höghet!" En av vakterna som patrullerade korridorerna visade sig i rummet. Förmodligen hade han hört dunsen när hon störtat mot väggen. Thessa skakade på huvudet. Orkade inte förklara att hon ville vara ifred, att allt var okej. Det skulle vara en lögn. Det var Rowan hon ville ha där. Vad hade..
Hon fick ny energi och gick förbi vakten utan att förklara sig. "Ers höghet?" Men Thessa svarade honom inte.
Det var nu som hon återupplevde det som nyss hade hänt. Något hade triggat Thessas magi att visa sig för henne. I samband med Rowan. Hon kunde inte minnas vad. Bilden av Rowans ansikte uppenbarade sig för henne också i hennes tankar och hon rynkade frustrerat pannan. Hon visste att hon inte skulle finna svaren på sina frågor här. Rowan. Rowan skulle veta, han skulle förklara.
Hon muttrade något ohörbart som för att förbanna sig själv för den okontrollerbara magin som trätt fram. Hade hon skrämt iväg honom nu? Var det.. Var det sista.. Thessa vågade inte tänka klart tanken. Fokus. Var var Rowan?
Hon slöt ögonen och drog ett djupt andetag i försök att samla sig. Det blev tyst och stilla för ett ögonblick. Hon kände magin närvarande. Som om den ville säga något. Samtalet hade inte varit över. Trots sin frustration över den visste hon bättre än att inte lyssna. Magin skulle före henne till Rowan.
Hon öppnade ögonen och gick med beslutsamma steg ut från slottet mot den gravplats den tidigare kungafamiljen låg begravd. Hon skakade på huvudet vid åsynen. Såklart magin hade lett henne hit. Den plats där döden fanns. Men hon stannade inte. "Rowan?", sa hon och förvånades över hur ängslig hon lät. Hon hade brusat upp sig för sitt dåraktiga beteende, bara för att det sedan skulle visa sig att hon var ledsen. Kanske förvirrad också.
"Rowan?", sa hon återigen och steg in i korridoren som skulle leda henne bort till gravplatsen. Hon saktade in och kände då osäkerheten krypa sig inpå. Som om hon trängde sig på. Störde.
När hon tillslut fick syn på Rowan vid gravplatsen stannade hon upp och kände en våg av sorg skölja över henne. Om det var magin, eller hennes faktiska känslor visste hon inte. Men en tår letade sig nerför hennes kind. Det skar när hon förstod. Rowan..
Rowan var prinsen.

Rowan visste att det kanske inte varit det bästa han gjort att bara trycka undan all sorg och alla känslor efter det som hänt. Hade han inte gjort så hade han knappast behövt sitta här och i princip bryta ihop nu.
Men vad skulle han ha gjort? Han var en elvaåringen som helt plötsligt blev ivägkastad ifrån allt och alla som han kände till, utan någonting. Förlora sitt hem, det var bara här han kände sig hemma men inte heller det var hemma längre när den där mördaren huserade där. Det närmsta han kommit den hemkänslan var på Camenags rygg, han hade blivit Rowans trygghet. Det hade dessutom gjort för ont att tänka på allting, han hade inte velat inse att dem var borta. På något vis hade han intalat sig själv att om han lyckades hämnas dem skulle allt bli bra igen, men dem skulle ju aldrig komma tillbaka för det. Det var dem sakerna han plötsligt blev tvungen att inse, och det tycktes få hans inte att smärtsamt gå i miljoner bitar. Camenag försökte trösta honom något, försökte lugna de tårar som rann nerför kinderna, men det fanns inte mycket draken kunde göra på sånt avstånd. Dessutom var det nästan som om han stängde ute allt sånt lite. Därför märkte han nog inte Thessa med en gång. När han väl såg henne däremot kom han snabbt upp på fötter, såg på henne med en... ja, kanske skadad blick. Dels var dem sin ordinarie färg igen, och på nåt vis blev dem alltid mer uttrycksfulla då. Men den var jagad, ledsen och rädd. Det här betydde ju att han var påkommen, och hur gärna han än ville lita på henne så var hon ju Clavius dotter.
”Vad gör du här?”

"Rowan, jag..". Plötsligt så var Thessa inte lika säker. Hon hade ju hoppats på att få veta svaren, men nu när hon stod här så var hon inte lika säker på att hon ville det. Rowan som prins.. "Vad.. Varför..", var det enda hon fick fram och skakade på huvudet och backade ett steg. Hon visste ju vad det skulle betyda ifall hennes pappa, Clavius, fick reda på det här. Det var förmodligen ingen glad nyhet för honom.
Det skar i henne när hon såg Rowan så förkrossad. Nu förstod hon också känslan hon upplevt när hon gått här i korridoren som lett henne till gravplatsen. På ett sätt hade hon ju trängt sig på. Det var inte hennes plats, det var kungafamiljens. Hon snyftade till och backade ytterligare ett steg. Hon visste inte vad hon skulle säga, vad hon kunde säga. Vad som helst lät fel, vad som helst hon gjorde skulle kännas fel.
När Clavius tagit med sig Thessa till Vrale för att ta över som nästa kung, hade hon inte haft något val än att följa med. Hon hade fått höra att kungen avlidit och det var väl då Clavius hade sett sin chans. Sådant rykte, som döden och den avlidne, färdades fort i Garkhauth. Självklart var det ju bara en del av historien. Det visste hon också. Thessa var bara 19 år, men ändå så visste hon när hennes pappa undanhöll information till henne, inte delade med sig av hela sanningen. Ljög. Det var en blandning av avsmak, sorg och frustration som tog över henne. Tanken att hennes pappa skulle ha något att göra med kungafamiljens bortgång var fruktansvärd. Ändå anade hon kopplingen. Clavius var maktgalen. Det enda han verkligen älskade och dyrkade i livet. Hon var säker på att inte ens hon själv var som först prioriterad hos Clavius.
"Är det sant det jag anar? Det jag ser? Är du prinsen?", fick hon fram och svalde i försök att samla sig.

Thessa verkade också hon mycket förvirrad, nästan lika illa som Rowan själv. Men ändå inte, Rowan skulle inte kalla sig förvirrad. Snarare bara kaotisk inombords. Det enda som var lite förvirrande var väl henne, det hon hade gjort.. men han hade inte energin till att fundera på det just nu.
Han förstod henne dock. Inte minst själva chocken att hennes nyblivna vakt visade sig vara prinsen, men också varför han skulle sitta här - dessutom vid två gravar. Alla hade ju trott att han och hans mor flyttat därifrån, hur ologiskt han själv än tyckte det vore.
Men nu var han upptäckt av henne, och det fanns exakt ingenting han kunde göra åt den saken. Gjort var gjort, han fick bara försöka sig på att göra det bästa åt situationen. Hur han nu skulle göra det var dock en extremt bra fråga.
”Det är sant.” Sade han, försökte samla sig för att kunna tänka klart.
”Jag kan förklara en del. Men jag måste kunna lita på dig att du inte berättar för din far.” Bad han, han var dömd att misslyckas ifall hon gjorde det utan att han var beredd på avslöjandet.
”Hur mycket vet du?” Frågade han, det kunde ju faktiskt hända att hon visste mer än det vanliga folket.

Det gick några sekunder. Thessa försökte lägga ihop det. Nyheten. Det hela hade gått så fort. Först hade hennes intryck av Rowan, prinsen, varit att han verkade en genuint trevlig och fin person. Det stämde inte för henne att han hållit på en sådan så stor hemlighet. Nog för att de fortfarande inte kände varandra, men hon hade ju iallafall delat med sig lite av sin bakgrund- varför hade inte han? Ja, det såklart, han hade berättat om livet som vakt, men nu var hon inte säker på hur mycket av det han sagt faktiskt var en sanning. Strax därpå slogs hon av tanken att han faktiskt försökte komma åt Clavius genom henne. Tanken var äcklande och fick henne att rygga tillbaka från honom, som om han skulle attackera henne.
Ändå var det något som fick henne att hejda sig från att lämna platsen. Blicken. Det handlade inte om henne eller hennes pappa för den delen. Utan sorgen. Saknaden. Det var den hon såg. Rowan var inget hot. Inte för henne iallafall. Det var kanske därför som hon drog efter ett nytt andetag för att svara på hans frågor.
"Ja. Jag säger inget till någon.", sa hon och såg med spänning i blicken på Rowan. När han frågade om hennes vetskap om situationen blev hon ändå förvånad. Hon hade väntat sig hans klagan över hennes pappas dåraktiga handlingar. För nog förstod han väl det också- att Clavius hade haft något med Rowans föräldrars bortgång, även om Clavius aldrig berättat det för någon. Thessa kunde inte klandra Rowan för att vara upprörd. Det var hon själv.
"Jag..", började hon och letade efter orden. "Jag tror att min pappa kan ha att göra med dina föräldrars bortgång.", sa hon då. Dels för att hon ville vara först att säga det. Hon hoppades att det skulle kännas bättre än att någon annan, utanför familjen, sa det. Dels sa hon det också för att det var det enda hon faktiskt visste.
Hon såg från gravstenarna till Rowan och hoppades att han skulle säga något. Berätta mer.

Han hoppades att detta inte skulle förmå henne till att hata honom, eller ens tycka sämre om honom - han hade verkligen fattat tycke för henne, hur galet det än var med tanke på när han träffat henne och vem hon var. Men det var en stor tröst att hon åtminstone inte skulle berätta för någon. För han litade faktiskt på hennes ord.
”Tack.” Ett så enkelt svar men ändå kändes det som om det räckte. Det var allt som behövdes ibland, ett enkelt tack. Han suckade lite och såg på henne, han tolkade det nästan som om hon inte visste vad hon skulle göra. Han slog sig ner på det kalla golvet igen, lite som för att visa att han inte skulle vara ett hot, men också för att det väl var dags att förklara lite. Mycket riktigt så verkade hon ha ett litet hum om att allt inte stämt med deras flytt hit, men inte mycket mer än så.
”Han mördade dem. Han försökte döda mig också, men jag fick hjälp att fly.” Förklarade han tyst.

Det lugnade henne när han satte sig ner på golvet. Men det gjorde henne också nyfiken över vad han skulle säga härnäst. Thessa torkade bort tårarna runt hennes ögon med baksidan av sina pekfingrar och lade vikten på ena benet. Hon ville inte sätta sig ner hon med. Det skulle vara som att tränga sig på ytterligare. Det här var inte hennes plats. Även om ett sådant här ställe var det bekanta och välkända för henne. Det talade inte riktigt samma språk. Nä, det här var okänd mark för Thessa. Hon knäppte händerna för att vila de. Blicken föll på Rowan igen.
Hon insåg att hon hade haft fel- det hade inte hjälpt att hon varit först att säga orden. Det var förkrossande att höra orden om hennes far. Om Rowan talade så om Clavius, varför skulle inte andra också göra det? Nog för att hon redan hade sina aningar om det. De var ingen omtyckt kungafamilj. Så mycket förstod hon iallafall.
Gråten var påtaglig igen, men i ett desperat försök att stoppa tårarna blinkade hon. Det var nog nu. Hon ville inte visa sig mer sårbar. "Det var förmodligen någon annan. I Clavius namn.", sa hon, som om det skulle ha gjort saken bättre? Det hade varit för riskabelt att han själv skulle ha gjort det. "Jag är ledsen att det här hände dig, Rowan. Jag är så ledsen för att pappa.. Clavius.. tog det som var ditt ifrån dig." Thessa sänkte blicken för ett ögonblick för att se upp på honom igen. "Vad.. vad tänker du göra?", frågade hon då och kände hur torr hon blev i munnen, ett tecken på nervositeten och rädslan. Hon var rädd för vad hon skulle höra. Vad Rowan skulle säga.