Välkommen till en gratis, svensk Harry Potter-community

F5

Huset Bloodthorn

Forum > Kreativitet > Huset Bloodthorn

1 2 3 4 5
Bevaka tråden
Användare Inlägg
Avis Fortunae
Elev

Avatar

+1


Åh du milde vilket bra kapitel, de blir bara bättre och bättre. Din fantasi har inga gränser, hur kommer du på allt? Skogsnymferna, post-ängeln Elma och slavhuset som ger mig totala rysningar! Som alltid beskriver du så tydligt att man är där.

Och det bästa av allt - känslorna för Rhiannon får Vincent att nu känna medlidande med alla människor. Star kommer med all säkerhet att behandlas väl och han håller nog ögonen på den där läkaren i fortsättningen.

Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123

26 okt, 2021 18:39

Medi
Elev

Avatar

+1


Det har tagit tid. De har tagit en stor skrivartorka men ÄNTLIGEN är kapitel 18 HÄR!!!!!!!





Kapitel 18


De hade lämnat slavhusets marker och åkte nu in i staden igen. Vincent blickade mot Star och harklade sig.
”Du kommer jobba natt med tre andra människor. Men du måste äta upp dig eftersom jag ser att du är undernärd.” Han synade henne och fortsatte sedan.
”Vi kommer stanna till och införskaffa oss lite råvaror till er så ni kan göra mat.” Han vände bort huvudet igen och nickade för sig själv.
”Vi måste även förskaffa dig en klänning som mina anställda har.” Han sneglade på kvinnan som sakta nickade och petade på sin gråa klädnad.
”Nå har du tappat tungan?” Han vände sin blick mot henne som sakta skakade på huvudet. Försiktigt öppnade hon sin mun.
”Jag har aldrig blivit tilltalad till att prata min lord.” Sa hon och höjde blicken för att se på honom. Vincent begrundande henne och nickade sedan.
”Du kommer inte att börja jobba hårt de första dagarna. Jag vill se att du blir bättre. Ingen idé att ha en sjukling.” Vagnen stannade och dörren öppnades.
”Seså kom med mig.” Sa han med skarp ton och klev ut genom vagnsdörren. Han var tvungen att se hård ut. Star kom efter och gick några steg efter. De befann sig nu i mitten av staden, torget där allt hände.
Vincent kastade en blick över axeln och satte ner käppen i marken.



Callahan inväntade vagnen när den stannade nedanför trappan och han bugade sig djupt när Vincent klev ut.
”Välkommen tillbaka hem min lord.” Sa han och rätade på sig för att sedan se kvinnan kliva ut från vagnen.
”Callahan hjälper du Star med att bära in varorna?” Han gav honom en blick innan han passerade honom. Innan han försvann in stannade han vid dörren.
”Jag berättar senare vad som händer.” Sedan gick han in i huset och han tog sig snabbt upp till Rhiannons rum.

Utan att knacka så öppnade han, såg henne sitta i en fåtölj vid fönstret och stickade långsamt.
”Mår du bättre?” Han gick in och stängde dörren efter sig.
Rhiannon såg upp från stickningen och nickade sakta.
”Jag mår bättre. Men jag är mer uttråkad än någonsin.” Sa hon och visade det hon stickade. Vincent gav henne ett mjukt leende.
”Säg inte så. Du är ju dålig så självklart ska du vila.” Han lade händerna bakom sin rygg och studerade henne. Han skulle behöva berätta om Star för henne.
”Rhiannon kan du lägga undan dem för en stund? Vi måste talas vid....” Han sträckte ut sin hand mot henne och han såg på henne.
Rhiannon lade undan stickningen och såg sedan på den utsträckta handen. Hon tvekade en stund innan hon sträckte ut sin egen hand och tog hans.
Mjukt och försiktigt drog han upp henne på fötter för att sedan leda henne till sängen.
”Rhiannon...” Började han, hjälpte henne ner i sängen och drog täcket över den bräckliga kroppen.
”Eftersom far nu har bestämt att du inte får jobba som tjänare för mig så har jag ordnat med en ny människa.” Han sa allt så lugnt och försiktigt som han kunde. Varför var han så här helt plötsligt? Att såra henne skulle göra honom illa och det var något han inte ville. Se det vackra ansiktet fyllt med tårar skulle göra honom nedstämd.
Under hela tiden hade han sin blick på hennes ansikte. Rhiannon nickade bara innan hon sänkte huvudet och knäppte händerna. Han såg på henne under tystnad och kanske efter fem minuter höjde hon huvudet. Ögonen och kinderna röda efter gråt. Hur kunde han missat det? Snabbt satte han sig närmare och fattade hennes händer med sina.
”Åh gråt inte Rhiannon...” Tröstade han och hyschade försiktigt för att lugna henne. På sista tiden hade känslor han inte visste han hade dykt upp. Han skulle göra allt för att hålla henne säker.
Till slut lyckades hon lugna ner sig och Vincent drog fram en näsduk till Rhiannon. Med en darrande hand tog hon emot den och torkade bort tårarna.
”Jag vill inte att du ska vara ledsen. Jag gör det här för att de andra inte ska vara utan arbetskraft.” Sa han och drog handen genom hennes hår. Hoppades att hon skulle förstå att han försökte hitta lösningar.
”Jag förstår...” Hon sa det med en låg stämma men han hörde henne klart och tydligt. Han hade egentligen pappersarbete att utföra men han log milt mot henne och smekte hennes kind.
”Lägg dig en stund så hämtar jag en bok som jag läser för dig.” Han visste redan vilken bok han skulle hämta och han reste sig upp.
”Du behöver inte...” Rhiannons röst var
låg men Vincent gav henne en mjuk blick. Sedan skakade han på huvudet och lämnade rummet. Han gjorde det inte enbart för henne utan för att han ville umgås med henne. Se till att ingen skulle ta henne från hans hus.

Han återvände inom några minuter och öppnade återigen dörren utan att knacka. Hon hade somnat och låg nu på sidan med ansiktet vänt mot honom. Han kunde se hennes särade läppar, de tunga andetagen och log svagt. Försiktigt gick han fram till sängen, lade ifrån sig boken och drog upp täcket som hade åkt ner innan han satte sig i fåtöljen igen. Han slog upp boken och började att läsa. Då och då kikade han upp för att försäkra sig om att hon fortfarande kvar. För varje gång han såg henne växte oron allt starkare. Om han kunde skona hennes öde skulle han inte tveka en sekund.
Hindra fars planer och göra Rhiannon lycklig. Han slog ihop boken och lade ner den i knät.
Läslusten hade försvunnit men han brydde sig inte. Hans tankar hade glidit in på något viktigare.
Kunde han befria henne från det väntade ödet?
Vilka var trogna Far utanför familjen och vilka kunde han förlita sig själv på? Han lutade sig tillbaka och höjde handen mot ansiktet. Tröttsamt klämde han till vid näsbenet innan han lutade sig tillbaka. Försiktigt lade han ner boken på nattduksbordet. Ifall hon skulle vakna i morgon hade hon iallafall något läsbart.
Oron växte inom honom och till slut reste han sig upp för att gå. Vincent gick till dörren och öppnade den. Med en sista blick på den sovande Rhiannon så stängde han dörren efter sig.


Han tog sig till sitt kontor, sjönk ner i kontorsstolen och lutade sig tillbaka.
Oron över vad Far skulle svara men han hoppades innerligt att hon skulle få stanna. Visste Rhiannon att hon var speciell för dem?
Den sovande gudinnan. Vincent slöt ögonen och manade fram bilden av Rhiannon innan han dragit in henne i det hela. Den oskyldiga blicken hon flera gånger givit honom. Rhiannon var som sagt renhjärtad det gjorde ont inom honom att han skulle behöva vara medbrottsling till något som kanske skulle skada henne.
Hade han läst någon gång om den sovande gudinnan? Han reste sig upp när han kände av oron gripa dag om honom. Han fick ingen ro och han gick snabbt till biblioteket. Medan han gick bland hyllorna lät hans ögon glida över böckerna.
Det var allt från mänsklig historia till medicin. Det fanns även böcker med berättelser med hänsynslösa mördare eller kärleksromaner. Vid den sista hyllan stannade han upp. Vincent trodde att han inte skulle hitta något men längst ner fann han en bok. Varför hade han inte märkt den förut? Han hade inget minne av att förskaffa den, Vincent sträckte ut en hand och drog ut den.
Lädret som band boken var en mörkröd nyans med bruna inslag. På bokens framsida var det endast en symbol entreprenad och i målad med guld. Försiktigt strök han med tummen över symbolen och reste sig till sin fulla längd.
Trots det svaga ljuset kunde han se perfekt och han studerade symbolen närmare. Två änglavingar i en tunn cirkel runt dem. Förbryllat rynkande han pannan. Inte kunde han minnas att han hade införskaffat boken och inte hade inga minnen av att han skulle ha lånat den från något. Så hur hade den hamnat i hans bokhylla?
Den kändes uråldrig i hans händer och han vågade knappt öppna boken i rädsla av att den skulle falla isär i hans händer. Hela boken utsöndrade uråldrig magi.
Men något inom honom sa att svaret vad som skulle hända Rhiannon stod i denna bok. Så försiktigt han kunde slog han upp första sidan och möttes av text med en mycket vacker handstil. Språket var något han inte kände igen och sorgen inom honom växte.
Försiktigt stängde han boken och lade den åt sidan innan han vände blicken mot den brinnande elden. Hon skulle skolas till att bli en lady. Då kunde Far inte döda henne tänkte han innan Vincent sakta slöt ögonen.
Timmarna flöt förbi och Vincent slog snabbt upp ögonen när han märkte fågelkvittret utanför. Hade han slumrat till? Nej vampyrer hade inte förmågan att sova men hade inte varit närvarande på många timmar och han kände sig lättad. Han kunde höra skramlet från köket och skrattet från sina tjänare. Ett litet leende spred sig på hans läppar när han reste sig upp. När hans blick vände sig mot fönstret kunde han se löven som dansade i vinden. Solen sken och det verkade som det var en fantastisk höstdag.
”En promenad skulle göra henne gott....” Sa han och höjde handen mot sitt bröst. Han vände sig om mot dörren men stannade upp. Snabbt kastade han en blick mot bordet där boken fortfarande låg och han plockade snabbt upp den. Visste Alexander om boken eller skulle han visa den? Försiktigt tummade han på det uråldriga lädret innan han snabbt stoppade undan boken där han hade hittat den innan han reste sig upp och gick med snabba steg mot dörren.
Hans tankar gick mot Alexander igen. Kunde han lita på sin bror? Var han lika orolig för Rhiannon som han eller var han orolig från fars sida? Att hon skulle vara frisk till ceremonin. Nej sådana här tankar fick inte dra ner honom, inte nu när en sådan fin dag väntade dem. Snabbt skakade han på huvudet och fortsatte att gå genom hallen.
I hallen stötte han ihop med Callahan som snabbt bugade sig för honom.
”Lord Bloodthorn.” Sa han snabbt och harklade sig snabbt.
”Rhiannon har vaknat och har frågat efter er. Får man fråga hur hon mår?” Hans blick gled åt sidan men Vincent gav honom ett svagt leende. Nog visste han att de båda hade kännslor för varandra. Syskonkärlek eller om det låg något mer visste han inte.
”Hon mår bara bra Callahan. Tack så mycket för att ni kom för hämta mig.” Han såg över hans axel innan han såg tillbaka på honom.
”Jag tror jag och Rhiannon kommer ta oss ut i dag. Frisk luft kommer nog göra henne gott.” Callahan såg på honom innan han sakta nickade som ett svar men fortfarande stod han kvar på sin plats.
”Ska jag se till att ni har något ätbart med er på er färd?” Frågade han men Vincent skakade på huvudet.
”Nej det behövs inte. Jag ska se till att hon inte går hungrig.” Han log svagt mot honom igen. Hans känslor för sina människor hade vuxit sedan kvällen för inte så länge sedan.
Men att frigöra dem skulle inte göra dem gott även om det var nu det han ville. De alla skulle hamna där igen, dödas eller något liknande. Människor var något som inte behövdes i allas ögon. Han drog in ett djupt andetag innan han vände blicken mot Callahan igen.
”Se till att inte arbeta ut er. Ni måste vila så ingen av er blir sjuk.” Med dem orden gick han förbi Callahan och fortsatte mot hallen.



”Du ser piggare ut Rhiannon. Du kan lämna sängen idag.” Vincent hade öppnat dörren och funnit Alexander vid Rhiannons sida. En bit avundsjuka spred inom honom men han lade snabbt band på sig. Alexander var den som var läkarkunnig. Hade bara sett efter Rhiannon så hon mådde bra. Han kunde se dem klart och tydligt med tanke på att gardinerna var isärtagna och släppte in morgonljuset i det mört möblerade rummet.
Hon gav honom ett svagt leende innan hon tog sig ur sängen men vacklade till.
”Inte så fort. Försiktigt.” Alexander var snabb och lade sin arm om hennes midja och höll ett varsamt grepp om hennes arm.
”Ojdå...” Rhiannons kinder blossade upp och såg genast mot Vincents håll.
”Lord Bloodthorn godmorgon!” Ett leende spred sig på hennes läppar. Det kändes som en lättnad att se henne glad efter gårdagens samtal.
Försiktigt tog Vincent ett steg mot sängen innan han drog in luft.
Hon såg så nätt ut där hon stod endast i sin nattklänning. Något som fick henne att se mer bräcklig och skör ut.
”Om du sätter dig så kanske kroppen kan hämta sig lite.” Det var Alexanders lugna röst som tog sig genom Vincents tankar. Försiktigt hjälpte Alexander Rhiannon att sätta sig ner på sängkanten igen och bredde en filt om hennes axlar innan han gick mot dörren. När han var vid Vincent så stannade han upp.
”Gör så att hon inte anstränger sig. Hon har blivit allt mer skörare sedan hon mötte far.” Efter dem orden så lämnades dem ensamma.
Tyst så gick Vincent fram och satte sig på den stoppade stolen framför Rhiannon.
”Har du sovit gott?” Det slog honom plötsligt att Rhiannon brukade sova om dagarna och att ställa om sig kanske hade varit en utmaning för henne.
Han fick ett trött men vänligt leende tillbaka. Hon drog bort en hårslinga från ansiktet och fäste den bakom sitt ena öra.
”Jag har sovit ovanligt gott.” Svaret var dämpat och hon bet tag om läppen. Rädd för att fortsätta tala. Försiktigt drog Rhiannon filten tätare om sig när hon höjde blicken för att se på honom.
”Men jag är tacksam för att ni har givit mig detta rum. Jag är även tacksam att ni sätter emot er far.” Det sista blev som en viskning och snabbt slog hon ner blicken för att slippa möta hans blick.
Han sa inget utan han sträckte istället ut sin hand och lade den mot hennes kind. Kylan från hans hand fick henne att rycka till och se upp. Skräcken lyste nu i hennes blick och snabbt drog hon sig tillbaka.
”Förlåt det var inte min mening att tala så om er far...” Hon hade blivit den rädda flickan som en månad tidigare och Vincent drog sakta tillbaka handen.
”Rhiannon....” Började han och harklade sig innan han började.
”Du har inget att be om ursäkt för. Man kan se det i ditt ansikte att du är rädd för min skapare. Jag ska inte säga själv att jag dyrkar honom men jag ber dig ändå att vakta din tunga. Vi vet inte vem eller vilka som kan lyssna.” Vincent kunde se hur hennes axlar sjönk ner och återigen höjde hon blicken för att se på honom. En suck slapp ur honom innan han harklade sig. Han ställde sig upp och drog lite i skjortkragen.
”Jag ska be någon av flickorna komma förbi. Kom sedan ner till matsalen. Jag vill att du får i dig något.” Utan att få svar så lämnade han rummet och stötte nästan ihop med Alexander som hade stått utanför. Leendet som hade lekt på Vincents läppar försvann snabbt. Men Alexander gav honom en lugn blick.
”Oroa dig inte för mig. Jag kommer inte rapportera för far även om jag borde. Mitt ända uppdrag är tekniskt sett hålla henne frisk och vid liv. Inget sa att hon får tycka och säga vad hennes hjärta vill.” Han ryckte på axlarna och vände på sig.
”Jag börjar bli väldigt hungrig.” Sa han till sist och Vincent kunde inte annat än att nicka. Jo hungern hade kommit sig smygande på även honom.
De gick tysta tillsammans ner till hallen och stannade upp när de såg Dia komma ut från köket och
”Dia skulle du kunna springa upp till Rhiannon och hjälpa henne att få på sig något och innan du gör det kan du vara rar och hämta en flaska och två glas? Ingen vagn behövs. Vi är rätt utsvultna.” Han gav henne ett hastigt leende innan han såg mot Alexander. De kunde lika gärna vänta i hallen där de stod.
”Självklart lord Bloodthorn. Ge mig bara några minuter så kommer jag tillbaka snart.” Hon pressade fram ett leende innan hon försvann genom en dörr och återigen blev de kvar.
Det var aldrig tyst i huset Bloodthorn. Inte nog med att Vincent hörde allt som hände genom alla rum så var det aldrig tyst. Pendeln som svajade i klockan fick honom att vända på sig.
”Jag tar med mig Rhiannon ut idag. Jag kommer se till att hon inte blir utmattad.” Blicken gled över till Alexander och boken kom upp framför hans ögon. Skulle han våga ta fram den och visa den? Alexander var bara några hundra år äldre än han själv men kunde han verkligen tyda texten? Något sa Vincent att han inte kunde det men vad visste han om broderns talanger.
”Gör så du. Jag kanske sätter mig och läser här. Kanske drar mig hem för att se över godset men jag kommer återkomma.”
De avbröts när dörren öppnades och Dia dök upp i dörröppningen. I ena handen höll hon en glasflaska med en kork dränkt i svart vax. I andra handen höll hon i två vackra vinglas med gulddetaljer på halsen. Försiktigt gick hon fram och räckte över flaskan till Vincent som tog emot den. Alexander tog tacksamt emot glasen innan Dia gav dem ett hastigt leende, neg och sedan försvann upp för trappan för att ta hand om Rhiannon.
”Låt oss samtala i matsalen...” Det var Alexander som hade talat och de gick tillsammans mot matsalen.
När dörren hade stängts och de slagit sig ner tittade Alexander på Vincent med en bekymrad blick.
”Vi måste tala om Rhiannon...”

Huset BloodthornBoken - Från min värld till din

29 mar, 2022 18:01

Avis Fortunae
Elev

Avatar


Lika fint skrivet som alltid, med alla gestaltningar och miljön. Undrar vad det var i deras vackra glas ... och om Vincent verkligen kan lita på Alexander.

Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123

2 apr, 2022 18:22

Medi
Elev

Avatar

+1


Kapitel 19



Alexander harklade sig innan han ställde ner glaset på bordet. Sakta skakade han på huvudet innan han synade flaskan.
”Vincent, du kan inte beskydda Rhiannon från far och det vet du. Hon är den som han har letat efter så länge och han kommer att ta henne om han så nu vill.” Alexander lutade sig tillbaka i stolen innan han slöt ögonen. Man såg att detta var lika jobbigt för honom som det var för Vincent. Han drog en djup suck innan han skakade på huvudet.
”Om han nu tar henne hem så kommer han att behandla henne som sin dotter. Hon är alldeles för värdefull för att fara illa.” De kunde höra husets alla ljud. Ljuden från rummen som skulle ställas i ordning, tickandet från klockan i hallen och allas hjärtslag som slog som trummor i deras öron.
Trots att det var sanningen så avskydde Vincent det. Det var HAN som hade köpt Rhiannon och tagit hand om henne. Det hade varit HAN som sett henne växa upp till den skönhet hon var i dag. Han kastade en blick mot dörren innan han såg mot flaskan som stod framför honom.
Hans hunger hade vuxit alldeles för snabbt när hans tankar hade vandrat i väg. Snabbt sträckte han sig efter flaskan och såg på Alexander med ett höjt ögonbryn. Efter en nick så förde han flaskans öppning mot munnen och drack direkt från flaskan. Klunk efter klunk svepte han innehållet i flaskan för att stilla den ilskna besten inom honom.
När flaskan var tom så lutade han sig tillbaka i stolen med slutna ögon, munnen öppen och en liten rännil av blod i ena mungipan. Så länge han kunde minnas så blev han alltid tappat kontrollen över hungern om han var arg vilket kunde göra honom farlig för sina skyddslingar.
”Är det bättre nu?” Alexanders mjuka röst fick honom att öppna ögonen för att möta hans lugna blick.
”Bättre...” Mumlade han tyst fram innan han ställde i från sig flaskan och satte sig tillrätta i stolen.
Det var ingen lögn att han mådde bättre. Ilskan hade försvunnit sedan han släkt törsten men han känslan av beskydda Rhiannon med sitt liv var fortfarande där.
Alexander hade rätt om vad han hade sagt. Hon var alldeles för viktig för att dödas eller skadas innan ceremonin men ändå så ville han inte lämna över henne.
”Vad tror du kommer hända med henne när allt är över? Kommer hon att överleva?” Vincent ville inte tänka tanken på att hon kunde dö men tankarna ville inte ge sig.
”Det tror jag då inte. Far vill att hon ska utbilda sig och det innebär väl att hon kommer överleva?” Alexanders huvud lades på sned när han synade Vincent med samma lugnande leende.
”Hon ska lära sig både läsa samt skriva, lära sig nya språk samt bete sig som en dam. För mig låter det som att han planerar att han kommer låta henne leva.” En lätt knackning hördes på dörren och Vincent harklade sig innan han sa med klar stämma att personen kunde komma in. Dia öppnade dörren och neg inför dem.
”Rhiannon är redo att möta er lord Bloodthorn. Hon väntar er i hallen.” Hon rätade på sig och lade händerna bakom ryggen för vidare instruktioner.
”Tack Dia. Du kan återgå till dina sysslor.” Vincent nickade mot henne innan han reste sig för att gå till hallen.

Han kunde känna hennes doft innan han såg henne. Den var bedövande söt och fick honom nästan att gå snabbare men han behärskade sig. Den mörkt gröna klänningen satt perfekt mot hennes kropp och fick det röda håret att sticka ut ännu mera. Det var som om hennes hår brann där hon stod i det dunkla ljuset.
Väl framme vid hennes sida sträckte han fram handen mot henne osäker om hon skulle fatta tag om den. Försiktigt tog hon hans hand och den kändes så varm i jämförelse med hans iskalla hand. Han borde egentligen ta på sig handskar ifall det kunde vara skadligt att hon höll i hans kalla hand.
”Du ser underbar ut.” Han släppte taget och tog ett steg tillbaka. Han gav henne ett svagt leende.
”Jag vill se hela klänningen. Vill du snurra för mig?” Blygt såg hon upp på honom och lyfte på klänningstyget innan hon tog ett varv på stället. Hon såg piggare ut efter att ha vilat men han skulle ändå hålla ett vakande öga på henne. Callahan klev ut genom köksdörren och torkade sig om händerna med en tygtrasa och stannade upp.
”Åh lord Bloodthorn.” Han bugade sig djupt för honom och rätade på sig.
”Vagnen är klar att användas. Är det något mer ni behöver?” Frågade han och sneglade mot Rhiannon som stod och såg ner i golvet. Vincent log och skakade på huvudet.
”Det sista kan vi ordna med själva. Tack för hjälpen och se till att inte skada er nu.” Han vände sig mot Rhiannon och gick sedan mot hatthyllan. Där hängde en tjockare sjal som han plockade ner och hängde den över armen. Skänken intill honom låg det ett par handskar och ett par mindre vantar som han plockade upp. I sitt minne försökte han komma på vart han hade skaffat vantarna. De såg alldeles nya ut och med pärlor inbroderade vid handryggen så var de även dyrbara. Hans tankar gick till sin far och han spände käken. Det tog någon sekund innan han lugnade ner sig och vände sig mot Rhiannon igen.
”Jag vill inte att du fryser.” Han bredde sjalen över hennes axlar och räckte henne handskarna. Hon tog försiktigt emot dem och såg storögt på dem.
”Är de mina?” Hon såg upp från vantarna och Vincent nickade försiktigt. Han antog att de var hennes eftersom de var för små för hans egna händer.
”Det skulle jag tro. De låg här och jag kan inte ha dem.” Han visade sin hand med ett svagt leende.
”De skulle gå sönder om jag försökte ta på mig dem.” Hon gav ifrån sig ett litet skratt innan hon drog på sig dem försiktigt. Hon vred handen för att begrunda handen innan hon gav honom ett leende igen.
”De sitter perfekt, jag älskar dem.” Hon sa det med glittrande ögon och han kunde inte annat än att le. Han drog på sig sina egna handskar och räckte henne sin arm mot henne. Hon tog den försiktigt och tillsammans gick de mot dörren.

Vagnen stod spänd vid hästarna när de öppnade dörrarna. Försiktigt hjälpte han ner henne, in i vagnen innan han själv klev in och slog sig ner mittemot henne. Han knackade lite på träet och vagnen sattes i rörelse. Han lade sin blick på henne och log för sig själv. Den hunger han hade känt för henne förut var som bortblåst. Vagnen passerade muren och han lutade sig tillbaka med blicken på en punkt lite över hennes huvud.
”Vart ska vi?” Rhiannons röst väckte honom ur sina tankar och han blinkade med ögonen några gånger.
”Åh vi ska till staden. Jag tänkte att vi kunde se oss för i affärerna. Jag kommer hålla dig säker så oroa dig inte för det.” Han log mot henne och kände vagnens rörelser. Försiktigt sträckte han fram handen mot draperiet och förde bort tyget så de båda kunde se ut. De befann sig fortfarande i skogen intill hans ägo och han kunde se skogens väsen. Han visste att några av dessa kunde slita en människa i stycken eller något annat hemskt.
Han kom på sig att tänka i fall Rhiannon inte hade hamnat hos honom utan hos någon annan. Vad skulle hända med henne då? Vad hade hänt om hon hamnat hos varulvarna eller änglarna? Hade hon varit vid liv eller död? Han kunde skymta en gigantisk hjortliknande gestalt vid skogsbrynet och rynkade ansiktet i avsky.
Han släppte taget om draperiet och drog tillbaka handen. Att se den besten kunde betyda allt från lycka till ren otur beroende på vem man var men oftast var det sistsagda som var mer vanligt. Om han skulle vara ärlig hade han aldrig mött den förut utan bara hört rykten från andra.
Han märkte en han lades om hans fria hand och han vände sin blick mot Rhiannon. Hon satt där med ett oroat ansiktsuttryck.
”Är något fel?” Han vände hela sin kropp mot henne och tog hennes hand med båda. Nu kände han hur spänd han var. Han skakade på huvudet och fick tvinga sig att slappna av. Låta axlarna sjunka ner innan han gav henne ett svagt leende.
”Inget är fel Rhiannon. Jag såg bara något jag var orolig för.” Han tryckte hennes hand försiktigt och släppte sedan handen.
”Det finns en affär jag skulle behöva besöka så vi går dit först.” Han nickade igen och slöt ögonen. Det skulle vara lättare att använda transportmagi men idag ville han spendera så mycket tid som möjligt med Rhiannon. Dessutom kunde han se att hon tyckte det var obehagligt.
Han kunde se en oro sprida sig i hennes ansikte.
”Vad händer om jag blir dålig i stan? Kommer jag skämma ut er då?” Vincent kunde inte låta bli att le. Hon kunde vara så bedårande ibland.
”Om du blir dålig i staden kan vi alltid ta oss hem. Vi får försöka en annan dag eller så gör jag mina ärenden själv.” Han skakade sedan på huvudet.
”Nej du kommer inte skämma ut mig. Människor är mer sköra än oss varelser. Ingen skulle klandra dig om du mår dåligt Rhiannon. De kommer bara ha något att prata om men det är allt.” Försäkrade han och gav henne ett nytt leende.
”Om du behöver vila så kan vi sätta oss och blir du hungrig kan vi hitta något ätbart för dig. Jag vill att du har det bra så försök att slappna av.” Han såg hur hon lutade sig tillbaka och lade sina händer i knät. Hon var rosig om händerna och han försökte läsa av henne ifall hon hade ont.


När de var framme i staden och vagnen hade stannat tog han sig ut innan han hjälpte henne att ta sig ut. De hade stannat vid ett världshus och han såg sig om. Solens strålar var som sagt inte dödliga för honom men det betydde inte att de inte störde honom. Han tog ett försiktigt grepp om hennes axlar och såg på henne.
”Så är du redo? Jag håller om dig för att inte tappa bort dig och att du inte ska falla om du blir för yr.” Rhiannon nickade och tillsammans började de att gå. Framför dem låg det en bokhandel där han öppnade dörren för henne.
Det fanns allt från böcker till flaskor med bläck i. Vincent ledde henne fram till en stoppad stol som stod i ett hörn och log svagt.
”Du kan sitta och vänta medan jag pratar med ägaren. Vill du ha något?” Han iakttog henne där hon satt och hon skakade på huvudet. Öppnade munnen innan hon stängde den igen och bet sig i läppen.
Det såg ut som hon funderade på vad hon skulle säga.
”Jag behöver inget. Det är bra...” Hon avslutade inte meningen utan såg upp på honom. Rodnaden spred i hennes ansikte innan hon såg ner i sitt knä.
”Vincent...” Det var som en viskning men han hörde henne så tydligt. Att hon inte skulle säga hans titel längre var tydligt jobbigt för henne. Han sträckte fram en hand och placerade den på hennes huvud.
”Rhiannon...” Började han och drog bort handen när hon höjde ansiktet. Han kunde se rädslan i ögonen och de röda kinderna av ren genans.
”Är mitt namn verkligen så farligt? Föredrar du verkligen säga lord Bloodthorn än mitt tilltalsnamn?” Man kunde höra ljudet från gatan utanför och stöket från rummet intill.
”Du kan inte klandra mig. Från att jag har jobbat åt dig, sagt lord Bloodthorn till att jag spenderar min vakna tid med er och ska tilltala er Vincent. Du måste förstå att det kommer ta tid.” Hon skruvade på sig och hoppade till när en man kom ut från rummet bakom kassan. Hans hår såg ut som en lejonman och han vände blicken mot dem.
”Åh Vincent det var längesedan. Hur står det till?” Hans blick hamnade på Rhiannon och log mjukt. Nog såg man att hon var människa. Men det var doften som avslöjade henne.
”Välkommen fröken är det något som är fel?” Mannen gick runt disken och gick fram till Vincent.
Rhiannon skakade på huvudet och Vincent log bara.
”Tack för omtanken Hector men inget är fel. Hon är bara lite svag efter en tids sängliggandes samt sin blyghet.” Han vände sig mot mannen och nickade mot disken. Ur sin rockficka plockade han ut en liten lapp.
”Jag har några saker jag skulle behöva inhandla.” Han vände en snabb blick mot Rhiannon innan han såg mot bokhandlaren.
”Jag kommer snart Rhiannon. Du kan sitta här så kommer jag snart.” Tillsammans med mannen gick de bort och mannen ställde sig bakom disken innan han tog emot lappen. Ur sin brösficka plockade mannen upp ett par glasögon som han satte på sig.
Då ska vi se vad ni vill ha.” Hector förde lappen närmare och var tyst innan han läste lappen.
”Några böcker så klart. Bläck att skriva med samt några nya fjäderpennor... Det tror jag vi kan fixa. Vad det allt för idag? Om vi börjar med bläcket samt fjäderpennorna. Ska det vara det vanliga?” Han gjorde en handrörelse mot en hylla där det stod flaskor med bläck i olika färger.
Vincent såg över axeln och på Rhiannon som satt och såg sig om innan han vände tillbaka blicken mot Hector.
”Vi tar tre svarta, en blodröd men lägg gärna i en flaska med det billigaste bläcket du har. Hon ska börja lära sig läsa och skriva.” Hur mycket kunde han säga till Hector? Det var ovanligt att låta en människa lära sig läsa och skriva om de skulle endast vara tjänstefolk. Han vred på huvudet och såg på Rhiannon. En strimma ljus låg över hennes hår så det såg ut som det brann.
”Jag tror vi ska ha en bok som är bra för nybörjare. Inte så mycket svåra ord.” Hector gick runt disken igen och gick med lätta steg mot en hylla. Hans finger gled över böckernas ryggar innan han stannade och drog fram en tunn bok.
”Den här kanske skulle sitta smaken?” Han räckte den mot Vincent som tog emot den. Vincent såg ner på bokens omslag innan han nickade.
”Den skulle nog fungera.” Han log svagt innan Hector vände sig till honom.
”Då var det något läsbart till dig då...” Han gick förbi Vincent och bort mot en hylla som stod intill Rhiannon.
”Åh jag tar nog ingen. Jag har ångrat mig.” Vincent höll boken i handen och pressade fram ett leende. Snabbt gick han fram och placerade en hand på hennes axel och nickade sakta.
”Tar bläcket, några fjäderpennor samt boken till henne. Kanske något att skriva på med.” Hector nickade bara innan han gick till disken och plockade fram det sista.
”Vi är snart klara här. Håll ut lite till bara.” Han sa det i en lugn ton innan han släppte taget om hennes axel och gick mot kassan igen.
Hector hade plockat ner alla varorna i en papperspåse och såg mot Rhiannon.
”Om jag får vara nyfiken. Men är hon inte en människa? Jag vet om bildade människor men det är inte vanligt.” Vincent ryckte på axlarna innan han räckte honom boken med ett leende. Där kom frågorna om henne.
”Det var något med henne som gjorde mig knäsvag om jag ska vara ärlig. Hon har vuxit upp i min närhet men det är först nu jag upptäckt hur vacker hon är. Hon har varit på en sammanställning och hon kunde inget om världen. Det blev lite jobbigt så jag har nu bestämt att få henne bildad.” Det var ju en halv sanning och han hoppades att det skulle duga. Hector log bara innan han sköt påsen till honom.
”Det låter som du fallit hårt Vincent.” Han svarade inte på kommentaren utan räckte honom pengarna och log.
”Tack återigen Hector för hjälpen. Jag kommer åter om jag behöver mer bläck.” Han tog påsen i ena armen och gav honom en nick innan han vände sig mot Rhiannon.
”Vi är klara nu Rhiannon. Ska vi gå?” Han såg hennes blick höjas och hur hon snabbt reste sig från stolen hon suttit i. Han såg över axeln och gav Hector en vänlig nick och började sedan att gå mot dörren.
Vid dörren öppnade han dörren åt henne och såg henne smita ut.
”Välkommen tillbaka vilken dag som helst.” Hector hade plockat upp en bok som legat bakom kassan och gav honom en vänlig nick.


Väl ute på torget så kände han hur Rhiannon greppade tag om hans arm med båda händerna. Ett hårt grepp för en människa och han kunde känna hur hon skakade men även hur hennes puls skenade iväg.
”Men Rhiannon...” Han lät inte oroad trots att han var det och han vred på huvudet för att se på henne. Han kunde inte göra sig fri för att hålla om henne.
”Vad är det Rhiannon? Mår du inte bra?” Han ville inte bombardera henne med frågor men han kunde inte sluta oroa sig.
Greppet lossnade en aning och hon vände upp blicken mot hans och nu kunde han se hennes ansikte. Hon var en aning blekare och rädslan brann i hennes ögon.
”Rhiannon....” Viskade han och vred sig loss ur hennes grepp innan han lade armen för att föra henne intill sig. Hennes hjärta hade slutat att slå så fort samt att hon inte skakade så mycket.
”Varför är du så rädd?” Frågade han och han började att föra henne mot vagnen medan han höll henne intill sig. Struntade i hur opassande det var att gå så utan hans fokus låg nu på hennes välmående. Vid vagnen öppnade han dörren och lade in påsen och såg på henne. Han hade några ärenden mer men han vågade inte utsätta henne för mer stress. Alexander skulle då rapportera för far och då skulle hon tas ifrån honom.
”Vill du åka hem i förväg? Jag behöver vara kvar för att uträtta några saker men du får vara med mig om du vill.” Han sträckte fram handen och strök henne försiktigt över kinden innan han gav henne ett svagt leende.
”Nej... Jag vill vara med er. Om jag åker hem så kommer jag skickas i säng.” Hon pressade fram ett litet leende innan hon lutade sig mot honom.
”Jag trodde jag skulle dö därinne. Hur kunde ni inte gripas av fasa?” Hon sträckte sig efter hans hand och fattade tag om den med båda sina.
”Vad var det ni såg? Var det hos Hector eller när vi kom ut?” Lirkade han så försiktigt han kunde för att inte skrämma upp henne. Hon mötte hans blick innan hon svalde hårt.
”Det var i butiken. Jag hörde en viskande röst intill örat och när jag vände mig så var det förstås ingen där. Den fortsatte med sina viskande hot och sedan såg jag något.”
Blicken flackade innan hon bet sig hårt i läppen. Hon hade börjat skaka igen och Vincent drog henne till sig.
”Hur ska jag beskriva det? Det var inget spöke för kunde se denna varelse lika klart som jag ser dig. Denna varelse klättrade upp på väggen innan den klängde sig fast i taket. Den stank även av något ruttet, död men även något annat. Jag kan inte förklara det.” Han lyssnade på vad hon sa och chockades över vad hon hade sett. Inte hade han sett den inne i bokhandeln och han hade gått dit i åratal.
”Shhhyyy.” Hyschade han lågt och höll henne nära sig.
”Tänk inte på det nu. Om du ser en liknande varelse igen så säg till.” Han drog handen över hennes rygg innan han såg sig om. Det kanske inte hade varit en sådan bra idé att ta henne hit.
Rhiannon höjde huvudet och blickade upp i hans ansikte med ett ytterst tunt leende på sina läppar.
”Det ska jag göra. Tack så mycket att du håller mig säker. Att du inte tror jag blivit galen.” Han kunde inte låta bli att le och flyttade på sig så han stod vid hennes sida.
”Det är klart jag tror dig Rhiannon. Det måste bara varit obehagligt men som jag sa så finns jag vid din sida.” De började att gå igen och han kände hennes arm om hans i ett löst grepp.
”Som jag sa tidigare har vi lite saker att uträtta men säg till när du behöver vila samt äta.” Han gav henne ett retsamt leende och böjde sig mot henne.
”Om du kommer hem sjukare kommer Alexander ge mig en utskällning. Det är läskigt ska du veta.” Han skrattade till och såg sig om innan han pekade mot en affär med klänningar som stod i skyltfönstret.
”Skulle du vilja se på några? Hon som äger butiken är så talangfull. En av hennes klänningar skulle göra att du liknar en ängel.” Det sista sa han mer i en drömmande ton. Hans tankar gick till Elma och brevet till far.
De hade stannat upp vid fönstret så hon kunde se ordentligt och svaret kom tyst men han hörde henne tydligt.
”Om vi har tid skulle jag vilja. Om vi har annat inplanerat så borde vi göra det först.” Vincent log och började gå mot affären. Nog hade de tid alltid att göra henne glad.
”Det är klart att vi har tid Rhiannon. Om du finner något vackert så säg till. Jag vill att du ska få det.” Med de öppnade han dörren för henne och lät henne gå in först för att sedan följa in efter henne.

Huset BloodthornBoken - Från min värld till din

11 jun, 2022 21:31

Avis Fortunae
Elev

Avatar


Oj oj, nu är det hundra procent uppenbart hur hårt Vincent har fallit för Rhiannon. ♥♥♥ Så himla fint där i början när han ber henne snurra med klänningen och hans omtanke genomsyrar hela kapitlet.

Det är lika målande beskrivet som alltid, och vi får mest se allt ur Vincents perspektiv, vilket gör Rhiannon lite gåtfull och ökar mystiken kring henne. Undrar vad det var för varelse hon såg på slutet?

Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123

11 jun, 2022 22:29

1 2 3 4 5

Bevaka tråden

Forum > Kreativitet > Huset Bloodthorn

Du får inte svara på den här tråden.