Godsrinn striith [PRS Emma07 och Vidomina]

Thyra ryckte lätt på axlarna åt hans kommentar, dock fortsatt flinandes.
"Jag vet inte riktigt. Vän, älskare, personliga springare... Möjligheterna är oändliga." Hon spelade fundersam över det, även om det knappast var särskilt trovärdigt med det leende som lekte på hennes läppar. Hon gillade verkligen Lokes besök, de livade upp och han var mer av en jämlike till henne än något annat. Det var väl det hon skulle kalla honom kanske. Hon fick också säga att hon faktiskt beundrade honom, för han var en skicklig magiker - och en liten del av henne hoppades på att en dag få dra nytta utav det. Han om någon borde kunna hjälpa henne med hennes egen magi. Magin hon inte visste hur hon skulle använda, vilket skrämde henne.
"Jämlike." sade hon till slut med huvudet på sned, med mer allvar i denna gången. Men hennes funderingar på namn åt honom avbröts snart av uppdraget han hade. Hon hade haft sina misstankar om att det hade med halvguden att göra, men ville höra det ifrån honom. Även om hon bodde i en håla hade hon allt fått höra ryktena ändå.
"Hon räddar dem vars öde inte var att bli räddade, så du vänder dig till din valkyrie-vän för att ställa iordning balansen igen. Du skulle lika gärna kunnat bli bard så symboliskt som du jobbar." log hon retsamt, det var främst gissningar att det var därför hon orsakat obalans - men hon ville tro att det lät logiskt. Hon lutade på huvudet.
"Det vore onekligen ett mycket mer intressant uppdrag. Men du får vara beredd att betala bra." nickade hon, kunde ju inte heller tacka nej till ett sådant uppdrag. Ställa till det lite för gudarna och få reda på mer om den här härvan - någon som kanske var såsom hon. Lite utanför, inte riktigt hemmahörande någonstans. Men nu hade dem enligt henne varit allvarliga alldeles för länge. Hon skakade lätt på huvudet och slog på ett leende igen då hon hoppade ner från bordet igen. Klev istället helt fram till honom för att sätta sig grensle över hans knä.
"Du hade ju kunnat börja med den andra anledningen till varför du är här?" frågade hon med ett nästan utmanande höjt ögonbryn.

Loke kommenterade inte hennes funderingar om vilken typ han verkade vara för henne. Med tanke på hennes ton så var det förmodligen bara en lek för henne ändå, någon som hon skulle vinna. Han skulle inte kunna övertyga henne när hon väl hade bestämt sig.
När hon tillslut bestämt sig och talat om vad hon kommit fram till -jämlike - tittade han bara tillbaka mot henne med ett flin på läpparna. Nå? Var hon klar nu? Kunde de gå vidare i samtalet?
Till hans lättnad så gjorde Thyra precis det. Loke hörde orden, hur hon förklarade och resonerade. Men ändå skulle han inte vara helt övertygad om att hon hade slutat spela med honom. Uppdraget var kanske bara hennes sätt att roa sig. Skulle hon inte ta det på allvar? Loke klandrade henne inte. Så fort han hade berättat om det så blev det ju så tydligt hur fånigt det låg till; ödet i den där halvgudens händer. Nej, vad löjligt. Det var för litet, för ovärderligt för någon som dem. Thyra. Och Loke. Och Thyra bekräftade hans redan tvivel om uppdraget. Han lät sig ge ifrån ett kort skratt. Tänka sig, Loke som bard. Löjligt.
”Vaddå? Tror du inte att jag har råd med dig?” Loke flinade bredare så de gulnade tänderna syntes.
Blev desto gladare då han upptäckte Thyra närma sig för att slå sig ner över hans knän.
Han behövde inte svara henne. De båda visste.
Loke högg in för att kyssa henne. Fort blev han ivrig och fick upp henne i sin famn för att bära henne mot sängen och lägga ner henne.
Nära henne, mellan kyssar och smekningar drog han av sina egna byxor för att på så sätt kunna komma henne ännu närmare. Det var svårare att få av hennes underdel, men med lite bråk mellan flämtande andetag och ett pulserande som bara visade på att det måste hända något fort, fort, så fick han av henne det. Loke var stark och brydde sig inte i ifall han rivit för mycket i hennes kläder.
Sedan pressade han sig i henne och älskade med henne. Flämtade njutfullt av att känna henne om sig.

”Är du säker på att det är jag som har magi utav oss? Ibland tror jag att du förtrollar mig.”, sa han när han låg utsträckt naken på bädden bredvid henne. Hämtade andan efter deras älskog. Han blickade upp i taket.

”Det går att förtrolla folk ganska lätt utan magi. Det trodde jag ni män visste om, så lätt förtrollade som ni är. Några fladdranden med ögonfransarna så är ni fast.” Retades hon med ett litet leende. Men sanningen att säga så hade väl han en tendens att förtrolla henne också, även om hon inte skulle erkänna det i första taget. Det var bara något speciellt med honom, hur hon kunde slappna av i hans sällskap. Hon litade på att han var opålitlig, medveten om att hon skulle klara av honom även om han försökte sig på något.
”Vore det så illa om jag nu förtrollat dig?” Hon kunde inte låta bli att fråga. Frågan var på skämt, men långt där bakom var den omedvetet också lite allvarlig. Ville kanske kolla om det fanns något hopp långt där inne, ett hopp som fanns hos henne även om hon inte velat erkänna det riktigt ännu. En önskan om att få mer än bara det här, enstaka tillfällen av besök och älskande. Få vara mer sammankopplade än så, få se på honom som mer än bara en jämlike även om det i sig väl var ett framsteg. Hon ville tro att det betydde något när han kom till henne för hjälp med sådana här ting. Egentligen trodde hon inte att hon skulle kunna klara av något som inte han kunde, han var ju ändå guden utav dem. Hon trodde det var för sällskapet. Att han inte riktigt visste hur han skulle gå vidare och behövde någons hjälp att komma fram till det, men inte erkänna att han behövde hjälp. Det värmde lite att hon var den personen för honom.
Hon lade sig på sidan för att lättare kunna se på honom, låg bara tyst i några sekunder med blicken vilandes på honom. Placerade en hand emot hans bröstkorg för att låta fingrarna vandra runt och leka där.
”Hur lärde du dig din magi?” Frågade hon nyfiket, till synes en oskyldig och enkel fråga men med desto mer tankar än så bakom sig. Hon visste att hon borde lära sig mer om sina egna krafter, men hon visste inte riktigt hur. Hon visste inte ens vad det var, bara att det fanns där. Det fanns mer som hon inte ens rört ännu, och hon visste också att det inte fanns någon skickligare på magi än honom. Om det fanns någon hon borde fråga var det han.

Loke sneglade mot Thyra då hon förklarade hur lätt det var att förtrolla männen. Han flinade lite. För han visste ju att hon hade rätt. Det var otroligt lätt att falla för Thyra, till stor del bara för hennes skönhet. Visserligen var farlig, om hon ville, och kunde säkert på så sätt också få andra att följa med henne eller göra precis vad hon ville.
Loke visste nog det inte då. Men han attraherades av denna mystik också och det fick honom att vara mer nyfiken på Thyra. Fast han skulle inte sig ge sig in för det nu och utforska det. Istället tryckte han bort sina känslor och idéer för henne med någon övertygelse om att han hade viktigare saker att tänka på. Dessutom tog Thyra till orda och uppmärksamheten riktades mot henne, även om blicken gled uppåt mot taket igen. Lät sig vila nära intill henne. Skönt med hennes hud och hans.
”Thyra..”, sa han först och suckade för att sluta ögonen. Ville inte anstränga sig för att försöka förklara. Helst bara få vila en stund i värmen, i sällskapet. Men han förstod också på hennes ton att hon genuint verkade nyfiken. Därför öppnade han ögonen igen och sneglade åt hennes håll för att möta hennes blick. ”Jag såg bara hur andra gjorde.”, sa han då och fnös ett skratt. Vände bort blicken från henne. ”Jag har sett hur de andra gör. Varför de gör det.” Förstod att han talade i gåtor. Men i detta sköra tillstånd, nakna tätt intill varandra, anade han också att det inte var läge att vara allt för kryptisk. Han var ju den som klampat in hos henne. Lite kunde han väl dela med sig av. ”Det är mitt kall.”, sa han efter tag och såg åt hennes håll igen. Mötte hennes vackra blick. Försiktigt sträckte han en grov hand för att röra med fingertopparna över hennes kind. ”Så som din magi är ditt, inte sant?”

Där hon låg naken och blottad intill honom, kände hon sig nog det närmsta hon kommit till lycklig. Aldrig i livet att hon skulle erkänna just det för honom, hon var nog delvis lite rädd för reaktionen men också för att dem hade det bra som dem hade det. Dem behövde inte ändra på något heller. Det här fungerade, den här outtalade vänskapen dem emellan. Det var allt dem behövde, någon att tala med ibland och få slappna av med. Få fundera.
Hon blev inte mycket klokare på hans svar, men han försökte åtminstone. Det var alltid något. Hon log svagt då hon kände hans hand emot sin kind, njöt av bara den lilla beröringen och en del av henne ville bara blunda och njuta av stundens intimitet. Men den andra delen vann, leendet blev ett mer busigare och hon vred på huvudet för att lekfullt låtsas nafsa efter hans fingrar.
Hon vände strax blicken åter till honom och lutade huvudet emot hans bröstkorg. Ville vara nära hans kropp, för vilken kropp det var - hon fann honom mycket attraherande, hon skulle ljuga om hon påstod något annat.
"Så ifall jag hade någon magi jag inte utforskat ännu. Inte vet hur jag skulle hantera. Skulle du hjälpa mig då?" frågade hon, talade visserligen som det bara var ifall hon hade det, men det krävdes väl knappast mycket hjärnkapacitet att förstå att hon talade allvar om något hon hade.

Loke njöt över att hon gett tillbaka för att nafsa efter hans fingrar, men samlade sig snabbt då hon slutade och det blev mer tydligt att hon ville ha svar på sina funderingar.
Utan att tänka hade han lagt armen om hennes rygg och drog ömt med fingrar mellan hennes skulderblad för att sedan röra de neråt ryggraden. Hans undermedvetna som bara ville vara kvar där. Nära intill henne.
Loke försökte se åt hennes håll, men i den här ställningen var det svårt. Han gav upp försöket och pustade ut ett skratt. Han kunde inte tro att Thyra av alla behövde hjälp. Och förresten var det ju Loke som sökt upp henne för att få hennes hjälp. Det gick upp för honom att hennes önskan skulle innebära mer arbete. Arbete som han inte visste om han skulle orka med. Skulle det också komma i kläm för hennes eget arbete? Fanns det tid för.. utforskande?
Loke gav efter en suck och kravlade sig upp i sängen så att han satt mer som i en hög. Klar med kelandet. Men så såg han hennes ansikte och fick med ens uppleva en känsla av medömkan. Hade det varit tvärtom, att han var i behov för hennes hjälp för att han inte kände till magin, såklart att han skulle tagit chansen att fråga.
Dessutom var det otroligt svårt att säga nej till den där blicken. Ansiktet. Skönheten. Loke förbannades över hur lätt hon hade honom runt sitt lillfinger.
Han log lite då. Bestämde sig för att i alla fall ge det ett försök. ”Okej. Visa mig.”, sa han utmanade då. Leendet breddades till ett flin. Vad än Thyra skulle försöka så skulle Loke kunna ta det. Han var ju en gud.

Thyra anade först att han inte var överdrivet glad över frågan, men han förvånade henne. Frågan gjorde henne nästan lite häpen, men hon gjorde sitt bästa för att dölja just det. Det var ju just hur hon skulle göra som hon ville ha hjälp med. Men det flin han gav henne utmanade henne tillräckligt för att försöka, hon hade då inga planer på att göra honom besviken ifall han var på det där retsamma humöret.
”Om du nu säger det så.” Flinade hon retsamt tillbaka, fick väl spela självsäker även om hon inte hade någon aning om vad hon ens kunde göra. Hur mycket hon ens kunde göra, om det var någon idé att försöka med krafterna. Det kanske bara var en felaktig känsla hon hade, vem visste?
Men hon behövde försöka. Hon rätade lite på sig, men fortfarande motvillig till att flytta sig alltför långt ifrån hans kropp. Ville mest bara kunna ligga lite mer bekvämt hopkrupen för att koncentrera sig. Försöka leta upp det där gömda skrymslet inuti sig, och försiktigt öppna dörren för att släppa ut vad som nu fanns där inne. Hon slöt ögonen i några sekunder i hopp om att koncentrera sig bättre, och ovetandes om det var ögonen svarta då hon öppnade dem igen. Hon kunde inte riktigt beskriva känslan. Den var... det var som om hon inte riktigt släppte ut något, utan att något istället drogs in i henne. En väldigt märklig känsla, och det skrämde henne. Hon drämde igen dörren till det där hörnet igen med en smäll, som förmådde boken på hennes nattygsbord att flyga in i väggen. En smäll som fick henne att rycka till och komma tillbaka till verkligheten på något vis, återigen med sin vanliga ögonfärg.

Loke såg roat på då Thyra flyttade sig tillrätta för att göra ett försök med sina magiska krafter. Han visste inte vad han skulle vänta sig, men var säker på att det inte var något farligt än om det hade handlat om hennes vapen. Där hon kunde vara livsfarlig. Dessutom hade han hört någon säga att en skulle lära sig bäst genom att pröva.
Loke hade inte sett ut sig själv som någon lärare eller pedagog. Han var på lika djupt vatten som Thyra själv, om än i ett annat. En bra start skulle väl vara där, att se efter vad hon var kapabel till att utföra.
Han fortsatte se granskande på henne. Ryckte till när han upptäckte hennes mörka blick. Ändå förstod han att det var bättre att inte störa i hennes försök, fastän han oroade sig för var hennes sinne hade tagit med henne.
Han skulle dock bli mer oroad för sin egen skull då han lyfte blicken. Det var ljudet som fångade hans uppmärksamhet. Rummet liksom andades.
”Vem…”, fick han fram, för kanske det var någon som lurade därinne eller utanför. Men så drog, vad det än var, en suckan och med ens krullades träet på väggarna och golv. De tyger och trasor därinne liksom förmultnade och ruttnade. Det redan så dunkla ljuset blev allt mörkare som om någon kvävde ljuset. Loke ryste. Visade sig sällan sårbar eller i underläge. Men här förstod han att han inte hade något att göra. Det var en annan magi än den Loke besatt. Så mycket förstod han. De var inte ensamma. Det kunde inte vara så, ville han tro. En annan närhet. Eller kraft och makt var där med dem.
Lyckligtvis skulle allt mörker och ruttnad ryckas ifrån då en av böckerna flugit i en smäll i väggen och väckt Thyra upp hur hennes trans. Loke såg sig om. Allting var som tidigare. Inget mörker. Inget där som andades.
Han såg en aning förskräckt på henne och andades ut. Ville försäkra sig om att det faktiskt var hon. Men blicken sa det. Hon var sig själv igen. Han pustade lättat ut. ”Det ser ut som att du har en del att jobba med.”, sa han och visste inte själv vad han skulle tro. Sedan log han, ville ju inte skrämma henne. ”Jag hjälper dig. Om du hjälper mig.”

Thyra hade ingen aning om vad hon egentligen hade gjort, men det hon reagerade på var Lokes blick. Rädd var inte rätt ord men något åt det håller var det. Vilket var något nytt för henne att se Loke på det viset. Så för en gångs skull litade hon fullt ut på vad han sade.
”Vad tror du jag kan göra?” Frågan var nyfiken, för om någon visste borde det väl vara han? Han var åtminstone den skickligaste hon kände till inom magi, men hennes vänskaper inom det området var inte många alls. Det här var något spännande, något hon verkligen såg fram emot att få utforska allt mer om det till och med fått honom att reagera så - men hon ville också få njuta av hans sällskap också.
”Bra. Jag hjälper dig. För vem vet, om du nu hjälper mig med kanske du till och med har råd med mig?” Flinade hon retsamt, även om hon tvivlade starkt på att guden hade några pengaproblem. Han vore väl den sista att ha det utav gudarna. Även om han kändes som en spelare, var han en spelare som verkade försäkra sig om att vinna. Hon lät blicken svepa över rummet i några sekunder innan hon vände den till honom igen, fylld med betydligt mer jäkelskap än innan. Tillbaka ifrån sitt allvarliga jag till sitt normala jag igen då hon lade sig på mage över hans bröst, låtsades rätta till hur hon låg ett par gånger i hopp om att reta honom lite extra.
”Men om du nu är redo att köpslå kanske det är bäst att klä på sig igen. Såvida du inte hade fler erbjudanden att komma med, förstås.” Blicken var utmanande, kanske rentav busigt emot honom då hon satte sig upp så att hon istället satt grensle över honom igen.

”Jag är inte säker.”, sa han först och pausade. Mötte hennes blick. Ville leta i den, som om svaren fanns där. Men det var inget som speglades längre om det som hänt hade hänt.
Loke log litet, beundrades över att försök ens hade visat någon effekt. ”Jag tror att det kommer visa sig så småningom. Jag kände magin. Helt klart.”, sa han. För det svårt att förklara. Han ville inte låta som en idiot när han försökte återberätta det han hade upplevt. Först ville han bestämma sig vad det faktiskt var.
Loke skrattade då hon beslutade sig för att hjälpa till och blev genast mycket gladare. Hans förnedrande uppdrag skulle snart vara ur världen. Med Thyras hjälp. ”Kanske det.”, flinade han tillbaka.
Men så retade Thyra Loke när hon rättade till sig, kropp mot kropp över honom. Han kände frestelsen att tränga sig in i henne igen. Hon gjorde det inte lätt för honom när hon lekte med honom på det där viset.
Och Loke gav in. ”Åh, du gör mig tokig..”, sa han i ett flämtade andetag och log brett med en suddig blick. Men lyckades tygla sig, om än motvilligt. De skulle inte ha tid med lekar nu. Det var bäst att de satte igång. Men innan det skulle Loke retas lite tillbaka.
Han förde en varm hand in mellan hennes ben och masserade försiktigt. Lutade sig närmare så att han kände hennes andetag i sitt eget ansikte.
”Först arbete.” Tillräckligt nära för en kyss drog han sig undan och greppade tag om hennes sidor för att flytta henne och sedan stiga upp ur sängen. Letade rätt på sina kläder.
Han drog på sig byxorna först. ”Så, berätta din plan. Hur ska du döda Shiva?”