Blood Secrets - PRS Jackies & Medi

Scarlett brast ut i skratt men kved till när hon kände smärtan i bröstkorgen. Istället började hon hosta och tog bort syrgasmasken.
"Pojkvän? Nä Theodore är inte min pojkvän. Han är min..." Skulle hon säga det? Scarlett såg istället upp på honom och gav honom ett trött leende.
"Du verkar veta vad alla bor? Jag har precis flyttat hit. Jag tänker bo här nu." Sa hon och hörde steg.
"Ah du är vaken." William kom in och såg på dem båda.
"Hur mår du?" Han gick fram och log.
"Ställer Dorian till med besvär så säg till bara..."

Där var det igen. Det där skrattet. Det var så smittsamt att Dorian inte kunde låta bli att le bredare. Han skulle just förklara att det tillhörde hans jobb att ha koll på stadens invånare, när William stack in huvudet i rummet och avbröt dem.
”Jag berättar bara för Ms. Wood vilken tur hon har som har en så bra läkare”, svarade han sin vän med spelad nonchalans och tittade därefter tillbaka mot Scarlett med egna ögonbrynet höjt.
”Eller är det Mrs. Wood?”.

"Säg Scarlett. Du får mig känna mig så gammal." Hon såg oroad ut men nickade.
"Jag borde ringa Theodore tror jag. Jag pratade med honom när jag kraschade. Jag tror James skulle slå ihjäl honom annars."
William log och nickade.
"Kan du hans nummer eller vill du se om han har ringt och sökt dig?" Hon nickade och slöt ögonen. William kastade en blick mot Dorian och gick mot hennes väska, letade innan han hittade en mobil.
"Får jag undersöka dig lite snabbt?" Han gick fram och räckte över mobilen till Scarlett.
"Det kan du. " Hon satte sig mer rakt upp och vände blicken mot honom. William log och gick fram och ggjorde en snabb undersökning.
"Du är så gått som återställd men jag vill ha kvar dig över natten. Det går inte komma ut från sjukhuset på grund av stormen." Han såg mot Dorian.

Medan William undersökte henne slängde Dorian en sökande blick genom fönstret. Ut i mörkret. Hade andra känt Scarletts doft? Det var många som rörde sig ute på natten. Hade någon sett olyckan? Visste de var hon befann sig? Kanske lurade någon där ute i detta nu och bara väntade på att hon skulle lämnas ensam. Tanken fick Dorian att ta ett hårdare grepp om stolens armstöd.
”Minns du något från olyckan? Vad var det som hände?”, frågade han till slut och hans ansikte mjuknade en aning när han vände tillbaka huvudet mot sjukhussängen.

Scarlett såg upp från mobilen men skakade sedan på huvudet.
"Nej bara att jag körde och pratade med Theodore." Hon tryckte på sin mobil som genast lyste upp. Flera missade samtal och hon såg på dem.
"Jag ska bara ringa ett samtal. Inget allvarligt. Bara säga jag mår bra." Hon slog numret och satte sedan den mot örat. Det tog inte ens en sekund innan hon drog bort mobilen från örat. Man kunde höra en man nästan skrika och Scarlett suckade.
"THEO!" Hon skrek nästan och det blev tyst.
"Jag var med om en olycka. Jag är okej men ligger på sjukhuset." Hon gav mannen flera detaljer och såg sedan mot William.
"Kan du förklara för honom?" Hon räckte honom mobilen. William flinade och tog emot mobilen. Sedan försvann han ut ur rummet.

Hon såg mot Dorian.
"Förlåt Det är om jobb så.." Hon såg sedan ner mot sina händer.
"Om olyckan? Varför vill du veta?"

Nu var det Dorian som skakade på huvudet.
”Bara nyfiken antar jag. Det är inte helt ovanligt att folk råkar ut för bilolyckor här. Det springer en hel del djur på vägarna”, svarade han flyktigt när William försvunnit ut ur rummet, och fortsatte sedan.
”Har du inte fått lära dig att man inte ska prata i telefon medan man kör bil?”. Han log, mer ironiskt den här gången, och tittade sedan bort mot boken som han lagt på det lilla bordet bredvid sjukhussängen.
”Din läkare gav mig den här.”, sa han och plockade upp boken. ”Du skriver bra. Man börjar nästan undra om den är baserad på verkliga händelser”.

Hon såg på honom och drog handen genom håret.
"Jag hade headset. Jag hade båda händerna på ratten." Hon hajade till och såg på honom och såg sedan bort.
"Nä men jag...." Hon rodnade och vände blicken mot honom igen.
"Nä men jag har mycket fantasi. Det där är första boken. Jag skriver bok tre nu." Hon kunde inte låta bli att le.

Dörren öppnades och en man med svart rock stod i dörröppningen.
"Där är du Dorian. Jag har letat överallt efter dig." Vincent log mot honom och gick in. Han hade inte letat utan han visste vart Dorian hade befunnit sig hela tiden.
"Mor vill att du ringer." Han drog en hand genom det svarta håret och hans blick föll ner på Scarlett. Ett leende lekte på hans läppar..
"Åh du håller sällskap? Borde du inte gå och ringa mor?" Han vände sedan hela sin uppmärksamhet till Dorian.

Dorian kunde inte låta bli att le bredare när han såg hur generad Scarlett blev av att han nämnde boken, och något i hennes sätt att pratade om den fick honom att förstå hur mycket hon brann för sitt skrivande.
Men all glädje försvann ur hans ansikte i samma stund som dörren gled upp och Vincent uppenbarade sig. Dorian vred hastigt bak huvudet och utan att släppa blicken från sin bror reste han sig från stolen och ställe sig mellan honom och sjukhussängen.
”Det är sent. Jag är säker på att mor kan vänta tills imorgon”, svarade han kyligt. Fullt medveten om att han inte bara kommit dit för att berätta att frun sökte honom. Samtidigt visste han att det inte skulle krävas mer än en enda blick på Scarlett för att Vincent skulle förstå allt…

Hon hajade till när hon såg mannen som kom in genom rummet. Snabbt rättade hon till håret och harklade sig.
"Åh mr Acheron." Hon gav honom ett svagt leende innan hon såg mot Dorian.
"Känner ni varandra?"

Vincent log. För några månader sedan hade han varit på en resa, sett Scarlett och tagit kontakt.
Det hade varit på en bokmässa och han hade lagt märke till henne. Det röda håret var ju rätt svårt att missa.
Vincnt skrattade lätt till och tog ett steg mot sängen.
"Åh miss Wood det var inte igår." Han kastade en blick på Dorian igen innan han talade igen.
"Vi är bröder, eller halvbröder." Han gjorde en gest mot Dorian men såg genast bekymrad ut.
"Vad har hänt?"

Dorians ögon vidgades. Kände de varandra? Han tittade mellan dem och när Vincent tog ett kliv in i rummet, tog han själv ett nästan obemärkt, beskyddande steg närmare sängen.
”Scarlett var med om en bilolycka”, svarade han med kylig röst, fortfarande med blicken fastnålad på sin bror. Han kände honom väl nog för att veta att det inte var någon slump att han träffat Scarlett tidigare. Vincent hade alltid en baktanke med allt han gjorde. Och det här var definitivt inget undantag.
”Hur… känner ni varandra?”.