Aut neca aut necare – PRS Jackies & Medi

"Jusste..." Hon såg på honom och skrattade sedan.
"Kalla mig inte vid mitt efternamn. Säg Lily snälla. Vi är väl vänner?" Hon såg på honom under luggen innan hon började gå.
"Jo det är väl sant. Men Barcroft är så läskig. Jag vill inte gråta igen..."


Vincent slog sig ned och nickade.
"Jag tror vi måste ringa hennes föräldrar. Tala om vilka vi är. Att hon inte kommer hamna i trubbel och Vi betalar hyran. Så inga utgifter." Vincent såg på Alistair.
"Flr att försäkra dem att hon är i trygga händer. Ingen vill låta sitt barn åka tåg sent på kvällarna eller tidigt."

Trots att dörren stod öppen till Barcrofts kontor knackade Julian lätt mot dörrkarmen för att meddela deras ankomst.
”Stig in…”, sa Barcroft utan att titta upp på dem. Han satt vid ett skrivbord mitt i rummet, med ansiktet nedvänt mot något som såg ut som en uppsats.
Julian såg mellan pennan i magisterns hand och alla röda sträck som fyllde sidan, och tyckte genast lite synd om eleven som hades skrivit texten.
Till slut tittade Barcroft upp från sina papper och gav ifrån sig en ljudlig suck när han såg vilka som stod framför honom.
”Jaha… Det är ni. Sätt er ner”, sa han, som om han hade glömt att han kallat dit dem. Barcroft slängde ifrån sig uppsatsen och pennan, och lutade sig tillbaka mot sin stol med händerna knäppta framför sig.
”Miss… Stone.”, började han, fortfarande lugn på rösten. ”Jag hoppas att du förstår att ditt beteende idag var oacceptabelt. Du springer in mitt under en påbörjad lektion. Du bryter mot skolans klädkod. Du talar emot och förolämpar en lärare. Och dessutom har du färgat hår, vilket är strängt förbjudet här på skolan...”.

”Magistern, om ni bara–”, började Julian, men tystnade när Barcroft höll upp en hand i luften.
”Jag har kallat hit skolans rektor”, fortsatte han, nu med kyligare ton. ”Och vi ska då se till att det här blir din sista dag på skolan.”.

Hon hade fattat tag om Julians arm och höll den försiktigt för att inte ramla ihop. Hon skakade så och hon såg nervös ut.
Hjärtat slog allt för fort och det började att snurra framför henne.
Men när de klivit in och Barcroft hade börjat tala så såg hon ner innan hon tittade upp.
"Jag är väl medveten om vad jag gjorde men jag bad om ursäkt upprepade gånger. Rektorn har gett mig tillstånd att inte bära uniformen eftersom jag är här på stipendium." Hon började känna sig kaxig och såg upp på honom.
"Jag förolämpade dig? Jag stod och grät för du förolämpade mig." Hon kände sedan skulden över sitt hår.
"Det är inte färgat. Men om ni skulle känna er lugnare kan jag färga det i en normal ton."
Hon ryckte till av Julians röst och såg sedan upp. Kände sig återigen som ett litet barn.
"Men jag har inte gjort något fel."


Vincent såg sig om och sedan nickade.
"Och jag måste införskaffa mer sömnpulver. Du hade väl slut med?" Han kastade en blick på Alstair.
"Har vi haft en sådan här perfekt kandidat förut?"

”Tysnad!”, röt Barcroft, reste sig upp och slog handflatan i bordet. ”Jag tolererar inte att du talar till mig på det viset. Du ska veta att-”.
Mer hann ha inte säga innan det återigen knackade på dörren bakom dem. Julian vred bak huvudet och som alltid slogs han av hur lik Alistair var sin far. Mannen som stod i dörröppningen hade samma ansiktsdrag som hans vän. Det mörka håret var detsamma, även om det fanns ett par gråa hårstrån i det. De hade till och med samma ståtliga hållning… Men det som skiljde dem åt var ögonen. Båda var mörka, nästintill svarta, men medan Alistairs blick kändes kall och tom, utstrålade den här mannens ögon en slags självsäkerhet och visdom som Julian aldrig sett hos någon annan.

Barcroft harklade sig tyst och sträckte lite extra på ryggen.
”Mr. Hawthorne, sir.”, sa han med en röst som var full av respekt och beundran.
Mannen klev längre in i rummet och Julian och kunde känna hur mungiporna sakta vinklades uppåt när deras blickar möttes.
”Julian. Roligt att se dig igen. Jag hoppas att din far mår fint. Det var ett tag sedan jag träffade honom”, sa han och la en vänskaplig hand mot Julians axel innan han gick vidare bort till skrivbordet och ställde sig bredvid magistern. Hawthornes mörka blick vandrade vidare till Lily och ett charmigt leende spred sig över hans läppar.
”Och det här måste vara Lily Stone. Barcroft har berättat en hel del om dig..”.

Hon hoppade till och hon var återigen nära gråten. Varför var hon så känslig?Tyst började tårarna rinna längst hennes kinder men de ville inte sluta när det knackade på dörren. En lugn röst hade börjat tala och hon snyftade till.
Försiktigt vred hon på huvudet och hajade till. Mannen var vacker det kunde hon inte förneka. Det hade varit ett tag sedan hon hade träffat rektorn men han var lika trevlig som förra gången.
"Ja...." Fick hon fram och snyftade till. Hon hade fixat håret och hon ställde sig upp.
"Jag ber så mycket om ursäkt Mr. Hawthorne. Om ni är missnöjd med mig så är det nog bäst att jag lämnar skolan. Jag verkar bara göra människor upprörda..."

”Sir... Lily Stone har brutit mot flera av skolans ordningsregler. Dessutom har hon–”
Nu var det Hawthorne som höjde handen för att tysta Barcroft, och Julian fick tvinga sig själv att inte le.
”Jag ser att Barcroft skrämt upp dig ordentligt..”, sa Hawthorne samtidigt som han sänkte sin hand igen. ”… och jag måste be om ursäkt för min kollegas beteende.”
Barcrofts ögon vidgades och han skulle just protestera när rektorn vände huvudet mot honom och gav honom en blick som sa att han gjorde bäst i att vara tyst.
”Du är lika välkommen som alla andra här, miss Stone.”, fortsatte han lugnt och såg tillbaka mot Lily. ”Kanske är du till och med den som förtjänar att vara här mest av alla. Jag vet hur hårt du har jobbat för det där stipendiet. Din familj måste vara riktigt stolt över dig”.

"Ja han skrämmer mig så mycket." Viskade hon och torkade sig om ögonen. Skjortan hon bar hade fått smutsfläckar på sig nu men hon såg fortfarande ren ut. Hennes blick höjdes när hon såg på Mr. Hawthorne och nickade.
"Det är ni som ska ha tack. Ni trodde på mig. Jag är er tacksam." Hon såg sig om.
"De är de stoltastte man kan vara. Ni anar inte hur de skryter." Ett svagt leende spred sig på hennes läppar.

Hawthorne drog fram en ren ficknäsduk ut sin kavaj och sträckte fram den till Lily så att hon kunde torka tårarna. Han gav henne ett uppmuntrande leende och vände sig sedan mot magistern igen.
”Mr. Barcroft.. Du har från och med nu ansvaret att se till att Lily blir rättvist behandlad på skolan. Om en elev eller någon i personalen beter sig illa mot henne vill jag att du rapporterar direkt till mig”.
Barcroft stod först bara och gapade, oförmögen att hitta rätt ord. Men när rektorns blick skärptes på honom stelnade han och sa lydigt; ”Ja, sir..”
Hawthorne verkade nöjd med svaret och log brett.
”Då är nog mitt jobb här avklarat”.

Försiktigt tog hon emot näsduken och torkade sig om ögonen. Kunde känna den musikiga parfymen innan hon tittade upp på honom,
"Tack sir. Men innan ni går så har jag en fråga. Har jag er tillåtelse att gå i egna kläder eftersom jag inte har pengarna? Sen fick jag skäll över mitt hår." Hon såg mot Julian.
"Ni förstår att jag har alltid haft sådant här hår sedan tidig ålder. Är det ett problem så kan jag köpa hårfärg och färga." Hon svalde hårt och hoppades att hon inte skulle bli utskälld igen.

Rektorn slängde en blick mot Julian som besvarade honom med en diskret nickning.
”Jag är säker på att det kommer lösa sig med uniformen”, sa han luddigt och började sedan gå mot utgången igen, men stannade innan han kommit fram till dörren.
”Och om du gillar ditt hår ska du behålla det som det är. Herregud, det finns större saker att oroa sig över”. Hawthorne skrattade och försvann sedan längs korridoren.

Julian tittade efter honom och sedan bort mot magistern.
”Betyder det här att vi kan-”
”Ut. Ut härifrån!", väste Barcroft mellan sammanbitna käkar.
Julian tog ett lätt grepp om Lilys hand och förde med henne ut från rummet.
”Ja, det där gick ju rätt bra...”