Iliya PRV Vidomina & Medi

Hon började gå efter honom och lade huvudet på sned.
"Testar jag vet inte. Han beskyddar mig mer. Han vill inte att män ska ta min plats än studierna." Sa hon med ett lätt skratt.
"Jag kan förstå honom. Det är ganska jobbigt när mer män kommer för min skull än för att få hjälp. Estagan har nu börjat säga jag är borta när jag står i rummet intill."

"Vill du att män ska ta mer plats än dina studier?", frågade han nyfiket och kastade en blick åt hennes håll för att sedan stanna upp. De hade kommit fram till en äng där träden reste sig högra runt om och ramade in området. Här växte olika blommor i olika färger och former.
"Här finns det olika växter. Flera av de finns på din lista."

"Nej det vill jag verkligen inte." Hon blev röd i ansiktet och såg sedan sig om. De hade gått långt och hon började att plocka de hon kände igen.
"Det är så onödigt. Jag behöver väl ingen man?" Frågade hon och tittade upp på honom. Gabv sig sedan åt att plocka rötter och lade dem varsamt ner i väskan.

Eruiel såg på då hon plockade av växterna. Han böjde sig sedan ner för att själv iaktta blommorna på närmare håll. De var vackra och doftade gott.
"Det är en fråga jag tyvärr inte kan svara på. Vad säger ditt hjärta?"
Eruiel slöt ögonen och kände den friska sommarbrisen svepa förbi hans kinder.

Hon himlade med ögonen innan hon fortsatte att samla. Det var först från vänskapligt till retsamt och nu filosofiskt? Alice kunde inte förstå honom alls och hon lade huvudet på sned.
"Baa- dump?" Sa hon och reste sig för att gå ner på nästa ställa. Hans söta doft dröjde sig kvar och hon kände amuletten mot sin bröstkorg och focuserade på sin syssla. hon skulle komma hem och det var hon säker på.

Eruiel höjde på ögonbrynen åt hennes svar utan att titta på henne. Var inte bekymrad över att hon inte verkade vilja delta i samtalet. Istället njöt han av blommorna och växterna runt om.
"Du verkar frustrerad över mitt sätt, Alice. Vad bekymrar dig?." Eruiel vände då blicken tillbaka på Alice och reste sig sedan upp.
"Vill du ha mer hjälp att hitta ingredienserna på din lista?"

"Nej inte alls. Jag brukar inte umgås med män bara. Jag är ringrostig. Dessutom du är en prins och väldigt vacker." Hon rodnade kraftigt och såg snabbt ner. Sedan tittade hon upp på honom och nickade.
"Ja om du verkligen kan och har tid." Hon räckte honom listan och flåsade till.
"Han är inte lätt, Estagan. Men han gör det med kärlek tror jag..."

Eruiel log smått.
"Tack. Jag ser att du är en skönhet med.", sa han ärligt och mötte Alices blick.
"Jag hjälper dig.", försäkrade Eruiel och tog emot listan för att läsa av den. "Ah.. rötterna..", mumlade han och rynkade pannan en aning samtidigt som hans läste.
"..Från uriendriel-träden. Hm.." Han tittade upp på Alice. "Vi måste gräva försiktigt i marken. Här är träden." Han nickade mot träden bakom henne, de som så vackert ramat in ängen. De var ståtliga, i vita och silvriga färger, nästintill glimmade i solens sken.
"Där finns rötterna.", tillade han och lade ifrån sig listan för att gå närmare träden och huka sig ner. Han plockade upp en dolk från sidan och använde den för att försiktigt börja gräva i gräset.

"Jag försöler faktiskt dölja det." Sa hon och visade hur smutsig hon var och nickade.
"Jag kan gräva. Mina händer är redan smutsiga." Hon såg på honom och gav honom ett leende.
"Vad är det du har som doftar så gott? Det stör mig lite för jag tänker bara på dig då." Hon rodnade svagt. Ju mer tid hon hade med honom ju mer blev hon som andra flickor.
"Jag kanske ska få honom på bättre humör. kanske inte ta hela listan? men vi har nu mer än hälften kvar." Sa hon med en lättad ton. Det hade gått kanske någon timme eller så och hon började bli hungrig igen.

Eruiel nickade. "Jag ser det. Men jag ser också förbi det." Han drog lite på ena mungipan då.
"Hm? Doftar?" Eruiel funderade ett tag medan han grävde. "Honung kanske? Jag plockade tidigare innan vi patrullerade runt området."
I bältet bar Eruiel en väska med ett fack. Han plockade fram burken och räckte över. "Den här kanske?", föreslog han och satte ner burken bredvid Alice för henne att se närmare på den.
Han återgick till att gräva och med dolkens egg fick han fram rötter som han försiktigt skar av för att också räcka över till henne. "Här, de är ömtåliga."