Draco Memoraid

Jag är kvar !!!(ofc ) jag har bara inte kunnat vara inne för jag har varigt på landet ganska mkt,ska ditt imorgon också så jag hinner nog inte läsa kapitlet ,kommer vara fär hela helgen :,( Men jag är såklart kvar!!

hejej

BRA!
Då kan jag känna mig trygg då (a)

Hej!

*längtar*

ÅÅÅÅ längtar till vår alldeles personliga jk Rowlings nya kapitel
!!

ÅÅÅÅåååååååååååååh!!! Jag ska läsa kapitlet när jag sitter på båten till danmark. Jag har inte hunnit under den senaste veckan. Har haft massor med saker att göra. Förlåååååt!

Love you Nadja! ♥

omgomg nytt kapitel snart

Trezzan, i loveuto darling!♥
Crucio expulsoElixir & glina2 mina älskade sötnötter!
Vad glad jag blir över att ni verkligen läääääääängtar till ett nytt kapitel...Och här kommer det!
Håller redan på med nästa, & ber om ursäkt för att denna fanfiction är så pass lång...Hoppas ni alla som läser hänger med till slutet!

Kramisar ♥♥♥
Ni är min änglar.

Kapitel 30
Det okontrollerade monstret

[i]Have you ever done something you can't change
Something you can never rearrange
I have, I have
Have you ever been so sad you can hardly stand
Lying on the ground, head in your hands
I have, I have.

”Att du ens kan tänka så, Harry!”
Hermione skakade missnöjt på huvudet så att hennes tjocka hårburr dansade ner
längs hennes smala axlar. ”Att Malfoy skulle…”
”Jag vet att han har någonting på gång, okej?” avbröt Harry henne och lutade sig fram över bordet.
”Han har hållit på med någonting, jag vet inte vad, men jag har bara en känsla av att han har med det här att göra.”
”Så du tror att Malfoy skulle försökt döda henne? Herregud, det här är ju fånigt!”
Harry låtsades inte om Hermiones spydiga kommentar utan sträckte istället ut handen och drog undan boken som hon upprört stoppat näsan under för att markera att diskussionen var över för hennes del.
”Hermione, lyssna. Jag tror att han har något med det här att göra.”
”Oavsett hur mycket du avskyr Malfoy och vad du än tror om honom så är det där vansinnigt!”
Hon slog bort hans hand och pressade boken mot bröstet som för att skydda sig mot Harrys irriterande påståenden, ”Han skulle aldrig skada henne Harry!”
”Hur vet du det?” Harry stirrade envist på Hermione som besvärat skruvade på sig i stolen. ”Hur vet du att det inte är de här han planerat från första början?”
”För att jag har ögon att se med!” svarade hon häftigt och stoppade med skakande händer ner boken i väskan, ”Och jag tycker era spekulationer är vansinniga och rent omänskliga!”
Hon reste sig så tvärt att Krumben, som legat hopkurad i hennes knä och tagit sig en skön tupplur, åkte i golvet med ett förödmjukat fräsande och skyndade sig att snabbt kila bort till några första års elever som lyckligt tog emot honom med förtjusta tillrop och ivriga händer.
”Jag tänker i alla fall inte sitta här och lyssna på erat struntprat!” Hon slängde väskan över axeln så häftigt att den träffade Ron på näsan innan hon med ilskna steg marscherade iväg och försvann ut genom porträtthålet.
”Aojajajajaj vad skulle det där vara bra för?” Stönade Ron och gned sin bultande kroppsdel,
”Hur orkar man leva med ett sådant där humör?”
”Hon vet att jag har rätt helt enkelt, det är bara det.” Harry lutade sig långsamt tillbaka i fåtöljen och bet sig fundersamt i läppen.
”Öh…Är du helt säker på det?” frågade Ron försiktigt och såg sig nervöst omkring för att försäkra sig om att han inte var avlyssnad. ”Att Malfoy verkligen skulle kunna försöka döda henne?”
”Jag vet inte”, Harry suckade och gned sig sömnigt i ögonen, ”men jag skulle inte bli förvånad, något skumt är det. Det måste du väl hålla med om?”
”Ja, jo”, svarade Ron osäkert och sneglade på Harry som nu satt med ögonen hårt slutna mittemot honom.
”Men öh, Malfoy är väl inte riktigt sådan va?”
”Han är ju en dödsätare”, sa Harry tvärsäkert och slog upp ögonen igen medan han kvävde en gäspning, ”Han måste ha blivit en av dem…Kom igen Ron”, utbrast han när han såg Rons tveksamma ansiktsuttryck. ”Hela hans familj är ju Dödsätare! Såklart att Malfoy bara ha gått och väntat på att få bli en av dem.”
”Men Harry…”, sa Ron långsamt och fingrade på sin slitna fjäderpenna som han hade använt för att fylla i sin trolldrycksläxa någon timme tidigare, ”Tror du verkligen att du-vet-vem skulle vilja ha Malfoy i sitt team? Han är ju bara sexton, en liten skitunge för Mörkrets herre! Vad skulle han ha för användning av honom? Han är ju inte ens myndig.”
”Jag tror att han har gett Malfoy ett uppdrag.”
Harry stirrade frånvarande in i lågorna som virvlade runt som ett sprakande orange mönster inuti brasan. ”Ett uppdrag som han inte vill sätta någon annan på.”
”Vadå för slags uppdrag? Vad skulle Malfoy kunna göra som ingen annan kan? Han är inte särskilt duktig om du frågar mig.”
”Kanske han gör det här på skolan? Mumlade Harry för sig själv.
”För på skolan får man använda magi… Och…”
”Hej! Vad gör ni?”
Nevilles runda lilla ansikte dök plötsligt upp alldeles intill dem.
Hans blåa ögon lyste av förväntan och i handen höll han som vanligt sitt motstridiga husdjur Trevor, som hela tiden slingrade och vred sig för att komma ur sin ägares grepp som hårdnade allt mera som paddan sprattlade. ”Ni kan aldrig gissa vad som hänt!”
”Har din mormor skickat dig en ny trollstav?” frågade Ron uttråkat och gäspade stort.
”Eller har Slytherinbordet brunnit upp?”
”Nej”, sa Neville och strålade med hela ansiktet, ”Elli får komma tillbaka imorgon!”
”Vi vet, Neville”, svarade Harry irriterat och såg upp på den rundkindade pojken som nu kramade så hårt om paddan att dess ögon höll på att lämna sina hålor, ”Varför är du så glad för det?”
Harry ångrade sig direkt efter att orden hoppat ur munnen på honom och han skyndade sig att låtsas bli väldigt upptagen med uppsatsen om Wingel elixiret som Snape tvingat dem att skriva föregående dag (Minst tre pergament rullar långt om ni inte vill få straffkomedering) för att slippa se på Nevilles rodnande ansikte.
Varför hade han sagt sådär?
Han var väl medveten om att Neville inte hade så många vänner och att han brukade
hänga efter Elli så ofta som han kunde.
Vid den mycket otrevliga tanken kände Harry en stöt i magen av ogillande vid tanken på Neville och Elli tillsammans.
Nej, han gillade verkligen inte alls tanken på att dem två skulle umgås.
”Jag går och lägger mig”, sa han kort och reste sig upp från fåtöljen och skyndade sig att rafsade ihop sina tillhörigheter medan Ron förvånat såg på.
”Va? Nu? Men vi har ju inte skrivit klart…”
”Jag skriver klart den imorgon. God natt.” Han nickade mot Ron och gav Nevilles axel ett snabbt leende innan han rundade några andraårs elever som genast började viska och klampade uppför trappan till pojkarnas sovsal.

När han kom in klampade i sovsalen riktade han en ilsken spark mot Deans koffert som hans slarviga klasskamrat som vanligt placerat precis mitt i rummet och sjönk sedan ner på sin himmelsäng utan att klä av sig.
Han hade verkligen behövt prata med Sirius.

”Hej kära Tramptass, jag känner mig konstig och skulle behöva lite
tips och råd av dig.
Det har börjat en ny flicka i vår årskurs och jag vill
inte att hon umgås med någon annan kille överhuvudtaget, speciellt inte med Neville Longbottom eller Draco Malfoy.
Vad är ditt bästa råd?
Finns det möjligen någon förtrollning som snabbt tar kol på dessa rivaler?
Tacksam för ett snabbt svar.
Undertecknat din gudson Harry fjanten Potter”

Men han skulle aldrig mer kunna skriva till Sirius. Han var borta precis som Harrys mamma och pappa. Harry hade ingen familj kvar. Vid den tanken kände han ett hugg i bröstet som inte berodde på svartsjuka. Han klädde snabbt av sig och ålade sig in under det varma
täcket och drog det omkring sig. Om han vred på huvudet så kunde han se stjärnorna utanför på den becksvarta himlen. De blinkade retsamt mot honom genom det stora fönstret och han kände sig mycket löjlig när ännu en våg av ilska sköljde genom kroppen på honom och fick odjuret där inne att vakna till liv och ställa sig upp på sina väldiga tassar, precis som den gjort året innan när Cho gått på julbalen med Cedric…
Han ruskade på huvudet och snurrade över på mage.
Harry struntade i vad de andra två trodde, han var säker på att Malfoy hade något med det här att göra. Och om han försökte skada Elli… Harry knöt hårt näven när han återigen kände den välbekanta stöten i magen av ilska, kraftigare den här gången, så skulle han personligen förtrolla Malfoy till den äckliga lilla insekt som han faktiskt var…
”Jag ska ta reda på vad du håller på med, var så säker”, mumlade Harry lågt ut i den
tomma sovsalen innan han krånglade sig över på rygg igen och gäspade stort.
”Var så säker Malfoy, var så säker…”


Draco hade funderat på att ge sig av från skolan.
Samtidigt så visste han att han hade sitt uppdrag att utföra, de uppdrag som han svurit på vid sitt liv att han skulle genomföra. Han kunde inte vara så svag att han stack efter bara ett misslyckande. Han skulle försöka igen. Han skulle bara hitta något sätt att stänga av sina känslor som gav upptåg till alla de där tankarna som ständigt virvlade runt i hans redan överbelastade huvud.
Det fick honom att tappa koncentrationen, något som var livsfarligt i en situation som hans.
Ibland kände han sig återigen som ett litet barn och fick en stark lust till att ställa sig upp och skrika.
Skrika att han bara var sexton år och inte vuxen.
Skrika att han inte ville döda någon.
Att han bara ville fortsätta sitt menlösa överklassliv, fortsätta leva över andra. Inte av andra.
Men det här var tankar som han bittert höll för sig själv långt, långt inne i sitt huvud, väl dolda för allmänheten och för sig själv. Allra längst in där han bar alla sina förbjudna tankar och känslor, tankarna och känslorna som han skämdes för.
Rädsla var en sådan sak.
En Malfoy var ju aldrig rädd, givetvis inte.
Men han hade blivit livrädd när Elli legat där på marken.
Han hade varit helt säker på att det var slut, att han hade dödat henne.
Men hon hade ju klarat sig så nu borde han kunna raderade den där händelsen ur sitt minne för gott och fortsätta vidare som om ingenting hänt.
Det kunde han inte.
Om han lyckades stänga ut det på dagarna så hemsökte det alltid honom om nätterna.
Hemska mardrömmar om skärande skrik och tomma stirrande ögon.
Han vaknade alltid upp helt blöt av svett och täcket snurrat som en snara runt hans kropp.
Han var livrädd för att somna eftersom han var livrädd för vad han skulle drömma.
Och ännu mera rädd var han för att någon av de andra pojkarna skulle vakna före honom och se honom i det tillståndet av fruktan. Crabbe, Goyle, Zabini, Nott. Vad visste de om livet, egentligen? De levde sina meningslösa liv i en meningslös värld och nöjde sig med det. Det gjorde inte han. Han ville mer. Han ville lyckas och bli Någon. Den där Någon som hans föräldrar alltid önskat att han skulle bli.

Han var så trött på dagarna så att han knappt orkade bita ifrån åt Pansy när hon med sina sträva händer strök honom över kinden och frågade om han verkligen var okej, som om hon brydde sig om det. Han tittade bara tomt på henne och återgick sedan utan ett ord till sin äckliga frukost som han egentligen inte alls ville ha.
”Draco, är du sjuk?” frågade hon och log milt mot honom. ”Du är alldeles blek!”
”Sovit dåligt.” svarade han kort och kvävde en gäspning, ”Är det förbjudet eller?”
”Nej men…”
”Titta!” avbröt Zabini dem båda och pekade ivrigt på sin upplaga av The Daily Prophet som han slagit upp mot tillbringaren, ”Kolla in det här.”
De lutade sig allesammans fram för att läsa och Draco fick sträcka på sig för att se över
axeln på Goyle.
”MASS FLYKT FRÅN AZKABAN - FUDGE AVGÅR”
Draco lät långsamt blicken glida ner mot den svartvita rörliga bilden under rubriken.
Han stirrade rakt in i sin mosters galna utstående ögon.
Bellatrix hade munnen öppen i ett tyst skratt och man kunde riktigt höra henne ta ton
och få liv genom tidningen.
Hennes tidigare vackra utseende, inte helt olik hans mammas, hade förlorat all sin skönhet under åren i fängelset och hade gett henne någon slags förvildning som var mycket obehaglig att iaktta.
Draco hade aldrig gillat sin moster.
Han kastade en ointresserad blick på de suddiga personerna bakom Bellatrix och hörde hur Pansy läste upp namnen högt för Crabbe och Goyle.
”Fattar ni?” avslutade hon upphetsat och slet åt sig tidningen igen innan Draco hunnit läsa vad som stod under rubriken, ”De kommer och hämtar oss! Äntligen är vårt slavande vid den här skolan över… Äntligen ska Dumbledore få vad han förtjänar!”
De andra instämde nickande och Draco skyndade sig att haka på, trots att han mer kände obehag än glädje. Han var nämligen inte så säker på att det var riskfritt för honom längre, snarare tvärtom.
Och om han misslyckades med sitt uppdrag… Nej, han orkade inte ens tänka på det.
Han skulle inte misslyckas, han skulle komma igen.
En Malfoy ger sig aldrig, speciellt inte om det är för fruktan om sitt eget liv.
Det var ju trots allt de enda deras familj var känt för.
Sin omåttliga egoism.

bra

Jättebra! :3 Inne på mobilen så det är svårt att skriva långa kommentarer, men superbra som vanligt! ^^