Antikens Grekland [Rollspelare och Countess]

Efter några sista förberedelser begav sig Leonidas ner till hamnen med sin broder. Platsen var fylld med fäder, sönder och makar som just tagit ett sista farväl från sina nära och kära, och precis som han själv hade de lovat att komma tillbaka helskinnade efter krigets slut. Leonidas förstod att det var en lång och brutal strid som väntade dem, men med Philip vid sin sida, och vetskapen om att Cleo väntade på deras hemkomst, gjorde honom stark.

Strax efter att männen försvunnit dök Octavia upp i matsalen. Hon var iklädd en vacker, havsblå klänning som hon hade med sig när hon först kom till riket. Med lätta steg trippade hon fram till drottningen och tog sig friheten att lägga sin arm runt hennes.
"Leonidas kommer tillbaka", sa hon tyst och la en tröstande hand mot Cleos överarm. Visste vid det här laget att hon skulle sakna honom mer än sin make.

Cleo kollade på flickan och slöt ögonen en stund, önskade verkligen att hon hade rätt. Inte ens gudarna kunde veta vad hon skulle ta sig till ifall han inte återvände till henne igen. Hon log svagt mot Octavia och nickade lite, han skulle tillbaka.
"Är du hungrig?" frågade hon och vände sig mot bordet som var fullt med godsaker. Hon ville tänka på allt annat än kriget som kunde kosta henne mannen hon älskade.

Månader hade gått sen männen seglat iväg och det hade tillkommit en till kunglig i palatset, en prins som liknade sin mor mer än någon av männen som kunde vara fadern. Hon visste inte riktigt vad hon skulle göra, behövde få veta vem fadern var men hon fick vara tyst om sin tvekan. Den enda som kunde ana något om det var Octavia, men över tiden som gått så hade Octavia blivit mer och mer som en syster och det fanns väldigt få saker som Cleo inte delade med kvinnan. Hon jobbade även med att hitta en lämplig make till sin goda vän, ville att hon skulle vara lycklig.

Striden var lika brutal som det hade förutspåtts. Överallt fanns kroppar och herrelösa hästar. Svärd klingade och män ropade på hjälp, trots att alla visste att ingen skulle komma. Leonidas borde ha varit van vid det här laget. Det var långt ifrån hans första krig. Ändå var det fortfarande outhärdligt att lyssna på människors desperata rop och flämtade efter andan medan livet rann ifrån dem. Han själv hade dock klarat sig bra, och precis som lovat höll han ständigt ett extra öga på sin broder för att försäkra sig om att dem båda skulle återvända levande. Men vid stunder då det kändes tungt tänkte han på Cleopatra, föreställde sig hur hon väntade på honom.
En morgon dök det upp en tanig man i kungligheternas tält. Han hade rest ända från riket för att leverera de goda nyheterna – att riket hade fått sin tronföljare. Drottningen hade fött en stark och frisk son.
"Gratulerar, min vän.", sade Leonidas med en vänskaplig hand på sin broders axel. Nyheterna hade överrumplat honom lika mycket som Philip, men då inget tydde på att det fanns misstankar om att någon annan kunde vara fader till barnet, fick han helt enkelt spela med och vara glad för konungens skull.


Ocatvia trivdes med sitt nya liv riket. Att kunna leva efter sina egna villkor och inte för andras behag. Samtidigt hade hon kommit allt närmare drottningen som blivit mer som en syster hon aldrig haft. Men samtidigt kunde hon alltid se en saknad i vännens blick – en saknad efter sin älskade. De skrämmande historierna som sträckte sig över havet spred oro i riket, och gång på gång fick hon övertyga sin vän om att inte ge upp hoppet. Snart skulle allt vara över och snart skulle både Leonidas och Philip komma ridandes genom den stora porten.

Cleo släppte sällan taget om sin son, litade inte på någon för att ta hand om honom. Hon letade upp Octavia och log svagt när hon hittade henne ute på en av palatsets många balkonger. Det samma balkong som hon först träffat Leonidas på. Hon log svagt åt minnet som kändes så otroligt långt borta. Hon gick fram till sin vän och vaggade det lilla barnet i sin famn.
"Jag vill kalla honom Theodore men Philip kanske vill ändra det..." sade hon och kollade på den vackra pojken.

Octavia stod ensam ute på balkongen. Hon tyckte om att känna den svala vinden genom håret. Det hade börjat växa ut igen, men var långt ifrån den längden som hon hade när hon först kom till riket. Hon vände sig om när hon hörde ljudet av fotsteg bakom sig och ett leende dök upp på läpparna när hon såg drottningen med den lilla kronprinsen i famnen. "En skänk från ovan..", sade hon med en varm röst och gick fram till dem för att kunna få en bättre titt på pojken. "Det är perfekt.".

"Min vackra Theodore." sade Cleo lyckligt och pussade pojkens släta panna innan hon räckte över honom till Octavia, hon var den enda drottningen litade på med prinsen. Hon log svagt och granskade sin vän, hade inte kunnat uttrycka sin tacksamhet på ett annat sätt än att låta henne hålla det viktigaste hon hade.

Striden var återigen igång. Grymmare och råare än någonsin. Mitt i allt hörde Leonidas en bekant röst skrika hans namn. Han vände sig mot rösten för att lokalisera den. Det var Philip. Hans bäste vän låg blodig på marken och såg på honom med smärtan lysande ur ögonen. Leonidas slängde av sig hjälmen och sjönk ner på knä vid hans sida. "Jag har dig Philip. Jag har dig", upprepade han flera gånger om, samtidigt som han lyfte upp sin vän så gott han kunde. Svagt lyfte konungen handen mot Leonidas, som tog den i sin. "Hjälp mig", bad han svagt. Blod vällde ur hans mun när han talade. " Jag är här", sa Leo, i ögonen lyste paniken. "Tack…" mumlade Philip lågt. Det fanns en tillit i hans blick. Leonidas ville säga något, men det var för sent. Philips blick hade kallnat, känslorna försvunnit, men kroppen var fortfarande varm.
Leonidas drog in luft i lungorna och vrålade så högt han kunde – det var ett smärtsamt skrik som hördes genom hela slagfältet. Han gjorde ett försök att resa sig med broderns kropp, men föll direkt till marken igen. Runt omkring fortsatte striden, men för Leonidas verkade den gå i slowmotion. Resten av världen försvann i det ögonblicket. Han hörde ingenting. Han kunde inte fokusera.
Plötsligt fick han en knuff, vilket fick honom att se sig om. En krigare höjde svärdet mot honom. Leonidas blundade, väntade på slaget. Väntade på att få följa med sin broder till underjorden – precis som han hade lovat. Men det kom aldrig. När han öppnade ögonen igen såg han en hur den unge Priam stod med sitt svärd genom krigaren. "Min prins! Vi måste retirera!", ropade han, men Leonidas verkade inte höra. Fienderna hade övertaget, och de behövde ta sig därifrån om de ville leva. Tre soldater hjälptes åt för att dra med sig Leonidas som tappert försökte hålla sig kvar vid sin broders döda kropp. Det fanns inte tid till att ta med konungen. Det enda de lyckades få med var hans svärd och hjälm.
När de till slut fick med prinsen sprang de så snabbt de bara kunde. Leo tittade bakom sig och såg hur hans bästa vän försvann längre och längre bort. Han hade lovat att hålla ett öga på sin broder, men han hade misslyckats. Det var hans fel.

Ju längre tid som gick desto ängsligare blev drottningen, hon var inte säker på om hon ville ha tillbaka sin älskare eller make först men hade efter ett tag insett att det var den förstnämnda som spelade störst roll i hennes liv. Hon hade gjort allt för att uppehålla sig själv under dagarna, allt för att inte tänka på honom. Hon behövde göra annat, se annat, tänka på annat. Därav satt hon nästan konstant i sin sons barnkammare och berättade olika sagor för den nyfödda prinsen, förstod gjorde han inte men det kändes bra med hans närvaro. Han gjorde det enkelt att inte sakna någon av männen då den lilla pojken helt och hållet hade hennes hjärta, mer än vad någon innan haft. Ifall det stod mellan sitt egna liv och pojkens så hade hon valt pojkens överlevnad utan att ens blinka. Hon blev inte heller missnöjd över att se prins Theodore växa, sakta men säkert, men det gjorde henne aningen ledsen att hans far, vem han nu än var, inte var med och såg utvecklingen av den vackra prinsen.

Cleo satt ute i den stora trädgården med prinsen i sin famn, hon njöt mest av solen medan den lilla pojken sov i hennes famn. Hon sjönk några vaggvisor för Theodore och smekte hans lilla rygg, när han väl somnat djupt så reste hon sig försiktigt upp och gick mot hans kammare för att stoppa om honom. Hon hann precis lägga ner honom innan en budbärare kom in i rummet, flåsande efter andan.
"Ers höghet... Kriget. Vi förlorade." sade han mellan andetagen. Cleo rynkade på pannan och spände sina käkar. Vi förlorade. Hon kunde inte bry sig mindre om självaste kriget, bara de inte hade förlorat allt för många män, makar, söner, älskare. Speciellt inte hennes egna. Trots det inre tumult inuti hennes huvud så nickade hon lite åt budbäraren innan hon skickade iväg honom.

Det spred sig en stor sorg över riket när stod klart att de hade förlorat och mist sin konung, tillsammans med många andra soldater. Alla som överlevt det råa kriget återvände hem – alla förutom Leonidas. Varför, och vart han tagit vägen, visste ingen. Vissa påstod att han kände skam över att ha lett så många män till underjorden. Andra menade att han sökte hämnd och var fast besluten om att söka upp mannen som dödat hans bästa vän. Han fanns inte där under den tolv-dagars långa begravningen för Philip. Inte heller när de reste en vacker staty för att hedra sin bortgångna konung, vars kropp aldrig blev återfunnen.
Dagar blev till veckor, veckor blev till månader. Men ingen hade varken sett eller hört någonting från prinsen. Inte förrän en solig eftermiddag då en ensam ryttare red in genom palatsets stora portar. Octavia, som, som vanligt, stod ute på balkongen var den första att lägga märke till det, och kunde knappt tro sina ögon. Hon skyndade sig genom korridoren och klev in i Theodores kammare där drottningen numera spenderade majoriteten av sin tid. Med andan i halsen mötte hon Cleos blick. Och allt hon behövde göra var att nicka för att få fram sitt meddelande.

Cleo hade inte kunnat sluta gråta ända sen Philips begravning, det var knappt att hon klarade av att se Theodores nyfikna ögon utan att brista ut i tårar. Hon hade inte räknat med att sakna sin make så otroligt mycket men det kändes hemskt att ha förlorat honom, utan att riktigt ha försonats med honom. Hon mådde nästan illa av hela situationen. Det faktum att Leonidas inte heller dykt upp än gjorde det hela värre, hon hade behövt honom mer än något annat men han hade försvunnit ifrån jordens yta. Av vilken anledning då vågade hon inte spekulera om, utan hoppades bara att han skulle hitta hem till henne igen. Hon plockade upp sin son som började gråta sig vaken. Cleo suckade lågt och pussade prinsens panna innan hon gick fram och tillbaka i rummet för att lugna honom. Hon vände dock blicken mot dörren när Octavia klev in. Hon spärrade upp ögonen och kände hur hon nästan tappade andan, Leonidas. Hon höll om sin son samtidigt som hon nästan sprang ner till portarna och vidare mot stallet.
"Du är här..." andades hon ut när hon såg Leonidas bakifrån, skulle känna igen honom överallt.