Prs tippest & JustAFriend

Snart var han uppe på det platta plåttaket. Med största sannolikhet gick det att höra varenda fotsteg där, en våning ner men han brydde sig inte. De skulle ändå inte veta vad det var.
Efter lite lirkande fick Elliot upp fönstret. En liten hög av rost bildades där på golvet nedanför. Han klättrade in och stängde bakom sig. Jösses vad det här påminde honom om minnet han just nu bara ville glömma. Minnet som var definitionen av "bittersweet". Efter att han låst dörren vände han ryggen till och sjönk ihop. Han virade armarna runt benen och begravde ansiktet nånstans där bland virrvarret av ben, armar och tårar. Återigen frågade han själv hur det ens var möjligt att tankar och minnen kunde göra så pass ont fysiskt.

Fönstret till bildsalen stod öppet. Seb klättrade in efter att han försäkrat sig att ingen kille med fräknar och lockigt hår satt vid ett bord och högg en sax i armen. Fan, flashbacks. Tänk inte på det, Seb. Slappna av. Tänk på något annat. Vad tänkte du på innan du började prata med Elliot? Konst? Fan, han kunde knappt komma ihåg vem han var utan Elliot. Vilket var så sjukt orimligt för hur kunde han ha tappat bort sig själv så snabbt? Det var inte ens hälsosamt. FAN.

Han satte sig ner vid ett bord med ett papper och vattenfärger framför sig. Omedvetet började han måla ett öga. Grönt. Elliots öga. Och han insåg inte ens vad han gjorde förrän han var klar och höll uppe teckningen framför sig för att granska den.
Då bröt han ihop. Lät tårarna komma ut. Tårarna som velat tränga ut hela dagen men som han hållit inne. Han lät dem rinna. Drog sig frustrerat i håret och tittade ner i bordet.
Han var ingen utan Elliot. Inte längre. Och han visste att han inte var bra för Elliot och han visste att han varit ett rövhål men han visste också att han inte kunde fortsätta leva utan den äldre.
Så han tog pappret, efter det torkat, och skrev på baksidan:
"Förlåt. Jag har varit ett rövhål. Jag vet inte ens vem jag är längre. Snälla förlåt mig även fast jag inte förtjänar det."
Och sedan lämnade han bildsalen och kilade in pappret i den lilla springan på Elliots skåp. Ångrade sig lite när han hade gjort det. Fast det var försent då.

Vägg - fem, Kropp - en. Kanske var det skumt att föra statistik på självskador. Kanske var det livsnödvändigt. Kanske en blandning av båda. Elliot visste bara att det motiverat honom en aning när han varit på bättringsvägen. Han kilade in den blå, slitna skrivboken under skåpet och låste upp dörren. Det värsta hade runnit av honom och han kunde trots allt inte låsa in sig för evigt. Emmet behövde sova och det behövde nog Elliot med om han skulle vara helt ärlig. Eller tja, det behövde han definitivt. Det kanske skulle hjälpa känslorna på traven en aning. Och hjärtesorgen. En kan ju alltid hoppas.

Ut ur skolbyggnaden och upp på cykeln. Trampade hemåt. Snabbt. Försökte att inte tänka på hur Elliot skulle reagera men misslyckades, som vanligt. Cyklade egentligen farligt snabbt med tanke på att det var mörkt ute och att det var dåligt belyst på många ställen. Inte för att Sebs lilla hjärna hade plats till att tänka på det.

När han kom hem slängde han cykeln på uppfarten och klättrade vant upp till sitt sovrumsfönster. Klättrade in och tände innan han låste dörren. Satte sig på sängen och drog upp mobilen. Alldeles för många missade samtal och sms från Brandon.
"Jag är hemma nu och ska sova."
Klick, skickat till Brandon. Sen satte han igång Netflix på tv:n och drog upp lunchen han inte ätit i skolan och åt. Gjorde sitt bästa för att inte oroa sig över Elliots reaktion. Vad skulle egentligen hända?

"Här", Eric räckte fram en smörgås. Elliot backade undan.
"Jag vill inte ha", mumlade han och fingrade på telefonen. Inte för att han kunde fokusera på något sådant utan mer för att Eric skulle dra därifrån. Brodern var oerhört uppskattad i de flesta lägen. När han försökte tvinga i den yngre mat? Mindre uppskattad.
"Du Elliot? Vi båda vet att något hänt. Snälla berätta, jag finns här för dig vet du", Eric trevade efter Elliots blick. Blicken som den yngre behöll fokuserad på den upplysta hemskärmen. Han skulle bryta ihop om han såg upp.
"Det är inget", mumlade han till svar. Han skulle aldrig öppna upp igen. Aldrig. Aldrig. Han hade gjort det en gång och well, det gick ju som det gick. Aldrig igen.

Efter en bekymrad blick, tandborstning och lite fler tårar la Elliot slutligen ner huvudet på huvudkudden. Kramade om den lille. Övertänkte. Ville sova men kunde inte för alla tankar som susade runt. Slutligen somnade han dock, helt utmattad.

Han somnade långt om länge. Övervägde för en sekund att stanna uppe hela natten och skippa skoldagen därpå, men insåg att om Elliot faktiskt skulle förlåta honom så skulle han vilja få det berättat face to face.
Inte för att det skulle hända. Men Seb fick vara lite naiv. Han kunde liksom inte hjälpa det.

Morgonen därpå vaknade han av sitt alarm. Gick upp direkt och stängde av det. Lite nervös över vad dagen skulle leda till. Tänk så hade han lagt lappen i fel skåp? Tänk så kom Elliot inte till skolan ens... Herregud. Så mycket kunde gå fel. Så. Jävla. Mycket.
Andas, Seb. Tänk inte på det nu. Det finns inget du kan göra för att påverka någonting nu.
Det fungerade lite. Tankarna lättade och han kunde nu klä sig utan att händerna skakade. Han drog på sig en vit t-shirt, en vinröd tjocktröja (definitivt inspirerad av Elliot) och svarta jeans. Innan han lämnade sovrummet så tog han Elliots halsduk och packade ner den i ryggsäcken. Han kanske behövde den. Ifall han inte köpt en ny.
Sedan gick han vidare mot badrummet och sprutade på sin parfym, fixade håret och kastade vatten i ansiktet. Försökte intala sig om att allt skulle gå bra. Och när det inte riktigt fungerade så intalade han sig att om det inte gick bra så skulle inget särskilt hända.

Sedan cyklade han iväg mot skolan.

Efter ännu en natt med orolig sömn och för många drömmar var det slutligen dags att gå upp. Han drog på sig ett par svarta jeans och sin marinblå tröja. Samma tröja som han haft dagen i bildsalen. Han hade inte velat ha den, någonsin igen. Men om man var som Elliot och inte hade så många så fanns det inte riktigt något alternativ. Om det var något Elliot var bra på så var det trots allt att ta bort fläckar, därför var det inga fysiska spår efter blod även om minnet alltid skulle finnas kvar.

Efter en hel smörgås begav han sig iväg mot skolan. För ovanlighetens skull nästan lite sent. Han ökade tempot och anlände precis när lektionen skulle starta. Han tog av sig jackan, packade upp ryggsäcken och sneglade snabbt ner i den lilla lådan som satt på skåpsdörren. Tidigare hade han låtit alla elevrådsordsförslag mm. ramlat ner fritt i skåpen men då det blivit "kaos", för en viss Elliot var en liten låda uppsatt. Det var flera lappar i men nåväl, de fick vänta. Han låste skåpet och sprang iväg mot lektionen.

Han såg inte Elliot i korridorerna. Om det berodde på att a) han var sen, b) han var ovanligt tidig, eller c) han var sjuk, hade Seb ingen aning om. Ingen Elliot i alla fall. Han hade önskat att han i alla fall fått se honom. Fått se vad han tyckte om lappen. Om han ens läste den. Eller bara kastade bort den så fort han insåg att den kom från Seb.

Seb låste upp sitt skåp och drog ut historiaboken. Rörelserna var tunga och sega. Hela grejen med Elliot påverkade honom för mycket för att ens vara normalt. Men vad skulle han göra åt det? Han klarade inte sig. Inte utan Elliot. Och fyfan vad cheesy det var egentligen. Förmodligen kände ju Elliot inte likadant för Seb och det sög. Så mycket.
Några minuter innan lektionsstart anlände han till klassrummet, med hörlurarna i öronen, och satte sig i ett hörn längst bak.

Lektionerna flöt på. Flöt ihop. Bla bla bla. Elliot försökte fokusera, med blandade resultat. Hur var det ens möjligt att bli beroende av något på så kort tid? Beroende? Jo, det var han. Han behövde Sebastian och att den yngre inte kände det samma eller ens ville ha honom där gjorde så jävla ont. Så fruktansvärt jävla ont.
På lunchen satt han med sitt lilla gäng i matsalen. Elliot ville inte dra till sig mer uppmärksamhet och misstankar än nödvändigt. Han satt där, återigen lite som ett skal. Tuggade lite smått på en bit morot och mumlade då och då instämmande.
Eftermiddagen var den samma som förmiddagen. En jävla smet.

Någon slarvig anteckning här och där. Ett litet ”jag vet inte” när han fick ordet av läraren även fast han inte räckt upp handen. Tankarna någon helt annanstans. I ett annat klassrum. Hos en annan kille.
Så var det hela dagen. Men Seb fick ingen snap, inget meddelande på Instagram, ingenting. Ingenting som intygade att hans ursäkt hade fungerat. Och fyfan vad det gjorde ont. Han hade fuckat allt. Och det gick inte att fixa. Vad hade han förväntat sig?
På lunchen satt han med Fred och några andra. Egentligen hade han satt sig ensam vid ett bord men idrottskillarna verkade älska att tortera honom med jobbigt prat så de bytte genast bord för att sätta sig med honom.
Och eftermiddagens lektioner var likadan. Tankarna på ett helt annat ställe.

Och sedan cyklade han hem. Förtvivlad, typ. Kände att gråten snart skulle komma. Slängde cykeln på uppfarten, gick in genom dörren, ignorerade Brandon och gick upp på sitt rum och låste. La sig i sängen, ansiktet i kudden, och lät tårarna rinna.