PRS Lupple & Medi

Willow vred på huvudet och såg in i hans ögon.
"Det låter som en bra ide." Hon såg över axeln på bilen och vred sedan på huvudet.
"Är det långt till huset eller kan man gå?" Hon lät så skör och hon darrade när hon stod på egna ben.
"Jag tror jag inte kan gå i vilket fall." Hon vände sig om och började sakta gå mot bilen och satte sig i passagerarsätet och slöt ögonen. Hjärtat slog hårt men hon verkade må bra.

"Man kan gå." Förklarade Lathan men nickade.
"Jag tycker det är bäst att vi åker bil." Sa han och gick in och satte sig i förarsätet och startade igång bilen och åkte in med henne på deras infart. Längs allén, det var en ganska lång grusväg kantad med stora och vackra träd.
"Det känns viktigt att berätta att Dorian inte är arg på dig eller något sådant, utan att det blev bara väldigt ansträngande för honom en stund. " Sa Lathan.
"Ansträngande är kanske inte rätt ord, det är i alla fall inte du Willow." Sa Lathan och parkerade bilen på deras stora grusuppfart och klev ur bilen, gick runt och öppnade hennes bildörr och hjälpte henne ut och sedan in i dörren.

Dorian började tyst och sakta gå tillbaka mot huset, vad fasen skulle han säga? Kanske hade Lathan gett någon bra förklaring. Tveksamt. Han började springa och var ganska snart i trädgården. Han kunde känna lukten av Lathan och Willow och stannade innan han tog ett skutt upp till sitt fönster och klättrade in och gick tyst in på sitt badrum och duschade av sig och bytte sedan om. Vad fan skulle han säga?

Tårarna ville inte sluta rinna och Willow såg mot huset-
"Jag trodde.. Jag vet inte vad jag ska tro." Hon sneglade på honom och bet sig i läppen medan Lathan parkerade och sedan öppnade dörren för henne.
Försiktig tog hon sig ut och lade armarna om sig och höll hans mobil i handen.
"Jag går till rummet." Hon räckte honom Dorians mobil och smet in i huset och smög upp till sitt rum, stängde dörren och sjönk ner i sängen.

Lathan nickade sakta och tog emot mobilen och följde henne med blicken och såg att hon var inne i huset innan han tog samma väg som Dorian upp till Dorians rum.
"Vad i hela friden Dorian? Flickan är förtvivlad, vettskrämd." Viskade Lathan allvarligt och Dorian stirrade på honom.
"Jag vet, det bara tog mig. Jag blev bara så törstig far. " Viskade han och vek skamset undan blicken.
" Drack du innan?" Sa Lathan och Dorian knöt nävarna. "I natt, det brukar gå bra far men vi var ute i solen och jag vet inte det tömde mig antagligen." Sa Dorian och stirrade ut genom fönstret.
" Du måste lösa detta, berätta sanningen ifall det krävs hon verkar trött på dina lögner." Sa Lathan innan han studerade sin son.
"Har du druckit?" Sa han sedan och Dorian nickade.
" Ja men jag är fortfarande törstig. Jag är alltid törstig när jag är med henne jag kunde bara inte behärska mig denna gången." Sa han tyst och vek undan blicken.
"Nästa gång kan hon dö. Lär dig att behärska det eller så får du inte träffa henne mer." Sa Lathan allvarligt innan han gick därifrån och Dorian hoppade ned från fönstret och använde den vanliga vägen in och gick mot hennes rum.

Han knackade försiktigt. "Willow?" Sa han lågt och slöt ögonen. Vad skulle han säga?

Sömnen hade tagit Willow och hon låg utslagen på sängen när hon hörde knackningen. En salivsträng låg på kudden och hon satte sig upp, gned ögonen och såg mot dörren. Tårarna hade slutat men hon var lika röd för det. Sorgset såg hon bort och ignorerade knackningarna. Hon lade sig ner igen och drog nu en filt över kroppen.

Dorian suckade tyst och lutade pannan mot väggen.
"Willow, jag kommer gå in till dig." Sa han och öppnade dörren, stängde den och satte sig en bit ifrån henne men såg på henne.
" Willow, jag är ledsen att du fick se den sidan av mig. " Sa han ärligt och drog med handen genom håret.
"Det finns så mycket jag behöver berätta för dig men jag vet inte hur eller om du ens vill höra det." Sa han ärligt och såg på henne. Var det rätt tid? Kanske, kanske inte.

"Jag blev rädd Dorian." Rösten var kvävd och hon rörde sig under filten och vred sig.
"Jag är sjuk och hjärtat slår fortare när jag är stressad." Hon gav ifrån sig en suck och slöt ögonen medan hon drog handen över ansiktet och flyttade filten så hon såg upp.
"Jag ska be din far att skjutsa in mig till stan. Jag kan inte." Hon satte sig upp och tog sig ur sängen.

Dorian nickade sakta.
" Jag förstår det Willow och jag kommer aldrig någonsin bli arg om du blir rädd för mig eller ens skylla det på dig eller någonting sånt. Jag är bara glad att du idag även om du var rädd lyssnade på mig." Sa han tyst och nickade.
"Okej, tillbaka till sjukhuset?" Sa Dorian försiktigt och stirrade tomt ut mot gården genom hennes fönster.
Skulle han bara säga det? Det skulle ju låta fjantigt, påhittat.
Men om han gjorde det som en lek då. Han log svagt.
"Jag vet att du har frågor och jag är redo att besvara dem. Du får ställa 20 frågor till mig om vad som helst och jag lovar att svara ärligt." Sa Dorian och drog stressat i sin tröja. Han kunde inte se en bättre lösning, han kunde inte bara berätta det. Hon behövde fråga och sen få ett svar, eller.
"Och jag lovar att inte berätta för någon vad du frågar, du kan fråga allt mellan himmel och jord." Sa han tyst och såg på henne innan han tittade ut genom fönstret igen.

"Det är nog bäst. Jag hade tänkt tågstationen och åka den vägen hem." Hon sjönk ner och såg upp på honom och kunde inte sluta att le.
"Första gången jag körde och bara 20 frågor?" Hon reste sig upp och började att gå mot dörren och såg över axeln.
"Okej så jag vill veta varför du vill vara med mig? Du kan få vem du vill och dina föräldrar accepterar en fattig person som mig och jag får dyr medicinsk vård. Varför?"

Dorian såg på henne och log svagt.
"Vi får se hur dina 20 första går." Sa han och skrattade lågt över hennes fråga. Det var vad hon skulle fråga? Han studerade henne och log svagt.
"Du är speciell och jag vill inte ha någon annan. " Sa han ärligt och blev chockad över sin egen ärlighet, av sina egna ord men han visste att de var sanna.