Flowers in the dark [PRS]

Det kändes så bra att vara där i famnen på den tre år äldre, förskräckligt bra. Men hon är inte riktigt redo för att medge det för sig själv, eller för någon annan för den delen. Det känns som att hon borde vara mer avlägsen, argare på Yaosu än vad hon för närvarande är. Efter attacken, efter alla lögner och besvikelser borde hon vara… ja, hon vet inte. Det känns lite som att hon sviker sig själv genom att förlåta honom helt och hållet, men vad kan hon egentligen göra åt det? Ingen har varit med om precis samma sak som hon, vilket bör betyda att ingen vet hur hon borde reagera. Hayley påminner sig själv om att det är okej, det har gått över ett år sedan de sett varandra, det är okej att omfamna varandra. Det är okej att känna förlåtelse. Särskilt när han är den enda personen som fått henne att känna på det sättet. Omfamningen får faktiskt några små tårar att tränga sig ut från ögonens murar, och slingrar sig försiktigt över kinderna. Inte något drastiskt, bara pyttesmå. Hur ska hon inte gråta när hon träffar den andre? Han är trots allt det bästa som hänt henne, bortsett från allt som gått snett. Med en liten grimas, som att hon inte kan förstå varför hon börjar gråta, tvingar hon bort tårarna med handryggen.
”Vi borde ha tagit med oss Chloe, hon gillar också att bita hårt.” Påpekar hon med ett glatt litet leende, räven och den lilla vovven skulle nog komma bra överens. Kanske de kan bita på varandra istället för på alla andra. Hur som helst kommer det inte hända nu, riktigt så smarta hade de inte varit. Plus skulle det kräva mycket av dem att ha en hundvalp med sig, stackarn skulle inte tycka om att flyga. Men då hade de varit två stycken som delade sin första gång på ett flygplan. ”Men ser fram emot att se Zihao bli gnagd i fötterna.” Självklart menar hon inte att hon vill se den ett år äldre få ont, absolut inte. Men deras relation bygger på att reta varandra, och efter de år hon lärt känna den mellersta Huaze brodern gillar hon faktiskt honom. Hon värderar honom högt. Det känns åtminstone betydligt bättre nu, inte lika stelt eller främmande som det varit innan. Den där kramen hade gjort mycket, och hon klagar absolut inte.
”Tackar tackar, tackar tackar.” Med samma glada leende slår hon sig ner i baksätet, men bara efter att ha gett Yaosu en klapp på axeln. Hon vill krama honom igen, men det skulle bara bli för mycket. Och det skulle leda till mer uppmärksamhet från paret inne i bilen.

När Yaosu stängde igen dörren efter Hayley sprack det där bleka leendet upp ordentligt och ännu en gång frustade han till. Inte tillräckligt högt för att någon annan än den tre år yngre flickan skulle märka, men tillräckligt för att hon skulle uppfatta det. Vad skulle han göra? Han kunde inte direkt ljuga om det faktum att hon gjorde honom lycklig, för det gjorde hon verkligen. Även efter att de spenderat ett helt år utan att se varandra.
Tjugotvååringen öppnade sin egen dörr och slog sig därefter ner bakom ratten. Trots att bilen bara stått där i cirka en timme hade han lyckats få hela fem parkeringsböter. Det var nästan ett mirakel att de inte bogserat bort fordonet ännu, ett mirakel som han var ganska så tacksam över. Nu hade han naturligtvis kunnat få tillbaks den, men vem visste hur lång tid det skulle ha tagit? Kanske flera timmar om inte ännu mer, och det hade han inte tid med för stunden.
Försiktigt pressade han på gasen så att hjulen långsamt började snurra. De lämnade sedan flygplatsen bakom sig i en ganska hastig takt tills de kom ut på motorvägen, då hastigheten blev betydligt högre. Yaosu pressade gasen i botten och landskapen flög förbi utanför fönstret. Att köra i över tvåhundra kilometer i timmen var inte något konstigt enligt varken honom eller någon annan bilist i landet. Helt ärligt var det underligare om man låg och körde lagligt, då nästan ingen gjorde det.

Tiden flöt förbi och de två Huaze bröderna fann sig själva helt upptagna med att konversera. Det var så lätt för dem att glida in i de ganska vanorna och låta modersmålet ta över, trots att de hade gäster i baksätet som förmodligen inte kunde förstå ett skvatt av vad de kacklade om. Först när de närmade sig Yancheng insåg de att de suttit och talat mandarin. Oartigt var det utan tvekan, förhoppningsvis hade det inte irriterat de andra två alldeles för mycket.
”Förlåt, det är lätt att glida in i gamla vanor”, sade den äldre brodern och sneglade bak mot Hayley i backspegeln - någonting han gjort alldeles för ofta under färden. ”Jag kommer att svänga av här och därefter är det inte långt kvar till stället vi ska äta på, så om ni tagit av er skorna eller sovit är det dags att börja göra sig redo”, fortsatte han och vände tillbaka blicken mot vägen.

Det där lilla frustandet som slipper ut mellan läpparna på Yaosu gör den artonåriga flickan väldigt glad. Att se honom lycklig värmer till inombords. Efter breven de växlat mellan varandra så har hon fått känslan av att han inte mått så bra, vilket han troligen fortfarande inte riktigt gör. Men att han kan le är åtminstone ett gott tecken, att se honom lycklig gör Hayley lycklig. Ett faktum hon inte kan förneka för sig själv. Hon följer honom med blicken när dörren stängs efter henne och han slår sig ner i förarsätet. Ett leende har smugit sig upp över hennes egna läppar. Det är en frestande tanke, att bara glömma allting som hänt och försöka börja på nytt med den tre år äldre. Nu är det såklart ingenting hon behöver göra precis där och då, det finns tid nog för henne att bestämma sig. Frågan är bara om hon skulle förlåta sig själv för det, om det är okej att återvända till någon som gjort henne så ledsen, så brusten som han gjort för drygt ett år sedan. Hayley lutar pannan mot fönsterrutan. Det kyliga glaset mot pannan känns bra, friskt. Tankarna börjar vandra bort, till frågor angående främst Yoasu. Dock kan hon inte undgå att lägga märke till hur de två bröderna helt och hållet börjat prata på mandarin, inte riktigt särskilt inkluderande av dem. Men tja.. de har trots allt inte sett varandra på väldigt länge. Ändå känns det lite bittert, men det är ännu en känsla hon inte riktigt kan acceptera. Joshua verkar ta tillfället i akt och få lite sömn. Hon själv har också varit sömnlös länge, men det är inte något nytt. Hon har varit vaken flera nätter i rad, flygresan var inget undantag. Hon kan fortfarande inte somna. Istället tar hon ut de trådlösa hörlurarna ur fickan, och sätter i dem i öronen. Därefter sätter hon på en spellista på Spotify hon jobbat en del med. Gnagandes i underläppen tar hon av sig sina skor, och slänger upp benen på andra sätet bredvid sig. Kanske lite oförskämt, men hon var ju faktiskt inte den enda som var det. Plus vill hon vara bekväm.

Det tar ett bra tag tills någon säger något på engelska, och det är Yaosu som bryter den tystnaden. Hayley har suttit med blicken ut genom fönstret hela resan, sneglat mot den andre ibland. Mer än så har hon inte gjort, bara suttit och funderat över allt och ingenting, beundrat den fina naturen. Hon petar försiktigt på sin bästa vän med foten, och han vaknar kvickt till. Han har slumrat till, legat och sovit ett bra tag nu.
”Hur länge har jag sovit?” Frågar han nyvaket, medan hon själv drar på sig sina skor igen. Hur länge kan det ha varit?
”En timme kanske? Jag vet inte, det är alltid du som har koll på klockan.”

Efter att ha svängt runt några hörn och letat sig in bland kvarteren, stannade tjugotvååringen på en smal parkering in mot en av väggarna. Det var en ganska smal gata de befann sig på med många olika små restauranger och affärer. Att ta sig in på en sådan plats med en ganska så bred bil hade inte varit någon lätt uppgift, men vid det laget var han ganska så van. Han hade liksom växt upp i ett liknande område och lärt sig köra på snarlika gator. För en annan hade det däremot varit nästintill omöjligt, i alla fall om man ville undvika att köra på någon.
”Sådär, restaurangen ligger några trappor upp”, konstaterade Yaosu och lade i parkeringsväxeln. De hade kört på i strax under tre timmar och den äldsta Huaze brodern kände hur magen började klaga allt mer för varje sekund som passerade. Usch, han var så hungrig att han istället mådde illa.
”Joshi, kom nu”, gnällde Zihao som öppnat dörren på Joshuas sida. Han hade fattat tag om den ett år yngre pojkvännens ena arm och stod och drog löst i honom. Inte hårt eller så, mest för att vara irriterande och få honom att öka takten. Jösses, tjugotvååringen himlade med ögonen åt brodern och öppnade Hayleys dörr istället. Var det lite för närgånget? Fast nej, hon hade ju trots allt kramat honom först och därmed var det okej för honom att sträcka fram en hand och hjälpa henne ut. Nu ville han mer än gärna slingra armarna runt henne igen och aldrig släppa taget, men han visste att det inte var acceptabelt.
”Fick du också sova något?” Undrade Yaosu försiktigt och blinkade långsamt. Den yngre flickans flätor var otroligt gulliga och ramade in hennes ansikte på ett väldigt smickrande sätt. Hon såg förvisso ganska trött och sliten ut, men samtidigt så otroligt vacker. Fan, han ville bara sträcka fram händerna och kupa dem runt ansiktet på henne, luta sig så pass nära att deras läppar möttes och glömma bort allt som hänt - allt det dåliga som skett alltså, för de lyckliga stunderna var fortfarande otroligt vackra.
”Jag går och frågar om de har något bord ledigt”, ropade Zihao och började dra med sig stackars Joshua mot trappuppgången. Därefter slängde han armarna runt nittonåringen och började överösa honom med små kyssar. Återigen, jösses.

Det tar en liten stund för Hayley att få på sig sina sneakers, tur att hon fått en förvarning några kvarter innan. Annars hade de behövt stå och vänta på henne, och det vill hon inte. Alla fyra är nog väldigt hungriga, åtminstone hon själv. Magen skriker efter föda. De hade förvisso blivit bortskämda på flygplanet, men hon hade skippat frukosten då hon inte varit hungrig, och tja.. nu är hon verkligen det. Magen ger ifrån sig ett flertal knorranden, lyckligtvis inte tillräckligt högt för att alla ska höra. Men tillräckligt högt för henne och den bästa vännen. Det får Joshua att fnissa lite tyst, samtidigt som hon själv skickar iväg en grimas mot honom. Tillslut får hon på sig de bekväma skorna. Precis i tid till att bilen parkerar. Uppmärksamheten glider till dörren på vännens sida. Den ett år äldre har öppnat den, och börjat dra i stackarns tröjärm. Sen börjar de där gnällande lätena att komma. Åh jösses. Hon har vant sig, men ändå. Fortfarande lika urlöjligt. Men hon och Yaosu hade inte varit mycket bättre själva, har hon iallafall fått sagt av sin vän. Det litar hon inte riktigt på dock.
”Ja ja, jag kommer,” suckar Joshua och stiger ut ut bilen, bara för att gripa tag i sin pojkväns hand och dra med honom från parkeringen. Han verkar inte riktigt klaga på att få en massa pussar slängda över sig.. men hur är det egentligen med homosexualiteten Kina egentligen? Måste vara rätt ovanligt i de mindre städerna.. långt ifrån lika acceptabelt som i New York. Det kommer de väl få reda på förr eller senare, men förhoppningsvis är ingen otrevlig. Sen glider uppmärksamheten till sin egna dörr, där hon finner den äldsta Huaze brodern. Yaosu hade fått för sig att öppna hennes dörr också, och hålla fram en hand till henne. Väldigt gulligt egentligen.. Hon påminner sig däremot att inte bli alldeles för bekväm med det, hur deras relation kommer att plana ut sig vet hon inte än.
”Inte riktigt nej.. har haft rätt svårt att sova på sistone,” berättar hon med ett litet leende, och tar tacksamt emot handen för att kravla sig ut ur bilen. Hon har lust att slingra armarna om honom igen, men hon gnager sig hårt i underläppen för att inte göra det. Det där med sömnen är ett riktigt problem dock, hon har inte fått någon sömn på flera dygn. Någonting med det försämrade måendet är det nog. ”Men det funkar!”

Helt ärligt hade Yaosu ljugit om han sagt att broderns display av affektion inte oroade honom en smula. Homosexualitet var ingenting som var acceptabelt någonstans i landet och det kunde leda till en hel del konsekvenser. Det fick en att tänka över hur bra de egentligen hade det i USA, där alla hade rätten att vara sig själva. Nu fanns det förvisso en hel del fördomar och åsikter där också, men det var i alla fall inte olagligt och inte heller sågs det som en sjukdom. På det positiva kunde Zihao och Joshua ta hand om sig själva, ingen tvekan om den saken. Så länge de inte bestämde sig för att lägga sig ner på marken mitt bland folkmassan och ha sex var det ingen större fara.
Tjugotvååringen vände så sakteliga tillbaka uppmärksamheten till Hayley, som med den äldres hjälp lyckats ta sig ur bilen. Det märktes som sagt verkligen på henne att hon inte sovit särskilt bra den sista tiden. Inte för att det var sådär jättemärkbart eller så, utan det var mest de små detaljerna. Ögonen såg inte lika alerta ut som de gjort för ett år sedan och hela Hayley verkade mer ”grå” så att säga. Ungefär som om ett grått moln hängde över henne hela tiden. Och det var Yaosus fel alltihop, det insåg han mer än väl. Om han inte fuckat upp så förfärligt hade de inte valt att gå skilda vägar, inte behövt genomgå så mycket smärta..
De svarta ögonen betraktade den yngre flickan under tystnad ett slag. Han bara stod där och glodde med andra ord, med ögonbrynen rynkade och hjärtat klapprande i bröstkorgen. Allt var hans fel, precis allting. Bara det faktum att hon lade till det där med att det funkar fick hjärtat att värka alldeles förskräckligt, ungefär som om det skulle krossas i små bitar vilken sekund som helst. Men det fick inte göra det, inte igen. Det var ju inte ens helt ännu, långt ifrån.
”Hayley”, började tjugotvååringen långsamt, samtidigt som en av händerna gled upp mot en av kinderna. ”Jag borde aldrig ha låtit dig gå igenom allt det där själv..det var fegt av mig att lämna och ännu mer fegt att flytta tillbaka hit”, fortsatte han tyst och övergick till att pilla med en av de blonda flätorna. ”Vill bara att du ska veta att jag beskyller mig själv och att jag aldrig kommer sluta göra det..du sover dåligt pågrund av mig, du har ont pågrund av mig..men kan ändå inte hålla mig borta och det är inte rättvist mot dig. Alls.”

Det var verkligen inte menat att samtalsämnet skulle bli någonting seriöst. Hayley har skojat om sömnbristen ett bra tag nu, hon har provat olika mediciner som inte fungerat. Men någon gång kommer det att fungera. De kommer hitta ett bra sätt. Hur som helst var det inte menat att dra ner humöret sådär, verkligen inte.. men tja, sagt är sagt. Hon kan inte riktigt gå tillbaka i tiden. Även om hon verkligen önskar att det varit möjligt. Då hade hon nog gått tillbaka långt i tiden, eller ja, kanske drygt ett år. Kanske saker och ting varit annorlunda då, om hon fått lite mer insikt. Eller så borde hon läxa upp sig själv nu för att inte vara så svag. Att inte förlåta allting som hände ett år tillbaka. Hon skakar lite på huvudet för sig själv, nej hon behöver inte läxa upp sig själv. Hon har inte förlåtit allt fullständigt, men allt skulle göra så mycket mer ont om hon inte hade Yaosu i sitt liv. Klart som fan att hon vill ha honom där med sig, sen får hon se hur det utvecklar sig. Om de kommer att bli lika nära varandra. Men hon tänker inte ta ut något i förväg. Med samma lilla leende stänger hon bildörren efter sig, innan blicken glider upp mot den äldres vackra ansikte. Bara att kolla på honom får det att göra ont i bröstkorgen. Inte för att det påminner om det som hänt, utan det påminner henne om hur mycket hon älskar honom. Dock känns det aningen konstigt hur länge han står och glor på henne. Nu var hon lite mer van vid det när de var tillsammans, så hon är lite ovan vid det. Men hon har alltid funnit Yaosus lätt konstiga beteende oerhört gulligt. Bedårande faktiskt. Tillslut öppnar han munnen, och ena handen glider upp mot hennes kind. Det får ögonen att bli betydligt större. Kontakten får kinderna att brinna, samtidigt som orden får tårarna att brinna mot ögonen.
”Det var lite fegt… men jag dömer dig inte, just då ville jag ändå inte ha dig i mitt liv,” berättar hon sakta men säkert. Hennes egna hand glider upp mot den andres, och kramar försiktigt om den. Hon vet inte om det är så värst smart av henne att gå tillbaka i gamla vanor när det kommer till den tre år äldre. Men att träffa honom får det att göra ont överallt, samtidigt som hon inte vill lämna honom en endaste sekund. Ögonen har blivit glansiga medan de betraktar det vackra ansiktet framför sig. Så väldigt vackert. Leendet på läpparna är blekt, men fortfarande genuint. Hon vet att hon borde vara arg, men hon har nog lämnat det planet. Ett steg närmre till att förlåta honom helt och hållet. ”Du, du är inte den enda anledningen jag har ont.. du behöver inte beskylla dig själv för allt det.” Nej, det har nog trappats upp gradvis ända sedan hon var liten och sen brast det liksom när attacken och bråket skedde. Det är helt enkelt inte bara Yoasus fel, trots att han gjort en del fel. ”Jag beskyller inte dig för allt det iallafall..”

”Men jag beskyller mig och det kommer aldrig ändra sig”, svarade Yaosu och gjorde en grimas. Blicken gled bort från det där ansiktet han fann så perfekt och fäste sig istället i fjärran. ”För allting hade varit så mycket lättare för dig om du sluppit allt det där som hände. Jag säger inte att saker och ting skulle varit perfekta, vet att de inte hade varit det, men kanske det hade varit bättre..en tröskel mindre att ta sig över”, förklarade han och började massera tinningarna med sin lediga hand. Det var som om all den där där skulden sköljde över honom igen, precis som den gjort den där dagen attacken skett, för att inte tala om under bråket på sjukhuset. Tjugotvååringen hade nästan lust att klippa till sig själv tvärs över ansiktet, trots att det egentligen var Hayley som borde göra det. Och inte bara klippa till honom, hon borde inte ens tala med honom.
”Jag känner mig så hemsk”, viskade den äldre när han varit tyst en gnutta för länge. ”Sagorna för tydligen med sig en hel del sanning, det är verkligen alltid vargen som är skurken i det hela”, fortsatte han tyst och ruskade på huvudet för sig själv. ”Jag vet att ahh ältar det hela, men kan inte komma underfund med varför du fortfarande vill ens se mig, än mindre tala med mig.” Yaosu kramade tillbaka handen ett slag innan han förde den mot bröstkorgen, på vänster sida där hjärtat slog. Det rusade fortfarande som om det inte fanns någon morgondag att tala om. Dunk, dunk, dunk. Ögonlocken gled samman och några ensamma tårar trängde sig fram. Hur kan man göra någon så illa när denne är den man älskar mest i hela världen? Han hade gjort det för ett år sedan och gjorde det fortfarande - älskade Hayley alltså. Hon var ett ljus han aldrig haft i livet innan och han skulle aldrig komma över det. Så att ha henne framför sig, med den nätta handen i sin egen, gjorde honom sorgsen på så många plan. De skulle aldrig kunna gå tillbaka till hur det varit innan och han skulle aldrig lyckas förtjäna hennes kärlek. Nej, det skulle inte vara rätt, eller snarare omöjligt, efter hans jävla lögner.
”Du är så vacker Hayley, hoppas att de har talat om det för dig under det här senaste året..” Samtidigt som orden lämnade läpparna på honom ljöd en betydligt gnälligare, högljuddare röst från ovan. Bokstavligen, mer specifikt från den tredje våningen.
”Hallå!” Gormade Zihao, som stod och hängde över staketet. ”Vi har fått ett bord, beställde alla deras specialiteter och kräftorna, så ta och pallra er uppåt nu va?” Ropade han därefter och försvann sedan utom synhåll. Alla var väl utsvultna vid det laget, vilket han redan konstaterat för sig själv.
”Ska vi gå upp?”

Nej, det verkar inte som att den andre kommer ändra sig angående det där. Spelar ingen roll hur många gånger Hayley säger motsatsen, han kommer nog beskylla sig ett bra tag. Och helt ärligt gör hon det också, men som sagt, inte för allt. Lögnerna är det som sårat henne mest, och faktumet att han verkat vara så okej med att hans jobb satt henne i fara. Nu är det rätt uppenbart att det inte var okej med honom, men under de månader som hon jobbade hos honom, blivit allt närmre varandra, blev faran för både henne och hans lillebror. Zihao visste nog om vad för arbete han gjorde, men ja.. den nittonåriga flickan hade inte haft någon aning överhuvudtaget.
”Du, jag tänker inte ljuga angående det där.. det hade varit betydligt lättare för mig. Men det finns inte något vi kan göra åt det just nu, eller hur? Och det är okej för mig.” Var det för hårt? Nej, hon tycker inte det.. det är något de kommer behöva jobba på, att vara okej med det som hänt. Inte må bra av det såklart, men att acceptera det och försöka gå vidare. Hayley har nästintill förlåtit honom helt och hållet efter alla brev de skickat till varandra. Däremot mår hon inte bra, men det här med depression och sömnproblem har legat bakom hörnet ett bra tag. Yaosus handling är inte det enda som fått henne att må så dåligt. Attacken och bråket var bara grädden på moset. Hon håller fortfarande hårt om den betydligt större handen. Sen protesterar ho inte när den äldre drar med sig den mot hans bröstkorg. Hjärtat dunkar för fullt där under, och det känns så bekvämt. Att vara så nära varandra, som de varit för över ett år sedan.
”Yaosu, du är ingen skurk alls. Du gjorde något dåligt, ja, men du är långt ifrån en dålig människa eller en skurk” Protesterar hon med ett försiktigt leende. Hon är väldigt beslutsam angående det där. Hon har känt den andre väl, och aldrig, aldrig har han varit en dålig människa, en skurk. Åtminstone inte gentemot henne, hon vet inte hur det är gällande andra personer. Men det är den uppfattningen hon fått åtminstone. ”Jag vet inte.. men tror inte jag kan leva utan dig i mitt liv.” Det är hon rätt säker på. Enda gången hon mådde bra var när hon fått brev från den andre. Med samma gulliga leende börjar hon att leka med de långa fingrarna, vickar på dem fram och tillbaka. Det är en tendens hon fått från Joshua, och det är rätt rofyllande. Leendet bleknar en aning när hon får en komplimang. Det är så vackert att få dem av Yaosu.
”Tack.. känns faktiskt inte lika bra när det inte är du som säger det.”Ögonbrynen rynkar ihop sig när hon hör en röst hon lyckligtvis vant sig vid. Blicken glider upp mot den tredje våningen, och ser hur Zihao står och hänger över staketet. Hon känner sig nästan tvungen att släppa taget om den äldres hand. Hon själv är inte redo att inse hur mycket han förlåtit Yaosu, och att visa det för andra känns inte riktigt så enkelt just då. Men hon skulle gärna hålla i den där handen hårt igen. Hon biter sig hårt i underläppen, nej det är okej att hålla honom i handen. Zihao bryr sig inte. Så hon nickar som svar på den tre år äldres fråga, griper tag i handen igen och börjar dra med sig honom upp för trapporna.

Kanske det varit bra att Zihao kommit och avbrutit deras lilla samtal, annars hade de nog aldrig kommit någon vart. För så snart Hayley påpekade att hon inte beskyllde Yaosu för allt, ville denne absolut säga emot. Det var en såndär evig konversation som skulle kunna fortgå i flera århundraden utan några som helst framsteg. Och så var det ju faktiskt ganska trevligt att höra broderns stämma igen, även om han var irriterande som alltid. Ungefär som en liten fluga som alltid surrade omkring i närheten utan att man kunde slå ihjäl den. Inte för att han ville slå ihjäl Zihao, men ibland hade han allt lust att nypa till honom i örat. Hårt.
”Du har rätt”, konstaterade den äldre medan de rörde sig uppför metalltrappan. Hela gatan såg ganska schabbig ut, med soppor liggandes på vägen och gatustånd mitt bland dem. Men det var helt enkelt så det var, inte bara på just denna gata. Restaurangen var i alla fall mycket trevligare, vilket var väldigt ironiskt då huset den låg belägen i såg fallfärdigt ut.
”Vi kan inte ändra på något av det som hänt, det är ett simpelt faktum”, fortsatte tjugotvååringen och drog in den ljuva doften av nylagad mat. Restaurangen verkade vara fylld till bredden, däremot hade den yngre brodern tydligen lyckats roffa åt sig ett bord i hörnet. Skivan gick att snurra på så att alla kunde nå, oberoende av vart maträtten befann sig. Det var helt ärligt betydligt smartare än ett vanligt bord, speciellt när man hade ett antal olika rätter som alla skulle dela på.
De mer simpla rätterna verkade redan ha anlänt - många av dem vegetariska. Zihao hade utan tvekan tänkt på Joshua när han beställt, men om han inte mindes helt fel var Hayley inte heller mycket för kött? Nåväl, det såg i vilket fall gott ut, även om en hel del rätter fortfarande fattades. En kypare drog ut stolarna åt dem och Yaosu slog sig ner bredvid den mellersta Huaze brodern, som oartigt nog redan börjat stoppa i sig av maten. Det var uppenbart att han noterat hur de två nyanlända ungdomarna flätat ihop fingrarna. Blickarna var väldigt intensiva och nyfikna på samma gång, som om han fann det hela både roande och aningen underligt. Nåväl, han fick tycka precis vad han ville.
”Så låt mig förklara”, började den äldre och rätade lite på sig. ”Skivan i mitten går att snurra på så att det ska vara enkelt för alla att nå, ställ inte era skålar på den för kan garantera att den kommer försvinna framför näsan på er”, förklarade han och plockade upp sin egen skål, tillsammans med ätpinnarna. ”Riset i skålen går att fylla på, säg bara till så hjälper jag er beställa..” Han plockade upp en stekt grön, böna från en av de små skålarna och lade den ovanpå riset. ”Ni tar allting med era ätpinnar, vi kommer att få handskar när kräftorna kommer så att allting inte blir kladdigt.” Jodå, han kände att det var väldigt viktigt att varenda en av dem visste hur de skulle hantera situationen framför sig. Han önskade nämligen att han fått en liten lektion den första gången han stött på en gaffel.