Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Alatar visste väl att det här var det rätta att göra. Han visste att i teorin hade Thessa rätt. Men ändå kändes det så fel att stå här inför sonens grav och störa honom i sin vila, men det var en känsla uppblandat med en faders hopp om att få träffa sin son igen. Oavsett om det skulle fungera eller ej, så bara för en kort stund. en sista gång. Fått säga allt det där man aldrig sagt för att man aldrig räknat med att det skulle ta slut på det vis som det gjort. Men det skulle fungera fullt ut, det var han övertygad om. Med Thessas hjälp och medaljongens upptäckt, med de rätta makterna. Allting talade för att det skulle gå vägen. Resten var en faders oro och inte hans vanliga, mer praktiska förhållningssätt till sånt här. Dessutom var det rätt i tiden. Airdan behövdes igen, hans tid och mål här på jorden hade aldrig blivit klart. Han var helt övertygad om att det var fler högre makter inblandade här som tillät honom att återvända just nu, kanske till och med som hjälpte dem i det? Han skulle inte spekulera alltför mycket, men han kunde inte helt skaka av sig känslan av att ha en osynlig hjälpsam hand om axeln i det här. Kanske var det för att han skulle klara av det här när Thessa behövde hans hjälp.
Men alla dessa tankar hörde inte hemma här och nu. Nu fick bara finnas fokus, inget fick gå fel nu. Han slog undan alla tankarna och böjde ner huvudet något samtidigt som han slog ut med händerna med handflatorna uppåt bredvid sig, tog emot all hjälp han kunde uppmana.
"Ostende te iterum". Han stämde in i Thessas bedjan, slöt ögonen då en iskall fläkt mötte hans rygg och gav kalla kårar längs ryggraden och tycktes kyla ner varje cell inombords. Nackhåren tycktes resa sig på ända. De hade åtminstone kallat till sig uppmärksamheten, nu skulle de bara lyckas få honom helt tillbaka till sig.
"Aliquam redire, opus es, fabula non perficitur. Revertere et adiuva filium tuum" närmast mässade han i en ton något djupare än sin egen samtalston, kände hur värmen långsamt återvände inombords igen, långsamt gav en nästan brinnande varm känsla ändå in till skelettet för att sedan tonas bort och återgå till kroppens normala temperatur. Nackhåren och den där nästan surriga känslan som farit igenom kroppen tycktes lägga sig igen och det var som att allt blev tyst under någon sekund.
"Far." En röst Alatar skulle känna igen var som helst, ibland hur många som helst. En röst han längtat så efter att få höra igen. Han ville knappt öppna ögonen igen, i rädsla för att det skulle ha blivit misslyckat och att det bara var någon sorts inbillning. Men när han öppnade dem så stod ändå sonen i egen hög person framför honom, och leendet letade sig fram på Alatars läppar.
"Airdan." han klev fram de få stegen fram till honom för att omfamna honom i en otroligt efterlängtad kram.

Drews blick landade till slut på sin bror när han var på väg mot honom, log och höjde ölglaset lite lätt åt honom som en sorts hälsning. Följde honom med blicken då han kom och slog sig ner, höjde lite lätt på ögonbrynen med en menande - men ändå lätt skämtsam - blick mot hans klädsel.
"Har du krupit hit?" frågade han retsamt, men egentligen brydde han sig inte det minsta. Han gillade verkligen lättsamheten i att spendera en kväll här, där man kunde klä sig och bete sig i princip hur man ville, jämfört med en riktigt tråkig middag vid hovet. Vilket förstås berodde på hovsällskapet också.
"Så, har du pratat med farsan sen han kommit hit?" frågade han sen, det var trots allt det som kändes som deras huvudämne för kvällen.

Thessa öppnade ögonen och stapplade bakåt ett steg då hon fick syn på Airdan. Hon visste att de skulle klara uppgiften, att bringa den tidigare konungen tillbaka till liv, men det blev så verkligt när han sedan stod där. Framför dem.
Hon samlade sig och såg på när Alatar omfamnade sin son. Thessa kände tröttheten skölja över henne. Det hade tagit mycket på krafterna att utföra trollformeln.
Trött log hon i försök att dölja utmattningen. Det gick väl inte helt, Thessas händer darrade och hon var en aning blek. Svett rann nerför pannan över hennes kinder. Hon svalde torrt och insåg att det inte hjälpte något. Men det gjorde ingenting. Ingen skulle döma henne.
”Kung Airdan.”, sa hon sedan och neg för att hälsa på sin svärfar. Hon letade efter orden och sträckte på sig igen för att möta hans blick. ”Jag är glad att du är här igen.”, sa hon och övervägde att berätta varför de hade kallat hit honom. Det skulle kanske komma som en chock och Thessa var inte säker på att hon ville vara den att tynga honom med deras teorier. För det var väl bara det?
Länge hade Thessa känt att det onda inte över. Striden i Oriagate var bara början. De hade vunnit fighten, men det betydde inte att striden var över. Eller var det en annan strid nu? Hon hade bråkat med tankarna att det skrämde henne bara. Hjärnspöken. Hon återupplevde det förflutna och skrämde upp sig själv och sin omgivning. Men ändå stillade inte tankarna. Och det tog hon som ett tecken. Det var inte över. Det fanns något där, i skuggorna och mörket, som väntade och iakttog. Hon kände det med hela sin själ.
Blicken vandrade till Alatar. Han skulle få berätta, tänkte hon. Dessutom, fortsatte hon fundera, skulle kung Airdan lista ut vem Thessa var. En mördares dotter. Det var inte säkert att Airdan skulle gilla det.
Hon påmindes om den gången hon frammanat kungen, som bröllopsgåva till Rowan. Det hade varit ett fint möte. Men det var längesedan. Tiderna var annorlunda. Thessa ville inte dra förutfattade meningar. Airdan skulle få bestämma själv vad han tyckte om henne. Hade han accepterat henne tidigare, så kunde han väl göra det igen?
Hon tänkte på Rowan och backade igen. Ville iväg. Ville berätta, att Airdan var här. Om hon kunde förmå sig att säga de orden. Men någonting var hon tvungen att göra, eller säga. ”Alatar, jag måste se efter Rowan. Vi möts senare.”, sa hon och nickade åt de båda för att sedan avlägsna sig.

Finnigan gav ifrån sig ett skratt. Det var befriande. Så skönt att inte behöva gå in i någon roll med Drew. Drew verkade tycka om Finnigan som den han var och det var han väldigt tacksam för.
”Äsch, ännu mer anledning att tvätta kläderna bara.” Han ryckte på axlarna och tog en sipp av drycken.
Han lät blicken vila på Drew. Lyssnade på hans ord. Tystnade igen med blicken i Drews ögon. Försökte se hur ärligt han kunde svara. Löjligt, för han visste ju att om någon skulle förstå, så var det väl Drew.
Han drog ett andetag in genom näsan och pustade ut.
”Jag såg honom. Jag försökte prata med honom, men..” Han sänkte blicken och såg upp igen med en menande blick. De visste ju att Philip inte hade öga för de på det sättet. Philip var full av sig själv och döv för all kritik. Och var det inte kritik, lyckades Philip ändå twista deras ord.
Finnigan drog eftertänksamt fingertopparna över bordsskivan samtidigt som han såg ner på de. Han satte sig tillrätta och harklade sig. Det var svårt att formulera sig idag. ”Jag tycker att mamma och pappa ska bli sams igen. Jag vet att pappa har gjort hemska saker. Men det har mamma med, visst? Och ser man förbi det, så ser vem som helst att de är skapta för varandra? De kan inte vara utan varandra- då går det ut över hela världen. Pappa är hopplös!”

Airdan såg mellan de båda som nu bringat honom till livet, två så viktiga även om han egentligen aldrig träffat sin svärdotter på riktigt. Inte i levande tillstånd i vart fall. Då hans far backat undan ett steg från kramen fokuserade han sig mer på Thessa, som liksom Alatar verkade ha använt en stor del energi för att få hit honom. Förståeligt.
"Jag är glad att vara tillbaka." Det skulle han vara de båda evigt tacksam för. För den andra chans han nu hade fått här. Följde henne iväg med blicken för att landa den på sin far igen, nästan med en liten sorg i hjärtat. Det kändes som om allt som hänt hade åldrat hans far betydligt fler år än vad åren borde ha gjort, åtminstone mentalt.
"Berätta nu allt." Bad han mjukt.

Rowan hade haft en osedvanligt lugn förmiddag, den senaste perioden hade varit hektisk. Inte rentav stressig, men det hade rört sig någon sorts oro. Något som var i görningen utan att han riktigt kunde placera vad eller ens var. Men idag hade han haft ett möte lite tidigare på morgonen för att sedan ha tillbringat resterande del av förmiddagen med Jeanne och lilla Ravna. Det här med att ha blivit morfar var fortfarande en ovan tanke, men den lilla söta krabaten var ett sådant litet glädjeämne. Han hade fortfarande lite pappersarbete att arbeta med, men Jeanne hade åtminstone erbjudit sällskap och samtal under tiden han satt med det.
"Såg du förresten till din mor när du kom hit?" frågade han med en blick bortåt soffan där Jeanne satt med den lilla bebisen nu sovandes i famnen. Dottern skakade lätt på huvudet som svar, höll sig lite mer lågmäld för att inte väcka dottern på en gång.
"Vi får ta och leta upp henne snart då, det börjar närma sig lunch." Svarade Rowan och gjorde en liten paus. "Har du märkt av något särskilt idag? Jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Det är som om det är någon magi i luften, stark nog för att känna av men för svag för att jag ska förstå vad." Han hade svårt att beskriva känslan, det var mer ett intryck av att något var på gång.
"Något kanske, men inte starkt nog för att jag skulle ha tänkt på det om inte du nämnt det." Svarade Jeanne med ett snett leende och tvekade lite. Ville berätta för någon om vad hon gjort, vad som hänt där i Garkhauth. Men det kändes inte helt rätt att berätta det först för sin pappa, han behövde inte bekymra sig om det också. Hennes mor kändes mer rätt för det.

Drew skrattade lågt och lyfte glaset till munnen för att ta ytterligare en klunk, kunde egentligen inte bry sig mindre om hur han såg ut. Hade svårt att tro att det skulle vara någon annan här som brydde sig också, han var trots allt långt ifrån den enda som var tvivelaktigt klädd här inne. Han skulle lätt kunna peka ut ett gäng som såg värre ut än honom också.
"Men han var som vanligt?" föreslog han med ett snett leende, deras far var ju... Speciell. Det gick inte riktigt att beskriva honom och hans sätt om man inte träffat honom själv. Han lyssnade i tystnad och nickade sedan instämmande i broderns ord.
"Jag kunde inte hålla med mer. Jag tror dem där två behöver varandra. Jag har visserligen inte försökt prata med honom nu, men jag tror han kan behöva morsan som håller honom på rätt väg. Och mamma kan nog behöva honom, hur märkligt det där än är. Men hon känns tio år äldre av allt det här." Instämde han, tyckte inte riktigt hon varit sig själv sedan de gått isär. Men så var det kanske inte så konstigt heller efter ett så långt äktenskap.
"Men hur då? Dem båda är ju fan dem mest envisaste människorna jag mött."

När Thessa först lämnat graven bakom sig och kommit ut på slottsgården igen pustade hon riktigt ut. Det slog henne att hon bara andats ytligt en längre tid, inte riktigt haft de där djupa andetagen. Hon var snurrig och tog sig för bröstet. Stannade upp under en av träden på gården och blickade upp mot slottet som tornade sig högt upp framför henne. Thessas tankar gick till Rowan. Hur skulle hon förklara sig? Hon hade inte tid att bestämma sig, det måste komma fram nu. Ett fågelkvitter drog henne tillbaka till verkligheten igen så att hon gick vidare. Inne i slottet möttes hon av tjänare som snabbt var vid hennes sida för att hjälpa henne. Oroliga blickar och ord- vad hade hänt? Thessa teg och nekade hjälpen, men tog emot en näsduk för att kunna badda ansiktet iallafall och ta bort svettpärlorna. Hon harklade sig i försök att samla sig. Tvingade sig själv att tänka på det goda och lyckades i det lugna sig. Att bara föreställa sig sina barn, och sitt barnbarns, ansikte gav henne ro. Ett litet leende letade sig fram på hennes läppar.
Thessa styrde stegen mot Rowans arbetsrum.
Hon räckte över näsduken till en av tjänarna och gav tecken om att de skulle lämna henne ifred. Om hon behövde de så skulle Thessa kalla på dem.
Thessa stannade framför den stängda dörren, påminde sig om det goda i livet, och tryckte sedan ned handtaget för att öppna dörren. Den svängde inåt.
”Rowan.”, sa hon när hon fick syn på honom vid papperna. Och Jeanne som satt bredvid med Ravna i sin famn. Thessa log. ”Jeanne. Och Ravna.” Thessa gick fram till dem och böjde sig ner för att försiktigt nudda sina läppar mot det lilla barnets panna i en lätt puss.
Thessa rätade på sig och mötte Jeannes blick. Hon log varmt och strök med fingret över sin dotters kind. ”Du passar som det. Mor, menar jag.” Thessa gav barnet en sista blick innan hon såg på Jeanne igen. ”Jag behöver prata med din pappa. Kan du lämna oss ifred ett ögonblick?” Thessa vände sig lugnt mot Rowan. Hon sökte med sin blick i hans efter någon som kunde skvallra om att han visste vad som försiggick. Men där kunde hon inte vara säker. Thessa skulle vara tvungen att säga någonting.
”Det gäller din far, Rowan.”. Thessa tog sig friheten att dra ut en stol bredvid sin make och slå sig ner på den. ”Jag och Alatar.. vi gjorde utförde en trollformel.”

”Vanligt och vanligt..!”, ekade Finnigan och fnös. Han förstod ju vad Drew menade. Finnigan skulle aldrig beskriva sin pappa som vanlig.
”Jag säger att vi lurar dem. Det är det enda sättet för de att samarbeta.”, sa han sedan tvärsäkert. Kanske alkoholen hade nått honom upp i huvudet.
Finnigan såg ut genom fönstret, förbi huvudena på gästerna inne i värdshuset. Han tystnade ett ögonblick och vände sig till Drew igen.
”Vi säger att det är någon som hotar att attackera slottet. De vet var skatterna är och planerar att råna oss. Mamma kommer vilja komma upp med en plan, men pappa kommer att vilja gå till attack.” Finnigan tystnade igen. ”De lyssnar inte till reson just nu.”, tillade han med en suck.

Rowan lyfte blicken mot dörren då ljudet av dess öppning nådde honom, och log först då han fick se sin hustru komma in vilket strax övergick till en lätt bekymmersrynka i pannan då han förstod att det var något på gång med henne. Snarare anade att något inte stod helt rätt till, och oron för henne växte omedelbart.
"Mamma." Hälsade Jeanne med ett leende tillbaka mot sin mor för att sedan nicka lite åt hennes bedjan. Rättade till Ravna i sin famn för att sedan resa sig upp. "Tack." Tillade hon med ett varmt leende och såg mellan de båda i ett sorts hejdå.
"Vi ses till maten sedan istället." Sade Rowan och följde dottern med blicken då hon försvann ut, och i samma stund som dörren stängts efter henne så riktade Rowan tillbaka blicken och fokuset till sin fru.
"Mår du bra?" frågade han med en viss oro i rösten, kanske var det det här vad han känt av? Att något inte stod helt rätt till med Thessa? Lutade sig lätt framåt för att ta hennes hand i sin, höjde lite lätt förvånat på ögonbrynen åt hennes ord. Hans far?
"Vad i all sin dar då för?" frågade han nyfiket, kunde inte riktigt se vad de ens skulle kunna utföra för några trollformler som hade med honom att göra. Det var många år sedan morden nu, och det var visserligen den sortens sår som nog aldrig skulle bli helt läkta, men snarare överslätade. Det kändes som en svunnen tid numera, något som inte längre korsade ens tankar lika ofta som då. Samtidigt som det inte längre gjorde ont på det viset att tala om, snarare en naturlig del i deras historia.

Drew flinade lite, vanlig hade väl inte riktigt varit det bästa ordet att använda för att beskriva Philip. Philip var en karaktär man fick träffa för att förstå hans sätt, och inte ens då gick det riktigt att förstå varför han var som han var. Kanske var det uppväxten, kanske något annat, men ärligt talat hade Drew gett upp på att försöka förstå fadern mer än så.
"Det har du nog väldigt rätt i." Att bara be dem försöka bli sams hade han väldigt svårt att tro skulle fungera, snarare skulle det kanske få motsatt effekt. Ett litet leende spred sig på hans läppar ju mer Finnigan förklarade om hans idé.
"Du är då inte dum, du. Jag tror du är något riktigt bra på spåren där. Vi måste nog få tvingat ihop dem för att dem ens ska tala med varandra." höll han med.

Hur förklarar en att en tagit tillbaka någon från de döda? Det skulle väl vara enkelt för någon som Thessa. Som så länge hållit på med sådana mörka trollformler.
Men det här var inte vem som helst som Thessa och Alatar hade trollat tillbaka. Det här var inte hemma i Garkhauth där Thessa, tillsammans med sitt folk, övat och praktiserat för sakens skull. Det fanns någon mer mening med det. Trots det var det svårt att finna orden.
Thessa sänkte blicken ett ögonblick för att vifta bort hans fråga- ville inte att det skulle handla om henne. Det var ju tvärtom. Frustrationen växte i henne samtidigt som hon insåg att hon måsta säga något. Nu.
Hon tittade upp igen och mötte Rowans blick. ”För jag tror inte att striden är över. Och vi behöver Kung Airdans hjälp. Rowan..” Thessa tvekade ett kort ögonblick, men tog till orda igen innan hon skulle låta rädslan ta över. ”..Vi har tagit Airdan tillbaka. Hit till oss. Han är med Alatar nu. Jag ville bara att du skulle få veta först. Innan du träffar honom igen.”
Thessa rynkade pannan. Hennes ord kändes ändå inte tillräckliga. Hon kunde bara ana det Rowan kände och tänkte. ”Jag tog mina känslor före dina. Och jag är ledsen för det. Jag borde ha pratat med dig om det. Men du har också känt det, eller hur? En ondska som sprider sig. Som ett sår som inte läker, som.. att det inte riktigt är helt rätt till i riket.” Hon tystnade då. Ville höra vad Rowan skulle säga.

Finnigan såg på Drew. Flinade han med när han förstod att Drew gillade idén.
”Tja, om inte du har någon annan idé?”, sa han och lutade sig bakåt i stolen samtidigt som han smakade på drycken i sin hand.
”Vi kan inte använda oss som bete, det fungerar bara på mamma.”
Finnigan såg ut att fundera. ”Kanske att..” Finnigan tvekade lite och gav ifrån sig ett frustande skratt. ”Ja, alltså, det funkar bara på pappa..” Han tittade på Drew igen. ”Om vi säger att Rowan inte behandlar mamma så snällt, så kommer nog pappa gärna till hjälp, men.. Jag vet inte hur sugen jag är på att blanda in kungen av Vrale in i den här soppan.” Han ryckte på axlarna och hällde i sig det sista ur glaset.

Rowans oro för sin fru minskades inte mycket, men den glömdes helt ärligt ganska så kvickt bort ibland allt det andra hon berättade. Att ta tillbaka Airdan? Det var en hisnande, och nästan lite skrämmande tanke. Något han drömt så mycket om förr, när alla de såren hade varit så färska. Men nu kändes det som åratal sedan. Vågade dock ännu inte riktigt tro helt och hållet på vad hon sade - att de hade lyckats med att återta honom. Det kändes inte verkligt, kanske för att det var mycket att ta in på en och samma gång.
Visserligen höll han med henne om att något inte var över i riket, det fanns en växande oro som han inte riktigt kunde sätta fingret på. Inte kunde placera vilket gjorde det ännu svårare att göra någonting åt, och efter kriget och alla dess efterdyningar kände han sig sliten. Matt, och att få riket fullkomligt på rätt köl kändes som en utmaning vars simpla tanke fick honom att känna sig år äldre än vad han var.
"Ja, jag har också känt av det. Något är på uppgång. Men far... Hur?" Det var egentligen inte mycket mer än en retorisk fråga, för hon hade ju faktiskt förklarat det väl. Men det var förnekelsen som levde kvar i honom som förmådde honom att ställa frågan framför något annat, i att han varit död i så många år och att Rowan aldrig riktigt vågat tro att det ens skulle vara möjligt. Han skakade svagt på huvudet som för att försöka rensa tankarna. Tog hennes hand lätt i sin och log litet som för att försäkra henne om att hon inte hade något att ursäkta sig för. Visserligen önskade han kanske nu att han hade vetat om det lite tidigare, men det var bara en dum önskan. Det hade varit bättre att vänta än att få upp hans förväntningar för att sedan misslyckas med formeln.
"Älskling. Om jag får gissa var det här din idé, och bara i det kunde det inte spela mindre roll om du gjorde det för mig eller vad du gjorde det för." Påpekade han i en mjuk ton för att sedan släppa ifrån sig en lågmäld suck.
"Det här är något jag i så många år förr drömde om, att åtminstone få ett sista samtal med honom. Ändå kan jag inte påstå att jag känner mig redo att träffa honom igen." Tillade han.

Drew skakade svagt på huvudet åt broderns fråga samtidigt som han tog sig en kort stund åt att fundera åt hans senare fråga. Det där med att locka dit sin far kunde vara en svår nöt att knäcka, han var ju inte direkt av den lättövertalade sortens människa. Och misstrogen som han var skulle han knappast vara den lättaste att försöka manipulera dit heller - bara be honom följa med eller lyssna på dem skulle aldrig fungera, det var han då säker på. Fick ett litet flin på läpparna åt förslaget.
"Du är nog inte helt ute och cyklar i det där. Förvisso är det väl inte optimalt att blanda in kungen, men risken att han får reda på det är väl ändå ganska så liten? Dessutom har jag svårt att tro att han, eller någon alls för den delen, nånsin skulle protestera mot att ha fått ihop de där två igen. Trots allt borde väl han också vinna på att farsan lugnar ner sig lite." Sade han med ett flin om läpparna.

Thessa lade märke till att hon inte hade andats fullt ut och pustade ut den sista luften i lungorna i lättnad. Hon hade väl hoppats på att Rowan skulle stötta hennes idé, trots att hon hade tagit saker i egna händer, utan att han vetat om. Det var en lättnad att få det bekräftat.
”Jag gjorde det för våra barns skull, Rowan. Och riket. Och för dig.” Hon pausade och drog lite på mungiporna i ett litet leende. ”Jag är glad att jag kunde hjälpa dig träffa honom igen.” Thessa höjde en hand för att lätt placera den över Rowans kind och smeka den med tummen hennes. Hon lät sig dröja med blicken i hans.
”Okej.”, sa hon mer bestämt efter några sekunder och drog undan handen. ”Kom då. De väntar på oss.” Thessa reste sig upp ur stolen och vände sig mot dörröppningen. Hon tog ett steg åt det hållet, men vred sedan på huvudet och såg över axeln på sin man. Övervägde att säga något mer, men sköt snabbt undan tanken. När Rowan var redo så skulle han komma efter.
Thessa öppnade dörren och gick sedan före Rowan därifrån. Hon anade att Alatar och kung Airdan gått in i slottet. Mycket riktigt, så fick drottningen tecken av tjänare att Alatar och kung Airdan väntade i ett av allrummen i slottet. Thessa styrde stegen åt deras håll.
Hon knackade på dörren innan hon kände på handtaget och visade sig i dörröppningen. ”Alatar? Kung Airdan?”

Finnigan flinade brett åt sin brors gillande. Han visste ju, nej, alla visste ju, att Philip och kung Rowan hade svårt att komma överens.
Det fanns sanning i Drews ord. De skulle kunna utföra planen utan att någon i kungafamiljen fick reda på det. Det väl bäst, så länge som det behövdes.
”Okej. Jag ska förbi pappa senare. Han hälsar på Jerome och Giselle just nu. De är hos Erland och de andra just nu. Så då kan jag nämna det för honom.” Han gav ifrån sig ett skratt. ”..Det sätter nog fart på honom.”, fnittrade han och smällde nöjt handflatan i bordet.

Rowan dröjde inte mer än några enstaka sekunder innan han reste sig för att följa sin fru ut ur rummet, stannade upp henne med en arm på hennes arm efter att ha kommit ut ur korridoren.
"Har någon skickat efter Adriana?" frågade han, skämdes nästan lite smått över att systern inte dykt upp i hans tankar tidigare än såhär. Men till hans försvar var det mycket tankar som snurrade. Men det var åtminstone bättre att skicka efter någon tjänare att hämta henne och att hon fick komma hit och få reda på det än via ryktesvägen. Även om deras liv efter morden sett otroligt annorlunda ut, så hade det tagit hårt på de båda. Även om han anade att hans syster nog hade bearbetat det mer än han själv, de hade alltid varit olika på det stadiet. Adriana hade alltid varit bättre än han på att prata om saker och bearbeta dem, medan han snarare endast tryckt undan saker tills senare utan att riktigt ta tag i det senare. Dessutom var morden en sådan sak de aldrig riktigt talat ordentligt med varandra om, det hade varit en del av deras förflutna som de båda väl försökt lägga bakom sig.
Resterande delen av vägen dit gick han i tystnad, tankarna snurrade och distraherade honom från att ens fundera på att säga något. Försökte greppa om det faktum att han hade återvänt, en tanke som kändes så overklig. Hjärtat bultade hårt i bröstet då de väl var där i dörren.
"Kom in ni." hördes Alatars röst inifrån där de slagit sig ner i två fåtöljer i väntan på de andra två. Airdans blick blev genast sökande bortåt dörren tills den landade på Rowan som klivit efter Thessa in i rummet.
"Rowan." Utbrast han genast och reste sig upp ur fåtöljen. Bara att höra det igen av den så välbekanta, men så efterlängtade rösten gav nästan Rowan kalla kårar, och att se sin far stå framför sig igen fick det plötsligt att kännas verkligt. Hade ju självklart trott på Thessa, det var ju inte det, men det hade väl inte riktigt vågat tro det fullt ut förrän han såg det med egna ögon. Det fanns så mycket som han genom åren velat säga till sin far, men nu när han väl stod här tycktes han inte finna några alls. Kände sig återigen som den lilla pojk han varit då fadern försvunnit - tagits - ur hans liv, istället för den medelålders man han numera var. Fick inte fram några ord, promenaden hit hade inte varit lång nog för att ens komma på något värt att bli det första att säga till honom igen, och istället fann han sig endast stirra på honom. Den där första chocken kändes som om den släpptes först när fadern efter några steg var framme och drog in Rowan i en kram, blev först då mer medveten igen och lade omedelbart armarna om sin far.
"Pappa." Utbrast han först då. Kramen varade i några sekunder innan Airdan drog sig tillbaka något för att istället se på sin son, dröjde sig dock kvar med händerna om sonens axlar.
"Du har blivit en bra man, och en bra kung. Och jag sörjer för att jag inte kunnat vara med mer på den resan." sade han sedan.


Drew kände sig nästan lite oförskämt nöjd med deras lilla plan. Visserligen var den inte fullgjord än, dem skulle kanske inte ta ut för mycket glädje på förhand innan de faktiskt lyckats med allting. Det enda man verkligen kunde räkna med med deras far var ju trots allt att han var något oberäknelig. Men en uppväxt med honom ville han åtminstone tro hade lärt dem förutse honom lite bättre än de flesta andra. Men det fick väl bara tiden utvisa. Deras mor var betydligt lättare på det viset. Visst, hon var envis och om de berättade varför hon skulle dit så skulle hon knappast ha gått med på det. Men hon gjorde allt för sina barn och det skulle knappast bli någon större utmaning att lura dit henne såvida de inte nämnde att deras far också skulle dit. Han skrattade lågt åt broderns ord.
"Det hade jag gott velat se. Men då tar jag och letar reda på mor och talar med henne." Då fick ju trots allt Finnigan den tuffaste biten så det var inte mer än rätt att Drew tog på sig att tala med Adriana. Sprack upp i ett lite mer uppriktigt glatt leende av nämnandet av deras bror, han hade bara fått chansen att träffa den lille en gång än så länge men tänkte inte låta det dröja länge till nästa gång. Hade alltid älskat barn och den lilla pojken var otroligt söt.
"Har du träffat lille Bron än?" frågade han sedan, även om deras samtal varit lyckat kändes det som ett betydligt mer gladlynt samtalsämne.

”Jag har skickat efter Adriana. Jag hoppades på att jag, eller Alatar, kunde förklara för henne på samma sätt som jag gjorde för dig.” Där hade Thessa gjort ett eget val. Det kändes för stort för att meddela henne över brev. Kanske Adriana hade föredragit det. Thessa och Adriana var inte särskilt nära vänner och kanske hade det känts bättre om meddelandet hade kommit från hennes far. I detta fall hade Thessa utgått från sig själv. Hon hade helst velat bli meddelad ansikte mot ansikte om det gällde att hennes far återvände igen. En vidrig tanke som hon hoppades på aldrig skulle komma i uppfyllelse.
Thessa teg då hon såg Rowan återförenas med sin far igen. Det kändes som att hennes hjärta smärtade henne. Så mycket kärlek Rowan hade blivit bestulen på. Tänk var annorlunda det hade varit ifall Airdan funnits med helatiden. Tanken kändes främmande. För det skulle troligtvis innebära att Thessa inte skulle vara här. Hon skulle inte vara med Rowan. Och ett liv utan honom kändes oändligt tomt. Dessutom hade hon inte tänkt i dessa banor på väldigt, väldigt länge. Hon hade lärt sig att inte klandra sig själv. Det var Clavius, Thessas far, som hon hade att skylla på. Det var hans onda handlingar som tagit liv och kastat mörker i riket. Inte Thessa.
Thessa satte handen för bröstet och lät sig istället glädjas över Rowan och kung Airdans återförening.
”Kung Airdan.” Thessa böjde huvudet framåt i en hälsning och för att visa sin respekt.
”Vet du varför vi har kallat på dig? Har Alatar..”, Thessa avbröt sig själv när hon kollade åt trollkarlens håll.
Den tid Thessa berättade för Rowan om kung Airdans återkomst, kanske Alatar hade tagit tillfället att berätta varför kungariket och landet, behövde honom tillbaka?

Finnigan gav tecken till servitören om mer öl att dricka. Han blev strax därpå serverad ett glas och smakade glatt på det. Kanske var det något omedvetet, han visste ju att så fort han skulle berätta för Philip om deras lögn, så fanns det ingen återvändo. Det kändes bättre att få slappna av när det var en stor risk att Philip skulle brinna av.
Finnigan höjde glaset gillande åt Drews håll i en skål när han nämnde att han skulle prata med deras mor. Det skulle vara en lätt uppgift, hoppades Finnigan.
Men så skiftade Drew samtalsämne och Finnigan såg en aning fundersam ut när han lyssnade på Drews fråga. Men så tänkte han på den söta ungens ansikte och sken upp.
”Haha!”, skrattade han och skakade på huvudet. ”Han är precis en blandning av Jerome och Giselle. Kommer bli en supersöt unge det där.”, flinade han. ”Otur att han fick Jeromes näsa bara..”, sa han skämtsamt och grimaserade lika skämtsamt ogillande. ”Jag träffade de snabbt, men hann inte mer än att se underverket. Jag hoppas Jerome har tålamod att stanna lite mer på land, så kanske jag får träffa Bron mer.”, sa han med mer allvarlig ton. Han ryckte på axlarna och lutade sig tillbaka. ”Har du träffat de?”, frågade han lika nyfiket tillbaka.