~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]

Erik - Skogen i Öst:
Erik slöt sina ögon och sjönk in i Aryas beröring. Han hummade lågt så att det vibrerade i bröstkorgen medan han lyssnade på hennes ord. Trots att han inte förstod vad hon sa kändes det som något vackert och betydelsefullt. Men det kändes inte direkt som att han tvunget behövde höra betydelsen av hennes ord, det var mer sättet hon talade som fick honom att bli alldeles lugn på insidan. Som om orden var för honom och bara honom. Att hennes läppar färdades över större delen av hans ansikte hade visserligen en hel del med känslan att göra också - känslan att vara viktig och älskad av en annan människa.

Han slog upp ögonen långsamt,
"Jag älskar dig." Erik sade orden dovt och mullrande, hans röst fylld av en viss förundran över kvinnan som låg ovanpå honom. Hennes ansikte precis ovanför hans egna och doften av hennes fyllde hans näsborrar. Han kunde känna alla hennes små rörelser.
"Jag älskar dig." sade han igen med mer eftertryck och hans hand stannande upp mitt på hennes rygg. Det kändes som om något hade skiftat emellan dem. Erik kunde inte riktigt sätta fingret på det men det var nästan som om deras band på något sätt förstärkts och flätade samman dem ännu tätare. Efter allt de gått igenom så är det först just där och just då som Erik kan fysiskt känna bandet som tidigare bara varit något inom honom. Likt en livlina. Hon hade blivit hans center och det kändes bara helt rätt.

Arya - Skogen i Öst
Arya log. Hon slutade kyssa Eriks hals och flyttade sin mun till hans öra.
”Och jag älskar dig,” viskade hon.
Hon kysste hans kind lite snabbt igen innan hon drog sig tillbaka för att se hans ansikte.
”Har ju sagt det flera gånger under morgonen, mere pyaar.” deras näsor snuddade vid varandra igen, ”jag älskar dig sabase jyaada aur hamesha karenge.”
("...mest av allt och kommer alltid göra." )

Hans skägg kittlade henne lite på halsen. Eftersom hon fortfarande var klädd i Eriks skjorta, som egentligen var alldeles för stor för henne, var den väldigt stor i halsen på henne. Hela hans skägg lyckades på något vis leta sig in i tröjan hon bar. Men det gjorde inte Arya något, hon log bara åt det.
”Du behöver verkligen klippa dig.”

Erik - Skogen i Öst:
Han vred huvudet lite åt höger och sedan åt vänster, sedan tillbaka igen med ett leende.
"Tycker du?" sade han lite retligt och rörde huvudet hastigare så att skägget dansade mot Aryas hud där det letat sig innanför skjortan. Han kunde inte riktigt hjälpa att han ville tetas lite - det kändes dessutom ganska mysigt. Fast han visste ju att hans skägg blivit alldeles för långt och bångstyrigt.


Briañna – Eriks sovrum i Norr:
När fjäderpennan först nuddade vid pappret var det som att något släppte inom henne. Orden som tydligen hade funnits där inne någonstans bara rann ur henne. Även om hon knappt fick med något av det hon ville få sagt så kändes det enda som om hon ahde på något sätt fått ner det absolut viktigaste men även en del saker som hon bara behövde få sagt.

Erik, ik mis dy safolle. Ik winskje dat jo sein hawwe
foarôfgean. Wy winsken dat ik fan har learde.
Mar der is no gjin tiid foar dit no. Ik wol just sizze dat ik
hoopje ik jo wer sjen te litten, dat jo lokkich binne.

Mama is wat plan, mar ik wit net wat. Mar it is wat
dy't har net mear by har komt. Miskien altyd. Ik wit it net.
Mar elkenien wol jo thús, Jacov is faaks de útsûndering. Hy is it meast
raas dat jo noardlik ferlieze. Mar broer, ik begryp jo, ik begryp dat
Jo ferlieten Norr foar wat wichtich. Foar wat moai. Ik begryp
Ik haw itselde ding yn in immen fûn.

Ik wit net hoe't jo fiele, hoe jo it hawwe of sels wêr't jo binne - mar
Ik wit dat jo libje. Sorry foar alles Erik. Sorry foar myn egoïsme,
Sorry foar de pine dy't ik jo ûnderwerp. Sorry foar net
Jo wiene earder begon wêrom't jo ús, jo famylje en jo thús ferlitten hawwe.
It wie moai lokkich ek op in manier wêrop jo jo hawwe. dyn
Herweerige frou dy't hjir thús wachtet, is dreech om te hawwen. Se is
oergean - in frou oan Jacov.

Wês opsichtich ... ik tink dat jo keuze mear ynfloed hat
as jo yntinke ... Der binne ruften fan oarlochsdiel
de generaasjes, mem moetsje yn frjemde manlju yn 'e tsjuster, ik wit
Ik seach de hiele tiid, de minsken prate oer ferwûning en
Yn 'e midden fan dit allegear wurdt sein dat jo wakker binne of
Troch de súdlike prinsesse nei Noard nommen te litten.

Der is safolle mear dat ik wol skriuwe, mar boppe alles
Ik wol jo begripe dat ik jo wer wer sjen sil. Ik bin op
jo side altyd Erik.
~ B.
(Erik, jag saknar dig så innerligt. Jag önskar att du hade sagt farväl innan du lämnade oss. Önskar att jag hade fått veta om henne. Men det finns ingen tid till detta nu. Jag vill bara säga att jag hoppas att jag får se dig igen, att du är lycklig.

Mor planerar något, men jag vet inte riktigt vad. Men det är något som inte stämmer med henne längre. Kanske alltid. Jag vet inte. Men alla vill ha hem dig, Jacov är kanske undantaget. Han är mest arg att du förrådde Norr. Men bror, jag förstår dig, jag förstår att du lämnade Norr för något viktigt. För något fint. Jag förstår för jag har hittat samma sak i någon annan.

Jag vet inte hur du mår, hur du har det eller ens vart du är - men jag vet att du lever. Förlåt för allt Erik. Förlåt för min själviskhet, förlåt för smärtan jag utsatte dig för. Förlåt för att jag inte förstod tidigare varför du lämnade oss, din familj och ditt hem. Det var nästan tur också på ett sätt att du lämnade oss. Din blivande fru som väntar här hemma är inget att ha. Hon är vedervärdig - en kvinna passande till Jacov.

Var försiktig... Jag tror att ditt val har fått större konsekvenser än vad du tänkt dig... Det går rykten om krigsföring bland generalerna, mor möter konstiga män i mörkret, jag känner mig bevakad hela tiden, folket pratar om förräderi och mitt i allt detta talas det om att du blivit förhäxad eller tvingad att lämna Norr av den söderländska prinsessan.

Det finns så mycket mer jag vill skriva men framförallt vill jag du ska förstå att jag vill se dig igen. Jag står på din sida för all framtid Erik.
~B.)

Medan Briañna skrev höll hon tankarna så fokuserade på Erik som hon bara kunde. Att hon befann sig i hans rum underlättade och det faktum att den stora besten i rummet, Rok, var alldeles stilla och helt tyst. Det var som om han knappt var där. Briañna vek brevet efter att hon hade skrivit klart och placerade ett brunt snöra omkring, som det vore ett litet paket. I den gamla boken hade det stått att brevet skulle vikas så många gånger som möjligt så att det blev så kompakt som det bara kunde bli. Nu låg det som ett litet paket i henens handflata.
"Det stod att man skulle ta sig någonstans där man kunde fokusera, vara helt lugn och där man kände en stark kontakt med personen man vill skicka Partálan till..." sade hon medan hon reste sig från den stora stolen och gick bort till Rok som vätnade vid den stängda dörren.
"Jag tror att det bästa stället vore vid bergskanten... Där jag och Erik kampade ofta. Det är bara någon timme bort på en hatari."
"Rok följa med." sade Rok innan Briañna ens hann fråga honom. Det fick henne att le, hon ville inte ge sig av ensam. Briañna nickade mot honom och greppade dörrhandtaget.

Arya - Skogen i Öst
Instinktivit rykte Arya sig själv bakåt då Erik kittlade henne med sitt skägg. Arya var antagligen den mest kittliga människan i världen och hennes leende försvann direkt då hon insåg att hon antagligen avslöjat den hemligheten.

”Ja det tycker jag.” sade hon och såg något oroligt på Erik under sig, ”kamma det behöver du också...”
Hon försökte lite diskret flytta på sig tillräckligt mycket för att hans skägg inte längre skulle vara mellan tröjan och henne men antagligen var det redan försent att dölja hur nervös hon blev då han börjat kittla henne.

Erik - Skogen i Öst:
Erik höjde sitt ena ögonbryn. Arya hade varit illa kvick med att förflytta sig då hans skägg snuddade vid hennes bara hud. Kan det vara så att någon är väldigt kittlig..? Tanken roade honom oändligt, eller snarare tanken på att få henne att kikna av skratt. Att höra henne skratta hejdlöst, det var något som han innerligt ville. Han ville inte avslöja att han kommit på hennes hemlighet, så han log mjukt och lutade sig närmre henne - precis som om han skulle kyssa henne som vanligt.
"Mmh, jag får väl gör det." sade han innan han kysste hennes mjuka läppar i en ynka sekund - bara tillräckligt länge för att han skulle kunna komma nära och låtsas att han inte precis hittat hennes svaghet.

I nästa sekund har hans ena arm slingrat sig om hennes kropp samtidigt som han satte sig rakt upp och lossade sina läppar från hennes för att sedan dyka mot hennes nyckelben och gnugga skägget kittlande mjukt mot hennes bara hud där skjortan hade glidit ner. Hon var fastklämd i hans omfamning och med sin fria hand klämde han med fingerspetsarna precis ovanför höftbenet medan han såg till att hon var ordentligt fastklämd mot honom.

Arya - Skogen i Öst
Hon var fortfarande något nervös när Erik svarade på hennes åsikt om att han borde klippa och kamma sitt skägg. Menn han verkade inte märkt, eller i vart fall inte brytt sig om att hon avslöjat sin hemlighet om hur fruktansvärt kittlig Arya var.

Hon andades ut och slappnade av du han lutade sig in för en kyss igen. Tur, han lät det vara... tänkte hon. Försent dock, upptäckte hon att det hela var en fälla. Arya skrek högt. Då Erik hastigt satte sig upp, slutade kyssa henne och klämde fast henne mot honom för att obarmhärtigt kittla henne från flera håll samtidgt.

Arya skrek för full halls men kunde samtidigt inte låta bli att le och skratta, dock bara lite grann. Att kittla Arya var tortyr. Hon hatade och älskade Erik för tillfället.
”NEJ ERIKK NE—” Arya skrek på både Bayriska och Gammal Garudiska åt Letoyanen, hon svor åt honom på sin modersmål och försökte förgäves ta sig loss, men det var omöjligt. Hon skulle aldrig komma loss om inte Erik så släptte henne.

Erik - Skogen i Öst:
Hennes kamp om att ta sig loss var förgäves - det visste han. I rå styrka vann han över den envisa, nätta Arya. Han skrattade och kysste hennes hals medan hans skägg kittlade henne runt om hela halsen och över den blottade övre delen av hennes bröstkorg. Hans fria hand jobbade järnet med att hitta de mest känsliga platserna att kittla. Hennes skrikiga skratt fyllde honom och hur hemskt det än var så ville han inte sluta. Det kändes som om han fick den helt ohämmade Aryan - den där kvinnan som han föll mer och mer för, för varje sekund som passerade (hur nu det ens var möjligt att älska någon mer än vad han redan älskade henne).

I en enda smidig rörelse fick han ner henne på rygg så att hon låg fastklämd mellan hans ben och med båda händerna fria kunde han greppa hennes handleder och hålla dem över hennes huvud medan han kittlade henne obarmhärtigt med den fria hand och sitt skägg. Han skrattade sitt låga, mullrande skratt djupt ner i bröstkorgen och lät tortyren stanna upp. Hans ansikte var bara någon centimeter från hennes som nu hade små svettpärlor över näsa och panna. Hans blick föll ner till hennes hivande bröstkorg där skjortan hade lagt sig tätt mot henne och avslöjade alla hennes gudomliga former.
"Jag tror, jag fann din svaghet." tetades han med ett löjligt brett grin över läpparna innan han dök in mot hennes hals ännu en gång.

Arya - Skogen i Öst
Hon låg på marken, han över henne och med hennes händer i ett fast grepp ovanför hennes huvud. Hon var andfodd, hennes lilla bröstkorg kunde inte gå upp och ner tillräckligt högt. Svettpärlor glittrade över hela hennes ansikte och i ögonvrån var utmattade tårar påväg att rinna.

”Jag tror, jag fann din svaghet.”
Arya blängde på Erik med mord i blicken, det var inte rättvist. Han var säkert tre gånger hennes storlek och hundra gånger hennes styrka, kanske mer. Hon hade inte en chans att komma undan eller göra motstånd mot honom.

”Barbar.” sade Arya med mörk röst men två sekunder senare var hann på henne igen med sitt skägg vid hennes hals och runt nyckelbenen och hans hand letandes runt hennes liv efter nya ställen att plåga henne på.

Arya fortsatte att skrika, svära och hota honom med diverse sätt att hämnas. Allt från att lägga Söderländska kryddor i hans ögon till att mörda honom i sömnen. Det ena mer drastiskt och icke-fungerande än det andra. Hon använde sina ben och fötter till att försöka sparka bort honom, men det gick inte. Han var en stork och stark jätte och hon en liten mesig nymf i jämförelse. Det var omöjligt att få stopp på det hela.

Erik - Skogen i Öst:
Han nafsade henne lätt i öronsnibben medan hans skägg smekte sin väg över hennes hud och den andra handen knådade strax ovanför hennes höftben.
"Så ful mun har du hjärtat..." skrockade han ut mot hennes - faktiskt vidriga - hotelser, "men det gör inget." Hans hand stannade upp på ett extra grovt hot om något sorts ohyggligt dräpande. Han höjde sitt ansikte någorlunda så att han kunde på henne där hon låg på marken under honom och sparkade hej vilt med benen, hennes armar stramade mot hans hand och bröstkorgen hivade upp och ned medan svetten började söka sig ner mot hennes tinningar och det lilla bebishåret han skymtade vid hennes öron. Han hånlog mot henne, ytterst nöjd med sig själv.
"Hjärtat, som du ser ut. Rosiga kinder, svettig och alldeles tokig. Är något jobbigt?" Erik kunde inte kväva skrattet som bubblade upp inom honom trots att det han gjorde mot sin älskade var väldigt hemskt. Han kunde inte hjälpa det - han bara älskade hennes så jävla mycket och särskilt den ohämmade Aryan som bara spydde ut vad än hon kom och tänka på mellan skratt och hiskeligt tjutande. Tanken att krama henne ovanför höftbenet var gång hon var envis eller liknande var faktiskt ganska lockande.

Arya - Skogen i Öst
"Så ful mun har du hjärtat..."
Arya flämtade och ill-glodde på Erik ovanför sig. Hon bokstavligen morrade åt hans kommentar om hennes hotelser.
”...vänta bara...” hon bet ihop sina tänder hårt samtidigt som hon sade, ”det är inte det ända som kommer vara fult... skrattar bäst som skrattar sist...”

Hon fortsatte att försöka kämpa sig loss trots att han slutat kittla henne en lite stund och fast att det ändå var totalt omöjligt.
”...Är något jobbigt?”
Arya skrek rakt ut åt det sista Erik sade.
”ÄR NÅGOT JOBBIGT!” ropade hon och förvrängde sin röst till en extra ljus ton för att härma hur löjliga hans ord var, ”VÄNTA BARA SÅ SKA DU FÅ SE PÅ JOBBIGT!!!!!”