Antikens Grekland [Rollspelare och Countess]

Leonidas avbröt det han höll på med när han plötsligt hörde den välkända rösten bakom sig. Långsamt vände han sig om och möttes av Cleos bekanta ansikte, för att sedan låta blicken vandra vidare till det hon bar på... den hon bar på. Han gick fram till dem under tystnad och det var då som alla känslor, som han trängt undan i alla dessa månader, kom ikapp.
"Jag kunde inte rädda honom...", fick han fram och kunde känna hur tårarna började tränga sig fram. Skuldkänslorna tärde fortfarande på honom. Som han såg det var han skyldig till att Cleo hade förlorat sin make och att pojken i hennes famn kanske aldrig skulle få träffa sin riktiga far.

Cleo skakade på huvudet, ville inte ta det framför folk. Hon lutade huvudet mot hans axel och blundade hårt. Hon tog ett djupt andetag innan hon försiktigt drog bort filten från pojkens ansikte så att Leonidas kunde se honom.
"Ett liv togs ifrån oss, men vi fick ett annat. Leonidas, det här är min son, Theodore." sade hon bara, ville inte se honom ledsen trots att det var förståeligt. Hon la sin hand på Leonidas kind och tvingade fram ett leende. "Kom, vi pratar mer i min kammare." sade hon sedan och började gå, tänkte inte ta nej som svar.

Leonidas tittade förundrat ner på det lilla barnet som låg i hennes famn.
"Theodore..", sa han lågt och släppte inte blicken från pojken förrän började Cleo gå ut från stallet. Han lämnade över hästen till en skötare för att sedan följa efter henne. Gick med huvudet lågt eftersom han varken ville prata, eller få ögonkontakt, med någon längst vägen. Inte ens med Philips mor som stod ute på gården tillsammans med alla de andra som kommit för att välkomna prinsen.

Cleo stannade inte upp för någon, inte ens sin egen svärmor. Hon fortsatte bestämt till sin kammare och sa till vakterna att inte släppa in någon alls. Hon gick in, la försiktigt ner prinsen på sin säng och smekte hans runda kind lite snabbt innan hon vände blicken mot Leonidas. Hon gick fram till honom och kramade honom hårt.
"Jag beklagar." sade hon tyst och kysste mjukt hans kind. Hon önskade innerligt att hon på något sätt kunde göra det bättre. Det var hennes fel att de hade blivit osams. "Förlåt mig..." bad hon tyst och tittade på honom med stora ögon.

Leonidas stängde dörren till kammaren och såg efter drottningen då hon bäddade ner den lilla pojken. Han kände hur tårarna började bränna bakom ögonlocken när hon vände blicken mot honom igen, och vände bort huvudet för att dölja det. Gjorde allt han kunde för att inte börja gråta, men då hon kom fram till honom var det omöjligt att hålla tillbaka snyftningarna.
"Jag kunde inte hjälpa honom..", fick han fram, la armarna om Cleo och begravde ansiktet i hennes långa, tjocka hår. Flera månader hade gått sedan Philips död. Men inte en dag utan att Leonidas tänkt på sin broder, på hur han hade lämnat kvar honom på slagfältet. Och de återkommande skuldkänslorna var nära på att dra honom till vansinne.

Cleo bet sig hårt på läppen och smekte hans nacke, ville verkligen säga alla rätta saker så att han skulle bli på lite bättre humör men det stod stilla i hennes huvud så hon pussade bara på hans kind samtidigt som hon smekte hans nacke.
"Du gjorde ditt bästa, min käraste. Allt händer av en anledning." Hon var tvungen att tro det. Gudarna hade ju redan allt förutbestämt, så hon vägrade tro att hans liv gått till spillo för inget. Hon tänkte se till att han blev ihågkommen som en hjälte.

Leonidas drog hennes närmare intill sig. Det var en oerhörd lättnad att ha Cleo i sina armar igen. Han hade aldrig behövt någon som han behövde henne.
"Jag ville dö där ute, men gudarna lät mig inte..", sade han ärligt och samlade sig tillräckligt för att kunna se Cleo i ögonen igen. Han tänkte tillbaka på hur en soldat hade höjt sitt svärd mot honom och hur han hade blundat i väntan på att få följa sin broder till dödsriket. Och hur Priam hade räddat hans liv i sista stund. "Jag visste inte om jag någonsin kunde återvända hit.. Men vart jag än reste, så hann du ikapp mig". Leonidas lirkade fram ringen som fortfarande hängde runt hans hals, och hade hängt där genom allt.

Cleo njöt av hans närhet men släppte honom när hon hörde hans ord. Hon tittade bort från honom när han sökte ögonkontakt och skakade lite på huvudet. Hon kände sig hemsk, att ringen hade tvingat honom till det stället hans broder en gång levt i. Hon nickade lite och tog försiktigt av det egengjorda halsbandet, om det var en börda att älska henne så var han fri från det.
”Känn dig inte tvungen att vara med mig. Du är fri att göra vad du vill med ditt liv.” Sade hon tyst, kanske tog hon hans ord på fel sätt men för henne lät det som att hon var svår att älska efter allt som hänt.

För en sekund greps Leonidas av panik när hon plötsligt tog av det egengjorda halsbandet. Han greppade snabbt tag i Cleos handled för att hindra henne från att föra ringen längre ifrån honom. Det var inte ett hård grepp, men tillräckligt för att hålla kvar hennes hand. Det var ringen som hade givit honom styrka i de svåraste stunderna – som hade givit honom en anledning att leva.
"Cleo. Hur svårt det än är ibland så vill jag inte leva utan dig.", sade han. Han hade redan förlorat Philip. Att mista henne skulle förgöra honom.

Cleo rynkade förvånat på pannan och tog ett litet steg närmre honom. Hon nickade lite innan hon försiktigt tryckte sina läppar mot hans. Hon dröjde inte kvar vid kyssen allt för länge utan drog sig undan efter en stund.
”När jag hörde om Philip blev jag rädd att jag skulle förlora dig. Att du skulle hata mig för att jag drivit er isär och innan du säger emot, det är mitt fel.” Sade hon tyst och la halsbandet runt hans hals igen. Hon smekte hans kind och bet sig hårt på läppen.