Prs tippest & JustAFriend

Efter ett tyst hejdå gick han ut från sista lektionen. Äntligen. Han öppnade skåpet och packade ner lite skolböcker. Kom att tänkta på sin lilla brevlåda. Lika bra att öppna nu om det var något viktigt. Dessutom kunde de troligtvis meningslösa papperna möjligtvis distrahera tankarna från en viss person, åtminstone en liten stund.
En blankett om balen, ett elevrådsprotokoll, ett förslag om utbyggnad av idrottssalen ovs osv, plötsligt kom ett papper som väckte hans intresse. Ett öga. Ett grönt öga. Elliots öga. Och det var realistiskt, Elliot blev helt tagen, det fanns bara en person han kände som var så duktig på att måla. Men det kunde väl inte vara han, eller? Tårarna hotade att tränga sig ut. Elliot vände på pappret och läste, det blev suddigare och suddigare för varje bokstav. Han störtade ut från korridoren. Med ryggsäcken slarvigt slängd över axeln och med bilden i handen.

Det kändes så fruktansvärt fel att gå in i trädgården. Men samtidigt så fruktansvärt rätt. Det gick lättare att klättra upp den här gången, trots tårarna. Han torkade hastigt av de med tröjärmen(jackan låg kvar i skåpet) och gick fram mot fönstret. Kikade in, såg något han inte väntat sig. Sebastian. I sin säng. Gråtandes? Elliot bet sig med ens i läppen. Nåväl, nu fanns det väl ingen återvändo. Han knackade försiktigt på.

Då Seb hörde knackningen på fönstret hade han slutat gråta för någon minut sedan. Hans ögon var säkerligen röda och hans näsa hade blivit täppt. Hans hår var rufsigt.
Han lyfte huvudet från kudden, förvirrat, då han inte visste någon som skulle knackat på hans fönster. Förvirringen blandades med chock när han såg vem det var. Elliot. Lockigt hår, gröna ögon, smal, fräknar. Definitivt Elliot. Hjärtat slutade typ slå. Sen började det slå dubbelt så snabbt. Vad betydde detta? Var han förlåten? Eller ville Elliot bara säga personligen hur äcklig Seb var?
Osäkert, och lite skakigt på benen gick han fram mot fönstret. Glömde nästan bort hur tydligt det var att han gråtit. Herregud, Elliot. Snälla rara förlåt mig, tänkte han. Om och om igen. Tills han nådde fram till fönstret och öppnade upp.
”Hej?” hälsade han, med den högst ovanliga osäkra tonen. Undvek Elliots ögon. Fäste blicken på den äldres panna i alla fall.

Jo, Sebastian hade definitivt gråtit. Han gjorde det inte just då men med tanke på de röda ögonen och näsan och det allmänt deppiga intrycket var det inte länge sedan. Elliot kunde inte låta bli att undra om anledningen. Det kunde väl inte vara han? Nej, det måste vara något annat. Förhoppningsvis störde han inte alltför mycket. Nåväl, den yngre var inte ensam om de röda ögonen.
Elliot klättrade in genom fönstret.
"Förlåt att jag våldgästar såhär utan förvarning...", han försökte först få ögonkontakt, men då det verkade nästintill omöjligt sänkte han blicken ner på deras fötter.
"...men jag råkar vara hiskeligt förälskad i en viss sextonåring som bor här. Jag gjorde nämligen bort mig helt och sedan gjorde han det samma och nu efter att vi inte pratat på flera dagar har jag insett att jag är helt jävla inkapabel till att fungera utan honom. Det är säkert patetiskt och vad vet jag men det är så det är. Du råkar inte veta om han är hemma? Om han hatar mig eller ej? Och om han skulle gå med på en kram?", Elliot höjde blicken och med ett yttepytte, snett leende försökte han möta den andres blick.

Seb lät sin blick glida ner på sina fötter. Snart gjordes de sällskap av den äldres fötter också. Nära. Eller inte så jättenära egentligen men definitivt närmre än vad de hade varit på det senaste. Och hjärtslagen dunkade i öronen och han tog ett djupt andetag och försökte komma på något att säga men lyckligtvis avbröts hans tankegångar av Elliots röst. Dunkandet i öronen blev genast ett bakgrundsljud. Elliots röst tog över. Och i takt som orden rann ur den äldres mun började tyngden från den yngres axlar lätta. Och hjärtat började slå ännu snabbare. Glatt, lyckligt. Inte av nervositet.
De mörka ögonen tittade upp på Elliot och försökte möta de gröna ögonen. Gjorde en omväg och sög in lockarna och fräknarna innan de fastnade i det gröna.
”Jag- Gud- Elliot”, orden var hackiga och Seb kunde inte ens forma en ordentlig mening. Han skakade lite på huvudet åt sin egna dumhet och kastade nästan sig över den äldre. Slängde armarna runt om honom. Njöt av värmen som genast spred sig genom kroppen och hur Elliot kändes. Hur det kändes att vara nära Elliot.

Gud vad han saknat de mörka ögonen. Att gå vilse i djupet eller bara vila blicken i lugnet ett stund.
När Sebastian halvt kastade sig om honom blev han helt varm. Tinade upp. Ingenting kändes jobbigt längre. Allt blev lättare. Sebastian var inte arg på honom. Elliot slingrade armarna runt den andre och tryckte sig nära nära. Åh herregud. Hur hade han klarat ett liv utan den yngre? Hur hade han klarat sig i sjutton år utan Sebastian vid sin sida. Det var helt obegripligt. Han borrade in huvudet i den andres bröstkorg. Jäklar vad desperat han var. Men det var okej. Det var svårt att unvika när det gällde en viss Sebastian.

Besvarad kram. Det skulle inte förvånat Seb allt för mycket om Elliot kände hans hjärtslag när han la huvudet mot hans bröstkorg. Inte för att det skulle spela någon roll. Seb skulle inte skjuta undan sina känslor. Inte igen. Fick inte hända. För om han höll in sina känslor skulle han få ett utbrott igen och så skulle det vara omöjligt för Elliot att förlåta honom.
”Jag bara- förlåt förlåt förlåt”, babblade han och satte fingret under den äldres haka för att kunna möta hans blick. ”Det var jättedumt. Jag var dum. Jättedum.” Sedan krökte han på nacken för att, herregud äntligen, trycka sina läppar mot Elliots.

För första gången sedan fredagsnatten frös han inte. Elliot blundade och bara kände den yngres hjärta bulta mot hans kind. Tårarna, som fortsatt rinna efter att han torkat bort dem, började avta. De var hur som helst inte ledsna längre.
Pirret han saknat så kom tillbaks när han kände Sebastians läppar tryckta mot sina. Åh, vad han saknat allt.
”Jag var också dum”, mumlade han och pressade sina läppar mot den yngres.
”Jag borde tänkt mig för, förlåt”, han lutade sin panna mot Sebastians för att kunna se den andres ögon.

”Nej”, Seb skakade på huvudet efter att deras läppar skiljt sig åt. ”Sluta.” Ingenting var Elliots fel. Det var bara Seb som blev stött och inte klarade av att höra sanningen. Seb som inte klarade av att han inte hade varit tillräcklig för Elliot. Elliot hade inte gjort någonting fel alls. Seb undrade om Elliot någonsin gjort något fel i hela sitt liv. Han kändes så perfekt. Samtidigt som han verkade vara kaos också.
Seb blickade bort mot den stora canvastavlan som han hade köpt och sedan slängt på golvet när han kommit hem. Och sedan tittade han tillbaka på Elliot igen. De var nära. Seb såg varenda detalj.
”Får.. Får jag måla av dig?” frågade han lågt och utforskade lockarna med ena handen.

Jo, han hade varit sjukt oförsiktig. Sådana saker slängde man faktiskt inte ur sig bara sådär. Nåväl, Sebastian skulle troligen inte hålla med oavsett vad han sa.
"Umm, visst. Nu?", frågade han lite tveksamt. Elliot blickade bort mot canvastavlan som den yngre sett på. Den var stor. Varför skulle den andre slösa den på Elliot? Visserligen gick det väl att måla över, men ändå. Det tog väl superlång tid? Elliot hade inte riktigt koll på sånt där. Rita tyckte han var ganska avkopplande men måla på canvas hade han aldrig gjort.

Seb nickade. Var han skum nu? Alldeles för på? Okej, han skulle vara öppen med sina känslor. Inte stänga inne. Och om han övertänkte så innebar det förmodligen att han höll inne känslor. Så inget övertänkande. Icke acceptabelt.
”Det kan ta ett tag men...” han drog sig undan och plockade upp tavlan. ”Jag kan bara ta en bild annars och måla utifrån den. Fast det blir inte samma grej..” Han tittade ner på den vita canvasen. Den var verkligen stor. Skulle ta ett par timmar minst. Slarvigt, isåfall. Och det var skola nästa dag. Och Elliot kunde inte stanna hur länge som helst även fast Seb skulle velat det. I och för sig skulle han kunna måla lite och lite. Ta pauser mellan tillfällena.